söndag 30 september 2012

Lidingöloppet, osug och en Trocadero

Igår tillbringades dagen ute på Lidingö.

Syrran hade fått ett infall några veckor tidigare och anmält sig till 15 km-loppet.

"Jag har knappt sprungit sen Jubileumsmaran", säger hon....mmmm yeah right.
Coach vet att det där inte stämmer riktigt samt att det bor en riktigt tävlingsdjävul i skallen på sin storasyster.
Jag och mamma kikade på starten och drog oss sedan mot Grönsta.
Det har blivit några år på Lidingöloppet och genom dessa drar man erfarenheter.

T.ex. är det alltid värdelöst att försöka parkera nere vid Lidingövallen med omnejd. Trångt som satan och tar tid att komma därifrå. 
Mycket bättre att ställa sig bredvid vägen efter korsningen vid Lidingövallen/vägen som går upp mot Grönsta :)
Så även iår, inga problem med parkering och sen placerade vi oss halvvägs upp i backen.

Erfarenhet 2:
I regel är/har det alltid varit kasst väder Lidingöloppshelgen och startfältet och Grönsta är oftast lervälling. Stövlar och tåliga byxor är att föredra. Det hade tjejen vi passerade på vägen upp i Converse och ljusa byxor missat.

Hejade på alla som kämpade sig uppför när vi plötsligt ser en bekant kalufs och den lysande rosa tröjan.
Syrran sprang på riktigt bra uppför backen och såg piggare ut än på länge.
Fattades bara att hon persade med typ 10 min på 15km-banan :) 
Great job sis!

Jag mötte upp R och vi tog oss bort mot starten igen.
Startgrupp 10 är långt bak men har man inte sprungit förr så hamnar man oftast där.

Uppvärmning, på med rätt strumpor och skor och sen iväg.

Fy tusan så nervöst det är att stå bredvid istället för att springa själv.

Vi stod första gången efter 11 km, fick i oss lite lunch också innan han sprang förbi. Såg riktigt trångt ut men han trixade sig fram.

Nästa anhalt; Grönstabacken.
Mycket folk nu.
Många löpare och vi missade honom nästan om han inte hade ropat. Rackarns.

Traskade genom skogen mot sista anhalten som vi har strax innan upploppet påbörjas och ca 400m kvar.
Där hade jag lugn nog i kroppen att ta en kopp kaffe medan vi väntade.
Älskar stämningen på Lidingöloppet, eller ja, vilket lopp som helst egentligen, har nog aldrig varit på ett lopp där det varit dålig stämning :) får den där goa känslan i magen att det är där jag hör hemma.

Svett.
Lera.
Löpare.
Loving it!

Jag anser att han gjorde en kanondebut och med tanke på att startade så pass långt bak, längst bak skulle man kunna säga för det är ju sant, så är 2h 42 min en jäkligt bra tid!
Så stolt och så glad! Jag alltså ;)
Klarade mig faktiskt från att böla denna gång, framsteg.

Lite ont i benen men inte utpumpad och knappt anfådd. Fruktansvärt trångt men sprang hela tiden och stannade inte på vätskekontrollerna (sprang med bälte).
Så summerade han loppet.
<3

Annars då?
Ja, veckan som kommer är min sista "vilo-vecka".
Jag tränar bara det jag känner för, förra veckan innehöll bara tre pass, och ärligt talat känner jag inget direkt löpsug än.
Jag har joggat några gånger men inget allvarligt och inte några pass över en timme.
Det känns skönt och jag är inte ett dugg stressad.
VM var det stora målet för i år och nu vill jag känna sug efter löpningen innan jag börjar igen.

Övrigt:
Blev sjukt sugen på Trocadero när vi var ute på promenad idag.
Nu ska jag dricka en ;)

fredag 28 september 2012

Imorrn gäller det!

Då springer min bättre hälft Lidingöloppet för första gången!
Ooooh jag kommer vara så nervös :) inte van att stå bredvid liksom.
Supernervös innan och under tiden och superstoltast efteråt <3

Men nu är ialla fall hans fötter tejpade, hejjaklacken i form av mor Jansson har landat in och nu är det bara en sak kvar. Att springa :)

Idag körde vi för övrigt fredagsfys på jobbet.
Lätt uppvärmning följd av cirkelfys med 45/15-upplägg, dubbla övningar på varje och tre stycken var parövningar:
- Planka med benlyft/Fällkniven
- Dips/Armhävning med armlyft
- Springa med motstånd
- Gå skottkärra
- Armpress

2 varv på denna cirkel och kroppen var rätt mör.
Jag och Lena tog en lugn 3kmare efter det så benen fick jobba lite till. Härligt.

Imorrn då?
As usual: Lidingöloppet: En hel drös med svettiga, leriga löpare, Abborbacken, sportdryck,  Grönsta Gärde, leenden, lycka, lera! :)

torsdag 27 september 2012

Arg på riktigt!

Idag satt jag och åt lunch. Bläddrade lite förstrött i Svenska Dagbladet, med denne hör ibland en hejdundrans massa bilagor och reklamblad.
Jag fick tag i en som hette "Kvinna i balans".
Susanne Lanefelt, Anna Skipper, Alexandra Charles. Mjaha, samma trista mediask*t som vanligt men inget oroväckande.

Men när jag vänder blad blev jag ju faktiskt upprörd på riktigt.
Jag möts av rubriken "Vilken kvinna drömmer inte om smalare midja, slankare lår och mindre rumpa? Nu finns metoden som får din dröm att gå i uppfyllelse."

Jag blev rent utsagt förbannad! Jag tycker ändå inte att jag normalt tar åt mig av all propaganda eller knäpp reklam för den ena eller den andra mirakelkuren men det här tog ju för tusan priset!
Annonsen handlade om ultraljudsbehandling som spränger bort fettceller. Ja det fungerar förmodligen, likadant som de flesta dieter lovar att man går ner i vikt om man bara äter grapefrukt.
Men VAD HÄNDER SEN DÅ???? Jo man är åter i sina gamla vanor och bildar NYA fettceller!

Framför allt, hur tänkte personen som skrev den här rubriken.
Texten trycker upp i ansiktet på kvinnor att "ni ska nog inte vara så nöjda med er själva, ni kan fortfarande få smalare midja, slankare lår och mindre rumpa".
Som min mormor skulle ha sagt: DRAVVEL!!!
Självförtroende och självkänsla är ett nog så stort problem bland kvinnor idag utan att man ska behöva utsättas för sånt här i en stor fet rubrik.

Som en reaktion på detta ringde jag till kommunikationsbolaget som stod som ansvarig utgivare och frågade helt sonika: "Hur (f*n) tänkte ni där?"

Fick inget direkt svar utan han hänvisade till vad behandlingen kunde göra och blablablablabla och om jag tyckte det var ett så stort problem egentligen. Men om jag ville så skulle han gräva vidare, kontakta den ansvariga "journalisten" ifråga och återkomma.
"Ja tack!"
Han tyckte dock det var bra att jag som läsare hörde av mig och berättade vad jag tyckte.

I övrigt bestod bilagan mest av annonser för viktminskningspiller, mirakelkrämer samt en annons för Slimvest som hade dängan: "Inte tid att motionerna? Trött på dieter?" som lockelse.

My GOD, give me a f*****g break!

onsdag 26 september 2012

Alla goda ting är tre, (minst)

Träningsvärk idag?
Svar nej, inte som jag trodde.
Det känns i benen men  jag tog det lugnt igår på stationspasset. Inte riktigt redo än känner jag, ska vila så jag känner mig sugen på att träna hårt och mycket igen och det har bara gått två och en halv vecka.

Mötte upp Anna G efter jobbet för fika och massor massor massor av prat.
Supertrevligt som vanligt och det blev lite träningsplanering och annat smått och gott. Bestämde även att Anna ska följa med och supporta mig när jag ska springa på Bislett, det blir niiiiice :)

Bislett ja, det kommer bli en grym tävling.
Norskt Mästerskap och ett rackarns bra startfält! Bra bana och härliga människor som är där.
Det kan inte bli annat än succé? :)
Om jag ska önska någonting så är det att det är lite kallare ute just den helgen. Förra året tyckte jag att det var fruktansvärt varmt och led en del under loppet. Då var det väldigt varmt ute för att vara november, så i år får det gärna vara kallt ute.

Jo men rackarns, har ju glömt att berätta en grym grej.
Jag är anmäld till Svenska Friidrottsförbundets löptränarutbildning i slutet av Oktober! Tjoho!

Och; jag ska vara med och vara ledare på Team Stockholm Marathon iår!

Alla goda ting är tre (minst iaf):

- Del av support till Bislett fixat!
- Kommande löptränarutbildning!
- Ledare på Team Stockholm Marathon!

tisdag 25 september 2012

The return of spyfys

Idag är det tisdag.
Tisdag means stationspass på jobbet med Mona.

Lite nervös var jag allt, men jag lovade mig själv att ta det lugnt.

Sedan VM (strax över två veckor sedan) har jag mest tagit det lugnt. 
Gick/joggade tre gånger nere i Spanien + ett lätt löppass igår, så inga mängder precis.
Har sagt till mig själv att jag vilar hyfsat denna vecka ut och nästa. Sen får det vara nog. 
Då ska kilometerna jagas igen, finns alldeles för många därute som inte är infångade än.

Hursomhelst.
Dagens pass var som vanligt jobbigt och bra uppbyggt. Inte lika mycket folk som sist jag var där, ni vet hur det klingar av lite när terminen väl har dragit igång. Men ändock kanonbra driv och svetten lackade.
Efter uppvärmningen körde vi tre varv med övningarna nedan.
En station innehöll två övningar och därefter byte, 40 sek jobb, 5 sek vila mellan övningarna samt ca 15 sek mellan stationenerna.

- TRX-rodd från liggande/ligg-på-mage-och-flytta-vikt-framför-och-runt-kropp
- 10 snabba boxslag+kort löpning med vändning/joggande planka
- Djupa upphopp på bräda/situps med medicinboll
- Armhävning + sidplanka med benlyft/utfallsgång med hantlar

Efter första och andra varvet körde vi puls i två minuter vardera:
Varv 1: 
2 och 2; försöka slå varandra på vaderna
Upphopp
Burpees

Varv 2:
Upphopp
Ruscher genom salen

Efter tredje varvet bjöds vi på extranummer i form av 5 min extra magträning.
Phiew.
Trots att jag tog det lugnt är jag tämligen övertygad om att träningsvärken kommer att infinna sig imorgon. 

Idag passade jag även på att äntligen köpa mig ett par trailskor!
Jag och Sandra ska ju för sjuttsingen till England och springa Round Rotherham den 20 oktober. Jag har en tendens till att glömma bort det lite då och då...

Har varit på jakt ett tag och efter att ha varit runt halva Stockholm så hittade jag äntligen rätt.
Så jag och kommendören svirade ner på stan på lunchen och införskaffade oss varsitt par fina pjucks.
För min del blev det ett par Asics Fuji Racers.
Det blir ett lite mindre urval när man har fötter som mina (smala, långa, låga vrister och låga fotvalv). 
Dessa sitter som en smäck och jag längtar till att inviga de!



Såhär fina kommer de inte vara länge till :)

söndag 23 september 2012

24h-VM 2012; My side of the story, eller; Thanks for making me a fighter

Athletes
Bild
Polen.
September.
VM i 24h-löpning.
Ett svenskt lag med en uppgift.
Förväntan låg i luften.

Meeeeeeeeeeeeeeen vi tar det från början:

Morgonen på torsdagen den 6e september var det dags för avresa.
Mötte upp Kristina och Anna på Cityterminalen och vi tog Flygbussen ut till Arlanda. Vi var nog lite pirriga alla tre. Under vägen anslöt Andreas och jag kan ana att de andra resenärerna på bussen inte riktigt uppskattade vårt oavbrutna prat ut till Arlanda.

När vi ska checka in börjar det plinga i allas telefoner: "Hej, ditt plan är inställt, hejdå".
Mjahaaaaaaaaaa? What the f*ck.
Helt fel sätt att börja resan på.

Efter många om och men och undringar om hur det egentligen var fann vi oss på väg till Wroclaw istället för Katowice. 
Jag tänkte att "så länge vi kommer till samma land i alla fall så kan vi ju lösa det mesta". 
Väl på landbacken i Polen tog en buss oss vidare till Katowice. En lång bussresa, men bättre det än att inte komma fram alls samt att vi alla var rörande överens om att det var skönt att det åtminstone bara var torsdag idag.

Framme i Katowice och "Athletes village" och hotellet där vi skulle tillbringa de kommande nätterna.... Hotell...Japp, inga kackerlackor eller råttor i alla fall och det var bättre än ett 20-tält.
Trevlig middag intogs på en trevlig polsk restaurang och det blev en hyfsat tidig kväll.

Fredagen bjöd på lite sightseeing medans vi tog oss bort och inspekterade banan.
Kristina stod för fotandet under helgen. Bilderna på hela gruppen samt herrlaget, hehe, gick hyfsat. Värre var det när jag , Anna och Torill skulle upp framför linsen.
Haha, folk måste ha undrat vad vi höll på med där ett tag, men efter en halvtimme och tretusen skratt var Kristina nöjd. Eller ja, hon hade kanske tröttnat.

Middag på samma restaurang där jag sprang på mitt eget Mötley Crue som hade kommit för att heja (syster 1 och 2, mamma och min bättre hälft), ren tur, men skönt att se de.
Tillbaka till "hotellet" och de sista förberedelserna och sen hade damlaget en prat och peppstund innan vi drog oss till mötet med John Blund.

Lördag morgon var det regn i luften, eller under natten, men fortfarande en behaglig temperatur.
Frukost, kolla packningen en gång till och sen iväg.
Nu var det alltså igång. Vi installerade oss i supportertältet där varje nation hade en sektion.

Jag gick lite för mig själv innan loppet, försökte samla tankarna, eller tänka på något helt annat. Fundera över vad som komma skulle.

Startskottet gick 12.00 och då var vi alltså igång.

Fältet spred ut sig rätt snart och det gick fort undan i svängarna. Amerikanen Mike Morton, som senare skulle stå som världsmästare satte av i ett rasande tempo.

Jag sprang på i min egen lilla värld och försökte hitta flytet.
Kändes väldigt segt till en början men jag tänkte att det går väl snart över.
1 timme....
2 timmar....
3 timmar....
Men vad tusan, vad är det som inte stämmer?

Energiintaget fungerade, det var inte hysteriskt varmt även om jag tyckte det var rätt varmt, fick en blöt handduk att vira runt skallen som hjälpte och magen samarbete. Det mesta stämde.


4 timmar.....
5 timmar....
6 timmar....

Nej det är något som inte stämmer. Det gick inte dåligt. Jag låg över min plan, men det kändes inte bra.
I just wasn’t feeling it och fick kämpa för varje steg framåt.
Familjen Jansson hade bänkat sig längs banan och hejade konstant.
Jag menar alltså VARJE VARV under hela loppet. Love you guys!

Underlaget som bestod av asfalt och betonglagda plattor började kännas av i låren, det var inte så farligt men jag blev förvånad att det kändes så snart.

Efter ca 8h hade jag stora smärtor ner i högra baksidan.
Sablar.
Försökte stretcha ut, kändes hyfsat, men smärtan pockade på hela tiden.

Jag föll längre och längre ner i den negativa tankespiralen.

”Jag är kass”, det är jag inte.
”Det går dåligt”, det gjorde det inte.
”Jag sviker laget”, det gjorde jag inte.
”Jag sviker min familj som har rest ända till Polen för att heja”, det gjorde jag inte heller.
”Jag sviker Sverige”, hell no

Till slut brast allting och jag gick och storbölade runt banan.
Underbara Anna ryckte upp mig ur mitt träsk ett tag, hon beordade mig att springa bakom henne och titta på hennes rumpa, eller fötter om jag inte ville titta på rumpan :)
Det funkade i ett par varv. Sådär höll det på. Ibland fick jag något ryck och kände att ”nu går det bra”, det höll i ett eller två varv, sen var jag åter nere i skosulorna och kände mig som världens sämsta löpare.

Efter tio timmar gjorde jag ett första depåstopp hos norrmännens massör Monica, God bless her!
Fick en armbåge i rumpan (gluteus minimus var inte på samarbetshumör den dagen), smärtan var skyhög under behandlingen men efter det gick det att springa.

Det höll i ca 2h och sen blev det ytterligare ett stopp.
Jag tror att jag stannade fyra gånger för massage. Hade inte kunnat springa annars.
Sa till Monica att ”Vi måste sluta träffas på det här sättet”.

Jag höll mig hela tiden enligt plan, men farten sjönk, tårarna sprutade och inga av de uppmuntrande och peppande orden från supporten verkade gå in.
Vad fasiken höll på att hända?

När jag låg på massagebänken sista gången frågade jag Kristina om jag låg i fas. Jag hade en plan för att nå 200 som var det jag verkligen verkligen ville komma över. Dessutom hade jag en drömgräns till men den visste jag var utom räckhåll.
Hon sa då att om jag fortsatte som jag gjorde nu så skulle jag klara 200.
Hon behövde inte säga så mycket mer.
Ville jag komma hem från mitt första VM och känna att jag inte hade gett allt? Och känna mig som en förlorare, eller ville jag ge allt jag hade den dagen och känna mig som en vinnare.
Behöver jag ens svara på det?

Efter vi hade växlat de meningarna fanns det bara en sak att göra.
Springa.

De negativa tankarna fanns kvar. Men jag tog mig framåt och det blev inga fler massagestopp.

När det var ca 1,5h kvar hade jag väl det ”bästa” flytet under hela dygnet.
Började med att nynna med i refrängerna på min mp3 när jag tyckte det var något passande.
”We never cry for pain, we’re SUPERHEROES, we are back where we belong”
“It takes a fool to remain saaaaaaaane, yes it takes a foooool to remain saaaaane”

Sista timmen skymtade jag Annas slängande tofs och fick på något sätt krafter att springa på.
”Nu kör vi sista timmen Anna, för SVEEEEERIGE”

Sista timmen sprang jag 11,9km.

”Sjöng” med i låtarna och klickade fram hela tiden för att få drivet, balladerna kunde slänga sig i väggen.
”Oooohh, yeeeaaaah, kickstart my heaaaaaaart”
“Giiiiiiirls giiiiiiirls giiiiiiirls”
“Hit me! Hit me hard, hit me right between the eyes, I want to see the stars”
“nanannanaaa, I am the one you should not blame, hallowed be my name”
“Ruuuun to the hiiiillls, run fooor you liiiiife”

Sista timmen på ett 24h-lopp är alltid häftig men här var det nästan upploppsstämning.
Supportertältet kokade.
Publiken blev tätare och det hejade som aldrig förr.

När det bara var minuter kvar sprang löparna med respektive flaggor och jag slängde mig över den som syrran hade med sig.

12 min kvar.
Jag hinner ett varv till.
5 minuter kvar.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah spurta nuuuuuu.

Ett skott och massa visselsignaler.
1 min kvar.
Nu jävlar kramar vi ur allt som finns i den här kroppen.
Ihållande visselsignaler.
Slutsignal.
Stopp.
Stanna.
Utan att passera gå.

Anna var precis framför mig.
Två blågula högar med varsin flagga.
Kramkalas.
Tårar.
Torill anslöt.
Ännu mer kramar.
WE DID IT!!!

Iväg till supportertältet efter ett tag. Lite halvvaggandes skulle man nog kunna säga.

Lite vila.
Få i lite energi.
Gick sådär.
Prata lite.
Sitta tyst.
Spärra upp ögonen när Anna tog av sig sina strumpor och lade upp fötterna i mitt knä. Hehe, kan vara bland det roligaste jag sett. Eller Andreas tyckte ialla fall att mitt ansiktsuttryck när jag tittade ner var det.

Där satt vi alla fyra.
Jag.
Torill.
Anna.
Micke.

Fyra slagna hjältar som kämpat i 24h.

Jag hade en ohyggligt otrevlig resa som jag aldrig vill vara med om igen.
Jag fastnade i mina egna negativa tankar och hade väldigt svårt att ta mig därifrån.
Benen var det inget (större) fel på och kroppen, förutom sätesmuskeln, mådde bra. Men det gick inte att springa. Hela mitt väsen sa emot.

Man säger ju ibland att när man pratar med sig själv får man bäst svar.
I det här fallet så stämde inte det. Jag lyssnade för mycket på mig själv.
Blev övertygad om att det gick dåligt.
Dessutom tappade jag under en period tron på mig själv.
Det gör jag aldrig! Jag har en väldigt hög tro till mig själv och min egen förmåga. Sen att man inte hela tiden delar med sig av den är en annan sak. Om andra inte tror på mig spelar ingen roll, för det är folk, och vissa av er därute vet vad jag brukar säga om just ”folk”.

Men trots detta lyckades jag ändå springa över 208 km på mitt första Världsmästerskap.
Jag anser mig själv ha fått med beröm godkänt.

Mikael: 193 243 meter
Maria: 208 900 meter
Torill: 211 141 meter (pers)
Anna: 229 890 meter (pers, svenskt rekord, nordiskt rekord)
Damlaget: 649 931 meter (nytt nordiskt rekord)


Direkt efter slutsignalen tänkte jag: ”Aldrig mer, varför ska jag utsätta mig för detta igen?”.
Morgonen efter när jag vaknade hade jag redan börjat lagt strategin inför nästa lopp.
It takes a fool to remain sane.

Summa summarum var VM i Polen en otrolig upplevelse på många sätt och jag vill rikta ett stort tack till alla som fanns på plats, alla som följde tävlingen antingen på Twitter eller annat sätt.
Men framför allt ett enormt tack till min familj. Som alltid tror på och stöttar mig, men inte alltid att jag är helt normal i knoppen :)
Love you!

Också;
Anna, Torill, Micke och herrlaget ;) Kristina, Andreas, Reima och alla andra som alltid finns där för mig.
Ni är ovärderliga.

Nu blickar jag framåt mot nästa utmaning och äventyr; som stavas Bislett 24h Indoor Challenge 2012, 1/12 springer jag i Oslo! :)


Thanks for making me a fighter!


Bildbomb:




 Micke och herrlaget på väg för att checka banan


Invigning på G 



Ngn form av maskot hade polackerna skakat fram :) 

Bild
 The gang
Bild
The girls!

 






fredag 21 september 2012

En ultralöpares bästa vänner?

Idag valde min vänstra lilltånagel att säga upp sig.
Jag hade det på känn efter Polen men såg till min glädje hur den verkade vilja stanna kvar under veckan i Spanien.

Men idag gav den upp så nu är jag lilltånagellös på vänster fossing.
För tredje gången faktiskt. Den är ioch för sig så pass liten att det inte tar lång tid innan den växer ut igen.
Rätt fascinerande det där alltså, har även blivit av med båda stortånaglarna två gånger om.

Samtidigt valde även översta hudlagret att tacka för sig.

Äckligt med fötter?
Nja, ibland luktar de ju inte speciellt gott, men de är rackarns bra att ha så man ska ta väl hand om de.
De, tillsammans med pannbenet, är ju ändå två av ultralöparens bästa vänner.


onsdag 19 september 2012

Post VM. Back on track?

Är hemma i Sverige igen efter en veckas semester i Spanien.
En välbehövlig sådan, både för kropp och själ.

Huvudet var inte riktigt på g de första dagarna märkte jag, inte heller kroppen. Snabbtänkhet var inte direkt min starka sida och kroppen krävde sömn.

Dagarna har präglats av morgonpromenad längs stranden med mig själv och mina tankar, inaktivitet på en solstol x antal timmar/dag, några liter solskyddsfaktor av den starka sorten, eftermiddagsmojito på stranden och säkert hundra partin yatzy.

Jag har funderat, reflekterat och diskuterat.
Både med mig själv, coach Helen, Anna G, Kristina och en del andra människor.
Vet inte om jag har blivit så mycket klokare. 
Det som är intressant är också mina diskussioner med Isabelle, nere i Spanien. En individ som inte har det minsta intresse för löpning, men som kommer med de där vinklarna man själv kanske inte riktigt har tänkt på.

Jag jobbar på att försöka sätta ord på mina känslor när jag ska beskriva VM-loppet.
Det kommer.

Just nu är det bara lite svårt.

torsdag 6 september 2012

Lets get loud!

Då kör vi :) Avfärd till Polen och mitt första Världsmästerskap på 24h-löpning! 


Följ löparna: http://www.run24.eu/en,news.html . 

Lördagen den 8/9 kl 12 går starten. 
Då gör jag som Wassberg sa, skiter i smärtgränsen!

onsdag 5 september 2012

All my bags are packed, I'm ready to go

Färdigpackad och klar.
Väskan väger lite. Inte så lite heller.
3 liter blåbärssoppa, 1 kg sportdryck, 3 stora konservburkar med inlagda persikor plus lite annat smått och gott tar lite plats och lite vikt :)
Får som tur är slänga över lite i Kristinas väska har hon lovat, annars kommer jag nog åka dit för övervikt.
Det som är bäst är att när jag åker hem så kommer väskan typ vara tom :)

Imorrn bär det av.
Alla förberedelser är klara.
Nu är det bara det enkla kvar.
Att springa.
Tur att det är den biten jag gillar bäst!

Sverige Sverige älskade land <3

 These legs were made for running...



Packat och klart, Elof håller ställningarna

tisdag 4 september 2012

"Vanlig" massage

Tisdag idag.
Började dagen med att ta mig ut till Bosön till sjukgymnast Britta. Härligt.
Hon stretchade ut mina höftböjare och lår och såg till så att det mesta i min kropp stämde. 
Fick beröm och jag har definitivt blivit rörligare sedan jag fick möjligheten att börja gå hos henne. 
Mycket bra övningar som får kroppen i balans. Skönt att slitet gör skillnad.

Efter jobbet drog jag iväg till Björn och fick massage. 
Idag skulle jag inte få någon idrottsmassage och vi skulle inte jobba med mina svagheter.
Idag skulle jag få "vanlig" helkroppsmassage.
Eeehhh, mjaha. Hur är en sån då?

Det var intressant och inte speciellt smärtsamt. Antar att vanlig massage inte är speciellt smärtsamt :)
Det var avslappnande och det var det som var meningen. 

Men jag måste nog ändå säga att jag föredrar idrottsmassage.

Kroppen är tydligen i balans.
Knoppen har jag tidigare konstaterat att den också är i balans.

Nu får det gärna bli lördag.

måndag 3 september 2012

Logistikbestyr

Försöker packa.

Vet att det bara kommer att svischa till och sen är det torsdag morgon och det är dags att dra till Arlanda.

Dessutom behöver jag packa väska nr 2 inför Spanien :) men den får jag ta imorrn.

 Japp, Elof är med iallafall 

Känns nästan som det är hajk och inte löptävling man ska ut på :)

söndag 2 september 2012

Om en vecka

Om en vecka så är det över.
Kalaset är slut.
Målet är förhoppningsvis nått och jag kommer ha en utmattad kropp.

Men fram tills dess så fortsätter jag att befinna mig i min lilla lulllull-bubbla jag har varit i de senaste dagarna :)
Det är rätt skönt att vara i den. Jag lallar mest runt känns det som
Det är inte mycket som kan få mig nervös för tillfället och det känns skönt.

Jag kan inte göra så mycket mer nu.
Jag har tränat.
Jag har tränat bra.
Nu ska jag bara göra som jag vet att man ska.

Har för övrigt införskaffat ett par tofflor, kände att det är typ det enda min fötter kommer vilja ha på sig om en vecka ;)




Han kan han herr Jungbeck <3