Man måste ha huvudet med sig

Jag tror på hård träning.
Och jag tror på återhämtning. För både kropp och själ.

När man gör båda de här sakerna, måste man ha huvudet med sig. Det är viktigt.

Jag har tävlat, sprungit marathon och 24h-lopp, där huvudet inte har varit med.
Mitt första VM 2012 är ett utmärkt exempel. 
Usch och fy.
Vilka minnen.
Men också otroliga erfarenheter.

När jag tränar, oavsett vad det är, jobbar jag mycket med att vara i nuet, där och då. Inte fundera eller tänka på annat. Jag tänker på det jag gör just då. Känslan i steget, graden av ansträngning, kroppens hållning, in- och utandning och vilket syfte passet har. 
Det funkar för mig.
Jag har också nästan slutat sprungit med musik, det hjälper mig att fokusera faktiskt. 

I lördags hade jag fem timmar på schemat.
Vi befann oss i Borlänge. 
Jag fiskade efter sällskap på facebook men fick inget napp. Jag klev upp kl 6, i med en tallrik gröt och en kopp kaffe och sen tassade jag iväg.
Huvva vad kyligt det var ute. Ganska kallt. Tur jag hade väst.
Jag sprang upp mot Vallmora för att sedan vika av på Rexbo-vägen (för er som är bekanta med området), fortsatte på vägen mot Insjön och vände sedan efter två och en halv timme för att ta mig hem igen. Syftet med passet var ihållande löpning under en lång tid och frekvensen på benen. Inte springa fort, men påminna benen om att ibland springer de länge.

Den senaste tiden har kroppen känts väldigt lätt. Lite trött stundtals mellan passen men så fort jag sätter fötterna i skorna och kommit några kilometer så känner jag mig väldigt lätt. Så också denna dag.
De första fyra timmarna gick väldigt fort. 
Sista biten hem är alltid lite seg för att man vet att man snart är framme.
När jag var därute på vägen, mötte inte många själar, så funderade jag på det där med fokus.
För mig blir det bäst när jag har 100% fokus på det jag gör. Förbereder mig för att genomföra på bästa sätt.
Jag vill ha en stark kropp och ett starkt huvud.

För att skapa de förutsättningarna försöker jag lägga kraft på rätt saker.
Jag känner själv att jag är mindre stressad än vad jag var för ett år sedan. Jag lägger inte mycket av min energi på saker jag inte kan påverka och försöker låta bli att hetsa upp mig över saker som inte rör mig. 
Jag skrattar och är tacksam varje dag. Jag försöker se till att de jag tycker om och värdesätter får veta det, jag tror det är viktigt.

Det som hjälpt mig med detta är framförallt yogan. Förutom att stärka min kropp så stärker den mitt huvud och har stärkt min förmåga att fokusera.

anima sana in corpore sano - healthy soul in a healthy body

Personliga rekordens tävling 2015; My side of the story; Eller, Låt mig berätta en sak...

Hösten 2007, under min officersutbildning, träffade jag Paula. 
Paula Banck. En flottist, bördig från Malmö.
Vi hamnade i samma avdelning (klass) under tiden på Militärhögskolan i Halmstad.

Ganska snart fattade vi tycke för varandra. Hon gillade att springa, cykla, simma, ja det mesta.

Våren 2008 sprang vi vårt första 6h-lopp tillsammans, i Skövde.
Sommaren 2008 sprang vi Hallsberg 6h.
Sommaren 2009 sprang vi Hallsberg 24h.
Vintern 2011 sprang vi Kilimanjaro marathon, haha, vilket är en helt annan historia som jag ska ta i en kort version :)

Hösten 2010 ringde Paula mig och frågade om vi inte skulle åka till Afrika och springa Kilimanjaro marathon i februari.
Hon var vid tillfället på mission i Adenviken (ME02) och jag trodde det bara var ett infall som skulle rinna ut i sanden.
Det var det inte :)

Helt plötsligt satt vi på ett flygplan med destination Nairobi.
Jag har så starka minnen från denna resa.
- När jag glömde Elof (min maskot som är en mjukisåsna) och fick ringa på en knacklig telefonlinje från Tanzania och förklara hur jag hade glömt ett mjukisdjur på rummet i Nairobi.
- Bussresan till Moshi, när bussen skulle gå klockan 08, som pålitliga svenskar var vi på mötesplatsen 07.30......09.30 hade bussen ännu inte kommit. När bussresan väl hade påbörjats blev bussen stoppad i Kibera  (det ofantligt stora kåkstadsområdet som utgör utkanten av Nairobi) och det klev ombord två uniformerade män med kalasjnikovs och skrek.
- Loppet i sig, Kilimanjaro marathon, med start 06.00 i ett kolmörkt Moshi, och en bana som var uppför från 18 till 32 kilometer. 
- Safarin, där vi råkade på en flock lejon som kalasade på en nyfälld gnu.
- Safarin, där vår minibuss hade kört fast och en grupp unga lejon var intresserade av oss.
- Safarin, där den idiotiska tysken tyckte att vår guide/förare skulle jaga djuren och köra utanför de tillåtna stråken. "But how does the hippos know when to go into the river?".
- Safarin, där jag blev av med mitt VISA-kort, ringde och spärrade det och hittade det på golvet i minibussen.
- Safarin, där min kollega hade varit i samma område bara någon månad innan och haft en grön mamba i tältet. Jag var lite nipprig när vi skulle sova........

Hursomhelst, det var inte det jag skulle berätta :)

Jag fick ett sms av Paula i slutet av augusti där hon skrev att hon hade anmält sig till Växjö 24h.
Yaaaaaaaaaay. Självklart erbjöd jag mig att vara support.

Så kom dagen.
Jag kastade mig på tåget, tillsammans med Janne som också skulle springa, och några timmar senare anlände vi säkert i Växjö, där jag aldrig hade varit.
Middag, ihopsnack, morgonjogg och hotellfruost senare kom vi till Tele-konsult-arena nere vid Värendsvallen för att tillbringa det kommande dygnet.

En superfräsch arena med en 239m lång bana utanför doseringen. Där skulle 12 och 24h-löparna hålla till.

Kl 12 gick startskottet. 
Jag var redo. Hade tagit på mig att supporta , förutom Paula som var mitt huvudfokus, Janne (24h), Mia (12h) Magnus (12h). Tack, nu hade jag en uppgift och ett tydligt mål. Paula sulle vara på banan under dygnet.
Innan start var Micke (Paulas fantastiska man) och Mila och Bruno (Paulas fantastiska barn) där, och shit vilka glädjespridare! Sen drog de och skulle göra Växjö och låta mama göra jobbet.

De första 6h gicks om förväntat väldigt bra. Många är glada och pigga, det har inte hänt så mycket, 12h-löparna ser fram emot att få påbörja nedräkning och klockan är inte så mycket.
Paula äter och dricker något litet var 20e minut. Saker och ting går bra.

De nästkommande 12 timmarna är det fortfarande högt tempo på banan dock lite mindre folk. 
Paula vill gärna göra liiiite längre pauser vid bordet, vilket innebär att jag börjar ställa mig i vägen för henne och tvinga henne ut på banan igen.
Det kommer ursäkter för att stå still; And I know all about it, I invented the excuses! :)

Det som är så himla bra med Paula är att vi fungerar ungefär likadant. Bra, då vet jag ungefär hur hårt jag kan gå på henne.
Hon har själv skrivit saker till sig själv för var 6e timme. 
Underbart.
Det är alltid bra att berätta för folk det de själva har sagt. Det har oftast mer effekt än det man själv säger.

Micke och barnen kommer tillbaka två gånger under dagen, Mila har utnämnt mig till hennes nya bästis och vill mest hänga i min famn hela tiden, *sötnos*. :) Det är underbart att se vilken energi familjen ger Paula. Och Micke är stolt, så stolt.

Supporten måste äta....
sen är det tveksamt om hon behöver äta ett kilo turkisk yoghurt.....

Under natten klagar hon på magont, kramper liksom.
Ajdå.
Det pågår under lång tid.
Hmm.....inte bra. Dessutom ont i anslutning till ärren från sina kejsarsnitt.
Jag ringer sjukvårdsupplysningen.
Samtalet påbörjas självklart med frasen: "Hej, det här kommer låta lite konstigt, men; jag är på en 24h-löptävling...."

Men jag får svaret att det inte finns en chans i he***** att det kan vara något farligt. 
Men (och här kommer det motsägelsefulla) att om hon ändå har haft så ont så skulle hon ändå råda henne att gå av.....
Mjahaaaaaa.........ska jag säga detta till Paula?

Jag kan mycket om ultra. Men när det handlar om smärta för andra människor som kommer inifrån, där backar jag. 
Jag återgav svaret jag fick av Sjukvårdsupplysningen.
Paula ligger ner för att vila magen lite.

Vid 13h (kan vara fel) säger hon att det inte känns bra, det är fel "ont".
Jag bråkar inte.
Det finns "bra" ont och det finns "dåligt" ont.
Det här var dåligt ont.

Ok, då ska vi få in henne i duschen ögonaböj.
Vi går bort till Reima och ber om en tång för att knipsa bort chipen på skorna.

"Nej, va fan, jag går."

Snap, snap.
Enkelt och behändigt.
Jag står vid Paulas fötter, har chipen i handen, redo att lämna in de.
Då slår det mig, "Jag måste fråga en gång till."
Jag vänder ansiktet upp mot Paula.
"Är du säker?"
Jag undrar, bara, lägger ingen värdering i det överhuvudtaget, men vill bara veta.
Hon tittar ner på mig. Jag ser tvekan i de där fantastiska ögonen.
"Nej va fan. Jag går."

Nya stripes och chipen fästs i skorna igen.

AAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhh vilken kvinna!!!!!!!!!

Timmarna går.
Paula går.

blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsat / två röda från att smaka döden över asfalt / strö över min aska sår fyllda med havssalt / benen tar mej framåt men just nu går det så sakta / spring som om du hade snutar i hälen / kuta som det bodde gudar i själen /fötterna svävar på tusen frågor / med ett hjärta i brand som ett hus i lågor / viljan är min enda odödliga del / ställ mej i graven ja kommer inte ligga ner / kommer inte lägga mej aldrig jag viker / jag vill ha en guldmedalj på var sneaker / vi tar ett varv till / för vi ger mycket mer än dom / för all den tid jag spillt / så det känns att man levt en gång / så vi gör all smärtan värd / o det syns att vi siktat upp / för nu e vi nästan där / så jag ger det min sista suck, spring

Det finns ingen genväg bara en väg / spring spring till det känns i din benväv / till alla som någonsin gått fel väg / dom som bär på vikten av en hel värld / spring för inget som lever står still / spring jag vet att du vet vad du vill / dina ben gör ont / o ja din rygg e knäckt /denna verklighet / är byggd på självrespekt / vi bygger på varje steg / vi har fanimej tatt oss hit / där varje negerskämt / förvandlades till bensin / varenda slag jag fått varenda fula blick / varenda stängda dörr som jag har rusat in / men va vi vänder allt / vi låter det spela för oss / tittar på det som komma skall / inte det som redan har gått / nä vi vänder från svag till stark / e dom redo när vi bryter loss / mina fötter får luft som en albatross / o kommer aldrig ge upp nu när halva gått, spring

blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsat / två röda från att smaka döden över asfalt / strö över min aska sår fyllda med havssalt / benen tar mej framåt men just nu går det så sakta / det här blir en enkel match / blandad med en ångest kamp / det här blir en höjd insats / jag tar mej fram någonstans / jag låter fan ingenting komma i vägen nånsin /visst jag springer över världen kompis / springer till det bara blodiga stumpar / hjärtat driver det passionen som pumpar / målet är mitt / jag ska vinna det över mej själv / om det e någon bedrift / kan det hela vara över ikväll / för denna döden e blek / o jordelivet är allt/ o ja så löd min gravsten / så jag tog klivet längst fram, spring

sand under foten hela kroppen skriker andas / huggen i bröstet just där livets skit har samlats / allt negativt förvandlas vassa egg har vandrats / jag vill ta mej framåt fuck det jag vill vara snabbast / varje meter e en svårvunnen seger / kramp i låret så jag vet att jag lever/ spring som det va din enda frälsning / spring som det va din enda räddning / svårt att tro på nånting / för ingen tror på något / svårt att se mej omkring / ser bara rök o lågor /istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / spring 

(Timbuktu, Spring)

Timmarna går, Paula går och äter och dricker enligt överenskommet.
När nästa micro-vila kommer tycker jag det är något som är annorlunda.
Det är lite mer gnister i ögonen och lite fler ord som kommer ur munnen per minut.

En liten stund senare får jag sms från Micke som undrar om vi behöver något, de ska komma om en stund efter hotellfrukosten.
Jag frågar Paula nästa gång hon varvar.
Svaret jag får är en kastad jacka i famnen och orden: "Nej, ingenting, nu kör jag."
Där var tårarna nära.

Nu är det drygt tre timmar kvar.
Det är inte mycket folk på banan men min tjej springer.
Oj som hon springer.

5 varv och gå 1.

Intensiteten och målmedvetenheten märks i hennes steg och blick.
Musik i öronen och nu är det fokus som gäller.

Sista timmen på ett 24h är alltid magisk.
Men den här gången var det mer annorlunda än vanligt.

Hon tuggar, och tuggar, och tuggar.
Micke och barnen är där, ett våldsamt gräl över russin bryter ut mellan Mila och Bruno och Micke får ta till sitt pedagogiska register för att lösa det :) 
Jag har bara ett fokus, Paula.
Nu finns inget kvar att slösa.
Ingen idé att vara snäll.
Nu är det bara minuter kvar och det vet hon.
Sista halvtimmen.
Jag springer kors och tvärs över hallen för att skrika på henne varje varv.

Sista 15 minuter.
Jag vet inte vad det är som händer men det går kalla kårar i mig och tårarna är nära.
Sista fem minuterna.
Hur många varv hinner man på en bana som är 239 m?
Skit i det, jag skriker för allt jag är värd, struntar i alla andra, Paula springer, jagar, vevar, halar in alla som är framför.

Skottet går.
Hon faller ihop.
Jag brister i gråt.
Det. Är. Över.

Hon slutade på en tredje plats. Personligt rekord efter ett fantastiskt dygn.

TACK PAULA FÖR ATT JAG FICK DELA DET HÄR MED DIG!!!

  

You want a piece of me?

I onsdags var jag med om en häftig grej :)

Under hösten har jag varit delaktig i en studie som GIH utför åt Försvarsmakten, "Energiåtgång vid marsch".

Jag har vid tre olika tillfällen gått på löpband i 3 och 5km i timmen samt en simulerad "terrängbana" med 20, 35 och 50 kgs packning.
Dessutom har jag gjort ett referenstest med syreupptagningsförmåga och laktatnivåer vid olika belastning.
I veckan var det dags för det sista testet.
Styrketester och muskelbiopsi, för att kunna avgöra vilken typ av muskelfiber som är dominerande på testpersonerna.

Styrketesterna innefattade knäböj och mätning av "power" vid själva lyftet genom två statiska och två dynamiska lyft på 20, 35, 50 kg samt egen kroppsvikt (vid det tillfället 61.5 kg).
Jag gjorde även ett form av båltest där jag stod i plankposition (och skulle hålla ett tryck mot en stång med korsbenet) och lyfte vänster/höger ben ca 5 cm i takt och skulle lyfta samt hålla positionen så länge som möjligt.

Knäböj gick bra. När kroppsvikten lades på och jag lyfte av stången var min första tanke; "Väger jag verkligen såhär mycket?" :) det gick över förväntan.

Båltestet var en riktig sugig bit kan jag lova, fy satan, darrade i hela kroppen när jag väl hade kravlat mig upp från golvet efter att ha fallit ihop när jag inte klarade mer.

Sen var det dags för muskelbiopsin.
Glad i hågen lade jag mig på britsen nere i labbet medan de biomedicinska analytikerna förklarade vad som skulle hända.
Jag fick därefter lokalbedövning i utsidan av ena låret. Efter en stund när jag inte kände något plockades skalpellen fram, då ökade pulsen något.

Foto; privat

Jag blev ombedd att ligga ner och fick tyvärr inte någon ordentlig titt men känslan var minst sagt märklig.
Något som såg ut som en blandning av en tång och en sax fördes ner i mitt ben och med upp sen åkte en bit av muskeln.
Det rann vätska och blod och sen var det dags en gång till. Mindre märkligt nu, kände ingenting och sen blev jag ihoptejpad och fick tryckförband och ett stort tack.

Eeeehhhh :)
Anything for science.

Foto: privat

Det skulle inte vara några problem att träna dagen efter så jag gav mig ut på en morgonjogg, dock kändes det som en stor lårkaka och jag hade rejält ont när jag hade legat i sängen och skulle upp på morgonen. Sen var det ingen fara, men jag rullade plastfolie över förbandet när jag senare skulle duscha. Passade även på att cykla fram och tillbaka till syrran i Farsta (35 km turochretur) och så gymmade vi där fokus lades på rygg och bål.

Hursomhelst ska det bli kul att få testresultaten, jag har en egen teori om vilken sorts muskelfiber jag har, hoppas vetenskapen har densamma.

Dyrbara bitar :) foto: privat

Stillasittande, alltid retar det någon

Igår länkade jag till ett blogginlägg jag läste på tidningen Springs hemsida.
Det retade säkert upp någon.
Men sanningen att säga är att även om de flesta jobbar heltid, så är det inte många som har ett fysiskt krävande jobb (att man har skrivbordsjobb men rör sig mellan olika kontor räknas inte). Helt enkelt så sitter vi mycket på rumpan och sen sover vi på natten.
Mig själv inräknad.
Sedan jag blev student har "apply ass to chair" förekommit väldigt frekvent.
När jag jobbade så hade jag till största del ett stillasittande jobb. Men också ett omväxlande och under övningar stundtals fysiskt krävande och framförallt fick jag vara ute en hel del.

Nu sitter jag på föreläsningar, sitter på seminarier, och sitter hemma och läser och skriver.
Det är alltså förbaskat mycket sittande. And I dont like it. Stillasittandet alltså,  utbildningen I lovet. 
Då blir det än viktigare att faktiskt anstränga kroppen, låta muskler och hjärta jobba. 

Därför har det blivit än mer viktigt för mig att planera in träningen och hålla mig aktiv ubder resten av dagen. Dessutom värdesätter jag mina drygt 20 minuter på cykel varje morgon till skolan. Om jag inte får luft någon annan gång på dagen så får jag ändå min cykeltur. Det är ingen träning men jag får luft och röra på mig lite kort.

Och nej jag säger inte att man ska gå från att inte göra något alls till att springa intervaller sju gånger i veckan. Men många av oss bör fundera på hur mycket vi faktiskt sitter still, inte anstränger och belastar våra kroppar och vad det i slutändan kommer leda till.

Idag skrev jag tenta i fysiologi. 
Jag blir bara mer och mer kär i kroppen ju mer jag lär mig om den. Den är fruktansvärt fantastisk!
Jag önskar att fler lärde sig mer om kroppen och vad den faktiskt är kapabel till, på många områden.