Om att hitta sitt varför - och make it count

Jag tycker det är bra att ha och göra saker som räknas.
Make it count.
Jag har en bok.
En klippbok, som jag har med mig på tävlingar.
I den finns det minnen, urklipp, bilder, uppmaningar, citat, motivation, ja det mesta. I den finns det bilder på  människor jag bryr mig om, citat jag hittar styrka ur och post-its med sms som jag fått under tävling.

Jag fick tipset av Johanna Sjöberg (tidigare elitsimmare med 57 mästerskapsmedaljer och 27 SM-guld på meritlistan) för snart två år sedan.
Den boken ger mig lugn och den där varma känslan i magen. Jag kan återuppleva minnen och jag ler när jag bläddrar i den.
Det räknas för mig.

Tittar man noga ser man att det står; "Drick ordentligt så du kan pissa efter klockan 10. Det ser ut att behövas. För du tar medalj och sätter rekord!" - Rune Larsson, (från VM 2015)

Jag har börjat lyssna på en väldigt bra podcast. Avsnitten är rätt korta och de avhandlar ämnen som för mig är väldigt intressanta så jag kan verkligen rekommendera den till er som är intresserade av prestationspsykologi.
Den heter High performance mindset och presenteras av Dr Cindra Kamphoff.
Det finns ett avsnitt som avhandlar det här med att hitta sitt varför.
Tackar.
Väldigt väldigt viktigt. Det kommer tillfällen (inte bara i ultralöpingens värld) där det är väldigt bra att ha sitt varför klart för sig. 
Kanske handlar det om jobb, utbildning, umgänge, livsstil, you name it.

Hon listar bl.a. fyra frågor som man kan ställa sig för att komma lite längre på vägen till att hitta sitt varför. Det är förmodligen inget man slänger ur sig på tio minuter, men jag tror det är viktigt att fundera på. Även om man har sina varför klart för sig så är det aldrig fel att ta sig en funderare.

1. Vad ger dig energi?
2. När har du känt dig som mest levande, vad har du gjort?
3. Vad älskar du att göra som du gör gratis?
4. Tänk på ditt arv, vad vill du kunna säga att du lämnar efter dig i slutet av ditt liv och vad vill du att folk ska säga om dig?

Dessutom uppmanar hon i slutet av avsnitten till att stay awesome och be mentally strong. 
:)

Walk the walk

Det finns inga genvägar.
Det blir aldrig lättare, du blir bara starkare, och måste på så sätt träna hårdare för att fortsätta utvecklas.

Walk the walk.
Gör det som krävs.
För min del handlar det om att aldrig nöja sig. Alltid hitta saker som kan förbättras. Oavsett om det är kilometertider, energiintag eller mentala verktyg.
Den dagen man är nöjd, då är det dags att sluta.

Jag har fått beviljat tio timmars idrottspsykologiskt stöd av Riksidrottsförbundet och var på min första session i fredags. Det kan bli bra, det kan bli väldigt bra.
Samtidigt var jag skitnervös över att prata med en psykolog, tänkte att han skulle analysera allt, från mitt strumpval till mitt handslag. Om han nu gjorde det så visade han det inte :)

Idag sprang jag tre timmars långpass med en timmes fartökning på mitten. Jag borde ha vetat bättre än att ta Norr Mälarstrand en solig förmiddag som denna....fick stå mitt kast när jag kryssade fram mellan barnvagnar, rullatorer och hundar.
Det var en förbaskat lång sista timme dock.

Häromdagen lyssnade jag på en podcast med Tim Noakes, där han pratade om att det spelar ingen roll hur långt du springer, när du når ca 60% kommer tecken på smärta, trötthet och utmattning, men det är tydligen bara nervsignaler som lurar hjärnan. Hm, den är lurig den där hjärnan.

För övrigt så har min karl gått och köpt sig en frack. Vi ska på vårbal på Karlberg nästa helg.
What did I ever do in my previous life to deserve that guy? :)

En återhämtningsvecka mitt i alltihop och så lite fart på det

Förra veckan hade jag "återhämtningsvecka".

Mjaha, vad har han hittat på nu då, tänkte jag först när jag tittade på schemat.

I verkligheten innebar det något mindre löpning och inga dubbelpass, fortfarande med tempopass och långpass på helgen.
Men det var välbehövligt.
I början av veckan lydde kroppen fenomenalt (som vanligt höll jag på att säga), men i slutet så var den inte riktigt med. Det var som att jag tryckte på knappen men inget hände. Flåset var det inget fel på men inget kom liksom ut i benen.

Älskar coachens svar på min veckorapport igår: "Bra att min plan med en lättare vecka har funkat. Jag har ju alltid rätt.  Men ändå. Jävligt bra vecka! No comments."

Det jäkliga är ju att karln alltid har rätt. Har, hittills, under vårt samarbete inte varit med om att han haft fel en gång...
Den här veckan känner jag mig pigg och på g. 
På onsdag ska jag testa Bikram-yoga för första gången...ska bli, minst sagt intressant.

:)

Idag sprang jag tempopass.
4+4+4 minuter (4 min distansfart, 4 min lite snabbare, 4 min tröskelfart), och så rullar man så i 90 min.
För min del betydde det idag en summa på 18.4 km i farterna 5.20-5.00-4.13.
Nu på senaste har jag iochförsig sprungit distans i fart som är högre än så, men på tempopassen funkar denna kombination väldans bra än så länge. På de sista omgångarna är det precis sådär att man känner syran smyga sig på.

Det är ju faktiskt så att alla löpare behöver tempoträning, på ett eller annat sätt. 
Kilometer-nötande i all ära, som är vanligt hos ultralöpare, men vill man förbättra sin prestation och höja sin bekvämfart så är det tempoträning som gäller.
Har man en högre maxkapacitet kommer man kunna springa i ett submaximalt tempo (alltså lägre än max, vid ultra pratar vi kanske 65-75% av max), till en lägre ansträngning.
Med åldern sjunker maxpulsen och genom det också hjärtats slagvolym och därmed hjärtats förmåga att transportera ut blod (och syre) till de arbetande musklerna vilket gör det ännu viktigare att träna sitt hjärta genom högintensiv träning ju äldre man blir för att skjuta de negativa effekterna av åldrande framför sig ytterligare ett par år.

Det kanske inte är så kul alla gånger, och jobbigt, det kan jag skriva under på.
Men efter att jag började med tempoträning för snart två år sedan har jag slagit personliga rekord på allt från 10 km till 24h.

Idag är det för övrigt 68 dagar kvar till nästa tävling.
Det vankas 24h-lopp i Schweiz.
Basel arrangerar tyska och schweiziska mästerskapen och denna svenska har lyckats haffa en plats också. Ca 1100m i en fyrkant i en park. Platt som en pannkaka och tydligen är det liveband dygnet runt. 
Inga problem för mig. Jag har Ipod.
Jag får nog däremot packa ner öronproppar åt min support :)

En bra vecka!

Jag har haft en bra vecka.
En förbaskat bra sådan faktiskt.

I skolan läser jag Tillämpad fysiologi, sjukt intressant, ju mer jag lär mig om kroppen desto mer älskar jag den. 
Samtidigt är det så att ju mer jag lär mer desto mer inser jag att jag inte vet. Jag har fått omvärdera vikten av saker jag trodde jag visste, men jag är inte sämre än att jag kan ändra på mig. Ibland iallafall ;)

"Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet." - Sokrates.

Träningsmässigt så har jag fått till:
5 löppass, varav: 
1 tempo, 
2 morgonpass innan frukost i bra tempo, 
1 distanspass inomhus där jag bara ville dö litegrann, 
1 långpass på 6h
2 styrkepass

Visserligen har jag blivit av med en nagel som sade upp sig och jag fick gräva djupt i slutet av gårdagens långpass. Men det som inte dödar härdar. Det här stärker mig, såväl psykiskt som fysiskt.


Jag har även kommit igång med ett projekt till kursen i Idrottsvetenskap, jag mutar mina kollegor med wienerbröd för att de ska vara testpersoner :)

Nu ikväll fick jag reda på att det är klart att 24h-VM ska gå av stapeln 1-2/7 nästa år i Belfast på Nordirland.

Tackar.

Nu finns det inga ursäkter.

Building a champion. One piece at a time.

Ett högt mål kräver förberedelse. Lång sådan.
Den har redan börjat. Nu letar jag efter detaljer som går att förbättra.

Jag har förmånen att få jobba i en organisation när beslutsamhet och pannben är två önskvärda egenskaper och gudarna ska veta att jag har Försvarsmakten att tacka för en stor del av detta.
Dessutom jobbar det fantastiska människor i den här organisationen som det finns mycket att lära av.
En sådan är Johanna Sjöberg, friskvårdsansvarig på Militärhögskolan Karlberg.
Johanna var elitsimmare från mitten av 90-talet till 2005. Hon spenderade 12 år i det svenska simlandslaget. Då lär man sig saker.
Som en parentes har hon OS-brons och 57 EM och VM medaljer samt 27 SM-guld...

Idag fick jag stjäla en timme av hennes tid (jag mutade med semlor) och hade möjlighet att prata och ställa frågor. Jag fick många bra svar som jag tar med mig och bygger vidare med.

En annan detalj är träningen.
Detalj kanske var att ta i, men små justeringar kan alltid göras.
Enligt tidigare så är en av dessa tempot.
Imorse sprang jag 16 km i ett högre tempo än tidigare, trots att klockan var 05.30 när jag begav mig hemifrån och i magen låg endast en kopp kaffe, så kände jag ett härligt flyt.
Följde upp detta med styrketräning på eftermiddagen där jag precis hann ifrån gymmet innan det blev invaderat av alla "efter-jobbet-tränande".
Jag är mer sån som gillar att gå till gymmet när klockan är tio på förmiddagen och det bara är pensionärer där :)

Jag klickade även hem två böcker i mental träning häromdagen, av Terry Orlick.
Den ena heter "Embracing your potential" och är tydligen Håkan Dahlbys bibel som han alltid har med sig.
Bra där.
Man ska lära av de bästa.

Ett steg i taget.
En dag i taget.
Ett steg närmre målet.

Sen kommer ju livet och all annan skit hända på vägen. Men det tar jag när det kommer.

Utan passionen för kampen är jag ingen

Att springa ett lopp utan att ha något att kämpa mot, det är för mig svårt. 
Kampen är det som tar fram det bästa i mig och det som gör att det känns så förbaskat bra efteråt.

Under VM i våras sprang jag ganska många timmar utan att något gick direkt fel. Kanske för att jag inte sprang tillräckligt fort,  nja, det var liksom inte det.

Att springa ett bra eller perfekt lopp för mig det är inte att inget går "fel". Utan det är att kunna ta hand om de situationer som uppkommer och fortfarande göra ett bra resultat.

Drömmen borde kanske vara att kunna springa 24h i ett högt tempo utan att någonting "händer".
Men , nej, det låter tråkigt och outvecklande.
Då finns det inget att kämpa mot förutom den egna tröttheten och jag tror helt ärligt inte att den personliga vinsten skulle vara lika stor.
När man har fått till det där perfekta loppet, då är det dags att lägga av.

Djupt, djuuuuupt nere i en svacka i Grenå...

För mig är det när jag tar mig ur de där svackorna, eller kommer tillbaka efter den där spyan, som gör att jag stärks. Det är då jag känner mig starkast.

Rune sa en gång till mig att jag var "krisernas drottning".
Detta var efter ett 24h-lopp i Grenå i Danmark hösten 2013 (för övrigt det absolut bästa 24h-arrangemanget jag varit med om), där kom första mentala svackan efter fyra timmar. Det är rätt tidigt. 
Sen kom de och gick och jag tappade nog räkningen hur många de var. Men jag gick starkare ur det och jag hävdar att det är ett av mina absolut bästa lopp.

Under ett dygns löpning så är det en hårfin balans med energin, hur mycket man stoppar i sig, blir det liiiite för mycket så vill det ut, på ett eller annat sätt.
Det hände mig på VM någonstans mitt i natten. 
Illamåendet slog till som från ingenstans, det höll i ett halvt varv ungefär, jag visste vad jag var tvungen att göra. 
In i tältet vid varvningen och hulka upp det som låg i magsäcken och inte gjorde någon nytta.
Torka munnen och sen ut igen (nu har jag kommit på att man ju faktiskt kan kräkas i farten, så slipper man tappa tid, det ska jag komma ihåg till nästan gång).
Helt plötsligt var det en annan situation och jag hade en svårighet att förhålla mig till. Nu skulle jag behöva vara extra noga med energin och fokusera på att ta igen det jag hade tappat under uppehållet för spyan.
Den natten var som en dröm, jag flög nästan fram och klättrade högt upp i resultatlistan.

Så till slut tror jag att det på något sätt är det jag jagar, kampen och med tanke på att den oftast kommer på ett eller annat sätt, så är det tur att jag tycker om den.

"Talang, handlar om förmågan att fokusera."
- Isabellah Andersson