tisdag 18 oktober 2016

Min största motståndare

Jag är en tävlingsmänniska.
Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas.
Dock har jag aldrig varit speciellt bra på någonting.
I min ungdom vann jag inga tävlingar.
Men mina föräldrar uppmuntrade mig att hålla på ändå, så länge jag tyckte det var roligt och jag ville tävla så ställde de upp med allt runtomkring.

Detta avsaknad av resultatmål har gett mig väldigt mycket.
När jag ska tävla, är det jag själv som är största motståndaren.
När jag ställer mig på en startlinje har jag bara en sak i huvudet; att göra mitt bästa. Annars har jag inget där att göra. Det spelar ingen roll om det är något jag aldrig testat förut, eller något som är hemvant och bekant område. 
Att bara "springa igenom" ett lopp, det är inget som funkar för mig. 
Jag tar det jag har, för den dagen, och gör det bästa av det. Sen får jag utvärdera efteråt.

Resultatmål, det innebär att vad andra gör påverkar mig. Det kan jag ändå inte göra något åt. Jag är mest nöjd, när jag känner att jag har gett allt. Sen om det innebär att jag hamnar på 143e plats eller vinner, spelar faktiskt mindre roll. Att känna att jag har gjort allt, det är värdefullt för mig. Sen går det ju inte att göra något åt andras resultat och vara upprörd över att "någon annan" har sprungit snabbare, eller vad det nu gäller. Har jag gjort allt jag kunnat så räckte det till en viss placering, så är det bara.

Det är därför jag inte gillar dessa "om".
"Om vädret inte hade varit si och så."
"Om inte sportdrycken hade gett mig magproblem"
"Om jag inte hade siochsådär och fan och hans moster."

Om existerar inte i resultatlistan.

Nu på lördag står jag på startlinjen i ett internationellt mästerskap.
Det är stort, det är det.
Men ändå så tävlar jag mest mot mig själv. Om jag når mitt egna mål, så kommer det att räcka långt. Når jag inte mitt mål så kommer ingen vara så besviken som jag. Men har jag gjort det jag kan med det som jag har (och det som händer, det hinner hända mycket på ett dygn), så vet jag att jag kommer vara nöjd. 
Det är jag som lägger den största pressen på mig själv. 
Det är ingen annan som har rätt att göra det.

Jag är förberedd.
Jag är stark.

Nu vill jag att startskottet ska gå så att jag kan påverka resultatet.

#4dayslefttoeuropeanchampionship3dayslefttohardenthefuckup


onsdag 12 oktober 2016

One day at a time.

Ingefäraavkok, Omega-3, gurkmeja, blutsaft, vitlök, vitaminer.....tja det är några av de saker som ligger uppraddade på morgonen.
Just nu så vägrar jag att bli sjuk. Då luktar jag hellre vitlök.
Vitaminer, jag som aldrig tagit en vitamintablett i hela mitt liv, men men, better safe than sorry.

För en vecka sedan konstaterades det att jag har vätska i mitt vänstra knä.
Att något inte riktigt stod rätt till det visste jag innan det, knät hade varit svullet till och från i drygt två veckor. Men ingen smärta eller något som hämmade mig i någon rörelse. Framförallt så kände jag inte av det när jag sprang.

Jag var nere i Turin för att springa militärVM i marathon men tog där beslutet att inte starta pga knät som återigen svullnade och denna gång gick det inte tillbaka.
Det var surt att bita i äpplet men jag vet att jag aldrig hade förlåtit mig själv om det hade visat sig äventyra min start i EM.

Förra veckan var jag på ultraljud och läkaren konstaterade att det inte var någon fara på taket. Ingen slemsäcksinflammation (som jag hade fått besked om vid en annan instans) utan att detta var väldigt beskedligt men att två tre dagars vila inte skulle skada.
Det har ju samlats vätska där av en anledning.

Efter samråd med Andreas så blev det tre dagar med alternativ träning, vilket fult ord, alternativ träning.....så jag cyklade, och cyklade och cyklade.
Fy satan så tråkigt. Dessutom fick jag punktering på det sista av dessa pass, hade aldrig hänt om jag sprungit, just saying.

Jag ägnade helgen åt mig själv, R var borta med jobbet, tränade, åt, vilade, funderade, tyckte lite synd om mig själv.
Konstaterade på söndagen att det är väldigt tröttsamt det här med självömkan och att det inte är något för mig. Pratade med coach och nu har vi en plan inför de sista dagarna.
Full fart framåt men ändå försiktigt och en dag i taget.

Jag tvättar händerna som aldrig förr, går och lägger mig tidigt och tar varje tillfälle i akt till att vila.

Igår sprang jag ett 2timmars distanspass med fartökning på mitten.
Jäklar, var som en ko på grönbete och det blev ett otroligt bra pass trots motvind och backar. Dock har den däringa cyklingen gjort att mina ben var väldans sega några dagar, andra muskler som inte är så vana att jobba.

Hursomhelst.
Nu ser jag framåt, och vill samtidigt poängtera att detta inte är någon skada. Skada det är när något är trasigt och man har ont.
Bra , då har vi rett ut det. Viktigt att hålla isär äpplen och päron.

#10dayslefttoeuropeanchampionship9dayslefttoimprove