Tjurruset 2013; my side of the story - eller - ; Vem beställde mjölksyra?

Efter förra årets Tjurrus sa jag att jag skulle anmäla mig i tid nästa år.

Jag misslyckades ganska grovt...

Häromdagen skrev en kompis på Facebook att hon inte skulle springa och undrade om någon var sugen på att ta hennes nummerlapp.

Svårövertalad som jag är tog det inte många minuter att bestämma mig :)

Men sen kom nästa problem. Vem tusan skulle följa med och coacha? (ja det är helt rätt jag är bortskämd och lite high maintenance, jag vill gärna ha folk med mig när jag ska tävla) :)

Mamma skulle bli lite sistaminuten, syrran skulle jobba natt, R skulle på Ölmässan på fredagen.....hmmmm.

Det blev ialla fall R som fick den äran :)

Att jag sprungit bara två gånger sedan Danmark rörde mig inte i ryggen. 

Hehe, självförtroendet är på topp.

Samtidigt väntade jag mig inte  någon topprestation.

Jag är bra på att springa långt, inte lika bra på att springa fort.

Iväg med pendeln imorse mot Tullinge och vidare sen med buss till Tullinges gamla flygplats.

Regnet hängde i luften men det höll sig där under hela tiden.

På med rätta kläderna, (rosa löparkjolen, rosa tröja och rosa kompressionsstrumpor), folk trodde enligt rutin att jag var koko.

Jag hade rotat fram mina orienteringsskor dagen till ära och jag måste säga att de gjorde ett rackarns bra jobb.

Iväg och värma, lyckospark och sen iväg till startfållan.

Väl där var det dragig uppvärmning med Friskis.

Jag gjorde en Lisbeth Jansson.

Vilket innebär att medan alla de andra var vända mot podiet och hängde med i uppvärmningen stod jag vänd i banans riktning och fokuserade mest på mig själv :)

10-9-8-7-6-5-4-3-2-1 pang.

Tjoho, iväg det bar.

Gräsunderlag än så länge.

Ut på någon form av motionsspår.

Har två tjejer framför mig.

Sablar, varför värmde jag inte upp mer (alternativt startade i ett långsammare tempo?).

Första kilometern avverkades alldeles för snabbt.

Uppför en till backe och nerför krönet.

Nedanför väntar kryphinder ut i vattnet och sen ca 200 m i en sjö.

Ut i vattnet, sablar va kallt, bara att trampa på.

Runt svängen, upp ur vattnet och uppför slalombacke.

Här flåsas det. 

Hela vägen upp och sen fortsätter det.

Lite obanat, lite motionsspår, förvånansvärt lite lera (?)

Över en åker.

Mer obanat.

Backar.

Passerar en väg och någon i publiken skriker: "Bara 3km kvar nu."

Tjejen bredvid mig väser "Håll käften ungj*vel". Mjaha, så kan man göra.

Runt en krök och vad ser jag?

Vem beställde mjölksyra?

Ner i ett sandtag, vätskekontroll, tar lite Powerrade och sen börjas det uppför.

Tar lite till höger där det är lättare och inte lika upptrampat.

Det suger i benen men känns ändå ok. Jag dör inte.

Trixar vidare genom skogen.

Över stenar, uppför backar, under järnvägen och passerar 9km-skylten.

"Hmmmmm, vart tusan är leran? Säg inte att vi ska uppför den där jäkla slalombacken igen? Något jäkelskap kommer ju komma på slutet....."

Trixar vidare, passerar 10km-skylten, ser en folksamling utan dess like. 

"Ahaaaaaaaaaaaaaaaaa!"

Det som ligger framför mig är nu ett 150m (ok, avståndsbedömningen kanske inte var på topp) långt träsk.

Publiken har samlats på det bästa stället.

Det är mycket folk och jag tar sats och hoppar så långt det går.

Strunt i ankledet, jag sliter/häver/drar/simmar/paddlar mig fram.

Det är kallt, riktigt kallt och jag får koncentrera mig på att andas ordentligt och inte börja flämta alltför mycket.

Väl uppe känns benen, njaaaa, inte så mycket alls, framåt framåt, nu ser jag målet i vinkel.

Runt ett till hörn och ett avslutande kryphinder.

Två tjejer framför mig, jag kryper fortare.

In i mål!!!!och 10 km är avklarade.

Sablar vad jobbigt.

Rikard kommer med kläder och jag byter om till torrt. 

Massa lager, mössa och vantar.

I med lite kexchoklad, den enda gången Kexchoklad är gott är ju efter målgång, och sen traskar vi mot bussen.

Petra Kindlund vann på ca 50 min tror jag.

En revansch för henne i och med att förlöparen sprang fel förra året och ledde henne helt galet.

Detta år kunde man i princip springa hela tiden, jag gick i de värsta backarna men om man har benmuskler så kan man springa.

Mindre lera och jag hade nog väntat mig en lite värre bana.

I och för sig är det bra att det fortfarande är en löpartävling och inte bara en fråga om vem som kan halka genom träsk fortast.

Tiden förresten, som inte är något att skryta om , landade på 1.04. 

Men strunt i det för jag hade kul och fick en genomkörare!

Undrar om jag ska ta och faktiskt anmäla mig i tid till nästa år? :)

Innan, pretty in pink :)

Efter, fortfarande pretty :)

Lite blessyrer får man räkna med