Om att hitta sitt varför - och make it count

Jag tycker det är bra att ha och göra saker som räknas.
Make it count.
Jag har en bok.
En klippbok, som jag har med mig på tävlingar.
I den finns det minnen, urklipp, bilder, uppmaningar, citat, motivation, ja det mesta. I den finns det bilder på  människor jag bryr mig om, citat jag hittar styrka ur och post-its med sms som jag fått under tävling.

Jag fick tipset av Johanna Sjöberg (tidigare elitsimmare med 57 mästerskapsmedaljer och 27 SM-guld på meritlistan) för snart två år sedan.
Den boken ger mig lugn och den där varma känslan i magen. Jag kan återuppleva minnen och jag ler när jag bläddrar i den.
Det räknas för mig.

Tittar man noga ser man att det står; "Drick ordentligt så du kan pissa efter klockan 10. Det ser ut att behövas. För du tar medalj och sätter rekord!" - Rune Larsson, (från VM 2015)

Jag har börjat lyssna på en väldigt bra podcast. Avsnitten är rätt korta och de avhandlar ämnen som för mig är väldigt intressanta så jag kan verkligen rekommendera den till er som är intresserade av prestationspsykologi.
Den heter High performance mindset och presenteras av Dr Cindra Kamphoff.
Det finns ett avsnitt som avhandlar det här med att hitta sitt varför.
Tackar.
Väldigt väldigt viktigt. Det kommer tillfällen (inte bara i ultralöpingens värld) där det är väldigt bra att ha sitt varför klart för sig. 
Kanske handlar det om jobb, utbildning, umgänge, livsstil, you name it.

Hon listar bl.a. fyra frågor som man kan ställa sig för att komma lite längre på vägen till att hitta sitt varför. Det är förmodligen inget man slänger ur sig på tio minuter, men jag tror det är viktigt att fundera på. Även om man har sina varför klart för sig så är det aldrig fel att ta sig en funderare.

1. Vad ger dig energi?
2. När har du känt dig som mest levande, vad har du gjort?
3. Vad älskar du att göra som du gör gratis?
4. Tänk på ditt arv, vad vill du kunna säga att du lämnar efter dig i slutet av ditt liv och vad vill du att folk ska säga om dig?

Dessutom uppmanar hon i slutet av avsnitten till att stay awesome och be mentally strong. 
:)

Walk the walk

Det finns inga genvägar.
Det blir aldrig lättare, du blir bara starkare, och måste på så sätt träna hårdare för att fortsätta utvecklas.

Walk the walk.
Gör det som krävs.
För min del handlar det om att aldrig nöja sig. Alltid hitta saker som kan förbättras. Oavsett om det är kilometertider, energiintag eller mentala verktyg.
Den dagen man är nöjd, då är det dags att sluta.

Jag har fått beviljat tio timmars idrottspsykologiskt stöd av Riksidrottsförbundet och var på min första session i fredags. Det kan bli bra, det kan bli väldigt bra.
Samtidigt var jag skitnervös över att prata med en psykolog, tänkte att han skulle analysera allt, från mitt strumpval till mitt handslag. Om han nu gjorde det så visade han det inte :)

Idag sprang jag tre timmars långpass med en timmes fartökning på mitten. Jag borde ha vetat bättre än att ta Norr Mälarstrand en solig förmiddag som denna....fick stå mitt kast när jag kryssade fram mellan barnvagnar, rullatorer och hundar.
Det var en förbaskat lång sista timme dock.

Häromdagen lyssnade jag på en podcast med Tim Noakes, där han pratade om att det spelar ingen roll hur långt du springer, när du når ca 60% kommer tecken på smärta, trötthet och utmattning, men det är tydligen bara nervsignaler som lurar hjärnan. Hm, den är lurig den där hjärnan.

För övrigt så har min karl gått och köpt sig en frack. Vi ska på vårbal på Karlberg nästa helg.
What did I ever do in my previous life to deserve that guy? :)

En återhämtningsvecka mitt i alltihop och så lite fart på det

Förra veckan hade jag "återhämtningsvecka".

Mjaha, vad har han hittat på nu då, tänkte jag först när jag tittade på schemat.

I verkligheten innebar det något mindre löpning och inga dubbelpass, fortfarande med tempopass och långpass på helgen.
Men det var välbehövligt.
I början av veckan lydde kroppen fenomenalt (som vanligt höll jag på att säga), men i slutet så var den inte riktigt med. Det var som att jag tryckte på knappen men inget hände. Flåset var det inget fel på men inget kom liksom ut i benen.

Älskar coachens svar på min veckorapport igår: "Bra att min plan med en lättare vecka har funkat. Jag har ju alltid rätt.  Men ändå. Jävligt bra vecka! No comments."

Det jäkliga är ju att karln alltid har rätt. Har, hittills, under vårt samarbete inte varit med om att han haft fel en gång...
Den här veckan känner jag mig pigg och på g. 
På onsdag ska jag testa Bikram-yoga för första gången...ska bli, minst sagt intressant.

:)

Idag sprang jag tempopass.
4+4+4 minuter (4 min distansfart, 4 min lite snabbare, 4 min tröskelfart), och så rullar man så i 90 min.
För min del betydde det idag en summa på 18.4 km i farterna 5.20-5.00-4.13.
Nu på senaste har jag iochförsig sprungit distans i fart som är högre än så, men på tempopassen funkar denna kombination väldans bra än så länge. På de sista omgångarna är det precis sådär att man känner syran smyga sig på.

Det är ju faktiskt så att alla löpare behöver tempoträning, på ett eller annat sätt. 
Kilometer-nötande i all ära, som är vanligt hos ultralöpare, men vill man förbättra sin prestation och höja sin bekvämfart så är det tempoträning som gäller.
Har man en högre maxkapacitet kommer man kunna springa i ett submaximalt tempo (alltså lägre än max, vid ultra pratar vi kanske 65-75% av max), till en lägre ansträngning.
Med åldern sjunker maxpulsen och genom det också hjärtats slagvolym och därmed hjärtats förmåga att transportera ut blod (och syre) till de arbetande musklerna vilket gör det ännu viktigare att träna sitt hjärta genom högintensiv träning ju äldre man blir för att skjuta de negativa effekterna av åldrande framför sig ytterligare ett par år.

Det kanske inte är så kul alla gånger, och jobbigt, det kan jag skriva under på.
Men efter att jag började med tempoträning för snart två år sedan har jag slagit personliga rekord på allt från 10 km till 24h.

Idag är det för övrigt 68 dagar kvar till nästa tävling.
Det vankas 24h-lopp i Schweiz.
Basel arrangerar tyska och schweiziska mästerskapen och denna svenska har lyckats haffa en plats också. Ca 1100m i en fyrkant i en park. Platt som en pannkaka och tydligen är det liveband dygnet runt. 
Inga problem för mig. Jag har Ipod.
Jag får nog däremot packa ner öronproppar åt min support :)

En bra vecka!

Jag har haft en bra vecka.
En förbaskat bra sådan faktiskt.

I skolan läser jag Tillämpad fysiologi, sjukt intressant, ju mer jag lär mig om kroppen desto mer älskar jag den. 
Samtidigt är det så att ju mer jag lär mer desto mer inser jag att jag inte vet. Jag har fått omvärdera vikten av saker jag trodde jag visste, men jag är inte sämre än att jag kan ändra på mig. Ibland iallafall ;)

"Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet." - Sokrates.

Träningsmässigt så har jag fått till:
5 löppass, varav: 
1 tempo, 
2 morgonpass innan frukost i bra tempo, 
1 distanspass inomhus där jag bara ville dö litegrann, 
1 långpass på 6h
2 styrkepass

Visserligen har jag blivit av med en nagel som sade upp sig och jag fick gräva djupt i slutet av gårdagens långpass. Men det som inte dödar härdar. Det här stärker mig, såväl psykiskt som fysiskt.


Jag har även kommit igång med ett projekt till kursen i Idrottsvetenskap, jag mutar mina kollegor med wienerbröd för att de ska vara testpersoner :)

Nu ikväll fick jag reda på att det är klart att 24h-VM ska gå av stapeln 1-2/7 nästa år i Belfast på Nordirland.

Tackar.

Nu finns det inga ursäkter.

Building a champion. One piece at a time.

Ett högt mål kräver förberedelse. Lång sådan.
Den har redan börjat. Nu letar jag efter detaljer som går att förbättra.

Jag har förmånen att få jobba i en organisation när beslutsamhet och pannben är två önskvärda egenskaper och gudarna ska veta att jag har Försvarsmakten att tacka för en stor del av detta.
Dessutom jobbar det fantastiska människor i den här organisationen som det finns mycket att lära av.
En sådan är Johanna Sjöberg, friskvårdsansvarig på Militärhögskolan Karlberg.
Johanna var elitsimmare från mitten av 90-talet till 2005. Hon spenderade 12 år i det svenska simlandslaget. Då lär man sig saker.
Som en parentes har hon OS-brons och 57 EM och VM medaljer samt 27 SM-guld...

Idag fick jag stjäla en timme av hennes tid (jag mutade med semlor) och hade möjlighet att prata och ställa frågor. Jag fick många bra svar som jag tar med mig och bygger vidare med.

En annan detalj är träningen.
Detalj kanske var att ta i, men små justeringar kan alltid göras.
Enligt tidigare så är en av dessa tempot.
Imorse sprang jag 16 km i ett högre tempo än tidigare, trots att klockan var 05.30 när jag begav mig hemifrån och i magen låg endast en kopp kaffe, så kände jag ett härligt flyt.
Följde upp detta med styrketräning på eftermiddagen där jag precis hann ifrån gymmet innan det blev invaderat av alla "efter-jobbet-tränande".
Jag är mer sån som gillar att gå till gymmet när klockan är tio på förmiddagen och det bara är pensionärer där :)

Jag klickade även hem två böcker i mental träning häromdagen, av Terry Orlick.
Den ena heter "Embracing your potential" och är tydligen Håkan Dahlbys bibel som han alltid har med sig.
Bra där.
Man ska lära av de bästa.

Ett steg i taget.
En dag i taget.
Ett steg närmre målet.

Sen kommer ju livet och all annan skit hända på vägen. Men det tar jag när det kommer.

Utan passionen för kampen är jag ingen

Att springa ett lopp utan att ha något att kämpa mot, det är för mig svårt. 
Kampen är det som tar fram det bästa i mig och det som gör att det känns så förbaskat bra efteråt.

Under VM i våras sprang jag ganska många timmar utan att något gick direkt fel. Kanske för att jag inte sprang tillräckligt fort,  nja, det var liksom inte det.

Att springa ett bra eller perfekt lopp för mig det är inte att inget går "fel". Utan det är att kunna ta hand om de situationer som uppkommer och fortfarande göra ett bra resultat.

Drömmen borde kanske vara att kunna springa 24h i ett högt tempo utan att någonting "händer".
Men , nej, det låter tråkigt och outvecklande.
Då finns det inget att kämpa mot förutom den egna tröttheten och jag tror helt ärligt inte att den personliga vinsten skulle vara lika stor.
När man har fått till det där perfekta loppet, då är det dags att lägga av.

Djupt, djuuuuupt nere i en svacka i Grenå...

För mig är det när jag tar mig ur de där svackorna, eller kommer tillbaka efter den där spyan, som gör att jag stärks. Det är då jag känner mig starkast.

Rune sa en gång till mig att jag var "krisernas drottning".
Detta var efter ett 24h-lopp i Grenå i Danmark hösten 2013 (för övrigt det absolut bästa 24h-arrangemanget jag varit med om), där kom första mentala svackan efter fyra timmar. Det är rätt tidigt. 
Sen kom de och gick och jag tappade nog räkningen hur många de var. Men jag gick starkare ur det och jag hävdar att det är ett av mina absolut bästa lopp.

Under ett dygns löpning så är det en hårfin balans med energin, hur mycket man stoppar i sig, blir det liiiite för mycket så vill det ut, på ett eller annat sätt.
Det hände mig på VM någonstans mitt i natten. 
Illamåendet slog till som från ingenstans, det höll i ett halvt varv ungefär, jag visste vad jag var tvungen att göra. 
In i tältet vid varvningen och hulka upp det som låg i magsäcken och inte gjorde någon nytta.
Torka munnen och sen ut igen (nu har jag kommit på att man ju faktiskt kan kräkas i farten, så slipper man tappa tid, det ska jag komma ihåg till nästan gång).
Helt plötsligt var det en annan situation och jag hade en svårighet att förhålla mig till. Nu skulle jag behöva vara extra noga med energin och fokusera på att ta igen det jag hade tappat under uppehållet för spyan.
Den natten var som en dröm, jag flög nästan fram och klättrade högt upp i resultatlistan.

Så till slut tror jag att det på något sätt är det jag jagar, kampen och med tanke på att den oftast kommer på ett eller annat sätt, så är det tur att jag tycker om den.

"Talang, handlar om förmågan att fokusera."
- Isabellah Andersson

Min kropp, min maskin , mitt tempel

Jag älskar min kropp och jag är otroligt glad över att den tar emot allt jag utsätter den för.

Hela min uppväxt har jag lärt mig att mat är energi och kroppen är till för att användas. Mat är till för att vi ska orka och för att ladda batterierna. 
På tisdagar och torsdagar var det skidträning i min klubb. När vi kom hem var det alltid gemensam middag, för att fylla på efter träningen.
På helgerna när det var tävling hade mamma alltid packat matsäck och när vi kom hem fyllde vi på igen.

På veckorna var det pappa som lagade mat och på helgerna var det mamma. 
Pappa gjorde de godaste pannkakorna jag någonsin ätit. När man kom hem från skolan kunde man lukta sig till de redan innan man hade nått uppfarten. 
"Ju mer smör och ägg desto godare pannkakor." , var resonemanget.

När jag blivit äldre och mer seriös i min träning har jag insett allt mer hur viktigt det är vad jag stoppar i mig.
Men det är inga konstigheter. 
Mat är väldigt viktigt för mig och jag behöver mycket av det. Dock inte vad som helst. Hur man än vänder och vrider på det är inte pizza bra uppladdning eller återhämtning inför ett långpass. Det kan fylla andra funktioner, men inte näringsrika sådana.

Riktig mat (hur många gånger har man inte hört det):
- Så kort väg som möjligt från råvara till tallrik, 
- alltså inga halvfabrikat
- helst ingen innehållsförteckning alls (bra mat har ingen innehållsförteckning!)
- Att tänka till på: vad ger den här maten mig?

Vi lagar mat varje kväll hemma, till middag och matlådor till oss båda.
Men ingen av oss har lust att stå i köket i flera timmar utan det blir enkla, rejäla rätter , för att sen "lyxa" till det lite på helgen kanske och gå till någon saluhall och köpa fint kött eller fin fisk.

Att unna sig för mig, det är inte att äta en Marabou så att det sprutar ur öronen, eller en kanelbulle från Pressbyrån, utan det är att köpa den där extra fina köttbiten, de där exotiska men ofta dyra frukterna,  eller att lägga ner kanske en halvtimme extra för att få till den där fina bearnaisesåsen.
För mig ska det alltid vara värt det. Ibland äter jag pizza, pommes frites, fikabröd, rostat bröd, godis, ja, sånt som "folk" tycker är att unna sig. 
Men jag ställer mig alltid frågan om det är värt det?
Oftast är det inte det.

Jag gillar inte heller dessa lättprodukter där hälften är mysko ingredienser.
Ta matlagningsgrädde t.ex. VAD ÄR DET???? 
egentligen??? betala för vatten?
Nej, då köper jag vanlig grädde och spär  ut den med mjölk vid  behov.

Kolhdyratkällor jag gillar: 
- Röda linser.
- Råris (arseniklarm ja, men ät inte mer än en gång i veckan så löser det nog sig).
- Bönor, alla dess slag, gillade det inte förut men även gamla hundar kan lära sig att sitta.
- Potatis, men nu såhär på vintern smakar den inte speciellt mycket och då låter jag hellre bli, dumt att äta något som inte smakar något.
- Sötpotatis, mumma.
- Palsternacka, morot, rödbetor,  you name it, rotfrukter! Blanda dessa med lite grädde och lök så har du en helsnajsig gratäng.

Proteinkällor jag gillar:
- Fisk, helst torsk och lax, tonfisk (filé) är lyx.
- Kyckling, gärna hel, kycklingfiléer har jag inte mycket till övers för, dessutom blir det saftigare om benen sitter kvar. Vi har en lergryta (Schlemmerpott), som man ställer in i kall ugn (vrid sedan upp till 200 grader) 1h och sen faller köttet i princip av)
- Nötkött, lyx!

Fettkällor jag gillar:
- Avocado  
- Lax
- Nötter, inte cashew eller valnötter dock, brrrrrr
- Olja, hehe, inte rakt upp och ner men gärna på sallad
- Grädde

Jag utsätter kroppen för mycket påfrestningar, men jag ser till att ta hand om den genom att stoppa en bra energi och mycket. Har jag dålig energi, sover dåligt eller presterar dåligt överlag kan jag nästan alltid härleda det till vad jag har ätit.

Här är några exempel på middagsrätter hemma hos oss:
- Hel kyckling i ugn, tillbehör: röda linser och sallad. 
Marinera (jag gör en egen av: honung, sambal olek, peppar, ingefära, honung, salt, soya, olja) och låt den sköta sig själv i ugnen på låg värme i ca en timme, koka linserna när det är 20 min kvar.

- Veggobiffar, sallad och dressing.
Veggoburgare på kidneybönor, ost, chili, majs, solrosfrön, lök, curry, vitlök, morot. Sallad: rivna morötter. Dressing: kvarg och lite yoghurt, pressad vitlök och en nypa örtsalt.

- Laxsida i ugn , tillbehör: bönsallad.
Skvätt på olja, salt och peppar på axen och sen in i ugnen på 150 grader i ca 40 min. Blanda valfria bönor med olja och vitvinsvinäger, rödlök och en hackad tomat. 

- Mandelbollar, sallad och dressing.
Bollar gjorda på lök, mandel, havregryn, ost och fiberhusk. Kokas och sedan i ugn. Sallad på rivna morötter och riven vitkål med vinäger och olja, ska gärna ha stått och dragit lite i kylskåpet några dagar. 

Klart och betalt.

Jag brukar få höra att; "Jo, men man måste ju njuta lite också."
Jag skulle aldrig äta något jag tycker är äckligt. Men ibland behöver det inte vara gott.

"You don't look scared." "Well you aint suppose to."

Det här är mitt absoluta favoritklipp.
För att få inspiration och motivation.

Jag tittade på det i bilen på väg till starten på VM förra året.
Jag tittar på det när jag ibland tappar bort tron på mig själv.
Jag har tillochmed tittat på det när jag varit ute på nattlöpning och jag funderat lite vad jag hållt på med.

HD - Rocky Balboa (2006) - inspirational speech - YouTube
https://m.youtube.com/watch?v=D_Vg4uyYwEk

Det må vara klyschigt och regisserat. Men jag älskar det och det hjälper mig.

En trött sill....eller; där fick jag för att jag klagade på att jag var för pigg

En vecka har gått med det lite tuffare uppskruvade schemat.
Nu ska bara yogan in regelbundet igen så är jag verkligen på rätt väg.

Det har gått bra, ända fram tills dagens långpass (helgens andra). Då gick luften ur mig.
Det började redan från första steget och innan jag hade nått Sollentuna var jag nästan gråtfärdig och redo att vända om.

Det gjorde jag inte.

Men jag hatar, hatar, hatar snömodd.
Älskar däremot kommuner som sopar sina cykelbanor :)

Jag summerar en bra vecka; 
- ett återhämtningspass, kort distans
- två distanspass i högre tempo (varav ett pannbensbyggande inomhus på band), 
- ett tempopass
- två bra styrkepass 
- två långpass (varav ett katastrof)

Dock tar det ju lite tid att anpassas till den högre farten och därmed belastningen. Jag får vara extra nog med energiintaget nu. Både direkt efter de tuffa passen och mellan. In in in med massor med mat.

Nu ska det tydligen bli en massa plusgrader till veckan. Det var rätt märkligt igår att springa i bara ett par tights, tröja och jacka...hmm....inte fyra lager och Michelin-Maria.

Ungefär så

Det får gärna vara vinter, snö och kallt. Gärna ihållande så man vänjer sig och har koll.

Nä, nu ska den här trötta sillen gå och dö i soffan.

Nja, dö vore väl högst onödigt.

Sova då.

I sängen.

Ja, så blir det.




Haha, sen var ju det här lite kul (och skrämmande nära sanningen):

Things to Keep in Mind When Dating/Married to/Friend of/Parent to an Ultra & Trail Runner

1. When we say we “need” to go for a run, we mean it. Whether it’s for sanity’s or training’s sake, we literally need to go run. After we get that run in, we’ll stop talking about it . . . until the next day. In that same vein, we may sometimes complain about HAVING to go for a run. Yes, we know we could technically “not go” . . . wait, actually no, we have to go. If we don’t, it’ll pick at us all day, everything will remind us of the fact we didn’t go, and we’ll be cranky and miserable because of it.
2. However long we say we’ll be gone on a run, it’s safe to add AT LEAST an hour or two. Sometimes, we fail to take into consideration travel time, bonk time, refueling time, or “we felt good so we just kept going” time.
3. Grocery bills will increase along with our training. And yes, we are eating AGAIN.
4. Friday nights are usually more tame than any other night of the week BECAUSE Saturday morning alarms for long runs are usually much earlier than week day alarms for work.
5. Vacation time is still running time.
6. We may accidentally leave wet shoes, dirty clothes,  or sweaty hydration packs in our car from time to time which means it may smell like a dead body in there from time to time. We’ll also come home smelling like ass, covered in sweat, mud, and God knows what else. We promise we’ll take a shower and get back to our normal, sexy selves as soon as we peel ourselves up off the floor.
7. We think about running . . . a lot. We follow obscure races and geek out over runners you’ve never heard of before. This only intensifies when we get around our ultra/trail running friends. Eventually, we will talk about other things; be patient with us.
8. Ultrasignup can be a more dangerous website than Ashley Madison. If you see us on there, rein us in. We could easily sign up for 10 races in 10 different states at any given time if left to our own devices.
9. We, at some point, will likely (literally) fall victim to our sport. We may twist an ankle, bruise/skin knees, pass out, need IVs, or piss blood. Yes, we know we brought this on ourselves. Still, listen to us talk about it again and again, tell us what bad asses we are, and try to spare us a lecture (until at least maybe the wounds and urethras are healed). We also realize you’re only concerned about us and appreciate and love you for it.
10. We love our sport, and we love you. We also understand that you, more than likely, are not obsessed with what we do (or at least to the degree we are). And that’s ok. However, nothing makes us happier than when you show an interest (even if feigned) or want to crew/support/spectate/talk running. That being said, it’s not always expected. We know we’re weirdos and are thankful you love us in spite of it.

 Källa: 

Don't be upset by the results you didn't get with the work you didn't do

Under förra veckans möte med coachen kom vi överens om att jag skulle öka tempot något.
Anledningen; att jag kände mig lite för pigg....
Framförallt skulle jag öka tempot på mina distanspass. Skillnaden ner till mitt långpass-tempo var inte stort, då är det dags att ändra på något.
Därför pressar jag mig lite till på distanspassen med början i tisdags då jag träffade Lisa Ring, en talangfull ung löpare från Linköping som pluggar till idrottslärare på GIH.
Vi sprang och pratade i 75 min och när kilometerna passerade förbi fortare än vanligt så blev jag glad. Det bevisade bara att jag faktiskt har legat och fegat lite....

Det är ju det som är grejen, det blir aldrig lättare att bli bättre. Jag kommer aldrig kunna öka mitt bekväm-tempo om jag inte tränar på det.

Men en gång är ingen gång sägs det så när jag klev upp på bandet idag var jag beredd på att jag skulle få kämpa. 
Den ena faktorn var värmen, det var bra varmt i gymmet, (enligt mig iallafall, förmodligen var det minusgrader...)
...jag tycker om att springa i värme , jag är bra på att springa i värme.
jag tycker om att springa i värme , jag är bra på att springa i värme.

...jag slog bara tillbaka..

Hursomhelst, jag joggade en halv kilometer innan jag vred upp tempot lite och tuggade klart mina 80 min.
Det gick bra, men det tog.

You have to work for it!!!

Tre dagar kvar på veckan och tre pass kvar att träna.
Imorgon styrketräning, lördag långpass, söndag långpass.

Ett steg i taget.
En kilometer i taget.

Hittills denna vecka har det blivit fyra löppass (varav ett återhämtningspass, två distanspass och ett tempopass) och ett styrke-pass.
Benen är lite trötta, därför ligger jag på soffan ikväll och kollar på actionfilm medan R är ute med sina pojk-vänner.

Jag behöver det.
Egen tid.
Sen behöver man alltid actionfilm.

Nytt schema och nytt mål

Det är kallt ute.
Vilket innebär många lager på lager för att inte frysa på träningspassen.
Vilket i sin tur innebär att tvättkorgen fylls upp ovanligt mycket fortare än vanligt.
Slutsats; mycket tvätt blir det.
Meeeeen what to do? Springer gör jag ändå. 

Jag har fått nytt fyra-veckorsschema från coachen och nu börjar det bli tufft. Styrketräningen är åter på schemat, det är ett nytt tufft tempopass inlagt, samt mycket mängd i form av distans (som jag ska skruva upp tempot lite på) och långpass och back-to-back.
En månad med detta upplägg och sen skruvar vi lite till inför mars.
Planen är ju att vara i toppform till valborgshelgen!

Dessutom kom ett glädjande besked igår då IAU annonserat att det kommer att bli ett Europamästerskap på 24h-löpning och det går av stapeln 22/10 i södra Frankrike.
Thankyou.
Där har vi säsongens andra stora mål, eller ja, största kanske.

Planen är naturligtvis att försvara min titel som Europamästarinna!
För att det ska lyckas så kommer det krävas stenhård träning och 110% fokus.

Jag välkomnar utmaningen!

Jag tycker om att springa i värme. Jag är bra på att springa i värme. Jag tycker om att springa i värme. Jag tycker om att springa i värme. Jag är bra på att springa i värme.

Nu i onsdags hade jag möte med bästa coachen.
Vi ses någon gång i månaden för att stämma av träning och upplägg, dricka kaffe och tänka framåt. Vi har alltid mycket bra snack.
Onsdagen var inget undantag.

Ett av 2016-års stora mål kommer att vara ett 24h-lopp i Basel i Schweiz som går av stapeln på Valborg. Där är målet att springa långt, väldigt långt, för att på så sätt säkra min plats i landslaget inför ett eventuellt EM iår (om jag nu på något vis inte skulle vara direktkvalificerad som regerande Europamästarinna...) samt inför nästa års VM.

I Basel är banan strax över 1100 m och platt, tror det kanske är 1 höjdmeter :)
Organisationen är väl beprövad och så kommer tyska OCH Schweziska mästerskapet gå av stapeln i och med denna tävling, samt en "öppen" klass där undertecknad planerar att vara med.

Snart kommer jag till knorren i det hela.

För några år sedan var två av mina vänner där och sprang och det var kanonhett! Vi pratar alltså 30 grader. Rent objektivt sett så vore det inte optimalt att få det på tävlingsdagen.
De som känner mig vet att jag inte har varit världens största fan av värme över åren.
....tills i onsdags!
Från och med nu så tycker jag om att springa i värme och jag är bra på att springa i värme.
Jag tycker om att springa i värme och jag är bra på att springa i värme.
Jag tycker om att springa i värme och jag är bra på att springa i värme.

Saker och ting som sägs tillräckligt många gånger i en säker och trygg miljö tenderar att bli sanning.


Framförallt så kommer det inte hjälpa mig att tänka att jag hatar värme, jag är kass.
Absolut inte.

Så från och med denna vecka kommer jag att träna ett pass i veckan inomhus, för att lära mig att hantera värmen. 
Jag vet redan att jag kan springa långt och (hyfsat) fort, nu är det dags för resten av detaljerna ;)

2015; My side of the story

Januari:

Jag funderade också över vad som komma skulle under 2015. Januari 2015 var också den dagen då jag hade varit i Försvarsmakten i tio år. Tänka sig va ? :) jag kommer fortfarande ihåg den där dagen när pappa vinkade av mig på stationen i Borlänge och jag klev på tåget till Skövde. 

En rackarns tur att jag gjorde det säger jag bara.

Jag förberedde mig för en lång period av jobb, under våren 2015 var jag borta 8 av 23 veckor.

Just det, jag och Isabelle åkte till Tallinn också, det gör vi aldrig om. I alla fall inte på vintern, fy fasiken säger jag bara. Det var första och enda gången jag har varit rädd på riktigt. Storm på Östersjön. Brrr........

Februari:

Denna månad var jag inte hemma många dagar. Det blev många tankar om motivation och jag hade en period i träningen då jag fokuserade på fart och jag säkerställde också min plats till VM.

I övrigt så var jag i Norrland. 

Typ.

Mars: 

Nu började det dra ihop sig till VM, jag funderade på vad som krävs.

Jag gjorde ett aktivt val och drog mig tillbaka från sociala medier den sista tiden inför VM.

Jag tog ledigt från jobbet, åkte upp till mamma för att fokusera en helg innan det var dags för sista veckan i formtoppningen.

April:

Det enda jag tror hände i april var att jag tog EM-guld, VM-brons, EM-guld i lag och VM-silver i lag :)

Maj:

Eeeehhhh...................jag försökte reflektera över vad som hände i Italien och så var jag sjuk. 

Ungefär så.

Juni;

Jag summerar ett bottennappspresterande i mitt 12.e Stockholm marathon.

Och så droppade jag och Kristina förbi Salzburg på midsommarhelgen för att springa Mozart 100, där Kristina vann sin klass och jag kom tvåa och fick prispengar, för första gången i livet :)

Juli:

Jag hade semester hela juli. Oj oj oj.

Både jag och Rikard fyllde 30 vilket innebar mysiga middagar på fina restauranger både i Stockholm och Göteborg, min familj överraskade mig med en kombinerad födelsedagsfest och fira-EMguld-och-VMbrons-fest där det minst sagt blev en sen kväll och så såg vi AC/DC på Friends arena :)

Rackarns vilken fin semester jag hade förra året!

Att det inte var speciellt varmt gjorde inte mig så mycket, jag slapp ju faktiskt träna på nätterna :)

Augusti:

Månaden rivstartades med att jag lade i en högre växel inför det kommande Military World Games, där jag skulle springa marathon.

Det där med marathonträning, det är jobbigt.

Och det ska det vara.

...Tack vare min coach.

Sista veckan i augusti började jag också på Tränarprogrammet på Gymnastik och Idrottshögskolan.

Ny sväng och ny start i livet.

Inledningsvis var det teambuildning i form av Insparc .

Jag hamnade i en klass med väldans massa bra människor.

September:

Skolan drog igång med buller och bång och jag klev utanför boxen två gånger under samma vecka.

Oktober:

Oktober var månaden då det skulle gå av stapeln och det senaste halvårets träning skulle ge frukt. Det var dags för Military World Games och vi åkte till Korea på andra sidan jordklotet.

Den sista tävlingsdagen får vi äntligen starta och det slutar med ett saftigt pers :)

November:

Månaden började med att jag råkade anmälde mig till Bislett 12h.

Vilket senare skulle visa sig vara bland det dummast jag gjort.

Jag hade två sjukt roliga helger med mina närmsta vänner.

Det sista jag gjorde i November var att lära mig saker den hårda vägen.

December;

Här var jag med om en häftig grej och blev några (iochförsig små) kroppsdelar fattigare.

Det bästa med december var nog ändå när jag fick äran att supporta min vän Paula under Personliga rekordens tävling i Växjö under luciahelgen.

Sedan avslutade jag det hela lite filosofiskt, men dock inte mindre sant för det.

Jag säger ett stort tack till 2015 för att du var det året du var!

Nu ska jag se till att göra 2016 till ett ännu bättre! :)

Don't forget to be awesome ;)

Man måste ha huvudet med sig

Jag tror på hård träning.
Och jag tror på återhämtning. För både kropp och själ.

När man gör båda de här sakerna, måste man ha huvudet med sig. Det är viktigt.

Jag har tävlat, sprungit marathon och 24h-lopp, där huvudet inte har varit med.
Mitt första VM 2012 är ett utmärkt exempel. 
Usch och fy.
Vilka minnen.
Men också otroliga erfarenheter.

När jag tränar, oavsett vad det är, jobbar jag mycket med att vara i nuet, där och då. Inte fundera eller tänka på annat. Jag tänker på det jag gör just då. Känslan i steget, graden av ansträngning, kroppens hållning, in- och utandning och vilket syfte passet har. 
Det funkar för mig.
Jag har också nästan slutat sprungit med musik, det hjälper mig att fokusera faktiskt. 

I lördags hade jag fem timmar på schemat.
Vi befann oss i Borlänge. 
Jag fiskade efter sällskap på facebook men fick inget napp. Jag klev upp kl 6, i med en tallrik gröt och en kopp kaffe och sen tassade jag iväg.
Huvva vad kyligt det var ute. Ganska kallt. Tur jag hade väst.
Jag sprang upp mot Vallmora för att sedan vika av på Rexbo-vägen (för er som är bekanta med området), fortsatte på vägen mot Insjön och vände sedan efter två och en halv timme för att ta mig hem igen. Syftet med passet var ihållande löpning under en lång tid och frekvensen på benen. Inte springa fort, men påminna benen om att ibland springer de länge.

Den senaste tiden har kroppen känts väldigt lätt. Lite trött stundtals mellan passen men så fort jag sätter fötterna i skorna och kommit några kilometer så känner jag mig väldigt lätt. Så också denna dag.
De första fyra timmarna gick väldigt fort. 
Sista biten hem är alltid lite seg för att man vet att man snart är framme.
När jag var därute på vägen, mötte inte många själar, så funderade jag på det där med fokus.
För mig blir det bäst när jag har 100% fokus på det jag gör. Förbereder mig för att genomföra på bästa sätt.
Jag vill ha en stark kropp och ett starkt huvud.

För att skapa de förutsättningarna försöker jag lägga kraft på rätt saker.
Jag känner själv att jag är mindre stressad än vad jag var för ett år sedan. Jag lägger inte mycket av min energi på saker jag inte kan påverka och försöker låta bli att hetsa upp mig över saker som inte rör mig. 
Jag skrattar och är tacksam varje dag. Jag försöker se till att de jag tycker om och värdesätter får veta det, jag tror det är viktigt.

Det som hjälpt mig med detta är framförallt yogan. Förutom att stärka min kropp så stärker den mitt huvud och har stärkt min förmåga att fokusera.

anima sana in corpore sano - healthy soul in a healthy body

Personliga rekordens tävling 2015; My side of the story; Eller, Låt mig berätta en sak...

Hösten 2007, under min officersutbildning, träffade jag Paula. 
Paula Banck. En flottist, bördig från Malmö.
Vi hamnade i samma avdelning (klass) under tiden på Militärhögskolan i Halmstad.

Ganska snart fattade vi tycke för varandra. Hon gillade att springa, cykla, simma, ja det mesta.

Våren 2008 sprang vi vårt första 6h-lopp tillsammans, i Skövde.
Sommaren 2008 sprang vi Hallsberg 6h.
Sommaren 2009 sprang vi Hallsberg 24h.
Vintern 2011 sprang vi Kilimanjaro marathon, haha, vilket är en helt annan historia som jag ska ta i en kort version :)

Hösten 2010 ringde Paula mig och frågade om vi inte skulle åka till Afrika och springa Kilimanjaro marathon i februari.
Hon var vid tillfället på mission i Adenviken (ME02) och jag trodde det bara var ett infall som skulle rinna ut i sanden.
Det var det inte :)

Helt plötsligt satt vi på ett flygplan med destination Nairobi.
Jag har så starka minnen från denna resa.
- När jag glömde Elof (min maskot som är en mjukisåsna) och fick ringa på en knacklig telefonlinje från Tanzania och förklara hur jag hade glömt ett mjukisdjur på rummet i Nairobi.
- Bussresan till Moshi, när bussen skulle gå klockan 08, som pålitliga svenskar var vi på mötesplatsen 07.30......09.30 hade bussen ännu inte kommit. När bussresan väl hade påbörjats blev bussen stoppad i Kibera  (det ofantligt stora kåkstadsområdet som utgör utkanten av Nairobi) och det klev ombord två uniformerade män med kalasjnikovs och skrek.
- Loppet i sig, Kilimanjaro marathon, med start 06.00 i ett kolmörkt Moshi, och en bana som var uppför från 18 till 32 kilometer. 
- Safarin, där vi råkade på en flock lejon som kalasade på en nyfälld gnu.
- Safarin, där vår minibuss hade kört fast och en grupp unga lejon var intresserade av oss.
- Safarin, där den idiotiska tysken tyckte att vår guide/förare skulle jaga djuren och köra utanför de tillåtna stråken. "But how does the hippos know when to go into the river?".
- Safarin, där jag blev av med mitt VISA-kort, ringde och spärrade det och hittade det på golvet i minibussen.
- Safarin, där min kollega hade varit i samma område bara någon månad innan och haft en grön mamba i tältet. Jag var lite nipprig när vi skulle sova........

Hursomhelst, det var inte det jag skulle berätta :)

Jag fick ett sms av Paula i slutet av augusti där hon skrev att hon hade anmält sig till Växjö 24h.
Yaaaaaaaaaay. Självklart erbjöd jag mig att vara support.

Så kom dagen.
Jag kastade mig på tåget, tillsammans med Janne som också skulle springa, och några timmar senare anlände vi säkert i Växjö, där jag aldrig hade varit.
Middag, ihopsnack, morgonjogg och hotellfruost senare kom vi till Tele-konsult-arena nere vid Värendsvallen för att tillbringa det kommande dygnet.

En superfräsch arena med en 239m lång bana utanför doseringen. Där skulle 12 och 24h-löparna hålla till.

Kl 12 gick startskottet. 
Jag var redo. Hade tagit på mig att supporta , förutom Paula som var mitt huvudfokus, Janne (24h), Mia (12h) Magnus (12h). Tack, nu hade jag en uppgift och ett tydligt mål. Paula sulle vara på banan under dygnet.
Innan start var Micke (Paulas fantastiska man) och Mila och Bruno (Paulas fantastiska barn) där, och shit vilka glädjespridare! Sen drog de och skulle göra Växjö och låta mama göra jobbet.

De första 6h gicks om förväntat väldigt bra. Många är glada och pigga, det har inte hänt så mycket, 12h-löparna ser fram emot att få påbörja nedräkning och klockan är inte så mycket.
Paula äter och dricker något litet var 20e minut. Saker och ting går bra.

De nästkommande 12 timmarna är det fortfarande högt tempo på banan dock lite mindre folk. 
Paula vill gärna göra liiiite längre pauser vid bordet, vilket innebär att jag börjar ställa mig i vägen för henne och tvinga henne ut på banan igen.
Det kommer ursäkter för att stå still; And I know all about it, I invented the excuses! :)

Det som är så himla bra med Paula är att vi fungerar ungefär likadant. Bra, då vet jag ungefär hur hårt jag kan gå på henne.
Hon har själv skrivit saker till sig själv för var 6e timme. 
Underbart.
Det är alltid bra att berätta för folk det de själva har sagt. Det har oftast mer effekt än det man själv säger.

Micke och barnen kommer tillbaka två gånger under dagen, Mila har utnämnt mig till hennes nya bästis och vill mest hänga i min famn hela tiden, *sötnos*. :) Det är underbart att se vilken energi familjen ger Paula. Och Micke är stolt, så stolt.

Supporten måste äta....
sen är det tveksamt om hon behöver äta ett kilo turkisk yoghurt.....

Under natten klagar hon på magont, kramper liksom.
Ajdå.
Det pågår under lång tid.
Hmm.....inte bra. Dessutom ont i anslutning till ärren från sina kejsarsnitt.
Jag ringer sjukvårdsupplysningen.
Samtalet påbörjas självklart med frasen: "Hej, det här kommer låta lite konstigt, men; jag är på en 24h-löptävling...."

Men jag får svaret att det inte finns en chans i he***** att det kan vara något farligt. 
Men (och här kommer det motsägelsefulla) att om hon ändå har haft så ont så skulle hon ändå råda henne att gå av.....
Mjahaaaaaa.........ska jag säga detta till Paula?

Jag kan mycket om ultra. Men när det handlar om smärta för andra människor som kommer inifrån, där backar jag. 
Jag återgav svaret jag fick av Sjukvårdsupplysningen.
Paula ligger ner för att vila magen lite.

Vid 13h (kan vara fel) säger hon att det inte känns bra, det är fel "ont".
Jag bråkar inte.
Det finns "bra" ont och det finns "dåligt" ont.
Det här var dåligt ont.

Ok, då ska vi få in henne i duschen ögonaböj.
Vi går bort till Reima och ber om en tång för att knipsa bort chipen på skorna.

"Nej, va fan, jag går."

Snap, snap.
Enkelt och behändigt.
Jag står vid Paulas fötter, har chipen i handen, redo att lämna in de.
Då slår det mig, "Jag måste fråga en gång till."
Jag vänder ansiktet upp mot Paula.
"Är du säker?"
Jag undrar, bara, lägger ingen värdering i det överhuvudtaget, men vill bara veta.
Hon tittar ner på mig. Jag ser tvekan i de där fantastiska ögonen.
"Nej va fan. Jag går."

Nya stripes och chipen fästs i skorna igen.

AAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhh vilken kvinna!!!!!!!!!

Timmarna går.
Paula går.

blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsat / två röda från att smaka döden över asfalt / strö över min aska sår fyllda med havssalt / benen tar mej framåt men just nu går det så sakta / spring som om du hade snutar i hälen / kuta som det bodde gudar i själen /fötterna svävar på tusen frågor / med ett hjärta i brand som ett hus i lågor / viljan är min enda odödliga del / ställ mej i graven ja kommer inte ligga ner / kommer inte lägga mej aldrig jag viker / jag vill ha en guldmedalj på var sneaker / vi tar ett varv till / för vi ger mycket mer än dom / för all den tid jag spillt / så det känns att man levt en gång / så vi gör all smärtan värd / o det syns att vi siktat upp / för nu e vi nästan där / så jag ger det min sista suck, spring

Det finns ingen genväg bara en väg / spring spring till det känns i din benväv / till alla som någonsin gått fel väg / dom som bär på vikten av en hel värld / spring för inget som lever står still / spring jag vet att du vet vad du vill / dina ben gör ont / o ja din rygg e knäckt /denna verklighet / är byggd på självrespekt / vi bygger på varje steg / vi har fanimej tatt oss hit / där varje negerskämt / förvandlades till bensin / varenda slag jag fått varenda fula blick / varenda stängda dörr som jag har rusat in / men va vi vänder allt / vi låter det spela för oss / tittar på det som komma skall / inte det som redan har gått / nä vi vänder från svag till stark / e dom redo när vi bryter loss / mina fötter får luft som en albatross / o kommer aldrig ge upp nu när halva gått, spring

blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsat / två röda från att smaka döden över asfalt / strö över min aska sår fyllda med havssalt / benen tar mej framåt men just nu går det så sakta / det här blir en enkel match / blandad med en ångest kamp / det här blir en höjd insats / jag tar mej fram någonstans / jag låter fan ingenting komma i vägen nånsin /visst jag springer över världen kompis / springer till det bara blodiga stumpar / hjärtat driver det passionen som pumpar / målet är mitt / jag ska vinna det över mej själv / om det e någon bedrift / kan det hela vara över ikväll / för denna döden e blek / o jordelivet är allt/ o ja så löd min gravsten / så jag tog klivet längst fram, spring

sand under foten hela kroppen skriker andas / huggen i bröstet just där livets skit har samlats / allt negativt förvandlas vassa egg har vandrats / jag vill ta mej framåt fuck det jag vill vara snabbast / varje meter e en svårvunnen seger / kramp i låret så jag vet att jag lever/ spring som det va din enda frälsning / spring som det va din enda räddning / svårt att tro på nånting / för ingen tror på något / svårt att se mej omkring / ser bara rök o lågor /istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / spring 

(Timbuktu, Spring)

Timmarna går, Paula går och äter och dricker enligt överenskommet.
När nästa micro-vila kommer tycker jag det är något som är annorlunda.
Det är lite mer gnister i ögonen och lite fler ord som kommer ur munnen per minut.

En liten stund senare får jag sms från Micke som undrar om vi behöver något, de ska komma om en stund efter hotellfrukosten.
Jag frågar Paula nästa gång hon varvar.
Svaret jag får är en kastad jacka i famnen och orden: "Nej, ingenting, nu kör jag."
Där var tårarna nära.

Nu är det drygt tre timmar kvar.
Det är inte mycket folk på banan men min tjej springer.
Oj som hon springer.

5 varv och gå 1.

Intensiteten och målmedvetenheten märks i hennes steg och blick.
Musik i öronen och nu är det fokus som gäller.

Sista timmen på ett 24h är alltid magisk.
Men den här gången var det mer annorlunda än vanligt.

Hon tuggar, och tuggar, och tuggar.
Micke och barnen är där, ett våldsamt gräl över russin bryter ut mellan Mila och Bruno och Micke får ta till sitt pedagogiska register för att lösa det :) 
Jag har bara ett fokus, Paula.
Nu finns inget kvar att slösa.
Ingen idé att vara snäll.
Nu är det bara minuter kvar och det vet hon.
Sista halvtimmen.
Jag springer kors och tvärs över hallen för att skrika på henne varje varv.

Sista 15 minuter.
Jag vet inte vad det är som händer men det går kalla kårar i mig och tårarna är nära.
Sista fem minuterna.
Hur många varv hinner man på en bana som är 239 m?
Skit i det, jag skriker för allt jag är värd, struntar i alla andra, Paula springer, jagar, vevar, halar in alla som är framför.

Skottet går.
Hon faller ihop.
Jag brister i gråt.
Det. Är. Över.

Hon slutade på en tredje plats. Personligt rekord efter ett fantastiskt dygn.

TACK PAULA FÖR ATT JAG FICK DELA DET HÄR MED DIG!!!