Tävling i helgen, Maria är nervös

Imorgon åker jag till Norge för att tävla.
Jag ska springa Ringerrike 6h.
Häromdagen slog det mig att det var rätt längesen jag sprang ett 6h på ett seriöst sätt.
Närmare bestämt 2011, då jag sprang Karlstad 6h.

2014 sprang jag iochförsig B.U.S 6h när jag var på tjänsteresa i New York. 
Dock var det ett infall samt en väldans kuperad bana.
Trots det kunde jag skrapa ihop drygt 65.5 km. Så det får jag ha som någon form av "skamgräns" inför helgen.

Coach sa; "Du ska slita lite, men inte blod."
Hehe, ungefär lika tydligt som "det är en hårfin linje mellan idioti och pannben." :)

Jag åker västerut med ett leende, det ska bli kul att tävla och det är massa trevliga norrmän som kommer vara på plats.
Jag kommer göra mitt eget lopp med målet att energin ska fungera och jag ska inte stressa. Jag ska komma ihåg att jag är en mycket bättre 24h-löpare än 6h-löpare, men det är alltid bra att kliva utanför sin egna box. That's when we live!

Sen lovar jag att slita lite :)

Jag har haft lite strul på långpassen på senaste tiden, känt mig seg och svag (det är då de där märkliga tankarna kommer; "Hur har jag någonsin lyckats springa, fortare än det här dessutom, i ett helt jäkla dygn???", men i söndags släppte det och nu har jag rätt känsla igen. Do you wanna get rocked? ;)

Mål, krav och syfte

Idag är det 67 dagar kvar till årets Europamästerskap. 
Vilket innebär 66 dagar kvar att förbättras.
Ungefär.

För att förbättras, oavsett gren, krävs att man gör rätt saker. Det går inte att bli bäst i världen på 24hlöpning genom att spela schack.

När Försvarsmakten håller i en utbildning eller övning finns det alltid mål, krav och syfte. Det är för att fokus ska läggas på rätt saker.
Så ser jag gärna min träning också.

Om jag har som mål att springa så långt som möjligt på 24 timmar (eller vad det nu är) så ska jag träna saker som gör att min kropp blir bra på just detta.

Jag behöver ett starkt hjärta och en hög max-kapacitet; alltså behöver jag ibland springa fort för att öka min maximala syreupptagningsförmåga för att på så sätt också kunna öka min sub-maximala kapacitet (eftersom jag aldrig kommer att springa på 100% under ett dygn).

Jag behöver ha en kropp som är van att springa långt och länge; alltså behöver jag springa långa och långsamma pass för att vänja kroppen att vara ute länge även när den är trött. Långpassen ska bara genomföras, där ska jag inte hänga upp mig på kilometertider.

Jag behöver träna på rätt saker; ska jag springa ett långt lopp på asfalt som är relativt platt så behöver jag träna på det. För det sliter. Samma sak om jag ska springa ett bergslopp med många och kilometerlånga stigningar, då är inte backintervaller tills mjölksyra sprutar ur öronen svaret utan hellre timmar av lugn löpning, kanske tillochmed gång, upp och ner i en slalombacke. Train as you fight.

Jag behöver ha en kropp som klarar av ovanstående belastningar; jag måste träna kroppen stark, jag gör det genom styrketräning som stärker de områden som utsätts under min löpträning. Ben, höft, rumpa, bål är exempel på områden som jag lägger stor vikt vid. Även övningar på ett ben, då jag aldrig springer med båda benen i marken.

Alltså, med tanke på att det finns begränsat antal timmar på dygnet är det viktigt att lägga tiden på rätt saker för att utvecklas. Snygga biceps i all ära, men de kommer inte göra mig till en bättre löpare. Magrutor, nja, de är mest en fråga om underhudsfett. En stark bål däremot som tål att jag springer i ett dygn, det vill jag ha.

Om jag inte vet vad som är rätt, eller hur jag ska göra, då kontaktar jag folk som vet och kan. Det kostar, både i tid och pengar, men jag har ett högt mål och är villig att göra det som krävs.

Här är några som kan:

- Min tränare Andreas Falk; vi har jobbat tillsammans sedan 2014 och sedan dess har jag slagit personliga rekord flera gånger om på alla distanser från 10 km till 24h. 

- Min kostrådgivare tillika hon som gett mig styrketräningsövningar; Madeleine Rybeck, fitnesscoachen.com . Jag rekommenderar alla som känner att de vill stärka sig i löpningen att ta kontakt med henne. Hennes kostupplägg och styrketräning var del av det som ledde till personliga rekord för mig två gånger på 24h och en gång på marathon. Hon har mitt fulla förtroende och nu kör vi igen, mot EM 2016! 

- Min kroppsterapeut; Maria Khakhalkina ,  http://www.quality-body.com/ , henne halkade jag in hos i februari 2013 med en förmodad hälsporre som inte var någon hälsporre. Tre och ett halvt år senare är jag kvar och det finns inte en krämpa hon inte har hjälpt mig med. Hon ser till att min kropp är på topp både före och efter viktiga lopp.

Klart slut.

Min bäste väns bröllop, och fjällöpning i Abisko

Jesus mother f***ing christ, nu har det varit bra tyst här.

Semester eller inte, jag har ingen ursäkt.

Hursomhelst.

Min bästa vän har gått och gift sig.
Vilken dag, vilken natt och vilken fest.
Jesus igen.

Jag sjöng i kyrkan, det gick bra, höll på att gå på röven när Isabelle började snyfta men jag höll mig. Grinade bara lite :)
Det var ungefär 1000 grader varmt i den vackra träkyrkan i Sundborn. Det hade varit konfirmation tidigare på dagen då de hade klämt in 300 pers där. Sen hade det ju varit ca 30 grader hela veckan så uppvärmningen hade fått bra tid på sig.
Jag tyckte nästan lite synd om brudgummen som stod där i högtidsuniform i ull....han baddade sig i pannan titt som tätt.

Efter vigseln följde en fantastisk middag och tillhörande fest. Dagen efter var träningsvärken total, lite för att jag klämde in ett benpass på hotellgymmet innan dagen startade, lite för att jag gick i högklackat i ca 8h och förmodligen mest pga fuldansen i våldsamt tempo som fortsatte långt in på nattkvisten. Ifall jag hade glömt var benen satt så talade de om det för mig på bästa möjliga sätt på söndagen.


Kommande måndag flög jag norrut med jobbet. Tokigt trött efter helgen, trots att jag var spiknykter sånär som på ett glas champagne med bruden innan dagen tog sin början. Så det var skönt att komma upp och andas fjälluft.

Jag låter bilderna tala för sig själv. :)

Jag sträcker mig mot himlen

"Välkommen på tåget ut i livet
Här finns plats för alla, så häng med
Packa väskan, släpp din rädsla
Ta med din kaxighet
Resan går mot regnbågen i högsta hastighet

Jag sträcker mig mot himlen
Kan nå hur högt jag vill
Jag sträcker mig mot himlen
Och kanske lite till
Vill ta vara på varje stund jag kan
Jag reser med livet i min famn
Jag sträcker mig mot himlen
Jag sträcker mig hur högt jag vill

Några säger; "Rätta dig i ledet"
Andra säger hur man borde va
Går nåt fel så kraxar många; "ja, vad var det jag sa!"
Struntar i moralkakorna
Fingret är mitt svar!!!

Jag sträcker mig mot himlen
Kan nå hur högt jag vill
Jag sträcker mig mot himlen
Och kanske lite till
Vill ta vara på varje stund jag kan
Jag reser med livet i min famn
Jag sträcker mig mot himlen
Jag sträcker mig hur högt jag vill

Jag sträcker mig mot himlen
Kan nå hur högt jag vill
Jag sträcker mig mot himlen
Och kanske lite till
Vill ta vara på varje stund jag kan
Jag reser med livet i min famn
Jag sträcker mig mot himlen
Jag sträcker mig hur högt jag vill

Jag sträcker mig mot himlen
Kan nå hur högt jag vill
Jag sträcker mig mot himlen
Och kanske lite till
Vill ta vara på varje stund jag kan
Jag reser med livet i min famn
Jag sträcker mig mot himlen
Jag sträcker mig hur högt jag vill

Och kanske lite till." -Nanne Grönvall 

...och kanske lite lite till. - Maria Jansson

Att försöka förstå

De senaste åren har jag försökt jobba med reflektion.
Varför händer vissa saker, varför känner jag och tycker jag som jag gör och hur kan jag ändra något jag inte tycker om (kan vara en känsla eller beteende). Det här gäller i alla domäner i livet.

Det finns inga lätta svar och jag tror att man lär så länge man lever, om man vill lära sig detvillsäga.

När jag började plugga nu i höstas upptäckte jag hur lite jag egentligen vet. Hur jag inte egentligen kan vara säker på så mycket, förutom att vissa saker fungerar för mig, ibland. 
Jag tror på vetenskapen, där samma resultat har kommit ur upprepade försök som genomförts på samma sätt. Trots det så kan vi bara veta att det funkade just där och då, men sannolikt är att det kommer bli samma resultat nästa gång med samma genomförande. 

Att acceptera att det är så mycket jag inte har en aning om är svårt och jag känner mig rätt liten ibland, ödmjuk inför världen och inför människor.
Även om jag studerar ett ämne i flera år och samlar många akademiska poäng så är det enda jag lär mig att jag vet väldigt lite och att man ofta bör ifrågasätta saker.

Jag kommer aldrig att bli fullärd, oavsett vad det gäller och det är jag glad över.

I sommar har jag satt som projekt att läsa Bibeln och Koranen.
För att försöka förstå.
Om det nu är så att så många miljoner människor sällar sig till dessa två stora religioner så vill jag bilda mig en egen uppfattning om de.
För jag kan inte påstå att jag har direkt bra uppfattning om vad som faktiskt står i Bibeln. Jag konfirmerade mig för drygt 16 år sedan. Dock var jag inte direkt införstådd med vad det faktiskt innebar.

Koranen och islam har jag ännu mindre aning om men hoppas ha bättre koll efter sommaren.

Jag tror det är viktigt att vara öppen och ödmjuk inför det vi inte vet mycket om. Bättre att söka kunskap än att avfärda för jag tror att det är så mycket ilska som bygger på okunskap.
Bättre att prata för mycket och i onödan istället för att låta allt stanna inom oss.

“Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.” - Kristian Gidlund

Att ha kontroll

När jag väl började träna igen , det tog som sagt ett tag att komma åter efter Basel , kommer återkomma till det i ett annat inlägg, men nu när jag känner att jag är tillbaka känner jag mig starkare än på länge.

Tiden precis innan jag åkte till Schweiz kände jag mig ostoppbar, stark som en björn och det fanns inte på kartan att jag inte skulle nå mitt mål.

Jag har inte riktigt den känslan nu, däremot känner jag att jag har kontroll och att jag är stark, det är jag som styr, jag som bestämmer farten. 
Igår sprang jag ett distanspass med 40 min fartökning på mitten, sablar vad jobbigt det var, men jag visste att jag kunde och jag visste även att det inte kommer att ske någon förbättring om jag skulle vika ner mig och sänka tempo.  Nejdu, då får man hålla i.
Då hade jag kontroll, trots att det var jobbigt och brände i benen på slutet. Det var jag som bestämde.

Jag älskar den känslan. Den stärker mig otroligt. 
Man vet aldrig hur länge den stannar kvar så jag njuter i fullo.

Nu på kvällen sprang jag ett kortare distanspass. Klockan pep ovanligt tidigt och jag litade inte riktigt på första kilometern. Däremot när andra, tredje, fjärde och resten inte skiljde sig nämnvärt undrade jag lite vad tusan som pågick, jag sprang ju bara, hade en bra teknik och kände att jag hade drivet i steget hela tiden men tyckte inte själv att jag drev på så mycket.
Det var ett väldigt bra pass.

Imorgon är första dagen på min semester.
Semester i fyra veckor framöver, därefter jobba en vecka på kadetternas fjällmarsch i Abisko-området, det ser jag inte som särskilt betungande och det är en av de absolut bästa tjänsteresorna. Efter den veckan återstår fyra veckors komp-tid som jag måste ta ut. 
Jag ska alltså vara ledig i åtta veckor i sommar.....det är dubbelt så mycket som jag någonsin varit ledig sedan jag började jobba i Försvarsmakten.

Tur det finns ett EM att träna till.

Back in the loop

Imorgon avslutar jag den första riktiga träningsveckan på länge.
Idag gjorde jag mitt sjunde pass för veckan och det är så skönt att vara tillbaka.
Eller ja, när klockan ringde 04.30 imorse och jag kunde höra regnet redan innan jag klev upp ur sängen så var jag inte helt nöjd, desto nöjdare ca 2.5 timmar senare när jag var klar med dagens pass. Jäklar alltså, har inte sett så mycket regn sen Basel :)

I övrigt så jobbar jag. Vilket också är skönt. Jag skrev min sista tenta för snart tre veckor sedan och det var längesen det kändes så skönt att dra på sig en skitig uniform.

Nu ser jag bara framåt och låter kroppen ta den tid den behöver för att nå toppform.
Coach har en plan säger han.
Han brukar ju ha rätt :)

Det finns ingen genväg, bara en väg.
Spring!

Hoppas han har en bättre plan än han ovan...

Stockholm marathon 2016; My side of the story - eller; Att springa i sirap

För 13e året sprang jag iår Stockholm marathon.
Tack vare att jag sprang såpass (i min värld) bra på maraton i Korea i höstas så hade jag kvalat in till SM-klassen vilket innebar att jag fick byta om inne på Stadion och starta i elitfältet. 
Synd bara att det var fem veckor efter mitt 24h-lopp.
Jag visste att jag inte skulle springa fort, mitt mål var att få till en skön känsla under loppet.
Därmed tyckte jag det var lite pinsamt att stå i den seedade fållan.

Hursomhelst. 
Det var varmt ute men tänkte att det kanske inte skulle störa mig så mycket. Jag skulle inte pressa mig.
Men jag hade ändå någon obehagligt dåliga känsla i kroppen, inte nervositet, utan mer obehag. Didn't like it.

Starten gick och vi sprang iväg.
Nerför Valhallavägen, Strandvägen och över Skeppsbron för första gången.
Oj, lite segt var det allt.....
Södermälarstrand var kantad av folk och jag spanade efter en kollega men förgäves.
Trippade uppför Västerbron och tänkte att det här går ju rätt bra, det gick segt och inte fort men jag tog mig framåt.
På Norrmälarstrand däremot var det som om någon hade hällt ut sirap framför mig och kroppen började streta emot.
Jag drack vid varje vätskekontroll och hade ingen brådska.

Vid Valhallavägen andra gången kom Peter Lendrop ikapp mig och vi sprang och pratade den kommande kilometern, men backen utanför Radiohuset tog musten ur mig och jag släppte honom utanför Berwaldhallen.
Vände över Gärdet och gick uppför backen, några skrek uppmuntrande på mig men jag kände att "nej, sorry guys, jag går här". Kroppen ville inte framåt och jag hade svårt att ta djupa andetag.

Jag är inte överförtjust i delen ute på Djurgården och inte heller iår var det speciellt kul.
En liten bit i taget. En fot framför den andra, men herrejösses........
Jag skulle inte pressa mig och jag släppte prestigen totalt.
Nu handlade det om att ta sig imål innan Janne (som var farthållare i 4.30gruppen) kom ikapp mig. :)

Framme vid Skansen smet jag in till sjukvårdarna och bad de klippa upp min sportbh i sidan för jag tyckte att det tryckte så över bröstet och hade svårt att andas.
De tittade oroligt på mig men jag försäkrade de att det inte var någon fara.
Hörde när jag joggade vidare "Det där såg ju inte så bra ut." "Nej, hon var ju SM-klass också".
Så kan det vara.
Jag visste att det bara var 15 km kvar, jag hade halkat i tanken och tänkt att "nu skiter jag i det här, jag bryter". Å andra sidan så får man ingen medalj om man går av och 15 km kan man alltid springa. Tja, eller iallafall ta sig fram. En snabb huvudräkning kom fram till att jag ändå skulle kunna gå resten och ändå komma fram innan målet stängde.

Jag satte hela tiden upp delmål; Strandvägen, Skeppsbron, Södermälarstrand und so weiter. Ett steg i taget.
Snart var det ju bara 10 km kvar och 10 km klarar man alltid.
Fram till Centralen, 4 km kvar.
Upp till Odenplan, jäsingens vad seg Torsgatan var iår.
3 km kvar.
In på Karlavägen och nu ser jag skylten där det står 41 km.
...och blir förbannad.
Skriker rakt ut, höjder tempot och passerar säkert 100 personer den sista biten fram till Stadion.
När jag känner tartanen under mina fötter finns det inte så mycket kvar att tänka på. Det finns ingen genväg, bara en väg. Spring.

Korsar mållinjen och sen kommer tårarna. Mest av besvikelse och ilska. Vad är det frågan om?
Tar min medalj och går sedan raka vägen till omklädningsrummet och tar den snabbaste duschen i Sthlm marathons historia. 

Oh well.
Jag har varit på botten.
Nu siktar jag mot toppen.
Inget kan stoppa mig.

Den 23e Oktober är det Europamästerskap i 24h-löpning.
Den som vill vinna kommer behöva springa långt. Längre än mig. Och jag tänker springa längst.

Basel 24Stunden Lauf 2016; My side of the story – eller; I walk the line

Idag är det tio dagar sedan jag gick I mål nere I Schweiz. Saker och ting har börjat sjunka in. Kroppen och framförallt fötterna har återgått till normal storlek och idag sprang jag för första gången igen, visserligen väldigt kort, till yogan för att yoga och därefter hem igen, sammanlagt 8 km, men känslan, gud så härligt att få lite puls igen.

Jag hade förberett mig för den här tävlingen i drygt ett halvår, eller ialla fall för ett 24h på vårkanten. Man kastar sig inte in i en dygnslång tävling utan  förberedelser och presterar. Delta kan man göra. Inte prestera. I och med att EM inte var planerat från början tänkte jag använda mig av detta lopp för att kvala till nästa års VM. När EM sedan kom in i planeringen så tänkte jag helt enkelt använda loppet för att dels få ytterligare erfarenhet och ett till lopp i kroppen, samt att jag ville sätta lite skräck i konkurrenterna inför Albí. De ska helt enkelt veta vem det är de står på startlinjen med.

Jag tror jag lyckades rätt bra.

Min underbara Helen ställde upp som support (hon tycker faktiskt att det är roligt har hon själv sagt men jag får alltid lite dåligt samvete när hon tar ledigt från jobbet och sen står bredvid banan i 24h när jag kanske inte alltid är superlätt att ha att göra med <3 )

Vi möttes upp nere i Schweiz, hittade vårt hotell, åt världens godaste och dyraste hamburgare) pratade igenom det sista och sen knoppade vi in. Det kände som en lång natt men dock underhållande för jag kan meddela att jag vaknade ett par gånger av att fröken Dahlöf pratade i sömnen. Fnittrade och hade sig och hade det uppenbart mysigt och trevligt. Bra det.

Lördagen började vi med att ta bussen åt fel håll från hotellet, tur vi var ute i god tid, bara att kliva av och gå över gatan och sen åka åt rätt håll.

Hittade i alla fall fram till St. Jakobs Sportplatz och installerade oss.

1100m runt i en fyrkant. Hur bra som helst tänkte jag. Nästan som i Polen men lite kortare och ingen backe.

Jag kände mig lugn men spänd och förväntansfull inför vad som komma skulle. Ett par fjärilar i magen dock, men de ska man inte försöka mota bort. Det handlar om att få de att flyga i formation.

Egentligen är det nu det lätta börjar. Jag har gett mig själv väldigt tydliga order. Börja spring när startskottet går. Sluta när någon annan säger till dig.

Jag är bra på att lyda order.

Jag hade ett högt mål och ett tufft schema som visserligen gick nedåt för varje 6h-block men portionerar man ut det så skiljer det inte jättemycket.

Kl 12-18:

Klockan 12 gick starten. 22 grader i luften enligt termometern och lite dis på himlen.

Jag försöker att hålla ett hyfsat tempo men inte förivra mig. Ser vid varvningen att det går för fort.

Helen börjar langa energi direkt.

Foto Sri Chimnoy marathonteam

Springer bara och känner in kroppen i början. Känner hur det känns att ta olika vägar i kurvorna, var är smartast?

En timme och jag ser att jag ligger före schemat, jag kan de första 12h respektive timme i huvudet och har hela schemat klart och tydligt för mig.

Det tar några timmar innan jag kommer in i rätt rytm. Ett missförstånd mellan mig och Helen gör att jag grubblar lite. Ska jag verkligen springa såhär fort?

Jag kastar linnet efter bara några varv. Varmt ju.

Snart börjar vinden tillta och temperaturen sjunker något. Det gör mig inget och jag ber tillochmed om mina handledskylare och passar på att blöta en svamp några gånger vid varvning.

Snart behöver jag inte fundera på det där med värme längre.

Det blåser på rätt bra och jag blir påtvingad en halvtjock tröja av Helen. Protesterar i början men inser sen att det är rätt bra.

Sen behöver jag inte fundera så mycket på värmen mer. Efter ca 5h börjar det droppa från himlen och det skulle inte sluta förrän ca 11.45 nästa dag.

Det droppar ännu mer men jag behåller min tröja, så länge jag är varm har jag inget emot att vara blöt.

Tass tass, varv på varv, perpetuem vartannat varv och gel nästa vartannat varv.

6h-belöningen kommer fort, jag promenerar några steg när jag häller i mig min Gainomax men slänger nästan hälften och börjar springa igen.

Kl 18-00:

Fotbollsträningarna avlöser varandra på de omgivande planerna och snart börjar området tömmas på folk.

Mörkret börjar lägga sig och vi fortsätter att springa.

Jag springer lätt lätt runt på asfalten. Känner mig stark. Lyssnar lite på musik, eller ja, har musik i öronen i alla fall. Sicksackar lite mellan folk som har börjat gått och försöker så gott det går att undvika de största vattenpölarna.

Foto Helen Dahlöf

Nu har jag både regnjacka, keps, långbyxor och vantar på mig. Det är inte speciellt kallt egentligen, 7 grader, men regnet och vinden gör att det upplevs som mycket kallare.

Jag behöver gå på toa några flera gånger än beräknat, inledningsvis så vill jag inte, springer och försöker kissa på mig, det går inte (det där får vi öva på kroppen), och när man väl sitter på toa rinner vattnet från jackan ner i knät och jag blir fort kall.

Regnet rör mig inte sådär jättemycket faktiskt, ja det regnar, det går inte att göra så mycket åt saken, lika bra att acceptera det.

När jag närmar mig 10 timmar är jag lite stressad, det går ju så lätt, har jag sprungit för fort? Jag pratar med Helen samtidigt som jag trycker i mig ytterligare en gel. Jag har marginal och ligger före schemat. Hon har kontakt med Andreas som försäkrar att det kommer hålla bara jag är smart. Det är det här jag har tränat för, det är ju därför det går så lätt, seriöst, ska det inte vara jobbigare än såhär efter 10 timmar?

Ok, fullt fokus nu. Två timmar kvar tills vi trycker på start.

00-06:

Natten, I love you.

Att springa i mörkret är härligt. Det är mycket folk på banan än och regnet verkar aldrig vilja ge sig. Kom då!

Funktionärerna är pigga och glada och speakern verkar outtröttlig.

Jag har slutat titta på mellantiderna, jag vet att det går bra.

12 timmar har gått och nu är det hemväg. Jag ligger rätt i schemat och nu är det bara upp till mig. Det är jag som har svaret på om det kommer att gå eller inte.

Jag vill inte springa en meter längre än nödvändigt på varvet, det är ju trots allt endast hela varv som räknas, hittar några ställen där jag kan kapa en meter eller två och tänker att jag på så sätt sparar två sekunder, fastän det förmodligen bara är i mitt huvud så känns det bättre. Tänker på Gunde Svan när han bytte skidspetsarna till sådana i material som vägde några gram mindre.

Helt plötsligt slutar det droppa ovanifrån. What? Är det möjligt? Det håller uppe i ungefär 15 minuter sen börjar det igen. Helen hade på sig alla kläder som fanns i Basel, men jag undrar fortfarande hur hon överlevde, det var kallt i det där tältet…

Foto Sri Chimnoy marathonteam

14 timmar och jag flyttar högerfoten lite inne i skon. Saaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaatan!!!!! Där kom blåsan i kläm som jag har känt i några timmar, innan har den inte gjort ont men nu skaver den som ett öppet sår.

Jag springer in i tältet, skriker BLÅSA till Helen och nu händer det grejjer.

Av med strumpan, synen som möter mig är brutal, jag har aldrig sett mina fötter så jävliga. När vi sprang VM i Polen var Anna Grundahls fötter bra sargade efteråt. Men det var ingenting mot det här. De är helt vita och skrovliga, naglarna pekar åt alla olika håll och jag ser fyra blåsor vid första titten.

Fram med en nål, spräcker blåsorna, på med nytt tjockt lager med Sportslick och sen på med en ny strumpa och ut och springa igen.

Jag lovar att man hinner byta däck på en Formel1-bil snabbare än vad en ultralöpare får på sig kompressionsstrumporna vid strumpbyte.

Ont som satan gjorde det men nu är jag på banan igen.

Känner att det skulle vara trevligt att kräkas lite. Inte för att jag behöver, men mest för att det skulle hända något annat. 

Ger förslaget till Helen. "Svar nej." Får ungefär samma blick som när hon får reda på att jag inte gått mellan smileysarna de senaste tio timmarna.  "Du är en apa."

Framåt är det enda alternativet.

Kl 06-12:

Jag får min 18h-öl kl 06 och den smakar ljuvligt. Jag försöker njuta av några snabba klunkar men vill börja springa igen.

Jag funderar; jag har sprungit i snart 20 timmar. Ska det verkligen vara såhär lätt? Det gör inte ont så jag håller på att dö.

Sex fåniga timmar kvar. Jag behöver springa 57 km enligt mitt schema. 57 km för att ta mig över 240 km.

Det enda som kan få mig att stanna är, hmmm, det finns inget som kan få mig att stanna.

Regnet som har strilat sedan igår eftermiddag har gjort ett himla bra försök, men det funkar inte.

Blåsorna på mina fötter har också slagit ett slag för deras sak, I don’t think so.

57 km är 1 km längre än jag sprang på mitt första 6h i Skövde våren 2008. Jag ser inga hinder.

Snart är det bara ett marathon kvar. Jag börjar se mig själv på Sthlm marathon-banan. Räknar ner kilometrarna.

Jag säger till Helen att jag kommer fixa det här.

3.5 h kvar. 32 km.

2h kvar. 18 km (tror jag).

Ok nu gör det ont på riktigt. Jag känner mig regnpinad och börjar se lite suddigt. Samma som i Polen och Holland och någon gång på Bislett. Skriker till Helen att jag behöver koffein eller socker. Säger att jag vill ha lakrits.

Hon tittar skeptiskt på mig samtidigt som hon håller upp en lakritsnapp, ”Är du säker på att du vil ha lakrits?”.

Gud så gott.

Nästa varv en gel med chokladsmak och koffein.

Efter 22 h smakar gelen fortfarande bra.

1h kvar och det är mindre än en mil kvar till 240.

En timme orkar man alltid springa tänker jag och föreställer mig själv på min morgonrunda.

 

Foto Sri Chimnoy marathonteam

Med ca 13 minuter kvar passerar jag 240 km.

Trodde jag skulle märka det mer men jag har fullt upp att ta mig framåt för nu jäklar gör det ont alltså.

Helen påminner mig om mina order. ”Du stannar inte förrän du blir tillsagd”.

Jag hinner två varv till och med en minut och 45 sekunder kvar passerar jag varvningen för sista gången.

En stilstudie i lidande kan man kalla de sista varven. Det kan inte ha sett vackert ut men jag kom framåt. Frustandes och halvgråtandes fortsätter jag. Såhär i efterhand eventuellt lite överdrivet. Hur jobbigt kan det ha varit liksom?

Jag hinner till bortre kortsidan innan slutsignalen ljuder.

Min vana trogen ramlar jag ihop på asfalten. Skriker ut min glädje (eller vad det nu var) och får ligga ungefär 20 sekunder innan en funktionär kommer och tycker att det är en dålig idé att ligga på marken där det är blött.

”You are excellent runner but you have to stand up.”

Vilka ideér de har de där Schweizarna….

Efter en lång dusch, prisutdelning och smärtsam promenad till spårvagnen tar jag mig till flygplatsen, checkar in mitt bagage och sätter mig vid gaten.

Jag noterar inte nämnvärt att planet ens flyger mellan Basel och München utan noterar mest att vi står på marken igen och folk vill kliva av.

Jag lyckas få i mig åtta bitar sushi och kämpar för att hålla mig vaken under min tre timmars väntan på planet till Stockholm.

Jag uppdaterar mig på sms och hälsningar via facebook och blir alldeles varm i magen. <3

Summa summarum:

•        242 686 m blev resultatet = svenskt och nordiskt rekord (Sverige-bästa om man ska vara petig i och med att 24h inte har SM-status), världsårsbästa för damer 2016 och jag sällade mig till skaran av 14 (numera 15?) damer i Europa som någon gång sprungit över 240 km (enligt uppgift har fler kvinnor i Europa har varit på toppen av Mount Everest)
•    
• 42 st Huma-gel hamnade i magen tillsammans med några liter Perpetuem apelsin/vanilj (seriöst, vad är det för jäkla smak???) och vatten med elektrolyter (myH2pro), samt en Gainomax blåbär, en burk Fanta och en flaska Mikkeller Drinkin in the sun.
• 
  
• -    Ett par strumpor byttes (kompressionsstrumpor från 2XU),  tre långärmade tröjor hade äran att bekläda min kropp, två par identiskt lika korta tights från Craft användes samt regnjacka från The North Face.
• 
  
• Framgångsfaktorer:
• -        -   En hög men fullt realistisk målsättning; jag var tvungen att öka mitt personliga rekord med 1032 m. Det är inte mycket om man slår ut det på 24 h.
• -       
• -    Bra förberedelser; här vill jag rikta ett stort tack till världens bästa tränare och coach Andreas Falk som lagt upp min träning. Jag har kontinuerligt sprungit fartpass för att öka min maximala förmåga vilket jag är övertygad om ledde till den fantastiska känslan att det fortfarande kändes lätt efter drygt 20 timmar. Styrketräningen designed by Fitnesscoachen . Trots att jag inte hann träna jättelänge med det upplägget. Men tänk så bra det kommer bli till EM; )
• 
  
• -        -   Fettförbränning; jag har tränat mycket tidigt på morgonen innan frukost. Detta för att förbättra min fettförbränningsförmåga. Jag tror starkt på att det är därför min mage kan hantera de snabba kolhydraterna så pass bra.
• 
  
• -        -   Jag tränar på alla tider i alla väder. Ska man springa i ett dygn måste man träna på de olika tiderna som kommer. Train as you fight. Punkt.
• 
  
• 
• -         -  Ett högt och realistiskt självförtroende; jag var helt övertygad om att jag kunde springa 240 km och tänkte inte stanna innan jag gjort det. Det fanns ingen anledning till att gå eller springa sakta. Målet för mig var viktigare än att gå.
• 
  
• -          Regnet; jag är stark när det är jävligt.

Förbättringspunkter:

• -          Hastighet. Man kan alltid springa snabbare.
• -          Toalettbesöken blev fler än planerat. Där handlar det om avvägning mellan vätske- och energiintag och tiden det tar på toa. Målet är en gång var sjätte timme. Då är jag nöjd.
•  

Tack till:

• -          Helen, för att du valde att spendera helgen i ett regnigt Basel. Jag älskar dig!
• -          Andreas, för att du tror på mig och alltid har rätt!
• -          Rune, för att du inspirerade mig den där gången i Halmstad, tänk om jag inte hade gått på din föreläsning, hemska tanke, tack!
• -          Alla som följde mig och skickade hälsningar via sms och Facebook, tack!
• -          Rikard, min bättre hälft, som aldrig klagar när jag sticker iväg tidigt på morgonen, lagar mat åt mig, masserar mina fötter och älskar mig oavsett hur fort jag springer <3
• -          Mamma och pappa för att ni valde att pussla ihop era gener. Förbaskat bra plan!

Foto: Helen Dahlöf

• 
  
• 
  

Följ helgens begivenheter

Mellanlandning i München.  Passar på att blogga lite.

Via den här länken ska det gå att följa loppet i helgen.
http://my4.raceresult.com/52672/?lang=#0_D1995F
Jag startar kl 12 och går således inåt kl 12 på söndag :)

Det ska också finnas livestreaming där man kan se hur glada löparna är under dygnet .
http://original.livestream.com/srichinmoyraces
Vågar dock inte garantera någon form av kvalitet på den streamingen....

Bästa supporten Helen kommer att ha min telefon under dygnet och vidarebefordra eventuella sms (+46704758001).
 Feel free att skicka peppade hälsningar och klyschiga citat när det har gått en 10 timmar eller så. <3

I övrigt går jag in i soldat-mode.
 Jag lyder order.
Börjar springa när de säger åt mig.
Och slutar springa när de säger åt mig.

See you on the other side ;)

Don't forget to be awesome 

Lite förhårdnader är alltid bra

Om någon kan berätta vart den här veckan tog vägen så vore jag extremt tacksam.
Nyss var det måndag!!!!

Nu är det fredag (eller ja egentligen lördag) och jag har varit uppe alldeles för länge. Såsom jag brukar när jag är gräsänka.
Ikväll har jag däremot inte tittat på actionfilm och ätit räkor (men helgen är ju inte Slut än) ;)
Helt ärligt så har jag mest suttit i soffan och lyssnat på tystnaden.
Jag behövde det.

Imorgon bitti åker jag till Örebro över ddagen för att gå igenom strategi och målsättning med Helen.
Om en vecka kommer vi vara i Schweiz. Och förhoppningsvis sover vi.

Förutom att det är en vecka kvar till tävling så händer det annat i livet samtidigt. Jag har tenta i biomekanik på måndag. Jag trodde jag skulle slippa matte efter gymnasiet (det var ju därför jag blev officer ) men icke sa nicke. Det har inte gått fullt så bra som jag hade hoppats men efter gårdagens extralektion tändes en strimma av hopp även för mig och nu tror jag faktiskt att jag kommer att fixa det.

Annars så rullar idrottspsykologikursen framåt med rasande fart och jag tycker det var sjukt bra timeing av livet att den kommer precis inför en tävling. Hittills har vi avhandlat saker som målsättning, självförtroende,  nervositet, självprat, visualisering och självreglering. Något som jag kanske har användning för va? :) this is what I do liksom :)
Mycket bra.

Kroppen fortsätter att kännas bra. Igår blev det morgonpass tillsammans med Henrik i riktigt bra fart för att vara innan frukost (garmin lurades alltså inte, det går faktiskt fort när jag springer).
Veckan som kommer blir mest sprättiga små pass. Mest för att hålla igång.  Och så blir det ett sista möte med coach för en sistaminutenkoll.

Fötterna fick sig en genomgång ikväll också.  Klippte lite naglar och kollade över de rent allmänt.
De ser bra ut. Eller ja. Allt är ju relativt. De ser bra ut för uppgiften.
Inte så många naglar och så lite förhårdnader i kanterna.
Det är bra. Man springer inte så bra i ett dygn på babyfötter.

Såhär kan fötter se ut efter ett dygn i Bisletts katakomber. 2011, 211 432 m

14 days left to competition, 13 days left to improve

Om två veckor är det dags.

Det mesta av träningen är gjord. Idag sprang jag mitt sista tempopass (sjukt jobbigt sådant på två timmar).

Därmed inte sagt att den sista tiden är oviktig. Nu börjar det svåra. Träna mindre och ta hand om sig mer. Inte bli sjuk,  inte snubbla och vricka foten eller något annat dumt.

Det har varit full fart den senaste veckan. Vi har flyttat och i skolan är det 150 km/h framåt som gäller. Biomekanik och idrottspsykologi.

Ändå ligger det där i bakhuvudet och gnager.

Basel 24stunden-lauf.

Mitt tolfte 24h-lopp (jag räknade och det stämde).

Världens bästa support kommer finnas på plats. 

Jag är i fysiskt väldigt god form. 

Där har jag inget att skylla på. 

Rent teoretiskt skulle det bara kunna vara mitt svaga psyke som sviker mig när det är dags, och det är ju det psyket jag har rätt högt tilltro till.

Sen är det som jag alltid säger; ny dag, nytt lopp.

Samtidigt kommer samma känslor som alltid inför en viktig tävling. Panikkänslor blandat med lite ångest. 

Jag vet också att då är allt som det ska. De här känslorna kommer av en anledning. För att det här är viktigt för mig och därför att jag bryr mig.

Jag är otroligt mycket bättre på att hantera de känslorna nu än för ett par år sedan. Då kunde de ge mig väldiga obehagskänslor och självförtroendet dök radikalt. Saker som ”åhherregudhurtroddejagattjagöverhuvudtagetensskullekunnaspringaiettdygndetärjuingennormalmänniskasomkangöradetdetskaintevaramöjligt”.

Jo, men jag har gjort det förut, under sämre omständigheter och varit sämre tränad och det har gått, rätt så bra.

Jag är rätt lugn trots paniksvepen. Lite otålig. Jag vill mest komma iväg och få starta. Då befinner jag mig i ett läge där jag faktiskt kan påverka utkomsten av det hela. Det är då examinationen börjar.

 Jag är trygg. Jag vet att jag är stark när jag är nere i skiten, det är ju liksom där jag vill vara, för att komma ut ännu starkare på andra sidan. Problemet är ju bara att det är väldigt jobbigt att vara nere i skiten.

24 timmar och du får göra precis vad du vill under den tiden. Du blir inte klar fortare för att du springer fortare och tiden tickar oavsett vad du gör. Toaletter, stolar, mat, duschar, allt finns tillgängligt. Allt är upp till dig.

Det är liksom meningen att det ska vara svårt.

Hade det varit lätt hade alla gjort det och då hade det inte funnits någon större mening med det.

Landslaget

Häromdagen blev det officiellt att jag kommer att vara med i landslaget som representerar Sverige när det är dags för Europamästerskap i 24h i Frankrike i Oktober.

Det blir fjärde gången för mig men första gången i ett "rent" Europamästerskap.
Jag är stolt.
Jag är tacksam.
Målsättningen är hög.
Självklart ska jag göra allt i min makt för att försvara både mitt individuella guld och vårt gemensamma lagguld!

När jag sprang mitt första mästerskap (VM/EM i Katowice, Polen 2012) hade jag sprungit fyra stycken 24h-lopp och var ännu relativt oerfaren.
Jag var sjukt nervös, hade stor prestationsångest och än idag är det faktiskt de värsta 24 timmarna i mitt liv.
Men oj vad jag lärde mig massor.

Andra gången var VM/EM i Steenbergen, Holland ,  där det blåste upp till storm efter 12h, jag blev nedkyld och fick inte behålla energi på över åtta timmar.
Jag lärde mig massor.

Tredje gången gillt och mitt bästa mästerskap (och lopp) hittills var VM/EM i Turin, Italien . 
Där var jag i mitt livs, dittills, bästa form och det gick som känt, rätt bra :)
Jag lärde mig ändå massor.

Lärdomar:
- Prestationsångest suger, håll inte på med sånt. Man gör sitt eget lopp och kan inte påverka någon annan, hur gärna man än vill det. 
- Allt kan hända och kommer att hända på 24h, det är hur man hanterar det som gör skillnad. Märker man att det inte är sin dag så får man göra det till sin dag. 
- För att utvecklas måste det finnas en variation i träningen, att springa i samma fart kommer inte att ge utveckling. Det gör ont. Om man vill bli bäst.
- Det är skillnad på energi och energi. Jag kommer så väl ihåg coachs (Andreas Falks ord) i Polen 2012, ang. val av energi. "Micke (Mikael Andersson från Västerås), gör mest rätt." Han hade perpeteum som bas. 
Under åren har jag ätit allt från frystorkat till pizza, nötter, bars, daim, inlagda persikor. Magen har kanske fungerat (inte alltid), men det finns saker som är mer rätt än annat att stoppa i sig om man vill optimera sin prestation på 24h-löpning. 
- You have to walk the walk. Det spelar ingen roll hur mycket du tror att du är förberedd på svackor eller kroppsliga problem, man måste ha upplevt de för att veta sitt eget rätta sätt att ta hand om de på.
- Återhämtning!!! Även om du tycker att kroppen  känns bra och du kanske inte sprang lika långt som målett var är det fortfarande så att kroppen har varit stressad i ett dygn av att ex.vis enbart varit vaken. Lägg till att springa, äta och dricka så förstår man att den har varit ansträngd. Stresshormonerna har haft världens största party. Ge den tid att återhämta sig. Det är helt ok att inte göra något på några veckor.
- Man måste fortfarande springa de där 24 timmarna. Så är det. Oavsett hur bra man är. Det kan vara långa 24 timmar.

Till dags datum har jag elva (eller är det 12? måste räkna....) st 24h-lopp på min meritlista.
Om 29 dagar ställer jag mig på startlinjen till mitt tolfte.
Skillnaden är att den här gången har jag väldigt mycket erfarenhet och har mina sätt att hantera 99% av problemen. Jag håller tummarna för att den resterande procenten håller sig borta ;)

Jag är fortfarande livrädd varje gång jag står på startlinjen.
Men det tror jag ska man vara.
"If your dreams don't scare you, they're not big enough."

Polen 2012, efter målgång

Prisutdelning EM 2015, fiiiin bild :) Foto: Ulf Nilrud

Holland 2013, foto: Brian Larsen

Europas bästa tjejer!!! (Turin 2015)  Foto: Ulf Nilrud

Prisutdelning VM 2015

Turin 2015, foto: Ulf Nilrud