Upp för att lämna in flaskorna till Mattias vår lagledare som skulle åka i förväg och få nyttig information inför dagen samt se till att de kom dit de skulle hos arrangören för att därefter enkelt kunna plockas upp av oss vid vätskekontrollerna som enligt uppgift skulle finnas ungefär var 5e kilometer och därefter frukost och de sista förberedelserna.
När vi sen anlände till arenan hade han inte fått ta del av speciellt mycket.
Jag hade en uppfattning om att koreaner var ett under av effektivitet, logistisk och organisation, men här började mycket av det falla.
Det var ett mindre kaos innan start för ingen visste var vi skulle, vi skulle registrera oss och hämta ut ett chip men det var oklar vem som skulle vart.
När det sedan var dags för startskottet visste vi fortfarande inte om vi startade samtidigt med herrarna (till oss hade det sagts att damerna skulle starta 09.05, sen kom en ändring, 09.00), amerikanskorna trodde 09.05, så de hade ingen brådska.
2 minuter innan start skulle alla räknas, drygt 100 löpare.
Men på något sätt small startskottet och alla löpare kom iväg utan hinder.
Ett varv på arenan och därefter ut mot första vändpunkten.
Fältet spreds snabbt, jag försökte att inte förivra mig och sneglade lite på klockan och kände in steget.
Jag har aldrig varit speciellt bra på det där med att ta rygg eller hänga på, så det blev så att jag blev själv, med en fransyska i ryggen medan snabbfotingarna drog iväg längs motorvägen.
När vi närmade oss vätskekontrollen vid 15 km (på andra sidan vägen, alltså våran tillbakaväg) så höll jag ögonen öppna för att se var Sveriges bord var så jag visste var jag skulle leta när jag kom till 5 km.
Bra station, tydliga skyltar med flaggor och första tre bokstäverna i landet och så ett bord för varje land.
Men, konstigt, jag såg inte Sveriges bord???
Märkligt. Jag måste ha sett fel tänkte jag.
Väl uppe vid 5 km hade jag inte sett fel. Fransyskan sprang in vid sitt bord och sen ut igen.
Jag blev minst sagt förvånad när kontrollen var passerad och jag inte hade sett någon svensk flagga.
WTF???
Helt plötsligt från ingenstans dyker en holländsk ledare upp med min flaska, han sprang först ikapp oss, tvärstannade på min vänstersida, vände om och kom tillbaka sen med min flaska.
Öhhhh?
Vägen böljde lite upp lite ner och vi tuggade på.
Vid 10 km tittade jag extra noga och saktade tillochmed ner lite.
Inget Sverige.
Nu började jag bli orolig.
Det fanns dock ett till bord efter alla nationers där det fanns sportdryck (tänk Isostar eller gamla Pripps Energy) dock var jag väl medveten om att jag behövde min vitargo för att hålla den fart jag planerade och de där gelen jag hade planerat för sista halvan skulle också vara välkomna.
Vid 15 km hittade jag min flaska, på Sloveniens bord, alla flaskor var märkta med startnummer, kilometer och nationens tre första bokstäver.
Märkligt nr 2.
Strax efter halva sträckan har jag inte längre en fransyska i ryggen.
Nu vet jag att det blir kämpigt. Jag är helt själv men det är raksträcka nu och det går bra.
In mot staden Mungyeong är det mycket folk ute, jag möter täten och damtäten, gör tummen upp till Andreas och börjar beta av placeringar i min klass.
Vid 28 km är det tungt men överkomligt.
Försöker få i mig sportdryck men tyvärr är det inte så mycket energi i den drycken.
Ytterligare några böljande gator och så är jag nu inte många kilometer från mål, men de kilometerna går sakta och jag vill hugga av mig låren.
DET-GÅR-SÅ-SAKTA!!!
På tillbakavägen av andra slingan märks det rejält att det inte var platt kan jag säga.
Vid 40 km hittar jag min flaska, ensam på "övrigt"-bordet...yippie.
Snart ser jag iallafall stadion och när jag väl vänder upp i sista backen skymtar jag en amerikansk rygg.
Aaaahhhh det kan gå tänker jag och försöker öka.
Låren skriker rakt ut och säger Nej inte idag.
Uppför backen är den absolut långsammaste kilometern detta lopp och jag grinar illa när jag tar klivet ut på tartanen.
Ett varv på banan och sen imål.
I bortre kurvan är det som att någon tar ett stort bett på mina vader.
H*****E. Jag har fått kramp.
Jag snubblar till och ramlar nästan.
Hasplar mig framåt så fort jag kan och ramlar ihop i famnen på en korean som tar emot mig.
Mattias är snabbt framme och, ja vad gör han lagledaren, han tar kort först och tar mina vader sen..... :)
Sluttiden blev 3h 6 min 8 sek.
Ett nytt personligt rekord med över 6 minuter!
Jag är sjukt nöjd!
Såklart går det alltid att spekulera i om det hade gått fortare om organisationen hade sett till att få ut våra flaskor (ingen i det svenska laget fick alltså sina flaskor vid vätskestationerna), om det hade varit en plattare bana och yada yada yada.
Omständigheter mina vänner, de är just det, omständigheter. It's what you make of them that counts.
I didn't forget
I was awesome!
Stort tack till Försvarmakten för att jag fick äran att representera Sverige i Military World Games.
Jag är stolt, glad och tacksam!
