En liten insikt

Jesus jag har verkligen blivit dålig på att blogga, det ska bli ändring på det. 
Det är återigen lite mycket men det kommer lugna ner sig lite snart :)

Två dagar kvar till avresa mot Korea.
Svar ja, det är coolt :)

Det är full fart i skolan, anatomi är huvudämnet just nu och idag tragglade vi ben, leder, ligament och muskler i sex timmar. 
Phiew.
Kan meddela att klassen var smått sliten efter det.

Hursomhelst.
Träningen har gått jättebra nu på slutet och därav rubriken.

I förra veckan blev det ett tidigt morgonpass, för första gången på länge, med avlöpning kl 05 hemifrån. Det fick bli så för att få ihop resten av dagen.

När jag tassade där på asfalten i den kalla morgonen insåg jag en sak, egentligen en sak som jag redan visste.
Det är ju det HÄR jag ska hålla på med!

Jag tror inte det är meningen att jag ska dundra fram i hög  hastighet på korta sträckor. Jag ska vara där, i ottan efter en natt med löpning, utan frukost men med energi i kroppen och där det är lite halvmotigt och hjärnan jobbar mot kroppens signaler. Det är ju det jag gillar. Det är ju då jag mår bra.
Egentligen som bäst.

Efter Korea så ska jag gå back to basic. Lägga mig i grundträning inför en stor utmaning.
Jag hoppas fortfarande komma med till Western States, lottningen sker i början av december. Men för att vara helt ärlig så är chansen att komma med väldigt låg. Under 10% för min del.
Kommer jag inte med blir det ett 24h-lopp i Aten i slutet av mars. Då ska det springas långt, riktigt långt.

Dessutom fick jag något konstigt sug att springa Spartathlon nästa år. Måste bara komma överens med det där fenomenet värme först... ;)

De däringa veckorna

Tiden går, men inte riktigt lika fort som jag skulle vilja att den gjorde.

Imorgon är det tre veckor kvar till start.
I och med att det "bara" är marathon som ska springas så är det träning till rätt tätt inpå start. 
Den mesta tiden i Korea kommer alltså bedrivas som ett träningsläger med ett avslutande lopp.

Eyes on the target gäller nu.
Jag börjar bli nojjig när folk hostar runt omkring mig och jag tvättar händer väldigt många gånger om dagen.
Jag börjar också bli otålig och sådär småirriterad som jag kan bli när det drar ihop sig till tävling. Jag vill  mest komma iväg. och när jag väl har kommit iväg så vill jag gärna starta....det är ju tävla jag är där för. Men jag får lägga band på mig. Marathonloppet går inte förrän den sista tävlingsdagen. Så fram till dess får jag nöja mig med träning och heja fram de andra svenska lagen i sina grenar.

Jag har redan börjat sniffa på ett nytt mål till våren. Jag vet jag vet, jag ska inte göra det förrän jag korsar mållinjen. 

Men bara lite kan man väl få?

I övrigt så försöker jag komma in i det här med att vara student och det är ju lite annorlunda mot min vanliga vardag.
Jag försöker ändå hålla rutinerna, gå upp i tid, inte slarva bort dagen (dock så lägger jag gärna träningen innan lunch om jag kan) och sen framåt eftermiddagen så är man klart.

Det går sådär än så länge.
Men jag försöker, har ju lite tid på mig :)

Stepping outside the box

Som med mycket annat i livet så tror jag att det är när vi utsätter oss för situationer och saker vi är lite halvt obekväma med , vi utvecklas.

Därför ställde jag upp (egentligen blev jag lurad av Elisabet ;) ) i FMM (Försvarsmaktsmästerskap) i terränglöpning i förra veckan.

Banan löpte genom Lilljansskogen och mätte 4.5 km.

Jag var där tidigt och tog mig ett lugnt varv för att ta reda på vad som komma skulle.

.................................ok......

Backe upp och backe ner, tvära kurvor och inte många ställen att "vila" på.

Men å andra sidan så var det ju bara 4.5 km och skulle vara över tämligen fort.

Men skulle göra förbaskat ont på vägen.

Jag värmde upp länge, tänjde och försökte komma i tävlingsmood.

Starten gick och första kilometern fick jag anstränga mig för att ha kontroll över andningen.

Cissi (Cecilia Jessen, en kursare till mig tillika världsmästare i sin åldersklass på långdistanstriathlon) stack iväg som en kanonkula. Jag såg hennes rygg i några hundra meter men sen var hon borta.

Behärskde mig och tänkte att jag har varit med om värre saker, (exakt vad och när har jag dock svårt att dra mig till minnes, man måste nog gå tillbaka 10-12 år för att hitta en tävling jag sprang som var så kort).

Hursomhelst.

Efter ca 1.5 km blev jag omsprungen av en tjej med lång fläta.

Mjaha....skit också.

Tog rygg på henne och släppte henne inte med blicken.

I en nedförsbacke ungefär halvvägs sprang jag om och höll henne sedan bakom mig resten av vägen in i mål.

Jesus-m*****-f*****g-christ vad jobbigt det var. 

Men när jag legat på marken och flåsat ett tag så var det bra. :)

Silver i terränglöpning och en genomkörare inför lördagen då det lite viktigare loppet (i min agenda iallafall) skulle avgöras.

Lördagens halvmarathon var mer i min smak.

Starten gick sent så det fanns tid för både sovmorgon och lunch innan start.¨

Tog rygg på Emma (min lagkamrat i militära landslaget på marathon) och  början var det en stress utan dess like. Folk armbågade sig fram, svor och hade sig. Mindre trevligt.

Rätt snart kom jag in i ett bra tempo, kände mig stark fastän jag funderade på om det verkligen skulle hålla. 

De platta partierna , de var inte så många, gav lite vila men man var fortfarande tvungen att trycka på för att inte tappa.

Jag siktade på 1.30 men hade aldrig riktigt rygg på farthållarna.

Vid Tantolunden vid 18 km var jag riktigt trött. Men med 3 km kvar fanns inget att spara på.

2 km. Ok, nu känner jag knappt mina ben, men det är något som studsar på asfalten under mig.

Rullade nerför Götgatan mot Skeppsbron och började kika efter målet, hade inte riktigt koll på vilken bro det var.

Sablar, det var samma som starten vilket innebar en kort backe innan upploppet.

Imål på 1h31min26 sekunder och nytt pers med ca tre minuter!!! Wohooo!!!!

Jag är sjukt nöjd med hur jag hanterade loppet. Det var längesen jag sprang en halvmara och visste att jag hade gjort ett bra jobb med fartträningen under sommaren. Coach var också nöjd och tror det kommer bli ännu bättre när jag är formtoppad, bra där.

Två silver och ett personligt rekord denna helg. Nöjd som satan!

Dagen efter vaknade jag upp med normalstora fötter, inga skavsår och en relativt pigg kropp. 

Hmm, man kanske borde fortsätta tävla på de här kortare distanserna. Det tar inte hela helgen och man slipper känna sig bakfull dagen efter.

Men efter närmare eftertanke, nääääää.

Jag föredrar fortfarande loppen där man springer genom natten, spyr i sopsäckar, ifrågasätter sig själv och världen.