Följ helgens begivenheter

Mellanlandning i München.  Passar på att blogga lite.

Via den här länken ska det gå att följa loppet i helgen.
http://my4.raceresult.com/52672/?lang=#0_D1995F
Jag startar kl 12 och går således inåt kl 12 på söndag :)

Det ska också finnas livestreaming där man kan se hur glada löparna är under dygnet .
http://original.livestream.com/srichinmoyraces
Vågar dock inte garantera någon form av kvalitet på den streamingen....

Bästa supporten Helen kommer att ha min telefon under dygnet och vidarebefordra eventuella sms (+46704758001).
 Feel free att skicka peppade hälsningar och klyschiga citat när det har gått en 10 timmar eller så. <3

I övrigt går jag in i soldat-mode.
 Jag lyder order.
Börjar springa när de säger åt mig.
Och slutar springa när de säger åt mig.

See you on the other side ;)

Don't forget to be awesome 

Lite förhårdnader är alltid bra

Om någon kan berätta vart den här veckan tog vägen så vore jag extremt tacksam.
Nyss var det måndag!!!!

Nu är det fredag (eller ja egentligen lördag) och jag har varit uppe alldeles för länge. Såsom jag brukar när jag är gräsänka.
Ikväll har jag däremot inte tittat på actionfilm och ätit räkor (men helgen är ju inte Slut än) ;)
Helt ärligt så har jag mest suttit i soffan och lyssnat på tystnaden.
Jag behövde det.

Imorgon bitti åker jag till Örebro över ddagen för att gå igenom strategi och målsättning med Helen.
Om en vecka kommer vi vara i Schweiz. Och förhoppningsvis sover vi.

Förutom att det är en vecka kvar till tävling så händer det annat i livet samtidigt. Jag har tenta i biomekanik på måndag. Jag trodde jag skulle slippa matte efter gymnasiet (det var ju därför jag blev officer ) men icke sa nicke. Det har inte gått fullt så bra som jag hade hoppats men efter gårdagens extralektion tändes en strimma av hopp även för mig och nu tror jag faktiskt att jag kommer att fixa det.

Annars så rullar idrottspsykologikursen framåt med rasande fart och jag tycker det var sjukt bra timeing av livet att den kommer precis inför en tävling. Hittills har vi avhandlat saker som målsättning, självförtroende,  nervositet, självprat, visualisering och självreglering. Något som jag kanske har användning för va? :) this is what I do liksom :)
Mycket bra.

Kroppen fortsätter att kännas bra. Igår blev det morgonpass tillsammans med Henrik i riktigt bra fart för att vara innan frukost (garmin lurades alltså inte, det går faktiskt fort när jag springer).
Veckan som kommer blir mest sprättiga små pass. Mest för att hålla igång.  Och så blir det ett sista möte med coach för en sistaminutenkoll.

Fötterna fick sig en genomgång ikväll också.  Klippte lite naglar och kollade över de rent allmänt.
De ser bra ut. Eller ja. Allt är ju relativt. De ser bra ut för uppgiften.
Inte så många naglar och så lite förhårdnader i kanterna.
Det är bra. Man springer inte så bra i ett dygn på babyfötter.

Såhär kan fötter se ut efter ett dygn i Bisletts katakomber. 2011, 211 432 m

14 days left to competition, 13 days left to improve

Om två veckor är det dags.

Det mesta av träningen är gjord. Idag sprang jag mitt sista tempopass (sjukt jobbigt sådant på två timmar).

Därmed inte sagt att den sista tiden är oviktig. Nu börjar det svåra. Träna mindre och ta hand om sig mer. Inte bli sjuk,  inte snubbla och vricka foten eller något annat dumt.

Det har varit full fart den senaste veckan. Vi har flyttat och i skolan är det 150 km/h framåt som gäller. Biomekanik och idrottspsykologi.

Ändå ligger det där i bakhuvudet och gnager.

Basel 24stunden-lauf.

Mitt tolfte 24h-lopp (jag räknade och det stämde).

Världens bästa support kommer finnas på plats. 

Jag är i fysiskt väldigt god form. 

Där har jag inget att skylla på. 

Rent teoretiskt skulle det bara kunna vara mitt svaga psyke som sviker mig när det är dags, och det är ju det psyket jag har rätt högt tilltro till.

Sen är det som jag alltid säger; ny dag, nytt lopp.

Samtidigt kommer samma känslor som alltid inför en viktig tävling. Panikkänslor blandat med lite ångest. 

Jag vet också att då är allt som det ska. De här känslorna kommer av en anledning. För att det här är viktigt för mig och därför att jag bryr mig.

Jag är otroligt mycket bättre på att hantera de känslorna nu än för ett par år sedan. Då kunde de ge mig väldiga obehagskänslor och självförtroendet dök radikalt. Saker som ”åhherregudhurtroddejagattjagöverhuvudtagetensskullekunnaspringaiettdygndetärjuingennormalmänniskasomkangöradetdetskaintevaramöjligt”.

Jo, men jag har gjort det förut, under sämre omständigheter och varit sämre tränad och det har gått, rätt så bra.

Jag är rätt lugn trots paniksvepen. Lite otålig. Jag vill mest komma iväg och få starta. Då befinner jag mig i ett läge där jag faktiskt kan påverka utkomsten av det hela. Det är då examinationen börjar.

 Jag är trygg. Jag vet att jag är stark när jag är nere i skiten, det är ju liksom där jag vill vara, för att komma ut ännu starkare på andra sidan. Problemet är ju bara att det är väldigt jobbigt att vara nere i skiten.

24 timmar och du får göra precis vad du vill under den tiden. Du blir inte klar fortare för att du springer fortare och tiden tickar oavsett vad du gör. Toaletter, stolar, mat, duschar, allt finns tillgängligt. Allt är upp till dig.

Det är liksom meningen att det ska vara svårt.

Hade det varit lätt hade alla gjort det och då hade det inte funnits någon större mening med det.

Landslaget

Häromdagen blev det officiellt att jag kommer att vara med i landslaget som representerar Sverige när det är dags för Europamästerskap i 24h i Frankrike i Oktober.

Det blir fjärde gången för mig men första gången i ett "rent" Europamästerskap.
Jag är stolt.
Jag är tacksam.
Målsättningen är hög.
Självklart ska jag göra allt i min makt för att försvara både mitt individuella guld och vårt gemensamma lagguld!

När jag sprang mitt första mästerskap (VM/EM i Katowice, Polen 2012) hade jag sprungit fyra stycken 24h-lopp och var ännu relativt oerfaren.
Jag var sjukt nervös, hade stor prestationsångest och än idag är det faktiskt de värsta 24 timmarna i mitt liv.
Men oj vad jag lärde mig massor.

Andra gången var VM/EM i Steenbergen, Holland ,  där det blåste upp till storm efter 12h, jag blev nedkyld och fick inte behålla energi på över åtta timmar.
Jag lärde mig massor.

Tredje gången gillt och mitt bästa mästerskap (och lopp) hittills var VM/EM i Turin, Italien . 
Där var jag i mitt livs, dittills, bästa form och det gick som känt, rätt bra :)
Jag lärde mig ändå massor.

Lärdomar:
- Prestationsångest suger, håll inte på med sånt. Man gör sitt eget lopp och kan inte påverka någon annan, hur gärna man än vill det. 
- Allt kan hända och kommer att hända på 24h, det är hur man hanterar det som gör skillnad. Märker man att det inte är sin dag så får man göra det till sin dag. 
- För att utvecklas måste det finnas en variation i träningen, att springa i samma fart kommer inte att ge utveckling. Det gör ont. Om man vill bli bäst.
- Det är skillnad på energi och energi. Jag kommer så väl ihåg coachs (Andreas Falks ord) i Polen 2012, ang. val av energi. "Micke (Mikael Andersson från Västerås), gör mest rätt." Han hade perpeteum som bas. 
Under åren har jag ätit allt från frystorkat till pizza, nötter, bars, daim, inlagda persikor. Magen har kanske fungerat (inte alltid), men det finns saker som är mer rätt än annat att stoppa i sig om man vill optimera sin prestation på 24h-löpning. 
- You have to walk the walk. Det spelar ingen roll hur mycket du tror att du är förberedd på svackor eller kroppsliga problem, man måste ha upplevt de för att veta sitt eget rätta sätt att ta hand om de på.
- Återhämtning!!! Även om du tycker att kroppen  känns bra och du kanske inte sprang lika långt som målett var är det fortfarande så att kroppen har varit stressad i ett dygn av att ex.vis enbart varit vaken. Lägg till att springa, äta och dricka så förstår man att den har varit ansträngd. Stresshormonerna har haft världens största party. Ge den tid att återhämta sig. Det är helt ok att inte göra något på några veckor.
- Man måste fortfarande springa de där 24 timmarna. Så är det. Oavsett hur bra man är. Det kan vara långa 24 timmar.

Till dags datum har jag elva (eller är det 12? måste räkna....) st 24h-lopp på min meritlista.
Om 29 dagar ställer jag mig på startlinjen till mitt tolfte.
Skillnaden är att den här gången har jag väldigt mycket erfarenhet och har mina sätt att hantera 99% av problemen. Jag håller tummarna för att den resterande procenten håller sig borta ;)

Jag är fortfarande livrädd varje gång jag står på startlinjen.
Men det tror jag ska man vara.
"If your dreams don't scare you, they're not big enough."

Polen 2012, efter målgång

Prisutdelning EM 2015, fiiiin bild :) Foto: Ulf Nilrud

Holland 2013, foto: Brian Larsen

Europas bästa tjejer!!! (Turin 2015)  Foto: Ulf Nilrud

Prisutdelning VM 2015

Turin 2015, foto: Ulf Nilrud