Gore Tex TransAlpine 2014; My side of the story, del 8, eller; Hur man äter en elefant

Den sista morgonen grydde.
Vi hade duschat varmt dagen innan, sovit i en gymnastiksal och på morgonen ätit frukost på ett hotell.
Solen var på väg upp.
För sista gången gick vi in i startfållan, visade upp våran obligatoriska utrustning och inväntade startskottet.

När det återstår fem minuter dyker en tysk "rockartist" upp och framför låten "Keep on running", specialkomponerad för årets lopp tydligen :)
När han har rockat klart på lastbilsflaket strömmar "Highway to hell" ur högtalarna.

Jag och Ted tittar på varandra.
"Sista etappen".
"Sista etappen" svarar jag.

Men vis av erfarenhet vet jag att det är inte över förrän det är över.
Jag försöker hålla kvar i huvudet att det fortfarande är en lång väg kvar.
Vi ska springa 33.4 km.
Vi ska upp på en topp som mäter 2406 möh.
Visserligen den enda toppen på dagens etapp, men fortfarande brant och lång.

Startskottet går och ormen ringlar sig iväg.

De inledande 15 kilometerna är det transportlöpning.
Vi tuggar på bra och jag undviker att lyssna på kroppen som har blivit rätt seg vid det här laget. Inte ont någonstans, men segheten är påtaglig.

Solen skiner och det är varmt, det kommer bli en lång dag.

Vid 15 km börjar det gå uppåt.

Som många gånger förr denna vecka.
Up up and away.

Den italienska naturen är fantastisk och vi omges av vita kalkstenar (eller jag tror det var det iallafall).
Stora bumlingar det är vad de är.
Det känns mer som att man befinner sig i Arizona eller någon motsvarande plats istället för norra Italien.

Jag är trött.
Det bränner i benen, låren, vaderna.
Tja, mestadels överallt.
Men vi fortsätter framåt.

Fältet är utspritt. Några kommer ikapp oss. Vi kommer ikapp några.
Livet har sin gilla gång.

Jag är extra nog med att få i mig energi pga värmen och jag dricker mer än vanligt.
Trycker på med stavarna och tar mig ett steg i taget framåt.

När vi kommer över toppen väntar 12 km nedförslöpning.
Inledningsvis väldigt teknisk sådan.
Smal stig och stenblock till förbannelse.

Mina ben bär mig knappt och det är ett långsamt Team Outside som tar sig ner från berget.
Vi blir omsprungna av lag på lag som verkar flyga förbi oss.
Ted vägleder mig och uppmanar mig att fokusera.
Vi möter många turister där stigen blir lite bredare. De flyttar som tur är på sig.

Efter 6 km svår nedförslöpning (nu är jag riktigt trött och det bränner överallt) kommer sista checkpointen där vi ser att flera av lagen som sprungit om oss har stannat.
Nu jäklar finns det ingen tid att stanna.
Vi har nog med vätska att klara oss de sista kilometerna in till mål.

Snart ligger vi jämnsides med två andra mixed-lag.

Vad ska man göra.
Det är intressant att man har sprungit i åtta dagar men man kan inte låta bli att ta den där sista kampen.
Vi ökar farten.
Det gör de andra lagen också.
Nu är det bred grusväg där vi springer och det lutar svagt utför.

Jag fokuserar på att få driv i steget och all energi framåt.
Jag har smågrus i skorna som trycker in i tårna för varje steg jag tar. Det får va. Det löser sig sen.

3km kvar.
Vi ligger lika med ett tyskt lag fortfarande.
Killen i det laget är trött. Väldigt trött.
Tjejen skriker: "Laufen, laufen!!!!"

1 km kvar.
"Nu trycker vi" säger Ted och vi ökar ytterligare.
Då släpper de.
Det är inte läge att sänka farten så vi fortsätter.
Kommer närmare Sexten.
Nu hör vi speakern och skymtar målområdet.
300 m kvar.
En funktionär uppenbarar sig helt plötsligt framför mig med armarna utsträckta.
"Slow down, slow down!!!"

VAAAAA?????
Aldrig i livet gubbe lilla.

"Slow down....the female winners.....let them have the show...."
Jag hör bara bitar av det han säger och har inga planer på att stanna.
Vi har också sprungit i åtta dagar, precis lika långt som alla andra, glöm att jag stannar.

In på det soldränkta upploppet och för sista gången springer vi under den uppblåsbara målportalen.

Jag tänker bara en sak; H-E-L-V-E-T-E VAD TRÖTT JAG ÄR.
Sen kommer tårarna.
Enligt rutin.

:)

Prispallen i masters mixed

Prispallen i herrklassen

Hur äter man då en elefant?

En tugga i taget.

Gore Tex Trans Alpine 2014; My side of the story, del 7, Daddy's girl

Dag 7.
Anteckningar från mobilen: "2 toppar över 2100 m. Jenn Shelton!!!!! Gröna sjön. Grus utför. Grym utförslöpning. Grus i skorna. Spurt."

Start i St.Vigil kl 8 på fredagens morgon. 
Fredag den 5 september.
Det är en vacker morgon.
Det är min pappas födelsedag.
Det är ett år sedan vi begravde hans aska.

Jag har en klump i magen där vi står i startfållan inför den näst sista etappen.
Solen börjar titta fram bakom de lätta molnen bakom de vackra alptopparna.
Jag blir varm i magen.
Han är med mig i hjärtat.
Idag springer jag för dig pappa! <3

De första 12 kilometerna är transportlöpning. Svagt uppför. Nästan så det inte märks, men det känns ändå.

Vi håller bra fart men klumpen i magen gör sig påmind stundtals.
Vi passerar den amerikanska tjejen som sprang så grymt på 5e etappen (vertikala kilometern).
Jag sneglar på hennes nummerlapp.
Jenn Shelton......tittar upp på henne.....hon verkar jäkligt bekant....

Vänta nu....!!!...!...!
Jenn Shelton!
Alltså JENN i Born to run.
Coolt.
En levande legend.

Efter första checkpointen går det inte att springa längre. En tvär serpentinvägg möter oss. Fram med stavarna och så ena foten framför den andra.
Den första toppen är 2383 möh.
Det tar lång tid upp.
Asfaltsväg. Brant sådan. mycket brant sådan.
Satan vad det bränner i benen. Jag vill inget hellre än att stanna.
Men vi ska framåt.
Jag tänker på pappa som kämpade i 15 år. 
Vad är då en jäkla backe????

Äntligen uppe!
Nu börjar det gå nerför.
Vilken natur!
Vi springer längs bergväggar, snirklar oss neråt.
"Dangerous zone ahead", en vajer längs berväggen att hålla sig i. Bredvid mig störtar det rakt ner.
Lätta fötter och ett steg i taget.

Nerförslöpningen som följer är magisk.
Vitt grus blandas med sand och större stenar.
Det är långt ner. 
Det känns i låren.
Längst ner finns en knallgrön sjö.
Vi möter många vandrare men de håller sig undan i tid då vi flyger fram.

På platten går det fort, vi stannar 30 sek i checkpointen och jag slår någon form av rekord på kisspaus.
Nu finns ingen tid att förlora då vi har ca 2 km bred fin skogsväg framför oss.
Vi rundan sjön och snart går det uppåt igen.
Serpentiner och bergväggar.
"Dangerous zone", högt oklart vad kvalifikationerna på de var då det var relativt livsfarligt över tiden i den stigningen.

Plötsligt hörs ett vrål.
Jag hajar till först men upptäcker sen att det bara var tysken i hatten som gav ifrån sig ett glädetjut. :) 

Runners', got to love them.

Fältet tunnas ut mer ju längre tiden går.

Vi hänger på en tyska. Jag tänker att vi tar henne på vägen ner.

Andra och sista toppen mäter 2194 möh.
Rätt högt när man tänker efter.

Nu har naturen ändrat sig och påminner mer om fjällterräng.

Oooooch så bär det nerför.

Tänk ett sandtag. Blandat med sten.
Serpentiner i detta.
Sten och jäkelskap i skorna och syra i låren.

Jag slår i den ena stenen efter den andra med tårna.
Jag har så mycket grus i skorna att det inte är klokt. Jag riktigt känner hur de trycker in i skinnet och in under naglarna.
Innan vi är nere har jag hunnit bli riktigt sur. 

In i lite skog och så ut ur skogen till tredje och sista checkpointen. Nu är det bara 6 km kvar. Ingen anledning att stanna.
Jag är trött, har ont i fötterna och eld i låren men jag repat humöret. 
Nu vet jag att det i princip bara är nerför kvar.

Tyskan vi skulle ta på vägen ner har dragit iväg men vi ser snart hennes rygg. 
Ted håller farten och jag biter ihop.
Vi passerar tyskan och höjer tempot för att skapa ett psykologiskt övertag.

Kommer ikapp ett holländskt lag.
Satan.
Vi håller i.

2,5 km, asfalt och raksträcka.
Svagt svagt uppför.
Vi skymtar en till rygg.
Det spelar egentligen ingen roll om vi springer förbi han eller inte, men nu är det tävling. 
Det är inte över förrän det är över.

Ted peppar och jag fortsätter springa.
Gräver djupt i pannbenet.
Vi passerar. Nu är det 1 km kvar.
EN fånig kilometer.
Ingen idé att hålla tillbaka.

Vi springer in under järnvägen och in mot centrum i byn Niederdorf.

Målgång!!!!

41.8 km.
6.00.48.
9 i mixedklassen.

Det går bra nu

Från det ena äventyret till det andra.

För några veckor sedan ett etapplopp i Alperna.
Nu vidare mot något som har desto mindre höjdmeter men icke på något sätt en mindre utmaning för fröken Jansson.

Om en vecka står jag på startlinjen i Eindhoven för att springa MilitärVM i marathon.
Japp, det här är det (näst) bästa Försvarsmakten kan tillhandahålla på damsidan för tillfället när det gäller marathon.
Jag är superglad och stolt över att få representera mitt yrke och de svenska färgerna.

Träningen inför detta marathon (sen i somras) har kantats av mer tempo och progressiv löpning än jag är van  vid.
Ett exempelpass är 16 km progressiv löpning där man börjar superlångsamt för att sedan öka 10 sek varje kilometer för att när det är ca 3 km kvar hålla tävlingsfart på 10 km.
Jag har stegrat upp till (eller ner till, hur blir det nu?) 4.30 som är min "tävlingsfart" (nu tävlar jag ju inte aktivt på 10 km, men där någonstans bör jag ligga) och sedan 2 km nedvarvning.

På slutet har det blivit mer ren fartträning och idag körde jag de sista korta intervallerna.
"Du får gärna känna att du dör lite", sa coach när vi gick igenom upplägget.
Sagt och gjort.
Frukosten var på väg att komma upp och det brände i benen men jag höll mycket bra fart och tog mig igenom 1min-2min-3min-4min-3min-2min-1min på mycket bättre tider än jag någonsin gjort.

I lördags sprang jag 21 km.
Började med 7 i distansfart, gjorde en tempoökning på de 7 km i mitten och skulle ligga i tävlingsfart på marathon +10 sek, och avslutade med 7 i distansfart.
Sjukt bra pass och jag var jättenöjd.

Jag har ju aldrig trott att jag kan springa i de farter jag är uppe i nu, så det är en lite ny upplevelse :)
Men kroppen verkar ha fattat och anpassat sig.
Det ska bli jäkligt kul att tävla nästa helg.
Vi är 3 st damer och 3 st herrar som åker, och om övriga länder springer ungefär som de gjorde förra året så har vi chans på lagmedalj på damsidan.

Tack kroppen, jag tycker så mycket om dig för att du står ut med mig och allt detta slitet.

När jag korsar mållinjen i Eindhoven byter jag direkt fokus.
Nästa utmaning är av ytterligare en annan sort, Bislett 24h Indoor Challenge.

Gore Tex TransAlpine 2014; My side of the story - del 6

Dag 6.
Shit. Det börjar närma sig slutet.
Och kroppen känns såhär bra?

Återigen en morgon i tennishallen (bästa login hittills).
Jag hasar nerför trappan mot toaletten.
Tittar mig i spegeln och ser........eeeeeeeeeeeeehhhhh?
VAD-TUSAN-ÄR-DET-DÄR???????

Mitt ansikte är svullet som aldrig förr.
Har inte sett något liknande.
Det finns inget "hålrum" under ögonen och kindbenen är borta.
Oooooook????
Kollar andra befintliga kroppsdelar men det verkar bara vara ansiktet.
Dricker lite extra vatten innan start och tänker inte så mycket mer på det.

Dagens etapp inleds med en transportlöpning på drygt 5 km innan första stigningen kommer. 
1404 m mäter första toppen.
Nedförslöpningen är fin.
Det är en skön dag att springa i Alperna.

Ny transportsträcka.
Vi håller bra fart.
Intressant att när det är platt så går kilometerna i princip lika fort, oavsett om det är  i början eller slutet.
Måste vara resultatet av en bra taktik. ;)

Det är relativt löpbart och fina omgivningar fram till ca 23 km.
Då uppför det relativt löpbara.

De komman 7 kilometerna gå uppåt.
Rakt uppåt i princip.
Ända upp till 2269 möh (japp då har man klarat av ett Kebnekaise idag också).
"Låååååååååång brant backe" har jag antecknat i mobilen.
"Red Bull" på toppen.
Det smakade konstigt nog hur bra som helst.

Efter toppen väntade 8 kilometer nedför.
Det var inte speciellt mycket teknisk löpning vilket gjorde att vi höll en bra fart och kunde ta några placeringar.
När det var 1,5 km kvar skymtade vi ryggarna på Team Pax från Sverige.
Då var det dags att lägga i ytterligare en växel.
De gjorde ett tappert försök att hänga på men här var vi oslagbara ;)

Vi gjorde en rejäl tempoökning när vi hade gått förbi de men det var rackarns lång sista kilometer. Den var med all säkerhet längre.

38,5 km, 5h15min33sek, en 13eplats i Mixedklassen.

Att bo i RunnersCamp:

TransAlpine är en fantastisk logistikorganisation.
Varje dag bryts startområdet för att  några timmar senare sättas  upp i nästa stad.
Det måste gå fort och att måste klaffa då de bara har ca 3,5 h på sig innan det vinnande laget kommer imål.

Runners Camp är en liknande organisation.
Varje morgon senast en timme före start (njaaaaa, det skarvades lite i kanterna där) lämnade man in sin väska till crew.et som hade hand om campen. De lastades på lastbilar, fördes till nästa stad och när man hade kommit imål gick man dit och prickade av sig och fick besked om vilken plats man kunde återfinna sin väska på. (5e raden till höger, 7e från vänster).
Varje dag fick man också en liten present, inget märkvärdigt, typ en liten påse gelebjörnar, ett lypsyl från GoreTex, eller en skopåse från X-kross. Det var iallafall ett väldigt trevligt inslag.

Det fanns också alltid en stor tavla där information om var pastaparty och frukosten var och vilka tider som gällde för mat och start. Två saker som löpare bryr sig mycket om.

Ofta var det idrottshallar vi befolkade.
I Prettau, som var en liten by delades vi upp på tre olika camp. Då sov vi bl.a. ovanpå en brandstation i något som kan liknas en mindre aula.

Ganska snabbt spred sig dofterna från blöta, leriga skor och svettiga kläder sig över campen, på kvällarna oftast linement. Men det spelade liksom inte så stor roll. Det är sånt man får ta.

Det var också intressant att notera hur folk tog sig fram efter var dag som gick.
I början var det många glada miner, folk som skrattade och gick obehindrat. Men ju längre loppet fortgick desto mer stela ben och grimaserande blev det.
Foamrollers, ispåsar och massagebänkar.
Några amerikanare hade någon form av vakuum-byxor. Tänk Michelin-gubbe-stilen, med samma syfte som kompressionstights.

Jag hade mina rutiner.
När jag kom imål och till campen så duschade jag, tog hand om mina blöta kläder, sköljde ur vätskeblåsan, rensade ryggan från skräp och fyllde på ny energi inför morgondagen, lade fram kläder för morgondagen och stretchade. 
I den ordningen.
Sen kunde man göra andra saker.

Som att äta glass och dricka cappucino.
Vi var ju ändå i Italien.

När det var läggdags tryckte jag in öronproppar, använde en buff som sovmask och kröp ner i sovsäcken.
När klockan ringde följande dag gnuggade jag sömnen ur ögonen, klev upp, rullade ihop sovsäcken, ur med luften ur luftmadrassen, packade ihop grejjerna och satte på mig kläderna jag hade förberett dagen innan.

Ska man bo med 200 andra så är det viktigt att ha rutin och koll på sin egen materiel. (det är iochförsig alltid viktigt att ha koll på sin egen materiel men nu var det ännu viktigare) :)

Det är lite bökigt, lite skitit,  mycket folk, noll privatliv och folk snarkar och gör mysko saker på nätterna.
Men det är inte så jäkla farligt.
Inte så märkvärdigt.
Man får inte vara så "grannlaga", som min mormor skulle ha sagt.

:)

Det hade vandrat in en katt i campen.Den  blev  utslängd ca 10 ggr innan crew.et gav upp

Här kan man va.

Gore Tex TransAlpine 2014; My side of the story; del 5

Dag 5.
Jag vaknar upp i den stora tennishallen i Sand in Taufers efter en dålig natts sömn.
Tur vi inte ska springa så långt idag.
Dagen innan hade en förbaskat god italiensk pizza landat i min lilla mage.
Sen landade det ännu mer pasta på pastapartyt.
Det behövdes.

Dagens etapp innebar något som jag aldrig gjort förut.
En vertikal kilometer!

Yiacks.

1084 höjdmeter skulle avverkas på en sträcka över 6.7 km.
Omvänd jaktstart.
Laget behövde inte hålla ihop (det räknades också som en individuell tävling).
Ingen obligatorisk utrustning denna etapp men jag valde att ha vätska med mig. Det var varmt.
Solen sken från en klarblå himmel och stämningen var på topp.

Highway to hell spelades i högtalarna innan start och allt var som det "brukade". :)

Vi värmde upp och kikade in första kilometern innan själva backen började.

11.06.40 stack vi iväg och jag var fasiken lite nervös.

Den lättsprungna kilometern var snart klar och nu var det dags att börja tugga backe.

Jag hade räknat lite grovt på att det skulle ta mig minst 90 minuter upp. Jag kan inte springa i den lutningen såpass länge.

En fot framför den andra.
Jag jobbade med stavarna och höll blicken framåt.
Såg till att få i mig vätska varje kvart, mest för att ha något att se fram emot.

Snart började de snabbare löparna komma ikapp mig. Det var smalt och jag försökte hålla mig på kanten utan att behöva tappa fart.
Det var lockande att ställa sig bredvid stigen och "vänta in" löparna när jag hörde de (för jag ville mest stanna hela tiden) men jag envisades med att trycka bort mjölksyran och lyfta fötterna och fortsätta framåt.

Snart kom Max från Team Marathon.se, jag fick en klapp på ryggen innan han fortsatte upp på lätta ben.

En ung amerikanska kommer farandes i en ännu högre fart. Satan vilken speed!

2 km kvar nu.......

1km..........

Nu hörde man speakern från målområdet som kokade av folk.

Under kabinliften, nu planade det ut och jag ökade frekvensen på mina tunga ben.

Målportalen blir synlig och Ted möter mig i sista motlutet. Dock hör jag inte vad han skriker för jag andas så tungt.

In i mål och jag stannar klockan på 1h och 24 minuter.
Helt galet.
Tänk att folk tävlar i det här :D
Strax efteråt kommer ledaren.
48 min blir snabbaste tiden!!! Crazy.

Vi landar på uteserveringen och trycker i oss av lasagnen.
Sjukt gott.
En öl landar bredvid lasagnen i min mage innan vi tar kabinbanan ner.

I och med att vi inte sprungit så långt så finns det gott om tid till att förlusta sig i Sand in Taufers (ett ställe som inte kan ha haft mer än 2000 invånare).
Jag ägnar mig åt att ta en tupplur innan jag packar om i min väska då min ordning har blivit lite tilltufsad.

På kvällen drar vi ihop svenskgänget för en middag på ett familjeägt ställe som nog inte väntade sig riktigt så många hungriga löpare den kvällen.....

Rödvinssås i knäet.
Slut på mat.
Fel mat till fel bord.
Fel mat pga språkfel på menyn och som grädde på moset så hade gelaterian vi spanat in stängt när vi hade ätit klart.

Men men. 
En fin dag i Italien trots allt :)

Gore Tex TransAlpine 2014; My side of the story, - del 4

Varje dag gjorde jag småanteckningar i mobilen för att komma ihåg hur etappen hade varit.

"Dag 4: 2500m topp. Snö och vind. Hoka-mannen. Trixigt nerför. Längs vattenfallet. 2 km spurt."

Dag 4 var en kall morgon i Prettau. 
+4 stod det på en termometer och regnet hängde i luften (vad annars? :))

Starten gick och nästan direkt började det gå uppför, som det skulle göra de närmaste 11 kilometerna. Dock skulle det var mer nerför än uppför. 
Wohoooo!!!
Eller???

Denna morgon kändes inte mina ben helt hundra.
Stegen var tunga och huvudet snurrade.
Var jag sjuk?
Vi startade på 1500 möh, kan ha haft något med saken att göra.

Efter första checkpointen vid 5 km var det lite löpbart, skönt att ändra steget lite. Då hade huvudet slutat snurra och nu kändes det bara som att halva benen var betong.

Vi sprang (eller ja, gick, det var ju uppför) in i en vacker dal, kossorna där mådde nog bra, och nu såg man pärlbandet med funktionsklädda löpare som ringlade sig uppför berget. Toppen var snöklädd.
Makalöst vackert.
Det var halvvarmt och vinden böjade tillta så jag förstärkte upp med mössa och vantar under tiden vi tog oss framåt.
Jag hade redan långärmad tröja från Under Armour (deras Heat-gear-serie) så jag tog snabbt beslutet att inte förstärka med jacka då det skulle ta tid att få både på och av sig den.

Nu var det ankled som gällde uppför berget. Smal stig. Tilltagande vind och snöflingorna var rätt hårda när de drämde förbi.

På vägen upp mötte man flera funktionärer (fotograferna också, de var överallt) och när man tog sig längs med kammen (det stupade rakt ner på andra sidan) stod det en hejaklack med lila peruker och pompoms :)
Svar ja, det var coolt.

Hokamannen ja, det var en amerikan som var framför oss.
Skovalet var inte perfekt  i den rådande terrängen och han slirade rejält när han försökte ta sig ner på andra sidan. 
Trots stavar och minimal hastighet såg han livrädd ut.
Hans lagkamrat hamnade i bråk med två andra löpare då de ville komma förbi.

Vi serpentinade ner oss för sluttningen och ner mot 1800 möh var det springbart och benen fick leka fritt.

Vi stannade kort vid checkpoint två och sen iväg, vi hade en stigning kvar.
Nu sken solen från en klarblå himmel och mössan och vantarna hade rykt för längesen.

Den här stigningen var brantare men vi hade bra fart.
Sådär bra fart att vi faktiskt kom ifrån de två lag vi hade legat bakom dittills.

Från ca 22 km var det nerför igen.
Teknisk nerför som var torr som tur var.
Skapligt brant och en jäkla massa rötter men jag flög fram på lätta ben av någon anledning.

Med ca 4 km kvar kom vi in på någon form av turiststig längs ett vattenfall.
Vackert. 
Där skulle man ha velat stanna och beundra naturen, men det hade vi inte tid med för nu var det ju relativt platt och dags att lägga in en spurt.
Vägen bestod till stor del av stora trappsteg och vi lyckades snabbt väja för både mötande turister, turister vi kom ikapp och hundar och mormödrar.
Jag lyckades fastna med en av stavarna i staketet och höll på att flyga på näsan men Ted fångade upp mig som tur var, annars hade jag nog varit en näsa och några tänder fattigare.

Väl nere på platten skymtade vi ryggarna på ett mixed-lag och i höjd med att vi passerade 2km-skylten höjde vi tempot avsevärt.
Sen såg vi ett till!
Jag kan inte springa fortare....
Men vi tog oss förbi och sista kilometern matades med högt tryck och vi gick imål efter 31,5 km som tog oss 5.51.19.
Fortfarande en 16e plats i mixed...

To be continued.

 

En parentes...eller ett par

Bryter av berättelsen från Alperna med ett helt vanligt blogginlägg.

Where to begin; aaah, jobbet!
Inryckshysterin på det nya kompaniet (mitt kompani) (kompani=stor hord av kadetter, kadetter=blivande officerare) har lagt sig och vi i kompaniledningen (kompaniledning=arbetslag) börjar hitta rutiner för det ena och det andra.
Detta tillåter mig att vara mer flexibel i mitt arbete och arbetstid. (=mycket bra).


Civilt då? Nu efter TransAlpine (som jag fortfarande försöker smälta) styr jag om blicken och fokuserar nu på MVM (militärVM) i marathon som går av stapeln i Eindhoven söndagen den 12/10.
Vilket alltså innebär att jag ska försöka bli lite snabb.
Phiew.
Ingen lätt uppgift.

Förra veckan var jag till stor del förkyld och mådde inget vidare. 
Denna vecka däremot är jag tillbaka och det med besked!

I måndags körde jag korta intervaller; 1-2-3-4-3-2-1 minuter på 1km-slingan på Karlberg. På eftermiddagen följde jag upp ett fyspass med kadetterna och därefter attackerade jag vikterna i gymmet. Ben stod på schemat vilket resulterade i en dj*vulsk träningsvärk igår.

Igår hade jag vilodag och passade på att börja dagen med yoga för att lindra ovan nämnda träningsvärk. 
Det var ett halvbra pass tyvärr =/ men jag förgyllde min egen morgon genom att nästan fnissa på mig när vi låg i "Gräshoppan".

Hihi.

Gräshoppan.

:)

Imorse ringde klockan 05.30 för första transportlöpningen på länge.
Det blev långa rundan i och med distans 15 km på schemat och den halvknackliga sömnen var som bortblåst när jag tog mina första steg i riktning mot Karlberg (ok, det kanske tog 500 m).
Gled uppför Bällstabron (har alltid trott att den hette Ulvsundabron?) som ingenting och trippade uppför både backen innan Tranebergsbron och själva bron som en liten iller.
Vad hände här? :)
Jag var på sjukt bra humör när jag kom fram till jobbet och det höll sig resten av dagen.

Passade även på att köra ett thaiboxningspass i eftermiddags med min kollega G som ställer upp och pucklar på mig ibland.
Dock var inte varken reaktionsförmågan eller stryktåligheten (den lilla jag hade övat upp innan sommaren) med mig idag.
Scheisse.
Kände mig nästan rädd.
Det blev lite bättre under passets gång och överkropp och axlar fick sig en rejäl omgång, så jag skippar nog att ta ner kaffeburken från hyllan imorgon bitti.

Samtliga pass hittills i veckan har genomförts med sjukt bra känsla!

Inatt åker R till Biarritz på konferens, vilket innebär att JAG är gräsänka i helgen. 
Hmmm, när hände det sist? Det är ju jag som brukar åka bort på helgerna.
Man kanske skulle börja jobba privat? 
När jag åker på saker med jobbet får jag mest åka till skjutfält och bo i barracker.
Men men, tur att det jämnas ut lite i det här hemmet då :)

I helgen är det Black River Run! 50 eller 100 miles i Västerås.
Coolt.

Jag är inte anmäld men blev helt plötsligt väldans sugen på att tävla.

.....Tror dock inte coach tycker det är en sådär överdrivet bra idé :) 

Kolla in den här, har snöat in lite på låten från Frozen :) mycket bra!


https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=moSFlvxnbgk

Gore Tex TransAlpine 2014; My side of the story, del 3

Dag 3.
Etapp 3.

Ett ofantligt regnigt Neukirchen. Molnen var tjocka och man såg inga berg.
Kvällen innan hade vi fått besked om att starten inledningsvis var flyttad till kl 09.

 

Såhär skulle banprofilen och sträckan sett ut. Nu blev det inte riktigt så.

Det pratades om att det var väldigt dåligt väder på toppen vi skulle upp på. Det ska ha blåst 80 km/h (låter det vettigt???) samt kraftigt snöfall.
Helt förståeligt att de inte ville släppa iväg 600 pers upp där.

Måndag morgon fick jag ett sms där det står att starten är flyttad till kl 10 och att vi kommer att springa 28 km istället, med start och mål i Neukirchen.
Jahapp.
Ingen aning om hur banan såg ut avseende höjdprofil eller sträckning. Vi hann få en skymt av ett papper med information på strax innan start men vi visste inte alls vad vi hade att vänta oss.

Starten gick och vi sprang ut från det lilla samhället.
Svagt uppför först.
Jag hade startat med jacka på mig. Efter ca en kilometers löpning blev det alldeles för varmt.
Vi gjorde ett snabbt stopp och jag packade ner den i vätskeryggan.
Detta visade sig vara ett väldigt otaktiskt stopp för efter ytterligare några hundra meter blev det stopp, kö, vi stod still och väntade när folkhopen masade sig in på en "single trail". 
Väldans brant också så det gick inte att göra så mycket åt saken.

Sen gick det uppför.
Oj vad det gick uppför.
Det var segt i mina små kycklingben men jag stretade på.
Uppför, uppför, uppför.
Brant nerför och sen uppför igen.
Vackra vattenfall blandades med leriga stigar och regnet höll i sig.

Efter några kilometer brant utför bar det av längs med dalen bort mot en annan sluttning.
Vi var starka på det flacka partiet och knaprade en eller två placeringar.

Fältet var rätt utspritt när vi nådde halvvägs vilket också var andra checkpointen.

Ted hade för sig att det inte var speciellt mycket stigning kvar men det var fel.
Vi letade oss upp längs en fantastiskt fin stig bredvid ett vattenfall. 
Det skulle varit väldigt fint att fånga på bild, men sånt där har man inte tid med när man har nummerlapp på sig.

Uppför, uppför, längs med, lite nerför, uppför igen och sen hade vi tre kilometers grusväg innan vi var "nere" igen.

Bara kort kvar nu. 
Vi såg kyrktornet där målet var.
Över en åker, under vägen och så svagt uppför, ooooh så segt i benen, innan vi hörde den karismatiska speakern och vi svängde in på huvudgatan och såg den uppblåsbara portalen.
Jäklarns så skönt att vara imål.
Jäklarns så segt det var i benen idag.
Phiew. Det var en tung etapp för fröken Jansson. Förmodligen för att jag inte visste vad som komma skulle.

Efter mål hämtade vi ut våra dropbags vi hade lämnat in på morgonen och fick på oss torra kläder.
Efter det var det buss som gällde till Prettau där vi egentligen skulle ha gått imål.
En tre timmars bussresa och vad gör fröken Jansson?
SOMNAR.
Oj så skönt det var.
Väl framme blev vi inkvarterade ovanpå en brandstation. Mjahapp, jag fick en guldplats nära en vägg där jag kunde ha lite extra space. Dessutom låg det en lite påse med gelebjörnar på väskan när vi kom. OCH så fanns det varmvatten i duschen! Man får vara glad för det lilla :)

43 kilometer som blev 28.
Imål på 3.54.05 och vi hade halkat ner till 16e plats i mixedklassen. 


Det här med utrustning:

Obligatorisk utrustning för samtliga individer var:

 - Minst vattentät jacka, utöver det, "protection from the elements"

- Varm klädsel, långärmad tröja och byxor, ett isolerande lager att ha under regnbyxor

- Mössa och vantar

- "X-mug", en kåsa man fick vid registrering

- Legitimation

- Minst 1,5 liter vätska

Obligatorisk utrustning för varje lag:

- Nödkit; första hjälpen, räddningsfilt, visselpipa

- Trail book (fick vid registrering) och karta över varje etapp

- Ryggsäck

- Mobiltelefon med räddningstjänstens nummer inknappat

- Rekommenderad utrustning: GPS, stavar, solskyddsfaktor, fet kräm mot skavsår, skavsårsplster, extra mat och dryck.

Jag hade en vätskerygga från Nathan där det får plats en 2liters-vätskeblåsa (lånat från den eminenta fröken Grundahl), men hade min egen blåsa vilket gav plats åt andra saker.
I ryggan hade jag: 
- Räddningsfilt
- Långkalsonger 
- Jacka (The North Face stormblocker jacket)
- Vindbyxor (Newline)
- Hanskar (löparvantar från Asics)
- Mössa (2XU)
- Karta och trailbook
- Kåsan
- Visselpipa
- Legitimation

I klädväg sprang jag alla etapper i 3/4-tights från 2XU, samt kompressionsstrumpor från densamma (eller CEP), jag hade t-shirt de flesta dagarna  och där var det mest "vanlig" funktionst-shirt" från Asics.
Denna dag hade jag också en löparkeps från GORE.

Inledningsvis kände jag mig alltid varm när vi sprang. Det var aldrig kallt trots att det blött och regnade på de första etapperna. Men det gav sig lite längs vägen och trots värmen så var det skönt när det blåste rejält uppe på topparna att ha i princip långbyxor (kompressionsstrumpor och 3/4tights=långbyxor) :)

På fötterna satt mina Icebug Enlite med RBX9-gummit. Sjukt bra grepp!!! Jag var nervös några gånger att de inte skulle fästa men på alla blöta partier var det aldrig något problem.

Jag sprang med stavar från LEKI (teleskopstavar som man kunde dra ut i två etapper) och de tror jag räddade både mina ben och min kropp.
Hade jag inte haft de hade jag gått mycket med händerna mot låren och tryckt ifrån i uppförsbackarna. Tack vare stavarna kunde jag hålla en bra och upprätt teknik och använda armarna för att avlasta. Jag hade tillochmed träningsvärk i tricpes de flesta dagar :)

Målportalen i Prettau som vi aldrig sprang igenom.

Stage 3. 28 km istället för 43.30. Lite surt, men säkerheten går först. Efter varje målgång bjöd GoreTex på öl. "With, or without". Without var rackarns god.

Gore Tex TransAlpine 2014; My side of the story, del 2

Vaknade upp i St. Johann in Tirol tidigt på söndagsmorgonen. Något stel och sömndrucken men vid gott mod.
Andra dagen skulle vara värst var det någon som sa.

Även denna dag var vädrets makter inte på sitt bästa humör utan dimma och ett tjockt molntäcke uppenbarade sig på himlen samtidigt som det regnade och var lite småkyligt.

Dagens etapp skulle bestå av 49 km som skulle ta oss till Neukrichen innehållande en klättring på 1819 m upp till 2066möh som högsta punkt.
Det skulle gå mest uppför hela tiden förutom sista milen.
Whoppa! Sounded like a great way to spend a Sunday :)

Kl 07.00 small skottet och nu började dagens utmaning.

Banan var förhållandevis platt rätt länge. 
Vi sprang genom på asfalt, genom små byar, genom skog på grus, passerade Kirchberg (hehe) och sedan en lång sträcka in en vacker dal där nationalparken började.
Långa sega grusvägar där det var svårbedömt vad som var mest löpekonomiskt, att gå eller springa.

Vi var ändå pigga och tuffade på bra genom regnet som inledde dagen.
Det upphörde senare och temperaturen var behaglig.

Det gick uppför mest hela tiden från 20 km upp till 40 och  skogsvägen gick så småningom över till stig och vi tog oss upp längs gräsklädda, branta väggar på smala stigar.
Nu började det regna rejält och blåsten var ihärdig.

Vi båda är inget fan av värme så vi tog beslutet att inte stanna för att förstärka klädseln utan köra på för att snabbt komma ner igen.
Väl uppe på 2000möh planade det ut och liknade mer den fjällöpning jag upplevde under X-reid i somras.
Benen mådde bra av att nu få springa och farten var god.
Det var några trixiga passager men jag höll mig på fötterna utan incidenter som tur var :)

En sista klättring upp mot checkpoint nr 3 och således också 9 km kvar till mål och sen började det gå nerför.
Det växlade mellan serpentin på grusväg, teknisk stig med mycket rötter, lera med gräs (liknande dag 1) och asfalt.
De tre sista kilometerna, som bestod av serpentiner på asfalt,  såg vi byn, dock ej målet, och där lät vi benen trumma på och skickligt nog hade vi liknande kilometertider som i början. Bra taktik med andra ord :)

Efter 49,2 km och 6.41.52 och vi behöll vår 12e plats.

Efter mål fanns det lite mat, i Neukirchen hade de sjukt goda mackor med Salami.
Sen fick man en RedBullCola......mindre god....dålig idé...

Nederlaget kom när vi anlände till campen och blev varse om att det saknades varmvatten....
Jaja, vad är väl en bal på slottet?

 Energi:
Jag körde enligt mina gamla rutiner och drack och drack/åt varje halv/heltimme. 
I vätskeryggan hade jag 1,5 li Perpeteum med apelsin/vanilj-smak....väldigt mysko smak, lite blaskigt men lättdrucket och neutralt ändå på något vis.
Energi i fast form varierade jag mellan minisnickers och Hammers Gel (där är Huckleberry blueberry favoriten).
På checkpointsen fanns; vatten, sportdryck (High 5 tror jag den hette), soppa, frukt, nötter.
Oftast tog jag en bananbit för variationens skull och vid behov fyllde jag på vätskeblåsan med vatten.

Magen fungerade hur bra som helst och allt stannade kvar där det skulle.
Jag var låg på energi en enda gång men det ordnade sig efter lite soppa vid en checkpoint. I övrigt var huvudet och kroppen oerhört samspelta.

Frukosten varierade beroende på vilken ort man var på men överlag så fanns; youghurt, vitt bröd, smör, ost,, frukt, kaffe, någon form av skinka och frukt. Hade man tur så fanns det ägg.
Inte min normala frukost men det funkade.
På kvällarna var det pastaparty och där var det mest pasta och lite grönsaker men däremot inte så mycket av ex-vis  köttfärssåsen. 
Oftast gjorde vi så att vi gick och åt något mellan dusch och pastaparty, annars dröjde det alltför länge.
Vid något tillfälle fanns det alternativ till pastan.
Hade jag fått önska så hade jag velat ha mer protein.

När vi gick och lade oss regnade det fortfarande och det ryktades om grov storm längs banan inför etapp 3.

...fortsättning följer :)

Gore Tex TransAlpine 2014; My side of the story, del 1

Klockan ringde, upp ur sängen, i med frukost och sen iväg.
Flygbuss till Arlanda, första flighten till Göteborg där jag toksomnade (enligt rutin) och vaknade när inflygningen till Landvetter började.
Jag testade mig igenom båda Espresso House på Landvetters utrikesterminal, köpte på mig en taxfreepåse med minisnickers för att ha som energi under loppet och hann igenom en tredjedels bok.

Lufthansa till München där jag sammanstrålade med Ted. 
Väskorna hade också hittat fram och transport till Rupholding stod och väntade i ankomsthallen.
Gick ju som på räls det här. :)

Minibuss till Rupholding och kö på Autobahn. Mjääääk. 
Varmt och kvavt i bilen men vad gjorde väl det, här var man på väg mot sitt livs (hittills) största äventyr.

Registrering där vi plockade ut nummerlapp, en bag från Salomon som skulle hänga med hela veckan, tidtagningschip och andra nödvändigheter.
Checkade in i campen och hamnade bredvid två andra svenskar som också var exalterade över morgondagen :)

Invigning, pastaparty och lederhosen.

Förbereda lite utrustning, prata taktik (eller ja, taktik och taktik, mest att han skulle bli tvungen att hålla mitt tempo) och sen var det dags att ta igen sig inför morgondagen.

Vi mötte även upp med Outsides journalist Niklas som skulle följa oss under veckan.

Morgonen grydde och det var lite småkyligt och regnen strilade ner från himlen. Whopp whopp. Regn stör mig inte nämnvärt dock var det lite trist med det täta molntäcket med tanke på att utsikten inte skulle vara sådär utmärkande i så fall.

Det var fullt med förväntansfull löpare i fållan och när det var en minut kvar spelades Highway to hell :) 
Passande kanske. Skulle bli ännu mer ju längre veckan gick.

Ju närmare start desto mer kröp den där härliga känslan i magen fram.
En blandning av förväntan, lite rädsla och en otrolig glädje.

Kl 09.00 small skottet och starten var ett faktum.

Inledningsvis sprang vi ca 10 km på grusväg längs en liten flod fram till första checkpointen.
Det var mycket folk mest överallt men vi kom snart in i ett bra distanstempo. 
Jag hade med mig stavarna från början och det var nog tur.
Vid checkpointen sprang vi på ett av de andra svenska lagen, Team PAX innehållande Stefan och Olof från Göteborg, ett par riktigt goa gubbar :)

Efter 12 km började det gå uppför rejält.
Vi klättrade upp till 1163m till andra checkpointen.
Det var smal stig, mycket lera och fantastisk natur.

Sen gick det utför en kort bit, vi höll fortfarande bra tempo, sprang under vattenfall och omgavs av branta bergväggar.
Uppför gick vi för att spara energi, fanns ingen anledning att varken ta slut första dagen eller att pressa kroppen genom att ligga på för hög puls. 

Från checkpoint 3 (1558möh) droppade vi ner till 656 möh på 6 km och jäklar vilken resa det var.
Vi pratar inledningsvis skråande längs stigar som endast var lervälling, branta sluttningar som bestod av gräs och lera (ramlade man åkte man på rumpan minst 15 m innan det tog stopp).
What a ride.
Det blev några vurpor och när vi väl tog oss ner så skulle vi upp igen till 1072 möh på 4 km. Yaaaaay :)
Och så ner på andra sidan. 
Droppade 1072 till 650 m på 2,5 km....
Omvälvande minst sagt.

Väl nere blev man inte speciellt glad när det visade sig att vi hade 5 km på grusväg kvar.
Men herr Ås visade sig vara en god tillgång vad gällde pepp och säga rätt saker och vi började knapra in på lagen före oss.
Sprang förbi Team PAX och kapade nog tio placeringar till. 
Det var galet skönt att springa in i det lilla centrumet i St Johan in Tirol och höra speakern på håll.


48,7 km, 6.31.57 och en 12eplats i Mixed-klassen efter första dagen.

Såhär glad är man när man gått imål dag 1 :)