Basel 24Stunden Lauf 2016; My side of the story – eller; I walk the line

Idag är det tio dagar sedan jag gick I mål nere I Schweiz. Saker och ting har börjat sjunka in. Kroppen och framförallt fötterna har återgått till normal storlek och idag sprang jag för första gången igen, visserligen väldigt kort, till yogan för att yoga och därefter hem igen, sammanlagt 8 km, men känslan, gud så härligt att få lite puls igen.

Jag hade förberett mig för den här tävlingen i drygt ett halvår, eller ialla fall för ett 24h på vårkanten. Man kastar sig inte in i en dygnslång tävling utan  förberedelser och presterar. Delta kan man göra. Inte prestera. I och med att EM inte var planerat från början tänkte jag använda mig av detta lopp för att kvala till nästa års VM. När EM sedan kom in i planeringen så tänkte jag helt enkelt använda loppet för att dels få ytterligare erfarenhet och ett till lopp i kroppen, samt att jag ville sätta lite skräck i konkurrenterna inför Albí. De ska helt enkelt veta vem det är de står på startlinjen med.

Jag tror jag lyckades rätt bra.

Min underbara Helen ställde upp som support (hon tycker faktiskt att det är roligt har hon själv sagt men jag får alltid lite dåligt samvete när hon tar ledigt från jobbet och sen står bredvid banan i 24h när jag kanske inte alltid är superlätt att ha att göra med <3 )

Vi möttes upp nere i Schweiz, hittade vårt hotell, åt världens godaste och dyraste hamburgare) pratade igenom det sista och sen knoppade vi in. Det kände som en lång natt men dock underhållande för jag kan meddela att jag vaknade ett par gånger av att fröken Dahlöf pratade i sömnen. Fnittrade och hade sig och hade det uppenbart mysigt och trevligt. Bra det.

Lördagen började vi med att ta bussen åt fel håll från hotellet, tur vi var ute i god tid, bara att kliva av och gå över gatan och sen åka åt rätt håll.

Hittade i alla fall fram till St. Jakobs Sportplatz och installerade oss.

1100m runt i en fyrkant. Hur bra som helst tänkte jag. Nästan som i Polen men lite kortare och ingen backe.

Jag kände mig lugn men spänd och förväntansfull inför vad som komma skulle. Ett par fjärilar i magen dock, men de ska man inte försöka mota bort. Det handlar om att få de att flyga i formation.

Egentligen är det nu det lätta börjar. Jag har gett mig själv väldigt tydliga order. Börja spring när startskottet går. Sluta när någon annan säger till dig.

Jag är bra på att lyda order.

Jag hade ett högt mål och ett tufft schema som visserligen gick nedåt för varje 6h-block men portionerar man ut det så skiljer det inte jättemycket.

Kl 12-18:

Klockan 12 gick starten. 22 grader i luften enligt termometern och lite dis på himlen.

Jag försöker att hålla ett hyfsat tempo men inte förivra mig. Ser vid varvningen att det går för fort.

Helen börjar langa energi direkt.

Foto Sri Chimnoy marathonteam

Springer bara och känner in kroppen i början. Känner hur det känns att ta olika vägar i kurvorna, var är smartast?

En timme och jag ser att jag ligger före schemat, jag kan de första 12h respektive timme i huvudet och har hela schemat klart och tydligt för mig.

Det tar några timmar innan jag kommer in i rätt rytm. Ett missförstånd mellan mig och Helen gör att jag grubblar lite. Ska jag verkligen springa såhär fort?

Jag kastar linnet efter bara några varv. Varmt ju.

Snart börjar vinden tillta och temperaturen sjunker något. Det gör mig inget och jag ber tillochmed om mina handledskylare och passar på att blöta en svamp några gånger vid varvning.

Snart behöver jag inte fundera på det där med värme längre.

Det blåser på rätt bra och jag blir påtvingad en halvtjock tröja av Helen. Protesterar i början men inser sen att det är rätt bra.

Sen behöver jag inte fundera så mycket på värmen mer. Efter ca 5h börjar det droppa från himlen och det skulle inte sluta förrän ca 11.45 nästa dag.

Det droppar ännu mer men jag behåller min tröja, så länge jag är varm har jag inget emot att vara blöt.

Tass tass, varv på varv, perpetuem vartannat varv och gel nästa vartannat varv.

6h-belöningen kommer fort, jag promenerar några steg när jag häller i mig min Gainomax men slänger nästan hälften och börjar springa igen.

Kl 18-00:

Fotbollsträningarna avlöser varandra på de omgivande planerna och snart börjar området tömmas på folk.

Mörkret börjar lägga sig och vi fortsätter att springa.

Jag springer lätt lätt runt på asfalten. Känner mig stark. Lyssnar lite på musik, eller ja, har musik i öronen i alla fall. Sicksackar lite mellan folk som har börjat gått och försöker så gott det går att undvika de största vattenpölarna.

Foto Helen Dahlöf

Nu har jag både regnjacka, keps, långbyxor och vantar på mig. Det är inte speciellt kallt egentligen, 7 grader, men regnet och vinden gör att det upplevs som mycket kallare.

Jag behöver gå på toa några flera gånger än beräknat, inledningsvis så vill jag inte, springer och försöker kissa på mig, det går inte (det där får vi öva på kroppen), och när man väl sitter på toa rinner vattnet från jackan ner i knät och jag blir fort kall.

Regnet rör mig inte sådär jättemycket faktiskt, ja det regnar, det går inte att göra så mycket åt saken, lika bra att acceptera det.

När jag närmar mig 10 timmar är jag lite stressad, det går ju så lätt, har jag sprungit för fort? Jag pratar med Helen samtidigt som jag trycker i mig ytterligare en gel. Jag har marginal och ligger före schemat. Hon har kontakt med Andreas som försäkrar att det kommer hålla bara jag är smart. Det är det här jag har tränat för, det är ju därför det går så lätt, seriöst, ska det inte vara jobbigare än såhär efter 10 timmar?

Ok, fullt fokus nu. Två timmar kvar tills vi trycker på start.

00-06:

Natten, I love you.

Att springa i mörkret är härligt. Det är mycket folk på banan än och regnet verkar aldrig vilja ge sig. Kom då!

Funktionärerna är pigga och glada och speakern verkar outtröttlig.

Jag har slutat titta på mellantiderna, jag vet att det går bra.

12 timmar har gått och nu är det hemväg. Jag ligger rätt i schemat och nu är det bara upp till mig. Det är jag som har svaret på om det kommer att gå eller inte.

Jag vill inte springa en meter längre än nödvändigt på varvet, det är ju trots allt endast hela varv som räknas, hittar några ställen där jag kan kapa en meter eller två och tänker att jag på så sätt sparar två sekunder, fastän det förmodligen bara är i mitt huvud så känns det bättre. Tänker på Gunde Svan när han bytte skidspetsarna till sådana i material som vägde några gram mindre.

Helt plötsligt slutar det droppa ovanifrån. What? Är det möjligt? Det håller uppe i ungefär 15 minuter sen börjar det igen. Helen hade på sig alla kläder som fanns i Basel, men jag undrar fortfarande hur hon överlevde, det var kallt i det där tältet…

Foto Sri Chimnoy marathonteam

14 timmar och jag flyttar högerfoten lite inne i skon. Saaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaatan!!!!! Där kom blåsan i kläm som jag har känt i några timmar, innan har den inte gjort ont men nu skaver den som ett öppet sår.

Jag springer in i tältet, skriker BLÅSA till Helen och nu händer det grejjer.

Av med strumpan, synen som möter mig är brutal, jag har aldrig sett mina fötter så jävliga. När vi sprang VM i Polen var Anna Grundahls fötter bra sargade efteråt. Men det var ingenting mot det här. De är helt vita och skrovliga, naglarna pekar åt alla olika håll och jag ser fyra blåsor vid första titten.

Fram med en nål, spräcker blåsorna, på med nytt tjockt lager med Sportslick och sen på med en ny strumpa och ut och springa igen.

Jag lovar att man hinner byta däck på en Formel1-bil snabbare än vad en ultralöpare får på sig kompressionsstrumporna vid strumpbyte.

Ont som satan gjorde det men nu är jag på banan igen.

Känner att det skulle vara trevligt att kräkas lite. Inte för att jag behöver, men mest för att det skulle hända något annat. 

Ger förslaget till Helen. "Svar nej." Får ungefär samma blick som när hon får reda på att jag inte gått mellan smileysarna de senaste tio timmarna.  "Du är en apa."

Framåt är det enda alternativet.

Kl 06-12:

Jag får min 18h-öl kl 06 och den smakar ljuvligt. Jag försöker njuta av några snabba klunkar men vill börja springa igen.

Jag funderar; jag har sprungit i snart 20 timmar. Ska det verkligen vara såhär lätt? Det gör inte ont så jag håller på att dö.

Sex fåniga timmar kvar. Jag behöver springa 57 km enligt mitt schema. 57 km för att ta mig över 240 km.

Det enda som kan få mig att stanna är, hmmm, det finns inget som kan få mig att stanna.

Regnet som har strilat sedan igår eftermiddag har gjort ett himla bra försök, men det funkar inte.

Blåsorna på mina fötter har också slagit ett slag för deras sak, I don’t think so.

57 km är 1 km längre än jag sprang på mitt första 6h i Skövde våren 2008. Jag ser inga hinder.

Snart är det bara ett marathon kvar. Jag börjar se mig själv på Sthlm marathon-banan. Räknar ner kilometrarna.

Jag säger till Helen att jag kommer fixa det här.

3.5 h kvar. 32 km.

2h kvar. 18 km (tror jag).

Ok nu gör det ont på riktigt. Jag känner mig regnpinad och börjar se lite suddigt. Samma som i Polen och Holland och någon gång på Bislett. Skriker till Helen att jag behöver koffein eller socker. Säger att jag vill ha lakrits.

Hon tittar skeptiskt på mig samtidigt som hon håller upp en lakritsnapp, ”Är du säker på att du vil ha lakrits?”.

Gud så gott.

Nästa varv en gel med chokladsmak och koffein.

Efter 22 h smakar gelen fortfarande bra.

1h kvar och det är mindre än en mil kvar till 240.

En timme orkar man alltid springa tänker jag och föreställer mig själv på min morgonrunda.

 

Foto Sri Chimnoy marathonteam

Med ca 13 minuter kvar passerar jag 240 km.

Trodde jag skulle märka det mer men jag har fullt upp att ta mig framåt för nu jäklar gör det ont alltså.

Helen påminner mig om mina order. ”Du stannar inte förrän du blir tillsagd”.

Jag hinner två varv till och med en minut och 45 sekunder kvar passerar jag varvningen för sista gången.

En stilstudie i lidande kan man kalla de sista varven. Det kan inte ha sett vackert ut men jag kom framåt. Frustandes och halvgråtandes fortsätter jag. Såhär i efterhand eventuellt lite överdrivet. Hur jobbigt kan det ha varit liksom?

Jag hinner till bortre kortsidan innan slutsignalen ljuder.

Min vana trogen ramlar jag ihop på asfalten. Skriker ut min glädje (eller vad det nu var) och får ligga ungefär 20 sekunder innan en funktionär kommer och tycker att det är en dålig idé att ligga på marken där det är blött.

”You are excellent runner but you have to stand up.”

Vilka ideér de har de där Schweizarna….

Efter en lång dusch, prisutdelning och smärtsam promenad till spårvagnen tar jag mig till flygplatsen, checkar in mitt bagage och sätter mig vid gaten.

Jag noterar inte nämnvärt att planet ens flyger mellan Basel och München utan noterar mest att vi står på marken igen och folk vill kliva av.

Jag lyckas få i mig åtta bitar sushi och kämpar för att hålla mig vaken under min tre timmars väntan på planet till Stockholm.

Jag uppdaterar mig på sms och hälsningar via facebook och blir alldeles varm i magen. <3

Summa summarum:

•        242 686 m blev resultatet = svenskt och nordiskt rekord (Sverige-bästa om man ska vara petig i och med att 24h inte har SM-status), världsårsbästa för damer 2016 och jag sällade mig till skaran av 14 (numera 15?) damer i Europa som någon gång sprungit över 240 km (enligt uppgift har fler kvinnor i Europa har varit på toppen av Mount Everest)
•    
• 42 st Huma-gel hamnade i magen tillsammans med några liter Perpetuem apelsin/vanilj (seriöst, vad är det för jäkla smak???) och vatten med elektrolyter (myH2pro), samt en Gainomax blåbär, en burk Fanta och en flaska Mikkeller Drinkin in the sun.
• 
  
• -    Ett par strumpor byttes (kompressionsstrumpor från 2XU),  tre långärmade tröjor hade äran att bekläda min kropp, två par identiskt lika korta tights från Craft användes samt regnjacka från The North Face.
• 
  
• Framgångsfaktorer:
• -        -   En hög men fullt realistisk målsättning; jag var tvungen att öka mitt personliga rekord med 1032 m. Det är inte mycket om man slår ut det på 24 h.
• -       
• -    Bra förberedelser; här vill jag rikta ett stort tack till världens bästa tränare och coach Andreas Falk som lagt upp min träning. Jag har kontinuerligt sprungit fartpass för att öka min maximala förmåga vilket jag är övertygad om ledde till den fantastiska känslan att det fortfarande kändes lätt efter drygt 20 timmar. Styrketräningen designed by Fitnesscoachen . Trots att jag inte hann träna jättelänge med det upplägget. Men tänk så bra det kommer bli till EM; )
• 
  
• -        -   Fettförbränning; jag har tränat mycket tidigt på morgonen innan frukost. Detta för att förbättra min fettförbränningsförmåga. Jag tror starkt på att det är därför min mage kan hantera de snabba kolhydraterna så pass bra.
• 
  
• -        -   Jag tränar på alla tider i alla väder. Ska man springa i ett dygn måste man träna på de olika tiderna som kommer. Train as you fight. Punkt.
• 
  
• 
• -         -  Ett högt och realistiskt självförtroende; jag var helt övertygad om att jag kunde springa 240 km och tänkte inte stanna innan jag gjort det. Det fanns ingen anledning till att gå eller springa sakta. Målet för mig var viktigare än att gå.
• 
  
• -          Regnet; jag är stark när det är jävligt.

Förbättringspunkter:

• -          Hastighet. Man kan alltid springa snabbare.
• -          Toalettbesöken blev fler än planerat. Där handlar det om avvägning mellan vätske- och energiintag och tiden det tar på toa. Målet är en gång var sjätte timme. Då är jag nöjd.
•  

Tack till:

• -          Helen, för att du valde att spendera helgen i ett regnigt Basel. Jag älskar dig!
• -          Andreas, för att du tror på mig och alltid har rätt!
• -          Rune, för att du inspirerade mig den där gången i Halmstad, tänk om jag inte hade gått på din föreläsning, hemska tanke, tack!
• -          Alla som följde mig och skickade hälsningar via sms och Facebook, tack!
• -          Rikard, min bättre hälft, som aldrig klagar när jag sticker iväg tidigt på morgonen, lagar mat åt mig, masserar mina fötter och älskar mig oavsett hur fort jag springer <3
• -          Mamma och pappa för att ni valde att pussla ihop era gener. Förbaskat bra plan!

Foto: Helen Dahlöf

• 
  
• 
  

Följ helgens begivenheter

Mellanlandning i München.  Passar på att blogga lite.

Via den här länken ska det gå att följa loppet i helgen.
http://my4.raceresult.com/52672/?lang=#0_D1995F
Jag startar kl 12 och går således inåt kl 12 på söndag :)

Det ska också finnas livestreaming där man kan se hur glada löparna är under dygnet .
http://original.livestream.com/srichinmoyraces
Vågar dock inte garantera någon form av kvalitet på den streamingen....

Bästa supporten Helen kommer att ha min telefon under dygnet och vidarebefordra eventuella sms (+46704758001).
 Feel free att skicka peppade hälsningar och klyschiga citat när det har gått en 10 timmar eller så. <3

I övrigt går jag in i soldat-mode.
 Jag lyder order.
Börjar springa när de säger åt mig.
Och slutar springa när de säger åt mig.

See you on the other side ;)

Don't forget to be awesome 

Lite förhårdnader är alltid bra

Om någon kan berätta vart den här veckan tog vägen så vore jag extremt tacksam.
Nyss var det måndag!!!!

Nu är det fredag (eller ja egentligen lördag) och jag har varit uppe alldeles för länge. Såsom jag brukar när jag är gräsänka.
Ikväll har jag däremot inte tittat på actionfilm och ätit räkor (men helgen är ju inte Slut än) ;)
Helt ärligt så har jag mest suttit i soffan och lyssnat på tystnaden.
Jag behövde det.

Imorgon bitti åker jag till Örebro över ddagen för att gå igenom strategi och målsättning med Helen.
Om en vecka kommer vi vara i Schweiz. Och förhoppningsvis sover vi.

Förutom att det är en vecka kvar till tävling så händer det annat i livet samtidigt. Jag har tenta i biomekanik på måndag. Jag trodde jag skulle slippa matte efter gymnasiet (det var ju därför jag blev officer ) men icke sa nicke. Det har inte gått fullt så bra som jag hade hoppats men efter gårdagens extralektion tändes en strimma av hopp även för mig och nu tror jag faktiskt att jag kommer att fixa det.

Annars så rullar idrottspsykologikursen framåt med rasande fart och jag tycker det var sjukt bra timeing av livet att den kommer precis inför en tävling. Hittills har vi avhandlat saker som målsättning, självförtroende,  nervositet, självprat, visualisering och självreglering. Något som jag kanske har användning för va? :) this is what I do liksom :)
Mycket bra.

Kroppen fortsätter att kännas bra. Igår blev det morgonpass tillsammans med Henrik i riktigt bra fart för att vara innan frukost (garmin lurades alltså inte, det går faktiskt fort när jag springer).
Veckan som kommer blir mest sprättiga små pass. Mest för att hålla igång.  Och så blir det ett sista möte med coach för en sistaminutenkoll.

Fötterna fick sig en genomgång ikväll också.  Klippte lite naglar och kollade över de rent allmänt.
De ser bra ut. Eller ja. Allt är ju relativt. De ser bra ut för uppgiften.
Inte så många naglar och så lite förhårdnader i kanterna.
Det är bra. Man springer inte så bra i ett dygn på babyfötter.

Såhär kan fötter se ut efter ett dygn i Bisletts katakomber. 2011, 211 432 m

14 days left to competition, 13 days left to improve

Om två veckor är det dags.

Det mesta av träningen är gjord. Idag sprang jag mitt sista tempopass (sjukt jobbigt sådant på två timmar).

Därmed inte sagt att den sista tiden är oviktig. Nu börjar det svåra. Träna mindre och ta hand om sig mer. Inte bli sjuk,  inte snubbla och vricka foten eller något annat dumt.

Det har varit full fart den senaste veckan. Vi har flyttat och i skolan är det 150 km/h framåt som gäller. Biomekanik och idrottspsykologi.

Ändå ligger det där i bakhuvudet och gnager.

Basel 24stunden-lauf.

Mitt tolfte 24h-lopp (jag räknade och det stämde).

Världens bästa support kommer finnas på plats. 

Jag är i fysiskt väldigt god form. 

Där har jag inget att skylla på. 

Rent teoretiskt skulle det bara kunna vara mitt svaga psyke som sviker mig när det är dags, och det är ju det psyket jag har rätt högt tilltro till.

Sen är det som jag alltid säger; ny dag, nytt lopp.

Samtidigt kommer samma känslor som alltid inför en viktig tävling. Panikkänslor blandat med lite ångest. 

Jag vet också att då är allt som det ska. De här känslorna kommer av en anledning. För att det här är viktigt för mig och därför att jag bryr mig.

Jag är otroligt mycket bättre på att hantera de känslorna nu än för ett par år sedan. Då kunde de ge mig väldiga obehagskänslor och självförtroendet dök radikalt. Saker som ”åhherregudhurtroddejagattjagöverhuvudtagetensskullekunnaspringaiettdygndetärjuingennormalmänniskasomkangöradetdetskaintevaramöjligt”.

Jo, men jag har gjort det förut, under sämre omständigheter och varit sämre tränad och det har gått, rätt så bra.

Jag är rätt lugn trots paniksvepen. Lite otålig. Jag vill mest komma iväg och få starta. Då befinner jag mig i ett läge där jag faktiskt kan påverka utkomsten av det hela. Det är då examinationen börjar.

 Jag är trygg. Jag vet att jag är stark när jag är nere i skiten, det är ju liksom där jag vill vara, för att komma ut ännu starkare på andra sidan. Problemet är ju bara att det är väldigt jobbigt att vara nere i skiten.

24 timmar och du får göra precis vad du vill under den tiden. Du blir inte klar fortare för att du springer fortare och tiden tickar oavsett vad du gör. Toaletter, stolar, mat, duschar, allt finns tillgängligt. Allt är upp till dig.

Det är liksom meningen att det ska vara svårt.

Hade det varit lätt hade alla gjort det och då hade det inte funnits någon större mening med det.

Landslaget

Häromdagen blev det officiellt att jag kommer att vara med i landslaget som representerar Sverige när det är dags för Europamästerskap i 24h i Frankrike i Oktober.

Det blir fjärde gången för mig men första gången i ett "rent" Europamästerskap.
Jag är stolt.
Jag är tacksam.
Målsättningen är hög.
Självklart ska jag göra allt i min makt för att försvara både mitt individuella guld och vårt gemensamma lagguld!

När jag sprang mitt första mästerskap (VM/EM i Katowice, Polen 2012) hade jag sprungit fyra stycken 24h-lopp och var ännu relativt oerfaren.
Jag var sjukt nervös, hade stor prestationsångest och än idag är det faktiskt de värsta 24 timmarna i mitt liv.
Men oj vad jag lärde mig massor.

Andra gången var VM/EM i Steenbergen, Holland ,  där det blåste upp till storm efter 12h, jag blev nedkyld och fick inte behålla energi på över åtta timmar.
Jag lärde mig massor.

Tredje gången gillt och mitt bästa mästerskap (och lopp) hittills var VM/EM i Turin, Italien . 
Där var jag i mitt livs, dittills, bästa form och det gick som känt, rätt bra :)
Jag lärde mig ändå massor.

Lärdomar:
- Prestationsångest suger, håll inte på med sånt. Man gör sitt eget lopp och kan inte påverka någon annan, hur gärna man än vill det. 
- Allt kan hända och kommer att hända på 24h, det är hur man hanterar det som gör skillnad. Märker man att det inte är sin dag så får man göra det till sin dag. 
- För att utvecklas måste det finnas en variation i träningen, att springa i samma fart kommer inte att ge utveckling. Det gör ont. Om man vill bli bäst.
- Det är skillnad på energi och energi. Jag kommer så väl ihåg coachs (Andreas Falks ord) i Polen 2012, ang. val av energi. "Micke (Mikael Andersson från Västerås), gör mest rätt." Han hade perpeteum som bas. 
Under åren har jag ätit allt från frystorkat till pizza, nötter, bars, daim, inlagda persikor. Magen har kanske fungerat (inte alltid), men det finns saker som är mer rätt än annat att stoppa i sig om man vill optimera sin prestation på 24h-löpning. 
- You have to walk the walk. Det spelar ingen roll hur mycket du tror att du är förberedd på svackor eller kroppsliga problem, man måste ha upplevt de för att veta sitt eget rätta sätt att ta hand om de på.
- Återhämtning!!! Även om du tycker att kroppen  känns bra och du kanske inte sprang lika långt som målett var är det fortfarande så att kroppen har varit stressad i ett dygn av att ex.vis enbart varit vaken. Lägg till att springa, äta och dricka så förstår man att den har varit ansträngd. Stresshormonerna har haft världens största party. Ge den tid att återhämta sig. Det är helt ok att inte göra något på några veckor.
- Man måste fortfarande springa de där 24 timmarna. Så är det. Oavsett hur bra man är. Det kan vara långa 24 timmar.

Till dags datum har jag elva (eller är det 12? måste räkna....) st 24h-lopp på min meritlista.
Om 29 dagar ställer jag mig på startlinjen till mitt tolfte.
Skillnaden är att den här gången har jag väldigt mycket erfarenhet och har mina sätt att hantera 99% av problemen. Jag håller tummarna för att den resterande procenten håller sig borta ;)

Jag är fortfarande livrädd varje gång jag står på startlinjen.
Men det tror jag ska man vara.
"If your dreams don't scare you, they're not big enough."

Polen 2012, efter målgång

Prisutdelning EM 2015, fiiiin bild :) Foto: Ulf Nilrud

Holland 2013, foto: Brian Larsen

Europas bästa tjejer!!! (Turin 2015)  Foto: Ulf Nilrud

Prisutdelning VM 2015

Turin 2015, foto: Ulf Nilrud

I need help!

Nu flyttar vi snart och jag håller på att rensa garderoben. Därmed vill jag bli av med följande klänningar och hoppas slippa slänga de/lämna till återvinning.

Kostnad: porto om så behövs, samt valfri donation till Tjejmarathon. Inom Stockholm kan jag möta upp för leverans, då tillkommer en kram.

Ring, messa eller hör av er här.

Svart trikåklänning inköpt på HM, strl S, använd en gång

Mörklila färg, material velour (eller motsvarande), köpt på MQ, strl 38

Mörklila klänning med strass, dragkedja i ryggen, inköpt på Clarks i Skövde, märke "Sisters point", strl M

Mörklila, Strl 38, oklart inköpsställe, använd en gång 

Klarrosa klänning med ett snett axelband, strl 10, använd en gång

Mörklila klänning med glitterdetaljer, "underkjolen" något sargad framtill, går att klippa bort det som syns helt, strl M, 

Axelbandslös blommig klänning, inköpt på SOLO, strl S,
dragkedja i sidan, använd ett fåtal gånger

We all need a place to call home

Jag är hemma i Borlänge över påsk. Viktigt brudtärneuppdrag idag; det ska provas och förhoppningsvis inhandlas brudklänning. Ohmygod Ohmygod Ohmygod.  :)

I övrigt så är det rätt skönt att komma hem. Jag sover i mitt gamla flickrum, jag och mamma äter frukost i verandans uterum, dricker alldeles för mycket kaffe och bara är.

Mamma är alltid mamma och hemma är alltid hemma. Men det där med hemma ändras ju och behöver inte alls vara samma ställe där man växte upp. För mig är det så mycket fina minnen som är förknippade med det här huset så för mig känns det varmt i magen att komma hem.
När vi var små byggde vi rutschkana i källartrappan med madrasser, pappa hade en luftgevärsbana inomhus  (den är iochförsig borta sedan ca 20 år pga en dörr som byggdes igen), och när jag och min syster hoppade studsmatta nere i källaren. Hehe.

De senaste tio åren har jag, tillsammans med Rikard bott i Göteborg, Skövde och nu sedan fyra år bor vi i Stockholm.

Home is where my heart is heter det visst. Jag är så otroligt glad varje gång jag får vakna upp bredvid den fantastiska mannen som jag har i mitt liv <3
Där är hemma för mig.

Fall down seven Times. ..

Igår gick det inte bra för mig. Jag hade i förra veckan ägnat tid, som jag skulle ha lagt på ett skolprojekt, på träning och fika, vilket ledde till att jag satt halva dagen och hela kvällen igår för att ta igen det. Jag körde fast men fick sent omsider till det.

Körde en lugn återhämtningsjogg på kvällen också. Tur att det var just det för det gick inte fort vill jag lova.
Jag är lite trött.

Idag däremot gick det bättre. Morgonkaffet smakade underbart, jag är klar med projektet, sprang det lättaste inomhuspasset på länge (det finns ju grader i helvetet) och jag gjorde bra ifrån mig på nya styrkepasset (compliments by Fitnesscoachen).

Nu flyr jag storstaden till förmån för lugnet i Borlänge.


...stand up eight!

Countdown

I skrivande stund är det :
- 41 dagar kvar till 24h-loppet i Basel 
- 125 dagar kvar till min bästa vän gifter sig
- 216 dagar kvar till Europamästerskapet i Albi i Frankrike
- 468 dagar kvar till Världsmästerskapet i Belfast på Nordirland

...just ja, det är också 15 dagar kvar till vi får nycklarna (eller ja, får och får, betalar en jäkla massa pengar för) till vår alldeles egna lägenhet! (och 20 dagar kvar tills vi flyttar).

Det händer alltså lite nu.
Det är också full fart i skolan. Jag läser Idrottsvetenskap 2, som inkluderar rörelselära, en teknikanalys samt lektionsplanering för tre stycken progressiva lektioner inom egen idrott.

Full fart på de flesta fronter and I like it :)

Träningen går bra, avrundade en hyfsat tung vecka idag med 18 km i distansfart. Benen var väldigt sega till en början men kom igång efter några kilometer och räddade upp situationen så att jag hamnade på ett bra snitt till slut.
Därmed också sagt att jag är rätt trött. Men med rätt mat, sömn och rätt människor runt omkring mig så fixar jag det mesta <3

Mina tånaglar överger mig en efter en, en till verkar ha lämnat in sin avskedsansökan men inte hoppat av fullt ut än.
Först tänkte jag att de väl kunde vänta tills efter loppet, fast å andra sidan kanske det är bättre att de inte är där överhuvudtaget. Helt ärligt börjar jag tröttna på de. Kanske dags att få de att försvinna för gott. Vilket i och för sig innebär att jag aldrig kommer kunna ha open-toe-shoes ever again.
Vilket iochförsig inte är någon större förlust kanske.

Men Basel då.
Som sagt.
41 dagar kvar, vilket innebär 40 dagar kvar att förbättras på.
Med mig kommer jag ha världens bästa support, Helen.


Hon tyckte vi borde ses.
Mjaha sa jag, jag tackar aldrig nej till att få kramas med Helen men initialt tänkte jag att det räckte att prata ihop oss dagen innan. :) hon vet målet och hon vet exakt hur jag fungerar.
Vi är rätt ruttade på det här nu, det blir det tredje 24h-loppet som Helen är med mig på, ett 6h har vi gjort också.

När jag hade sprungit (ok, springa var nog att ta i) mitt första 24h-lopp mötte hon upp mig vid stationen i Skövde och skjutsade mig hem (jag hade 600m hem från stationen), såg till att jag kom upp i lägenheten och gav mig en mjukisåsna, "För att du är lika envis som en",  och en 2kilos godispåse med mitt favoritgodis i. ¨
Det är kärlek det.

Hursomhelst så ska vi ses, i och med att hon bor i Skövde så gör vi en kompromiss och möts på halva vägen, i Örebro och slår våra kloka huvuden ihop.

Skepp ohoj

Det är ju sjukdomstider så jag passar på att dra i mig lite ginseng-te jag köpte i Korea.

Jag är ingen Gunde Svan i duschen precis

Jag gillar att duscha. När man tränar mycket blir det att man duschar mycket. Att duscha utan att träna innan, nja,  det är för mig ganska märkligt. Onödigt liksom. Som tur är händer det inte så ofta.
Gunde Svan hade ju någon form av hastighetsrekord på att duscha och torka sig. Framförallt var det för att han då skulle få återhämta mer.

Jag är lite tvärtom. När jag har tränat klart står jag gärna några minuter extra i duschen. Pustar ut. Går igenom passet i huvudet. Tar mig tid att utvärdera. Berömmer mig själv lite och har jag gjort ett extra bra pass så blir det den lyxiga duschcremen från Body shop eller Spa Rituals.
Jag kan självklart vara klar väldigt fort men har jag inte bråttom så ger jag gärna mig själv de där extra minuterna i duschen. Det är lite av min egen tid. And I like it.

Idag sprang jag ett svettigt tempopass på bandet på gymmet. Det var extra svettigt eftersom den fläkt som brukar rädda mig idag hade valt att vara någon annanstans. Jag har dessutom en regel när jag springer inomhus att jag får inte ta av mig linnet förrän halva passet har gått. Phiew. Varmt blev det. Men passet gick bra och benen tyckte det var jobbigt att cykla hem sen.
Bra.

Walk the walk.

Det kan bara bli bättre

Huvudvärken är borta.
Obeskrivligt skönt.

Idag hade jag bokat en pt-timme med bästa Fitnesscoachen. Hon har kostcoachat mig och varit ett jättestort stöd under förberedelser till viktiga tävlingar och har stor kunskap om styrka för löpare så självklart tog jag tillfället i akt när hon var i Stockholm. Jag litar på henne till 100%.

Jag vet några av mina svagheter (höger baksida, dålig balans på höger ben mm) och hon öppnade även mina ögon för ytterligare några (svag bål i allmänhet, knappt något fotvalv på höger fossing vilket bråkar med balansen, samt svag bröstrygg).

Jag kommer få slita. Men det kommer bli så jäkla bra och med tanke på att jag är rätt bra redan nu så kan det ju faktiskt bli exakt hur bra som helst ;)

Vem slog mig i huvudet?

En gång för många år sedan,  det var nog närmare bestämt 2008, fick jag en vhs-spelare i huvudet när jag åkte tåg mellan Göteborg och Stockholm. Killen som satt på sätet bredvid mig hade lagt upp den på hyllan ovanför,  dock med kortsidan utanför kanten så när tåget ökade hastigheten i svängen ut från bangården i Göteborg blev det helt plötsligt svart för mina ögon några sekunder och sen kände jag något varmt som rann nerför kinden (har än idag aldrog sett så myrket av mitt eget blod som jag gjode då).
Den gången gick det bra och det var bara ytliga blodkärl som sprack.  Killen bredvid däremot sa inte ett ord. Han kunde ju åtminstone ha bjudit på en kopp kaffe...

Hursomhelst, de senaste veckorna har jag känt mig stark. Träningen har gått bra och jag har mentalt ställt in mig på att det snart är tävling.
I onsdags vaknade jag med en grav huvudvärk. På torsdagen sprang jag ett orkeslöst tempopass och fredagen tog huvudvärken ut sin rätt och jag tog mig inte ens ut på passet.
Jag vilade igår också men idag tyckte jag att det var nog och gav mig ut på ett kortare pass strax över milen för att se vad det egentligen var frågan om.
Svaret kom rätt fort.
Kroppen är det inget fel på.
Det är bara som om att någon dunkat mig i huvudet med ett bowlingklot.

Där fick jag för att det har gått så bra.

Dags att bita ihop lite.

Om att hitta sitt varför - och make it count

Jag tycker det är bra att ha och göra saker som räknas.
Make it count.
Jag har en bok.
En klippbok, som jag har med mig på tävlingar.
I den finns det minnen, urklipp, bilder, uppmaningar, citat, motivation, ja det mesta. I den finns det bilder på  människor jag bryr mig om, citat jag hittar styrka ur och post-its med sms som jag fått under tävling.

Jag fick tipset av Johanna Sjöberg (tidigare elitsimmare med 57 mästerskapsmedaljer och 27 SM-guld på meritlistan) för snart två år sedan.
Den boken ger mig lugn och den där varma känslan i magen. Jag kan återuppleva minnen och jag ler när jag bläddrar i den.
Det räknas för mig.

Tittar man noga ser man att det står; "Drick ordentligt så du kan pissa efter klockan 10. Det ser ut att behövas. För du tar medalj och sätter rekord!" - Rune Larsson, (från VM 2015)

Jag har börjat lyssna på en väldigt bra podcast. Avsnitten är rätt korta och de avhandlar ämnen som för mig är väldigt intressanta så jag kan verkligen rekommendera den till er som är intresserade av prestationspsykologi.
Den heter High performance mindset och presenteras av Dr Cindra Kamphoff.
Det finns ett avsnitt som avhandlar det här med att hitta sitt varför.
Tackar.
Väldigt väldigt viktigt. Det kommer tillfällen (inte bara i ultralöpingens värld) där det är väldigt bra att ha sitt varför klart för sig. 
Kanske handlar det om jobb, utbildning, umgänge, livsstil, you name it.

Hon listar bl.a. fyra frågor som man kan ställa sig för att komma lite längre på vägen till att hitta sitt varför. Det är förmodligen inget man slänger ur sig på tio minuter, men jag tror det är viktigt att fundera på. Även om man har sina varför klart för sig så är det aldrig fel att ta sig en funderare.

1. Vad ger dig energi?
2. När har du känt dig som mest levande, vad har du gjort?
3. Vad älskar du att göra som du gör gratis?
4. Tänk på ditt arv, vad vill du kunna säga att du lämnar efter dig i slutet av ditt liv och vad vill du att folk ska säga om dig?

Dessutom uppmanar hon i slutet av avsnitten till att stay awesome och be mentally strong. 
:)

Walk the walk

Det finns inga genvägar.
Det blir aldrig lättare, du blir bara starkare, och måste på så sätt träna hårdare för att fortsätta utvecklas.

Walk the walk.
Gör det som krävs.
För min del handlar det om att aldrig nöja sig. Alltid hitta saker som kan förbättras. Oavsett om det är kilometertider, energiintag eller mentala verktyg.
Den dagen man är nöjd, då är det dags att sluta.

Jag har fått beviljat tio timmars idrottspsykologiskt stöd av Riksidrottsförbundet och var på min första session i fredags. Det kan bli bra, det kan bli väldigt bra.
Samtidigt var jag skitnervös över att prata med en psykolog, tänkte att han skulle analysera allt, från mitt strumpval till mitt handslag. Om han nu gjorde det så visade han det inte :)

Idag sprang jag tre timmars långpass med en timmes fartökning på mitten. Jag borde ha vetat bättre än att ta Norr Mälarstrand en solig förmiddag som denna....fick stå mitt kast när jag kryssade fram mellan barnvagnar, rullatorer och hundar.
Det var en förbaskat lång sista timme dock.

Häromdagen lyssnade jag på en podcast med Tim Noakes, där han pratade om att det spelar ingen roll hur långt du springer, när du når ca 60% kommer tecken på smärta, trötthet och utmattning, men det är tydligen bara nervsignaler som lurar hjärnan. Hm, den är lurig den där hjärnan.

För övrigt så har min karl gått och köpt sig en frack. Vi ska på vårbal på Karlberg nästa helg.
What did I ever do in my previous life to deserve that guy? :)

En återhämtningsvecka mitt i alltihop och så lite fart på det

Förra veckan hade jag "återhämtningsvecka".

Mjaha, vad har han hittat på nu då, tänkte jag först när jag tittade på schemat.

I verkligheten innebar det något mindre löpning och inga dubbelpass, fortfarande med tempopass och långpass på helgen.
Men det var välbehövligt.
I början av veckan lydde kroppen fenomenalt (som vanligt höll jag på att säga), men i slutet så var den inte riktigt med. Det var som att jag tryckte på knappen men inget hände. Flåset var det inget fel på men inget kom liksom ut i benen.

Älskar coachens svar på min veckorapport igår: "Bra att min plan med en lättare vecka har funkat. Jag har ju alltid rätt.  Men ändå. Jävligt bra vecka! No comments."

Det jäkliga är ju att karln alltid har rätt. Har, hittills, under vårt samarbete inte varit med om att han haft fel en gång...
Den här veckan känner jag mig pigg och på g. 
På onsdag ska jag testa Bikram-yoga för första gången...ska bli, minst sagt intressant.

:)

Idag sprang jag tempopass.
4+4+4 minuter (4 min distansfart, 4 min lite snabbare, 4 min tröskelfart), och så rullar man så i 90 min.
För min del betydde det idag en summa på 18.4 km i farterna 5.20-5.00-4.13.
Nu på senaste har jag iochförsig sprungit distans i fart som är högre än så, men på tempopassen funkar denna kombination väldans bra än så länge. På de sista omgångarna är det precis sådär att man känner syran smyga sig på.

Det är ju faktiskt så att alla löpare behöver tempoträning, på ett eller annat sätt. 
Kilometer-nötande i all ära, som är vanligt hos ultralöpare, men vill man förbättra sin prestation och höja sin bekvämfart så är det tempoträning som gäller.
Har man en högre maxkapacitet kommer man kunna springa i ett submaximalt tempo (alltså lägre än max, vid ultra pratar vi kanske 65-75% av max), till en lägre ansträngning.
Med åldern sjunker maxpulsen och genom det också hjärtats slagvolym och därmed hjärtats förmåga att transportera ut blod (och syre) till de arbetande musklerna vilket gör det ännu viktigare att träna sitt hjärta genom högintensiv träning ju äldre man blir för att skjuta de negativa effekterna av åldrande framför sig ytterligare ett par år.

Det kanske inte är så kul alla gånger, och jobbigt, det kan jag skriva under på.
Men efter att jag började med tempoträning för snart två år sedan har jag slagit personliga rekord på allt från 10 km till 24h.

Idag är det för övrigt 68 dagar kvar till nästa tävling.
Det vankas 24h-lopp i Schweiz.
Basel arrangerar tyska och schweiziska mästerskapen och denna svenska har lyckats haffa en plats också. Ca 1100m i en fyrkant i en park. Platt som en pannkaka och tydligen är det liveband dygnet runt. 
Inga problem för mig. Jag har Ipod.
Jag får nog däremot packa ner öronproppar åt min support :)