tisdag 20 december 2016

Framåt framåt, med en dag i taget

Dagarna går. På lördag är det julafton. Jag vägrar bli tagen av den däringa julstressen. Jul kommer det att bli ändå och det är vilka som sitter runt bordet och inte vad som står på det eller vad som ligger under granen som räknas.

Träningen går framåt och bra. Jag springer, fort, långt, kort, långsamt, lyfter saker och aktiverar rätt muskler på gymmet. Känner redan nu att det kommer bli bra det här. Bara jag pallar. För nu har vi vridit upp allt ett snäpp. Jag är trött och det händer saker med kroppen.
En dag i taget. Ett pass i taget.

Imorse var det segt. Jag kom inte ut förrän 8.30.
Dubbelpass med 70 min distans stod på schemat och jag planerade att springa hem från den sista skoldagen senare. På skolschemat stod det föreläsning med doktor hamstrings, även känd som Carl Askling, men den slutade 2h tidigare än beräknat och jag trodde att mina ben skulle vara lite uppröra på mig men de travade mer än lydigt hemåt i rask takt.

Angående 2017 så har jag skissat lite på tävlingar. Vill tävla lite mer på kortare lopp, från 10 km och uppåt i en vettig hastighet för att få upp lite bra tempo. Hojta gärna om ni har något bra tips, gärna lokala smålopp!

Än så länge ser skissen ut såhär:
- Stadion marathon 14/1
- Bislett 50 km 18/2
- Skövde 6h 11/3 
- Borlänge 6h 25/3
- TEC, kanske 50 miles, eller pacea, 21-23/4
- Sätermaran (hel eller halv) 6/5
- Stockholm marathon 3/6


söndag 11 december 2016

"Vad bra det ser ut"

Idag var första långpasset på ett bra tag.
Jag var lite smått nervös men det gick jäklarns bra och benen var pigga. Vädret däremot gjorde sitt bästa för att motarbeta mig. Snön yrde och snömodden slaskade runt fötterna på mig när jag tog mig bort förbi Alvik, rundade Söder för att sen vända hemåt via Riddarholmen och Kungsholms strand. 27 km senare stängde jag av klockan och var tokigt nöjd med mig själv.

Jag mötte en hel del löpare. Många såg tärda ut av vädret men många också lugna och harmoniska.

Strax innan Skanstullsbron mötte jag en äldre herre som också sprang. Han gjorde tummen upp och ropade "Vad bra det ser ut", "Tackar tackar" ropade jag tillbaka och fortsatte glatt.

Jag har en tendens till att möta många sådana farbröder överlag, men rätt många på senaste tiden. Ni vet de där som gärna pratar, har hållt på med någon form av idrott i förmodligen hela sina liv och oftast bär den lokala idrottsföreningens vindoverall. De.

Några gånger när jag sprungit intervaller på Kristinebergs IP har samma äldre herre varit där. Han berättade för mig en gång att han varit där varje dag sedan 197ngnting. Jag fick veta att på 1970talet då hade Krillan de näst bästa banorna, efter Stockholms Stadion.
"Mjaha, tänkte jag för mig själv, de har inte gjort mycket åt de banorna sedan dess uppenbarligen."

Sen tyckte han också att jag hade ett bra löpsteg och att det där med ultra det fick man bara dåliga knän av så det var inget att hålla på med...
Tack för informationen.

Mestadels är dessa äldre herrar väldigt trevliga och tycker det är kul att prata idrott.
I början av hösten, strax innan EM cyklade en av de upp bredvid mig när jag var på väg uppför Tranebergsbron.
"Jahaja, är det sista rycket inför Stockholm halvmarathon?"
"Nja, nej, inte riktigt."
"Nehej, ajja, det ser bra ut iallafall."

Man kan få reda på väldigt mycket roligt av dessa herrar och resten får man ta med en nypa salt (eller en skopa). Förmodligen kommer jag bli likadan när den dagen kommer :)

söndag 4 december 2016

En mörk tid

Det slog mig häromveckan.
Nu ligger det mörka tider framför mig.
4 månader med reflexväst, mössa, vantar och en jäkla massa tvätt i tvättkorgen. Det är därför extra viktigt för mig att fokusera och hålla fast vid målet. Det kan jag nu, jag har återhämtat mig, (framförallt mitt huvud), haft några urladdningar för att orka fokusera all in åt prestationshållet.

Den här veckan har jag också kommit igång med träningen och faktiskt "tränat" för första gången sedan EM.
Kroppen svarar med att bli trött, men ändå hålla bra tider och bra steg.

Idag spenderade jag två timmar tillsammans med Madde för att kartlägga mina nuvarande svagheter och utforma program för styrketräning och rörlighet. Det var tufft. Bra. Mina svagheter ska bli mina styrkor och jag ska bygga den bästa och starkaste versionen av mig själv (hittills).
Idag är det 209 dagar kvar till VM och INGET kommer att lämnas åt slumpen.

Varje steg, varje pass, varje plan, är ett steg i riktning mot Belfast 2017!


tisdag 22 november 2016

Bislett 24h 2016; The side story, eller; "Ta mig tillbaka, till Bislett Stadion"

Helgen som var spenderades, nästan traditionsenligt, inomhus under Bislett Stadion i Oslo.
Där har jag varit förr.

2010: ca 192 km
2011: ca 211 km, vinst i damklassen
2012: ca 180 km, gick av banan vid ca 20h efter höftkramper
2013: ca x km (kommer inte ihåg) gick av banan vid 21h efter ultrakräkningar och svarta kluttar som kom upp.
2014: ca 228 km, vinner hela skiten
2015: åker dit på fredagen och hejar på 24h och 48hlöpare och tänkte jag skulle springa 12h med start kl 22 på lördagen när jag inte hade sovit dygnet innan, dålig idé, får en käftsmäll av Elof och kliver av knappt innan jag har börjat...
2016: support åt Anna Grundahl.

Denna gång hade jag alltså en klar och tydlig uppgift.
Bra. Jag behöver uppgifter.
Dock kommer jag alltid på, när det är försent, att det där med att vara support är egentligen inte min grej. Det slutar alltid med att jag blir helt nipprig...men det löste sig rätt bra den här gången.
Det kaaaan hända att jag var lite crazy och nervös den sista timmen. 

Jag säger inte att det är så, bara att det skulle eventuellt kunna hända.

Men loppet då?
Väldigt mycket folk, tyckte jag.
Väldigt många som sprang fort i början.
Väldigt många som nog trodde att det skulle bli enklare.

Tiden gick vädigt fort vid supporterbordet. Jag tycker tiden kan rinna iväg när man springer men att den gick så fort när jag supportade? Måste varit pga sällskapet, hade ju äran att ha halva svenska herrlandslaget bredvid mig, Dan "Elitalo" Välitalo :)

Anna landade in på precis över 216 km efter ett mycket väl genomfört lopp! Jag är så förbaskat stolt över henne och sättet hon genomförde loppet! <3 <3 <3

Therese Falk (som för fyra veckor sedan slog norskt rekord och sprang 228 km på EM i Albi) gjorde ett helt overkligt lopp och sprang över 220 km.
Hmm, var vi verkligen på samma ställe för en månad sedan?
Det fanns inte en suck att jag skulle överväga att ställa mig på startlinjen.
"Jeg skall bare kose mej." - sa hon innan loppet.
Japp.
Kose sej.
I 220 km.
Det ni ;)

I övrigt så debuterade också Max Själin (vi träffades första gången under Gore Tex Trans Alpine 2014) på 24h med en oerhört ödmjuk inställning men fick magproblem och allt annat jävelskap. Han stannade kvar på banan dock, och jäklar vad han slet. Av någon anledning erbjöd jag mig att åka med till Espoo om han skulle springa där, #whydoikeepdoingthis . Det ska bli riktigt intressant att se vad han kan göra när han får till det!

Anna fick en riktigt fin buckla, själv åkte jag därifrån med en raspig röst och en förkylning som fick fart igen. Haha, där får man för att man inte var med och tävlade :)

Anna - I love you!
Dan - du är ELIT, på riktigt!
StigAndy - skaka rumpa! och glöm inte min mössa ;)
Therese - du er RÅ!
Geir och Sharon - <3


måndag 14 november 2016

Jaha, och nu då?

Tre veckor sedan.
Tjo vad tiden går fort.

Jag har återhämtat, återhämtat, och återhämtat lite till.
man ska aldrig underskatta återhämtning.

Rent praktiskt så har jag gjort såhär:

- Kompression! Jag bodde i princip i kompressionstights och strumpor från http://shop.cw-x.nu/ de första dagarna. Bra skit.
- Badat i Epsom-salt. Bra för ömma och trötta muskler. Påskyndar inflammationsläkning.
- Ätit mat. Jag var knappt hungrig på två veckor, dels för att jag var förkyld och dels, ja, av någon annan anledning. Men jag visste att jag behövde. Så många små mål. Mycket grönsaker, fett, protein och kolhydrater av den braiga sorten.
- Jag har smort benen med magnesium , inledningsvis var jag något skeptisk men jag upplever att det funkar hur bra som helst
- Druckit. Vatten, vatten , vatten. Dock så valde min kropp att totalt absorbera det för jag var knappt på toa heller. Däremot så har jag fortfarande svettattacker om nätterna. 
- Sovit. Både längre på nätterna, säkert 9-10h/natt och en och annan tupplur. Det är då kroppen har tid att reparera sig, och den här gången fanns det en del att jobba med.
- Kramas. Viktigt som alltid men viktigare i återhämtningfas hävdar jag bestämt :)
- Massage. Dagen efter hemkomst låg jag på bänken hos Maria . 
- Njutit av min prestation! och utvärderat och funderat.
- Cirkulation och motion. Ingen träning än så länge trots att jag börjar på schema imorgon. Men inledningsvis var det promenader, sen cykel fram och tillbaka till skolan och förra veckan började jag jogga smått. Inga krav. Tittade inte på klockan, det spelar liksom ingen roll. Hade bestämt att jag får gå om det blir jobbigt. Men det var bara skönt. Skönt för kroppen att komma tillbaka i ett känt rörelsemönster och skönt för huvudet att rensas. Kroppen mår inte bra av att sitta still, spelar ingen roll om man sprungit i 24h eller inte.

I helgen var jag på äventyr med min bästa vän. Vi spenderade 24 galna timmar i Berlin, galet men det var längesen jag hade så roligt. Minne för livet! Det som nästan var roligast var att killen som ägde tatueringsshopen vi hamnade på sprang ultra...vad är oddsen liksom? :)

Därmed sätter jag nog punkt för återhämtningen,men är inte rädd att backa ett steg om det behövs, och nu är jag redo att blicka framåt och grotta ner mig i träning igen. Först blir det ett par veckor med kom-igång-träning och därefter lätt grundträning i två veckor.


#youcantdoepicshitwithbasicpeople
...inte mitt ben ;)


onsdag 9 november 2016

Återhämtningen; the essential and holy

För mig är återhämtningen helig. Den ruckar jag aldrig på. 
För att orka fokusera till 100% måste jag få släppa på all kontroll emellanåt. 
Att planera träning men inte planera återhämtning är rent utsagt skadligt och inget gott kommer ur det. 

Innan jag åkte till Frankrike hade jag köpt en påse lösgodis och en påse naturgodis, tejpat igen de och gett de till Anna för de skulle jag få när loppet var över. 
Oj vad jag längtade. Jag hade haft strikt kosthållning i närmare tre månader.
När jag väl "fick", så ville jag inte ha. Är det inte konstigt.

Jag hade också sagt att morgonen efter loppet skulle jag våldsäta crossainter. Jag åt två mini, sen var det bra.
Hmpf, so much för att våldsäta.
Är det inte konstigt det där, så fort man "inte får" , så vill man ha och när "man får" så vill man inte ha. Jag har inget intresse av att förstöra min kropp med skräp bara för att.
Men jag har släppt på kontrollen.
Tillfälligt.

Däremot tänker jag på vad jag äter för att kroppen ska reparera sig så bra som möjligt.
Jag drog på mig en förkylning några dagar efter hemkomst (konstigt va`?) vilket innebär att jag i princip förlorar aptiten, men jag försökte ändå tänka på att äta tätt för att jag visste att jag behövde och sen bar det iväg till Polen för spahelg.
Kan inte säga att jag rörde mig sådär överdrivet mycket, förutom en morgonpromenad i ett blåsigt Warszawa med alldeles för lite kläder som fick det däringa halsontet att ta fart.

Jag har sovit mycket. Det gör jag fortfarande. 

Det blev en hel veckas inaktivitet/ren vila pga förkylning. Sen kände jag att det fick vara nog och började lite smått med några morgonpromenader. Sen en kort jogg, lite längre jogg och jäklarns så skönt för kroppen att göra något den är van vid. 
Jag ljuger om jag säger att det gick lätt men under omständigheterna en lagom fart. Dock så betyder det som står på klockan inte ett dugg för tillfället. 
Sen damp det ju ner ungefär en meter snö, men imorgon litar jag på att det är plogat på cykelvägen runt Brunnsviken iallafall :)

Återhämtning för huvudet också ja.
Efter att ha haft ett stort mål och tänkt på det varje dag, varje pass, varje kväll, så är det skönt att "bara vara". Både huvudet och kroppen behöver få lugna ner sig för att orka fokusera igen när det väl är dags att blicka framåt.
Dock så har jag inte alls samma känslor som jag fick en tid efter Basel. Då hade jag svårt att värdera min prestation och tyckte liksom att det inte var så stor grej. 242 km, det kunde säkert vem som helst haspla ur sig.
Nu klappar jag mig själv lite extra på axeln mentalt när jag går och lägger mig på kvällen. Fy fasen Maria, du är Europamästarinna!
Tänker tillbaka på timmarna (de jag kommer ihåg) i Albi, alla varven, värmen från solen, svalkan från natten, känslan när Andreas med 50 min kvar säger; "Du måste öka ännu mer"..... Såhär i efterhand kan vi konstatera att jag gjorde precis det. Sista timmen sprang jag tydligen 12.8 km.
När jag passerade 240 km i Basel var jag en av 14 kvinnor i Europa som har gjort det.
När jag gick i mål i Albi var det med det tredje bästa resultatet i världen.
Någonsin.
Det har inte sjunkit in än.
Men jag är stolt.
Så förbaskat stolt.

Häromdagen träffade jag Andreas. Vi utvärderade, pratade, funderade och sen stängde vi boxen EM 2016. För tillfället. :)
Vi blickade lite framåt och pratade om inriktning för kommande träning och hur saker och ting ser ut nu och vad vi (jag) behöver jobba på.
Det kommer bli en lång, men intressant vinter.

fredag 4 november 2016

24h-European Championship 2016; My side of the story; or; I don't follow dreams, I hunt goals - English version

Ok then, time to get down on paper what actually happend those 24 hours in France about ten days ago.
But to be totally honest I still don't know. I just ran. And that's the truth.

I ran to reach a goal.
I ran to defend my goldmedal.
I ran to break a personal record.
I ran for Sweden.

Before the race:
We arrive early to the arena. Good, I like to be on location, feel that I'm in control. 
Foto: Stig Andy Kvalheim Rambö
It's rather chilly this morning. Good, I like. Although I knew that it would be warm during the day. Bring it on.
As always I wanted to be alone just before the start.
I plugged in my headphones, put on my sunglasses and sat down by myself.
Soon I would get to start, soon all those hours of hard training would be made justice, all that energy I had spent on getting in the best shape of my life would now be released. 
I had a clear goal. I would run 245 km and defend my title as European Champion, and I would do it my way.


10am-4pm:
Foto: Andre Migneau
Finally we're on roll. But still many hours left. Think, Maria. I take a few laps and get a good grip over the loop. Is it better to take a wide turn behind the stand or slow down a bit and tighten the curve? Where do I put my feet best to avoid tripping over the carpet on the stadium. That's the kind of things that go through my head during the first hours. Take in the gels, down the sportsdrink, walk those few steps and stretch the arms. The loops go by. The sun rises more and more. 
Suddenly my body starts protesting. It's hot and it feels like I'm running with the brakes on. I yell at Andreas. I get a soaked "buff" to put around my neck and extra water with salts. A few more laps and the breakes are off. At the end of the first six hours I think I'm in 6th or 7th place. But it's totally irrelevant at the time.

4pm - 10pm:
The sun is preparing to leave. I am preparing to press start. Soon, soon. The loops go by. I've been to the bathroom twice so far. That's a record. If I'm doing this, I'm doing this. No fuss. This is what I've trained for. I listen to music and connect the songs with feelings and memories that drives me forward, I eat gel, drink water and Perpeteum. Gainomax tastes great after 6 hours but the Fanta after 12 hours is amazing. After a little fishingtrip I pass the croatian girl who has ran to fast in the beginning and after 11hours and 30 minutes I am in the lead.

10pm - 4 am:
The night has arrived. I push the startbutton. I go to the bathroom again at 13 hours but decied that it's the last time (it was the kind of hole-in-the-ground, and that is not so desireable after 13hours of running, Annika went after 23h, yiack, just saying). 
The number of runners on the course has decreased. The air is cool. My favourite temperature. Alot of people put on jackets and hats.
At 12 hours I set a new Swedish record with 127.157 km with 3 min and 21 seconds left on that hour.
At 12hours I'm suppose to slow down just a bit. I feel that I actually don't need to but I think I still do to be sure that the plan works the whole way. 
At about 15hours and 15 minutes it's a new Swedish record on 100 miles.
I yell out to Anna and Andreas that now it's only two marathons and a couple of kilometres left to my goal. It made perfectly good sense in my head, but not to them.
I don't want the race to end. This is what I've been training for and now I'm here. This is what I want, I have to make the absolute best of it. I know that I can run for 24hours, now there's another agenda.

When it's 7hours to go I start counting in my head (not my strongest, and not after 17hours of running) och start thinking that maybe Lizzy Hawkers record at 247.1 is possible. I yell at Andreas to do the math (he does alot of counting during this race). I really think I have it in me.6h and 30 min left and he says that if I keep the splits like I'm doing now, it'll work.
"Go?"
"Go!!!"

4am - 10am:
I keep the splits. From time to time I feel abit f*cked up in the head, but nothing a little RedBull and som gel with caffeine can't handle.
I feel that it's actually going to work. I feel strong. The legs are moving forward. The race cannot simply end. I have to run a little further.
With 2h left Andreas says: "IAU has skipped the difference between road and track. You have to run 2.5 km further."
"Eeeeehhhh, say what?????" I think to myself; "Jesus man, you can't be serious, ok, that's it, I'm screwed, it'll never work...."
One more lap.
"You can do it Maria, but you have to speed up, 250 is the goal!!!"
Speed up? After 22 hours of running it's not your favourite thing to hear.
1hour 50 minutes and 19 km to 250km.
"Oh what the hell, I'll give it a try. Make it or break it."
Whatever happens I have to give it my best. I speed up. And make it. The legs start moving faster. Shit.
50 min left.  
"Maria, you have to speed up even more."
I nearly burst into tear, there's nothing more. How am I going to speed up???? My legs hurt like hell, but other than that I feel fine....shit, I've got no excuses.
I speed up.
What the hell is 50 min of your life, really?
All of a suddend the legs feel lighter and the splits hit new records. I wander between hope and despair. "Oh f****ck it, one more lap, it can't be over yet, I have to make it further.
I feel as though I'm pouring my body forward and the technique is not good example on running.
Less than 10 minutes to go and I look up at the scrreen, one more lap and I'll pass 250km.
ONE FREAKING LAP!!!
Last time in the tough curve behind the stands, last time over the gravel, last time passing into the arena.
The chip gives a beep when I pass the carpet and the numbers roll over to 250km.
Andreas is screaming like a possesed, "THE GATE IS THE RECORD!!! THE GAAAAAATE!!!"
I run through the gate and now there's only minutes left.
I've got a volunteer behind me on a bike (wouldn't it have been better to be infront of me?) who's yelling Pardon Pardon, to the runners ahead of me.
Last signal, I drop the rod that's suppose to mark my final position, my legs fold from under me and I fall to the ground. I haven't stopped for 11 hours and feel kind of dizzy.
After 30 seconds on the ground a french anti-doping controller wants me out of there.
Anna and Andreas run up and we hug and cry.


WHAT HAPPEND???

A doping controll, a shower and a couple of tears later I found myself on the podium listening to the words I've been hearing every night for the last seven months: "European Champion, representing Sweden: Maria Jansson!", and; "Please stand up for the national anthem of Sweden."  

A few minutes late I am back on the podium, receiveing the silver medal for the team event together with Annika, Sandra and Torill. My heart bolts with pride <3

I can't explain it ni words but my biggest thankyou to :
Det går inte att förklara i ord men världens största tack går till:

- Andreas, my coach and support, for all the blockintervalls you made me run and the right words at the right time. Like you said last year, we've only just begun. And as always, you were right :)
- Anna Grundahl and Ulf Nilrud; for going to France and staying awake for over 24 hours and for pouring your love (and sportsdrink) to us runners. Worlds best support now doubt about it! <3
- Annika, Sandra and Torill for your efforts <3
- Dan and Johan, the mens team, because you are you. And that me and Sandra got to hang in the Lufthansa lounge with you :) 
- Madde! For getting my, once again, in the shape of my life!
- last but not least, to Him I share my life with. You know why <3
-



Liten yrselattack efter prispallen, sånt man får ta.
Foto: André Migneau


To sum it up:
- 3 Swedish records: 12h, 100 miles, 24h
- Nordic and European record on 24h: 250.647 km.
- Gold medal (individually)
- Silver medal (team)

Proud.
So damn proud.
I didn't follow a dream, I hunted a goal.
And I won.
How I won!!!






Foto: privat



Foto: privat

onsdag 2 november 2016

24h-EM 2016; My side of the story; eller; I don't follow dreams, I hunt goals (Le ben du Pann)

Dåså, dags att få på pränt vad som egentligen hände det där dygnet i Frankrike för drygt tio dagar sedan.
Men för att vara helt ärlig så vet jag faktiskt inte. Jag bara sprang. Och det är faktiskt helt sant.

Jag sprang för att nå ett mål.
Jag sprang för att försvara ett EM-guld. 
Jag sprang för att slå ett personligt rekord.
Jag sprang för Sverige.

Innan:
Foto: Stig Andy Kvalheim Rambö
Vi kommer rätt tidigt till arenan. Bra, jag gillar att vara på plats, känna att jag har kontroll. Den här morgonen var det kyligt. Bra, jag gillart. Dock visste jag att det skulle bli varmt under dagen. Bring it on.
Som alltid vill jag helst vara för mig själv innan start. Jag satte i hörlurarna, satte på mig solglasögonen och satte mig ner för mig själv.
Snart skulle jag få starta, snart skulle jag få betalt för alla de där timmarna träning, all den energin jag hade lagt på att komma i bästa form möjligt skulle nu äntligen få släppas ut.
Målet var tydligt. Jag skulle springa 245 km och jag skulle göra det på mitt sätt.


Kl 10-16:
Foto: Andre Migneau
Äntligen igång. Men många timmar kvar. Tänk nu Maria. Känner in banan i ett par varv, är det bättre att ta ut svängen där bakom läktaren eller sakta ner och tighta till? Var sätter jag fötterna bäst när jag springer över varvningsmattan för att inte snubbla? Det är sånt som går i mitt huvud de första timmarna. In med energi direkt. Varven rullar på. Solen stiger mer och mer. 
Plötsligt tar det stopp.
Känns som att jag springer med handbromsen i. 
Ropar till Andreas.
Jag får en blöt buff runt halsen och extra vatten.
Ett par varv till och handbromsen släpper. Jag tror jag ligger runt 6e eller 7e plats. Oväsentligt än så länge.

Kl 16-22:
Solen förbereder sig för att tacka för sig. Jag förbereder mig för att trycka på start. Snart snart. Varven rullar på. Har varit på toa två gånger än så länge. Rekord. Ska det va så ska det va. Inget tjafs, det är det här jag har tränat för. 
Jag lyssnar på musik och kopplar låtarna till känslor och minnen som driver mig framåt, äter gel, dricker vatten och perpeteum. Gainomax smakar bra efter 6h men Fantan efter 12 är oslagbar. Efter lite fiske går jag om kroatiskan som har öppnat för hårt och efter 11h och 30 min är jag i ledning.

Kl 22-04:
Natten är här. Jag trycker på start. Går på toa igen vid 13h och konstaterar att det är fanimej sista gången (för övrigt är det hål-i-golvet-varianten, funkar mindre bra efter 13h löpning, Annika gick efter 23h, fy fasen, just saying).
Huma hhokladgel med koffein. The shit!
Foto: André Migneau
Antalet löpare på banan blir färre. Det är svalt och skönt. Min favorittemperatur. Andra tar på sig, det är dunjackor och mössor.
Vid 12h slår jag nytt svenskt rekord (Sverigebästa) med 127.157 km med 3min och 21 sekunder kvar på timmen. 
Vid 12h ska jag också slå av på takten. Jag känner att jag inte behöver det men sänker nog lite (tror jag iallafall) för att vara säker på att planen ska hålla hela vägen.
Vid ca 15h och 15 min är det nytt svenskt rekord på 100 miles. 
Jag ropar till Anna och Andreas att nu är det bara två maror och några kilometer kvar. Verkade hur logiskt som helst i mitt huvud men det tyckte inte de.
Jag vill inte att loppet ska ta slut. Det är ju det här jag har tränat för, nu är jag här, det är ju det här jag vill, nu måste jag göra det absolut bästa av det här. Att jag kan sprinag i 24h det vet jag redan, nu är det andra saker som gäller.

När det är 7h kvar börjar jag räkna lite smått i huvudet (inte min starkaste sida, framförallt inte efter 17h löpning) och funderar på om det kan gå att slå 247.1 km, som Lizzy Hawker har som europeiskt rekord. Jag ropar till Andreas och han ska räkna på det (han får räkna rätt många gånger under det här loppet). Jag tror jag har det i mig.
6.30 kvar och han säger att om jag håller varvtiderna så kommer det att funka.
"Ska vi köra?"
"Vi kör!"


Kl 04-10:
Jag håller varvtiderna. Känner mig lite puckad i huvudet från och till men det är inget lite redbull och en gel med koffein inte kan fixa.
Jag känner att det kommer gå vägen. Jag känner mig stark. Benen rör sig. Loppet får inte ta slut. Jag måste hinna lite längre.
Med 2h kvar säger Andreas: "IAU har slopat skillnaden mellan rekord på väg och bana, du måste springa 2.5 km längre."
"Eeeehhh, va??????" "Jesus karljäkel, du kan inte mena allvar, nähä, det är kört, det kommer aldrig gå...."- tänker jag.
Ett varv till.
"Det går Maria, men då måste du öka, det är 250 som gäller!!!"
Öka? Efter 22h löpning är det inte det roligaste att höra.
1.50 kvar och 19 km kvar till 250 km.
"Jamen va fasen, jag provar väl då. Det får bära eller brista."
Hur det än går så ska jag krama ur allt som finns. Jag ökar. Och det bär. Benen springer fortare. Shit.
50 min kvar.
"Maria, du måste öka ännu mer..."
Sista passeringen över mattan, passerar 250 km
Foto: André Migneau
Jag börjar nästan gråta, det finns inget mer. Hur ska jag kunna öka??? Jag har sjukt ont i benen, men i övrigt mår jag ju fint...shit, no excuses.
Jag ökar.
Vad är 50 minuter av mitt liv, egentligen?
Plötsligt känns benen lättare och varvtiderna når nya rekord. Jag slängs mellan hopp och förtvivlan. "För i helvete, ett varv till, det får inte vara slut än, jag måste hinna längre."
Det känns som jag vräker mig fram och löptekniken är inget man drar som ett exempel.
Mindre än tio minuter kvar och jag tittar på skärmen, ett varv till och jag passerar 250 km.
Ett VARV!!!
Sista gången i 90graderskurvan bakom läktaren, sista gången över rullgruset, sista gången in på tartanen.
Chipet piper till när jag passerar mattan och siffrorna slår över på 250 km.
Andreas skriker som en besatt, "GRINDEN ÄR REKORDET!!! GRINDEN!!!!!!"
Ut genom grinden och snart är det bara en minut kvar.
Jag har en funktionär på cykel bakom mig (hade det inte varit smartare att ha den framför?) som plingar och ropar Pardon pardon till löpare framför mig.
Slutsignalen går, jag tappar pinnen som ska markera min slutposition, benen viker sig under mig och jag bokstavligt talat ramlar ihop. Jag har inte stannat de 11 senaste timmarna, yrseln är ett faktum.
Jag hinner ligga på asfalten 30 sekunder innan en fransk dopingkontrollant rycker i mig och vill ha mig därifrån.
Anna och Andreas kommer och det blir kram- och gråtkalas.



VAD HÄNDE???

En dopingkontroll, en dusch och ett par tårar senare står jag på prispallen och hör det som jag visualiserat för mig själv varenda kväll de senaste 7 månaderna: "European Champion, representing Sweden: Maria Jansson!"
och: "Please stand up for the national anthem of Sweden."

Några minuter senare får jag åter gå upp på prispallen tillsammans med Annika, Sandra och Torill för att ta emot silvermedaljen i lagtävlingen. Hjärtat spricker nästan av stolthet <3

Det går inte att förklara i ord men världens största tack går till:

- Andreas, min tränare och bollplank, för alla blockintervaller och rätta ord vid rätt tillfälle. Som du sa förra året, vi har bara börjat. Du hade rätt, som alltid :)
- Anna Grundahl och Ulf Nilrud; för att ni ville vara i Frankrike och vara vakna i ett dygn och överösa oss löpare med kärlek (och sportdryck) i särklass världens bästa support <3
- Annika, Sandra och Torill för era insatser! <3
- Dan och Johan, herrlaget, för att ni är ni. Och för att jag och Sandra fick hänga med er i loungen ;)
- Madde! för att du återigen fick mig i mitt livs form!
- sist men absolut inte minst, till Han jag lever med. Du vet varför. <3




Liten yrselattack efter prispallen, sånt man får ta.
Foto: André Migneau


Summa summarum:
- 3 st svenska rekord/sverigebästa: 12h, 100 miles, 24h
- Svenskt/nordiskt/Europeiskt rekord: 250.647 km.
- Individuellt guld
- Lagsilver


Stolt.
Så sjukt stolt.

Jag följde inte en dröm, jag jagade ett mål.
Och jag vann.
Jäklar vad jag vann!!!






Foto: privat



Foto: privat


tisdag 18 oktober 2016

Min största motståndare

Jag är en tävlingsmänniska.
Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas.
Dock har jag aldrig varit speciellt bra på någonting.
I min ungdom vann jag inga tävlingar.
Men mina föräldrar uppmuntrade mig att hålla på ändå, så länge jag tyckte det var roligt och jag ville tävla så ställde de upp med allt runtomkring.

Detta avsaknad av resultatmål har gett mig väldigt mycket.
När jag ska tävla, är det jag själv som är största motståndaren.
När jag ställer mig på en startlinje har jag bara en sak i huvudet; att göra mitt bästa. Annars har jag inget där att göra. Det spelar ingen roll om det är något jag aldrig testat förut, eller något som är hemvant och bekant område. 
Att bara "springa igenom" ett lopp, det är inget som funkar för mig. 
Jag tar det jag har, för den dagen, och gör det bästa av det. Sen får jag utvärdera efteråt.

Resultatmål, det innebär att vad andra gör påverkar mig. Det kan jag ändå inte göra något åt. Jag är mest nöjd, när jag känner att jag har gett allt. Sen om det innebär att jag hamnar på 143e plats eller vinner, spelar faktiskt mindre roll. Att känna att jag har gjort allt, det är värdefullt för mig. Sen går det ju inte att göra något åt andras resultat och vara upprörd över att "någon annan" har sprungit snabbare, eller vad det nu gäller. Har jag gjort allt jag kunnat så räckte det till en viss placering, så är det bara.

Det är därför jag inte gillar dessa "om".
"Om vädret inte hade varit si och så."
"Om inte sportdrycken hade gett mig magproblem"
"Om jag inte hade siochsådär och fan och hans moster."

Om existerar inte i resultatlistan.

Nu på lördag står jag på startlinjen i ett internationellt mästerskap.
Det är stort, det är det.
Men ändå så tävlar jag mest mot mig själv. Om jag når mitt egna mål, så kommer det att räcka långt. Når jag inte mitt mål så kommer ingen vara så besviken som jag. Men har jag gjort det jag kan med det som jag har (och det som händer, det hinner hända mycket på ett dygn), så vet jag att jag kommer vara nöjd. 
Det är jag som lägger den största pressen på mig själv. 
Det är ingen annan som har rätt att göra det.

Jag är förberedd.
Jag är stark.

Nu vill jag att startskottet ska gå så att jag kan påverka resultatet.

#4dayslefttoeuropeanchampionship3dayslefttohardenthefuckup


onsdag 12 oktober 2016

One day at a time.

Ingefäraavkok, Omega-3, gurkmeja, blutsaft, vitlök, vitaminer.....tja det är några av de saker som ligger uppraddade på morgonen.
Just nu så vägrar jag att bli sjuk. Då luktar jag hellre vitlök.
Vitaminer, jag som aldrig tagit en vitamintablett i hela mitt liv, men men, better safe than sorry.

För en vecka sedan konstaterades det att jag har vätska i mitt vänstra knä.
Att något inte riktigt stod rätt till det visste jag innan det, knät hade varit svullet till och från i drygt två veckor. Men ingen smärta eller något som hämmade mig i någon rörelse. Framförallt så kände jag inte av det när jag sprang.

Jag var nere i Turin för att springa militärVM i marathon men tog där beslutet att inte starta pga knät som återigen svullnade och denna gång gick det inte tillbaka.
Det var surt att bita i äpplet men jag vet att jag aldrig hade förlåtit mig själv om det hade visat sig äventyra min start i EM.

Förra veckan var jag på ultraljud och läkaren konstaterade att det inte var någon fara på taket. Ingen slemsäcksinflammation (som jag hade fått besked om vid en annan instans) utan att detta var väldigt beskedligt men att två tre dagars vila inte skulle skada.
Det har ju samlats vätska där av en anledning.

Efter samråd med Andreas så blev det tre dagar med alternativ träning, vilket fult ord, alternativ träning.....så jag cyklade, och cyklade och cyklade.
Fy satan så tråkigt. Dessutom fick jag punktering på det sista av dessa pass, hade aldrig hänt om jag sprungit, just saying.

Jag ägnade helgen åt mig själv, R var borta med jobbet, tränade, åt, vilade, funderade, tyckte lite synd om mig själv.
Konstaterade på söndagen att det är väldigt tröttsamt det här med självömkan och att det inte är något för mig. Pratade med coach och nu har vi en plan inför de sista dagarna.
Full fart framåt men ändå försiktigt och en dag i taget.

Jag tvättar händerna som aldrig förr, går och lägger mig tidigt och tar varje tillfälle i akt till att vila.

Igår sprang jag ett 2timmars distanspass med fartökning på mitten.
Jäklar, var som en ko på grönbete och det blev ett otroligt bra pass trots motvind och backar. Dock har den däringa cyklingen gjort att mina ben var väldans sega några dagar, andra muskler som inte är så vana att jobba.

Hursomhelst.
Nu ser jag framåt, och vill samtidigt poängtera att detta inte är någon skada. Skada det är när något är trasigt och man har ont.
Bra , då har vi rett ut det. Viktigt att hålla isär äpplen och päron.

#10dayslefttoeuropeanchampionship9dayslefttoimprove

tisdag 27 september 2016

Det drar ihop sig

Jajjemän.

Idag är det 25 dagar kvar. 

Kroppen mår utomordentligt bra. Den är lite trött emellanåt men det är precis som det ska vara. Det var längesen jag hade en vilodag och kilometertiderna blir hela tiden bättre.
Jag prioriterar dock min återhämtning väldigt mycket nu och prioriterar bort saker som inte gynnar mig.

Det finns ingen genväg, bara en väg...spring!
Jag känner att det liksom bubblar i magen, men på ett lite subtilt sätt än så länge. Som en balja med kolsyrat vatten som precis har hällts upp. 
Det bubblet kommer att växa de kommande veckorna.
Växa och smalna av. För att sedan smalna av ju närmre start jag kommer och sedan explodera och bubbla över som när man stoppar en brustablett i det redan bubblande vattnet.

Det är inriktningen i allafall.

Vis av erfarenheten kommer jag förmodligen att panika och åka mental bergochdalbana minst en gång innan det är dags för avfärd.
Eller kommer jag att göra det? Det har blivit mindre och mindre av den varan och för några veckor sedan smakade jag på en bit av den tårtan. 
Det kanske räcker?

Till helgen är det dags för ett annat äventyr. Det är avfärd till Italien för att springa Militära VM i marathon. 
Det blir en perfekt avslutning på en tuff träningsperiod och som alltid är jag mycket stolt över att få representera mitt land!