onsdag 30 december 2015

Man måste ha huvudet med sig

Jag tror på hård träning.
Och jag tror på återhämtning. För både kropp och själ.

När man gör båda de här sakerna, måste man ha huvudet med sig. Det är viktigt.

Jag har tävlat, sprungit marathon och 24h-lopp, där huvudet inte har varit med.
Mitt första VM 2012 är ett utmärkt exempel. 
Usch och fy.
Vilka minnen.
Men också otroliga erfarenheter.

När jag tränar, oavsett vad det är, jobbar jag mycket med att vara i nuet, där och då. Inte fundera eller tänka på annat. Jag tänker på det jag gör just då. Känslan i steget, graden av ansträngning, kroppens hållning, in- och utandning och vilket syfte passet har. 
Det funkar för mig.
Jag har också nästan slutat sprungit med musik, det hjälper mig att fokusera faktiskt. 

I lördags hade jag fem timmar på schemat.
Vi befann oss i Borlänge. 
Jag fiskade efter sällskap på facebook men fick inget napp. Jag klev upp kl 6, i med en tallrik gröt och en kopp kaffe och sen tassade jag iväg.
Huvva vad kyligt det var ute. Ganska kallt. Tur jag hade väst.
Jag sprang upp mot Vallmora för att sedan vika av på Rexbo-vägen (för er som är bekanta med området), fortsatte på vägen mot Insjön och vände sedan efter två och en halv timme för att ta mig hem igen. Syftet med passet var ihållande löpning under en lång tid och frekvensen på benen. Inte springa fort, men påminna benen om att ibland springer de länge.

Den senaste tiden har kroppen känts väldigt lätt. Lite trött stundtals mellan passen men så fort jag sätter fötterna i skorna och kommit några kilometer så känner jag mig väldigt lätt. Så också denna dag.
De första fyra timmarna gick väldigt fort. 
Sista biten hem är alltid lite seg för att man vet att man snart är framme.
När jag var därute på vägen, mötte inte många själar, så funderade jag på det där med fokus.
För mig blir det bäst när jag har 100% fokus på det jag gör. Förbereder mig för att genomföra på bästa sätt.
Jag vill ha en stark kropp och ett starkt huvud.

För att skapa de förutsättningarna försöker jag lägga kraft på rätt saker.
Jag känner själv att jag är mindre stressad än vad jag var för ett år sedan. Jag lägger inte mycket av min energi på saker jag inte kan påverka och försöker låta bli att hetsa upp mig över saker som inte rör mig. 
Jag skrattar och är tacksam varje dag. Jag försöker se till att de jag tycker om och värdesätter får veta det, jag tror det är viktigt.

Det som hjälpt mig med detta är framförallt yogan. Förutom att stärka min kropp så stärker den mitt huvud och har stärkt min förmåga att fokusera.



anima sana in corpore sano - healthy soul in a healthy body





måndag 21 december 2015

Personliga rekordens tävling 2015; My side of the story; Eller, Låt mig berätta en sak...

Hösten 2007, under min officersutbildning, träffade jag Paula. 
Paula Banck. En flottist, bördig från Malmö.
Vi hamnade i samma avdelning (klass) under tiden på Militärhögskolan i Halmstad.

Ganska snart fattade vi tycke för varandra. Hon gillade att springa, cykla, simma, ja det mesta.

Våren 2008 sprang vi vårt första 6h-lopp tillsammans, i Skövde.
Sommaren 2008 sprang vi Hallsberg 6h.
Sommaren 2009 sprang vi Hallsberg 24h.
Vintern 2011 sprang vi Kilimanjaro marathon, haha, vilket är en helt annan historia som jag ska ta i en kort version :)

Hösten 2010 ringde Paula mig och frågade om vi inte skulle åka till Afrika och springa Kilimanjaro marathon i februari.
Hon var vid tillfället på mission i Adenviken (ME02) och jag trodde det bara var ett infall som skulle rinna ut i sanden.
Det var det inte :)

Helt plötsligt satt vi på ett flygplan med destination Nairobi.
Jag har så starka minnen från denna resa.
- När jag glömde Elof (min maskot som är en mjukisåsna) och fick ringa på en knacklig telefonlinje från Tanzania och förklara hur jag hade glömt ett mjukisdjur på rummet i Nairobi.
- Bussresan till Moshi, när bussen skulle gå klockan 08, som pålitliga svenskar var vi på mötesplatsen 07.30......09.30 hade bussen ännu inte kommit. När bussresan väl hade påbörjats blev bussen stoppad i Kibera  (det ofantligt stora kåkstadsområdet som utgör utkanten av Nairobi) och det klev ombord två uniformerade män med kalasjnikovs och skrek.
- Loppet i sig, Kilimanjaro marathon, med start 06.00 i ett kolmörkt Moshi, och en bana som var uppför från 18 till 32 kilometer. 
- Safarin, där vi råkade på en flock lejon som kalasade på en nyfälld gnu.
- Safarin, där vår minibuss hade kört fast och en grupp unga lejon var intresserade av oss.
- Safarin, där den idiotiska tysken tyckte att vår guide/förare skulle jaga djuren och köra utanför de tillåtna stråken. "But how does the hippos know when to go into the river?".
- Safarin, där jag blev av med mitt VISA-kort, ringde och spärrade det och hittade det på golvet i minibussen.
- Safarin, där min kollega hade varit i samma område bara någon månad innan och haft en grön mamba i tältet. Jag var lite nipprig när vi skulle sova........

Hursomhelst, det var inte det jag skulle berätta :)

Jag fick ett sms av Paula i slutet av augusti där hon skrev att hon hade anmält sig till Växjö 24h.
Yaaaaaaaaaay. Självklart erbjöd jag mig att vara support.

Så kom dagen.
Jag kastade mig på tåget, tillsammans med Janne som också skulle springa, och några timmar senare anlände vi säkert i Växjö, där jag aldrig hade varit.
Middag, ihopsnack, morgonjogg och hotellfruost senare kom vi till Tele-konsult-arena nere vid Värendsvallen för att tillbringa det kommande dygnet.

En superfräsch arena med en 239m lång bana utanför doseringen. Där skulle 12 och 24h-löparna hålla till.

Kl 12 gick startskottet. 
Jag var redo. Hade tagit på mig att supporta , förutom Paula som var mitt huvudfokus, Janne (24h), Mia (12h) Magnus (12h). Tack, nu hade jag en uppgift och ett tydligt mål. Paula sulle vara på banan under dygnet.
Innan start var Micke (Paulas fantastiska man) och Mila och Bruno (Paulas fantastiska barn) där, och shit vilka glädjespridare! Sen drog de och skulle göra Växjö och låta mama göra jobbet.

De första 6h gicks om förväntat väldigt bra. Många är glada och pigga, det har inte hänt så mycket, 12h-löparna ser fram emot att få påbörja nedräkning och klockan är inte så mycket.
Paula äter och dricker något litet var 20e minut. Saker och ting går bra.

De nästkommande 12 timmarna är det fortfarande högt tempo på banan dock lite mindre folk. 
Paula vill gärna göra liiiite längre pauser vid bordet, vilket innebär att jag börjar ställa mig i vägen för henne och tvinga henne ut på banan igen.
Det kommer ursäkter för att stå still; And I know all about it, I invented the excuses! :)

Det som är så himla bra med Paula är att vi fungerar ungefär likadant. Bra, då vet jag ungefär hur hårt jag kan gå på henne.
Hon har själv skrivit saker till sig själv för var 6e timme. 
Underbart.
Det är alltid bra att berätta för folk det de själva har sagt. Det har oftast mer effekt än det man själv säger.

Micke och barnen kommer tillbaka två gånger under dagen, Mila har utnämnt mig till hennes nya bästis och vill mest hänga i min famn hela tiden, *sötnos*. :) Det är underbart att se vilken energi familjen ger Paula. Och Micke är stolt, så stolt.
Supporten måste äta....
sen är det tveksamt om hon behöver äta ett kilo turkisk yoghurt.....

Under natten klagar hon på magont, kramper liksom.
Ajdå.
Det pågår under lång tid.
Hmm.....inte bra. Dessutom ont i anslutning till ärren från sina kejsarsnitt.
Jag ringer sjukvårdsupplysningen.
Samtalet påbörjas självklart med frasen: "Hej, det här kommer låta lite konstigt, men; jag är på en 24h-löptävling...."

Men jag får svaret att det inte finns en chans i he***** att det kan vara något farligt. 
Men (och här kommer det motsägelsefulla) att om hon ändå har haft så ont så skulle hon ändå råda henne att gå av.....
Mjahaaaaaa.........ska jag säga detta till Paula?

Jag kan mycket om ultra. Men när det handlar om smärta för andra människor som kommer inifrån, där backar jag. 
Jag återgav svaret jag fick av Sjukvårdsupplysningen.
Paula ligger ner för att vila magen lite.

Vid 13h (kan vara fel) säger hon att det inte känns bra, det är fel "ont".
Jag bråkar inte.
Det finns "bra" ont och det finns "dåligt" ont.
Det här var dåligt ont.

Ok, då ska vi få in henne i duschen ögonaböj.
Vi går bort till Reima och ber om en tång för att knipsa bort chipen på skorna.
"Nej, va fan, jag går."

Snap, snap.
Enkelt och behändigt.
Jag står vid Paulas fötter, har chipen i handen, redo att lämna in de.
Då slår det mig, "Jag måste fråga en gång till."
Jag vänder ansiktet upp mot Paula.
"Är du säker?"
Jag undrar, bara, lägger ingen värdering i det överhuvudtaget, men vill bara veta.
Hon tittar ner på mig. Jag ser tvekan i de där fantastiska ögonen.
"Nej va fan. Jag går."

Nya stripes och chipen fästs i skorna igen.

AAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhh vilken kvinna!!!!!!!!!

Timmarna går.
Paula går.


blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsat / två röda från att smaka döden över asfalt / strö över min aska sår fyllda med havssalt / benen tar mej framåt men just nu går det så sakta / spring som om du hade snutar i hälen / kuta som det bodde gudar i själen /fötterna svävar på tusen frågor / med ett hjärta i brand som ett hus i lågor / viljan är min enda odödliga del / ställ mej i graven ja kommer inte ligga ner / kommer inte lägga mej aldrig jag viker / jag vill ha en guldmedalj på var sneaker / vi tar ett varv till / för vi ger mycket mer än dom / för all den tid jag spillt / så det känns att man levt en gång / så vi gör all smärtan värd / o det syns att vi siktat upp / för nu e vi nästan där / så jag ger det min sista suck, spring
Det finns ingen genväg bara en väg / spring spring till det känns i din benväv / till alla som någonsin gått fel väg / dom som bär på vikten av en hel värld / spring för inget som lever står still / spring jag vet att du vet vad du vill / dina ben gör ont / o ja din rygg e knäckt /denna verklighet / är byggd på självrespekt / vi bygger på varje steg / vi har fanimej tatt oss hit / där varje negerskämt / förvandlades till bensin / varenda slag jag fått varenda fula blick / varenda stängda dörr som jag har rusat in / men va vi vänder allt / vi låter det spela för oss / tittar på det som komma skall / inte det som redan har gått / nä vi vänder från svag till stark / e dom redo när vi bryter loss / mina fötter får luft som en albatross / o kommer aldrig ge upp nu när halva gått, spring
blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsat / två röda från att smaka döden över asfalt / strö över min aska sår fyllda med havssalt / benen tar mej framåt men just nu går det så sakta / det här blir en enkel match / blandad med en ångest kamp / det här blir en höjd insats / jag tar mej fram någonstans / jag låter fan ingenting komma i vägen nånsin /visst jag springer över världen kompis / springer till det bara blodiga stumpar / hjärtat driver det passionen som pumpar / målet är mitt / jag ska vinna det över mej själv / om det e någon bedrift / kan det hela vara över ikväll / för denna döden e blek / o jordelivet är allt/ o ja så löd min gravsten / så jag tog klivet längst fram, spring
sand under foten hela kroppen skriker andas / huggen i bröstet just där livets skit har samlats / allt negativt förvandlas vassa egg har vandrats / jag vill ta mej framåt fuck det jag vill vara snabbast / varje meter e en svårvunnen seger / kramp i låret så jag vet att jag lever/ spring som det va din enda frälsning / spring som det va din enda räddning / svårt att tro på nånting / för ingen tror på något / svårt att se mej omkring / ser bara rök o lågor /istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / spring 
(Timbuktu, Spring)

Timmarna går, Paula går och äter och dricker enligt överenskommet.
När nästa micro-vila kommer tycker jag det är något som är annorlunda.
Det är lite mer gnister i ögonen och lite fler ord som kommer ur munnen per minut.

En liten stund senare får jag sms från Micke som undrar om vi behöver något, de ska komma om en stund efter hotellfrukosten.
Jag frågar Paula nästa gång hon varvar.
Svaret jag får är en kastad jacka i famnen och orden: "Nej, ingenting, nu kör jag."
Där var tårarna nära.

Nu är det drygt tre timmar kvar.
Det är inte mycket folk på banan men min tjej springer.
Oj som hon springer.

5 varv och gå 1.

Intensiteten och målmedvetenheten märks i hennes steg och blick.
Musik i öronen och nu är det fokus som gäller.

Sista timmen på ett 24h är alltid magisk.
Men den här gången var det mer annorlunda än vanligt.

Hon tuggar, och tuggar, och tuggar.
Micke och barnen är där, ett våldsamt gräl över russin bryter ut mellan Mila och Bruno och Micke får ta till sitt pedagogiska register för att lösa det :) 
Jag har bara ett fokus, Paula.
Nu finns inget kvar att slösa.
Ingen idé att vara snäll.
Nu är det bara minuter kvar och det vet hon.
Sista halvtimmen.
Jag springer kors och tvärs över hallen för att skrika på henne varje varv.

Sista 15 minuter.
Jag vet inte vad det är som händer men det går kalla kårar i mig och tårarna är nära.
Sista fem minuterna.
Hur många varv hinner man på en bana som är 239 m?
Skit i det, jag skriker för allt jag är värd, struntar i alla andra, Paula springer, jagar, vevar, halar in alla som är framför.

Skottet går.
Hon faller ihop.
Jag brister i gråt.
Det. Är. Över.

Hon slutade på en tredje plats. Personligt rekord efter ett fantastiskt dygn.


TACK PAULA FÖR ATT JAG FICK DELA DET HÄR MED DIG!!!


  






söndag 6 december 2015

You want a piece of me?

I onsdags var jag med om en häftig grej :)

Under hösten har jag varit delaktig i en studie som GIH utför åt Försvarsmakten, "Energiåtgång vid marsch".

Jag har vid tre olika tillfällen gått på löpband i 3 och 5km i timmen samt en simulerad "terrängbana" med 20, 35 och 50 kgs packning.
Dessutom har jag gjort ett referenstest med syreupptagningsförmåga och laktatnivåer vid olika belastning.
I veckan var det dags för det sista testet.
Styrketester och muskelbiopsi, för att kunna avgöra vilken typ av muskelfiber som är dominerande på testpersonerna.

Styrketesterna innefattade knäböj och mätning av "power" vid själva lyftet genom två statiska och två dynamiska lyft på 20, 35, 50 kg samt egen kroppsvikt (vid det tillfället 61.5 kg).
Jag gjorde även ett form av båltest där jag stod i plankposition (och skulle hålla ett tryck mot en stång med korsbenet) och lyfte vänster/höger ben ca 5 cm i takt och skulle lyfta samt hålla positionen så länge som möjligt.

Knäböj gick bra. När kroppsvikten lades på och jag lyfte av stången var min första tanke; "Väger jag verkligen såhär mycket?" :) det gick över förväntan.

Båltestet var en riktig sugig bit kan jag lova, fy satan, darrade i hela kroppen när jag väl hade kravlat mig upp från golvet efter att ha fallit ihop när jag inte klarade mer.

Sen var det dags för muskelbiopsin.
Glad i hågen lade jag mig på britsen nere i labbet medan de biomedicinska analytikerna förklarade vad som skulle hända.
Jag fick därefter lokalbedövning i utsidan av ena låret. Efter en stund när jag inte kände något plockades skalpellen fram, då ökade pulsen något.
Foto; privat
Jag blev ombedd att ligga ner och fick tyvärr inte någon ordentlig titt men känslan var minst sagt märklig.
Något som såg ut som en blandning av en tång och en sax fördes ner i mitt ben och med upp sen åkte en bit av muskeln.
Det rann vätska och blod och sen var det dags en gång till. Mindre märkligt nu, kände ingenting och sen blev jag ihoptejpad och fick tryckförband och ett stort tack.

Eeeehhhh :)
Anything for science.

Foto: privat
Det skulle inte vara några problem att träna dagen efter så jag gav mig ut på en morgonjogg, dock kändes det som en stor lårkaka och jag hade rejält ont när jag hade legat i sängen och skulle upp på morgonen. Sen var det ingen fara, men jag rullade plastfolie över förbandet när jag senare skulle duscha. Passade även på att cykla fram och tillbaka till syrran i Farsta (35 km turochretur) och så gymmade vi där fokus lades på rygg och bål.

Hursomhelst ska det bli kul att få testresultaten, jag har en egen teori om vilken sorts muskelfiber jag har, hoppas vetenskapen har densamma.


Dyrbara bitar :) foto: privat


tisdag 1 december 2015

Stillasittande, alltid retar det någon

Igår länkade jag till ett blogginlägg jag läste på tidningen Springs hemsida.
Det retade säkert upp någon.
Men sanningen att säga är att även om de flesta jobbar heltid, så är det inte många som har ett fysiskt krävande jobb (att man har skrivbordsjobb men rör sig mellan olika kontor räknas inte). Helt enkelt så sitter vi mycket på rumpan och sen sover vi på natten.
Mig själv inräknad.
Sedan jag blev student har "apply ass to chair" förekommit väldigt frekvent.
När jag jobbade så hade jag till största del ett stillasittande jobb. Men också ett omväxlande och under övningar stundtals fysiskt krävande och framförallt fick jag vara ute en hel del.

Nu sitter jag på föreläsningar, sitter på seminarier, och sitter hemma och läser och skriver.
Det är alltså förbaskat mycket sittande. And I dont like it. Stillasittandet alltså,  utbildningen I lovet. 
Då blir det än viktigare att faktiskt anstränga kroppen, låta muskler och hjärta jobba. 

Därför har det blivit än mer viktigt för mig att planera in träningen och hålla mig aktiv ubder resten av dagen. Dessutom värdesätter jag mina drygt 20 minuter på cykel varje morgon till skolan. Om jag inte får luft någon annan gång på dagen så får jag ändå min cykeltur. Det är ingen träning men jag får luft och röra på mig lite kort.

Och nej jag säger inte att man ska gå från att inte göra något alls till att springa intervaller sju gånger i veckan. Men många av oss bör fundera på hur mycket vi faktiskt sitter still, inte anstränger och belastar våra kroppar och vad det i slutändan kommer leda till.

Idag skrev jag tenta i fysiologi. 
Jag blir bara mer och mer kär i kroppen ju mer jag lär mig om den. Den är fruktansvärt fantastisk!
Jag önskar att fler lärde sig mer om kroppen och vad den faktiskt är kapabel till, på många områden.

tisdag 24 november 2015

Bislett International Indoor Endurance Festival 2015; My side of the story, eller; Att slungas genom en känslostorm och lära sig saker den hårda vägen

I helgen var jag i Oslo. Som så många år tidigare denna helg. Jag tycker väldigt mycket om tävlingen på Bislett, eller ja, under Bislett är det ju :)
Detta år skulle jag inte springa 24h, jag hade inte haft det som fokus sedan VM i våras, men fick ett infall för två veckor sedan och anmälde mig istället till 12h-loppet som skulle gå på lördag kväll till söndag morgon. Där gjorde jag mitt första misstag.

Natten till torsdagen inträffade ett plötsligt dödsfall i min svågers familj, jag ryckte ut som barnvakt vilket resulterade i lite mindre sömn den natten. Upp tidigt på fredagen för att packa klart och sen iväg till skolan, Föreläsning, laboration och sen hastade jag iväg till Arlanda.
Upp i luften och sen landade jag in uppe på Bislett strax efter 16tiden. Så fort jag svängde runt hörnet på Pilestredet och möttes av Bislettstadions höga murar blev jag alldeles varm i magen.
När jag kom in hade det gått ca 6h av både 24 och 48h-loppet. Många kända ansikten svischade förbi och det blev många kramar och leenden.
Jag barrikaderade mig vid Kristers station från vilken han supportade Laila som sprang sitt första 48h och sen tog jag en runda.
Jesus vad jag älskar det här med ultra, träffade fler vänner, kramades och skrattade och insöp den härliga atmosfären, som ännu inte hade fyllts riktigt med lukten från spräckta blåsor, spyor, svett och blod.

Min första känsla var alltså glädje och kärlek.

Tiden flöt på, alla sprang och var glada, det är oftast alla de första 12, 14, 16 timmarna av ett 24hlopp. 
En ung norska sprang helt oberört timme ut och timme in. Björn Tore hade ett sjukt bra tempo och ett högt mål.

Allt eftersom kvällen gick och människor började bli trötta, få skavsår och ont på diverse ställen ändrades också mitt eget sinne.
Jag började fundera på vad det egentligen är vi håller på med??? Det kräks i högervarv, folk kan inte behålla energin, blåsor stora som knytnävar hindrar folk från att ta sig framåt, jag hjälpte en finsk tjej att ta hål på lite blåsor, hon hade fler på trampdynorna men skinnet var fortfarande för tjockt för att kunna spräckas där.

På riktigt?!?!????????
Vad är det frågan om???
Vad är det som driver de här människorna? Springa i ett dygn, få skavsår, kräkas, linka framåt med slagsida?
Nej vet du vad.
Jag brukar inte i vanliga fall tycka synd om människor som utsätter sig för saker av fri vilja, men nu kände jag stor sympati med alla som verkade lida (sen kanske de inte gjorde det, vad vet jag).
Är det värt det?
Häva sig runt runt runt i en kulvert i ett dygn? Till vilken nytta?
Det var min andra känsla, sympati.
Men det var inte alla jag tyckte synd om, nej, mest de som såg ut att ha så ont och som det gick långsamt för. Björn Tore, Dan, Jesper och lite annat folk, de får skylla sig själva tänkte jag :)

Jag ringde Anna Grundahl för att debriefa lite.

Nästa topp i känslostormen kom någonstans mitt på natten.
Oförståelse.
Alltså det kan ju inte vara möjligt att det ska gå att springa i ett dygn!!!!
HUR GÖR DE?????
JAG FATTAR INTE!!!!
Nu kan man ju tycka det är konstigt när jag själv sprungit 11 st 24hlopp och brukar vanligtvis inte ha något problem med att motivera för andra varför jag gör det jag gör. Men just där och då var det för mig ofattbart.

Efter ca 20h var det inte så mycket folk på banan. Vissa hade gått och lagt sig, andra hade klivit av helt.
Folk gråter, sover, kräks (Diana slog nog någon form av rekord när hon spydde 25 gånger under loppet av en timme tror jag).
Då kom nästa känsla, ilska!
MEN VARFÖR UTSÄTTER MAN SIG FÖR DETTA?????????
Och en annan sida av det, vad hade man förväntat sig? Att det skulle vara lätt?
I början (ca de första 14 timmarna) springer alla i regel jättefort, har jättekul, pratar och har sig. Men någonstans vid 18-10 timmar händer det något. 

När 24hlöparna hade gått imål gick jag och la mig. Min plan var ju att sova under dagen och sen starta kl 22 på kvällen.
Sömnen uteblev med kraft om man säger så. Sammanlagt kanske jag fick till 5h vila.

När starten väl gick kändes det otroligt skönt. ÄNTLIGEN!!! Jag skulle inte göra misstaget att tro att 12h skulle vara över i en handvändning och att det "bara" är 12h.
Energiplaneringen var likadan som ett 24hlopp men tempot skulle vara lite högre.

Jag hade räknat ut att om jag gjorde 65 km första 6h så kunde jag göra 62 km andra blocket och på så vis landa in på ca 127 km som var mitt mål. Detta innebar strax under 20 varv per timme första sex timmarna.
Första timmen kändes bra, jag tassade på, försökte hitta ett bra flyt, men fick ändå kämpa för mina varv.
Andra timmen kokade jag, tyckte det var sjukt varmt, jag var oändligt törstig och hjärtklappningen ville liksom inte ge sig. In på toa och blötte ner huvudet och armarna.
Phiew. Lite bättre.
Kollade varvtiderna de närmsta varven och upptäckte att jag inte alls höll det planerade tempot trots att jag tyckte jag sprang fort.
Kroppen kändes överhettad och sliten redan från början.
Något är fel tänkte jag.
"Ok, vid 3h tar jag en iskall dusch, det borde hjälpa".
Men jag kom aldrig så långt.
Jag slet i 3h, det kändes som om stresshormonerna sprutade ur öronen på mig, konstaterade sedan att jag hade gett mig själv sämsta möjliga förutsättningar och att jag inte skulle vinna något på att fortsätta tiden ut. Det slet för mycket att försöka hålla det tempot jag hade satt ut. Dessutom var tävlingen i sig inte viktigt för mig och jag hade inte varit 100% fokuserad.
Då tog jag beslutet att kliva av. 
Det var helt enkelt inte värt det, så enkelt var det. Jag hade inget att bevisa för någon att jag "kan springa i 12h". Det handlar inte om det. Varje gång jag ställer mig på en startlinje vill jag prestera, så är det. Det kunde jag inte göra nu pga många dåliga beslut i rad, som jag bara har mig själv att skylla för.

Lärdomar (många av dessa visste jag redan, och de andra blev ännu tydligare):
- Jag ska tillse att få ordentligt med sömn innan jag ska tävla. Det har jag fått svart på vitt. Att även äta regelbundet är bra...

- Jag ska inte vara på sidan av ett ultralopp om jag inte har en specifik uppgift.
Den här gången åkte jag dit för att jag "ville vara där". Jo, tjena, det gick ju bra. Visserligen hjälpte jag Henrik lite, men mest med att blöta handdukar, inte så mycket mer konstruktivt än så.

- Man kan inte ha vem som helst som support på ett ultra om man vill prestera. Har man aldrig varit med och sett vad det är som händer med individer som springer i ett dygn är det svårt att föreställa sig vad som krävs. DET ÄR INTE BARA "ATT"!

- Jag måste ha ett klart och tydligt mål och syfte med varför jag gör saker. Det hade jag inte nu och det gick på röven. Man måste VILJA!

- Hjärta och hjärna måste vara på plats. Till 100%.

- Ta saker och ting för vad de är. Var optimist men också realist, fundera lite på vad som kan hända under ett dygn och ta det för vad det är. Jag tror man ska vara förbaskat ödmjuk innan man själv har varit där.

- Lyssna på kroppens signaler. Det finns dåligt ont och så finns det bra ont. Det finns trögt och så finns det trögt. Det är ingen som har dött av skavsår eller att ha varit trött. Skilj på äpplen och päron och driv igenom mot ditt mål.

- Det är väldigt nyttigt att som ultralöpare också supporta. Kanske inte kul alla gånger, men nyttigt. Jag tyckte att jag kunde mycket innan jag åkte dit men det känns som att jag har åldrats tio år med erfarenheter över en helg.
Genom det har jag också förstått vilket fantastiskt jobb de som har supportat mig gjort! Jag är evinnerligt tacksam!


Slutsats: jag tog många dåliga beslut i rad som tillsammans bäddade för ett dåligt resultat. Men nu har jag lärt mig det och kommer inte göra det igen.




Med allt detta att smälta så satt jag på flygbussen till Gardemoen och var helt övertygad om att "nu lägger jag av". Varför skulle jag fortsätta? Hur har jag, nu när jag har sett all detta från den andra sidan, lyckats som jag faktiskt har gjort?
Den historien kommer i ett annat inlägg för den måste jag fundera på.

Nu har det gått två dagar och jag har hunnit bearbeta allt lite. Men ni som förstår vad jag pratar om, skriv gärna era egna upplevelser och vad som motiverar och driver er.


Världens största tack till Geir och Sharon som drev runt hela arrangemanget! Sjukt bra jobbat!


Ja just det, by the way så sprang Laila strax över 353 kilometer i sitt första 48h-lopp! 
Det är fan en redig kvinna det!



torsdag 19 november 2015

Huvudet är tydligen redo, kroppen får bara hänga med

Imorgon åker jag till Oslo för att på lördagen delta i Bislett International Indoor Endurance Festival. Jag kommer starta kl 22.00 på lördag kväll och gå imål på söndag förmiddag kl 10.00. :) 
Loppet går under Bislett Stadion i centrala Oslo och är en kulvert på 546 m med tartan som underlag och tillochmed en liten backe. Det är femte året i rad som jag åker dit.

Detta är mitt första 12h-lopp faktiskt och helt ärligt har jag varit lite tveksam till formen.

Huvudet däremot, det verkar vara med på tåget. Härom natten drömde jag att jag var på VM (det gick av stapeln inne på stadion där vi gick i mål på marathon på Military World Games, märkligt) och det var ungefär 10 min kvar till start då jag upptäcker att jag har glömt gel, sportslick och det mesta väsentliga. Dessutom är det ingen som vet hur det blir med supporten eftersom alla ska springa.
Det här är en återkommande dröm jag har innan lopp. Ofta så missar jag starten, springer fel, eller så händer något annat väldigt osannolikt. Att jag skulle ha glömt gel och sportslick på ett VM, det är osannolikt. 
Nu får vi bara hoppas på att kroppen kommer in i matchen också.

När jag anmälde mig fick jag som vanligt fjärilar i magen och var supertaggad. Inom kort insåg jag att det endast var två och en halv vecka kvar till tävling. Dags att börja träna då kanske....

Å andra sidan är jag såpass rutinerad vid det här laget att det jag ska lägga energi på det är att göra mitt eget lopp, komma ihåg att även om det bara är "hälften" av det jag brukar springa så är det ändå 12h som ska avverkas, och det gör man inte i en handvändning, man gör det under tolv timmar. :)

En av mina eminenta systrar följer med som support , jag har packat enligt mina vanliga listor och chiafrö-gelen som funkade förträffligt på VM är inköpt.

Då är det inte så mycket kvar då.

Jag lade tillochmed en halv förmögenhet på en tröja från X-bionic som heter The Trick. Som ska hjälpa till att kyla kroppen (och det kan jag verkligen behöva). Den är i samma material som mina handledskylare som fungerar utmärkt och skulle det vara så att det inte funkar så bra som det är tänkt så är den ju ändå rosa :)

Vill man skicka hälsningar till mig under loppet eller önska en låt, hårdrock är ju alltid välkommet under natten ;) så kan man maila på bislett24t@gmail.com ; ange namn och vilken sträcka löparen springer, så kommer speakern att läsa upp de under loppets gång :) syrran kommer också ha min telefon och vidarebefordra eventuella sms till mig under loppet. 

Don't forget to be awesome!




tisdag 10 november 2015

Friends

Jag har haft två intensiva men helt sjukt roliga helger de två senaste veckorna.

Förra helgen flög jag söderut till Skåneland och min bästaste Isabelle.
Vi pratade så mycket att andra säkert hade fått skavsår i öronen, men efter tolv år tillsammans är vi rätt härdade.
Jag åkte därifrån med träningsvärk i magen efter alla skratt. Älskar folk som orsakar en fysisk smärta när man skrattar.

Denna helg som nyss förflöt spenderades i Skövde.
Min vän Sandra fick nämligen för sig att gå och gifta sig i våras utan att säga till.
Ja, då får man helt enkelt ta konsekvenserna och det i form av StraffHippa.
Muahahahhahahhahaa. Jag ler vid minnet och är extra glad över att Sandra uppskattade vårat upptåg :) Det blev en lång dag med skumpa och massor av skratt.

De är viktiga de där.
De däringa vännerna.

De som alltid svarar när man ringer, pratar vett med en när man själv inte riktigt kan se saker för vad de är och låter en sova på soffan utan konstigheter när man har vägarna förbi eller helt enkelt bara behöver.

Håll hårt i de!





torsdag 5 november 2015

Jag råkade.....

...anmäla mig till ett lopp.

Eller ja, hur man nu "råkar" anmäla sig till en tävling det vet jag inte men jag råkade faktiskt anmäla mig till Bislett 12h om två och en halv vecka.
Jag kunde inte låta de ha en massa roligt i Oslo utan mig.

Först fick jag de där fjärilarna i magen som alltid när man anmält sig till en utmaning.
Sen kom jag på att det bara är två och en halv vecka kvar.
Oh crap...

Iår blir det ultra-fest hela helgen på Bislett. 48h och 24h startar på fredagen, 6h på lördag kl 12 och 12h på lördag kväll, vilket innebär att jag startar kl 22 på lördag och springer till kl 10 på söndag.
Som det brukar vara då, förutom att det "bara" är halva tiden.

Man kan tycka att det "bara" är 12 timmar. Men det finns inget "bara" med att springa i 12h. Jag kommer att ta det på största allvar och självklart finns det ett mål. :)
Jag har inte tränat specifikt för det, det har ju varit marathonträning som gällt det senaste halvåret, men jag tror jag har mycket att vinna på min rutin.
Nu ska vi bara se om jag lyckas lura med mig någon som support. I och med att det inte låg i planen har jag inte bokat upp någon av mina "ordinarie" trogna supporters.

Any volunteers? :) 

Sen är det ju så att jag inte kan hålla mig riktigt utan jag åker dit redan på fredag eftermiddag, annars missar jag ju alla 24h-löpare och det går faktiskt inte för sig.

Men efter Bislett, då ska jag inte tävla mer iår.

Tror jag...




måndag 2 november 2015

Nya drömmar, nya mil

Phiew.
Nu har det gått ett tag sedan jag landade in från Korea.
Jag har haft viloperiod. Ägnat mig åt motion. sprungit när jag känt för det, gymmat när jag känt för det. Det mesta har varit ostrukturerat och det har varit skönt. Jag har gjort sånt jag inte brukar göra så ofta.
Bra för kropp och knopp tror jag.

Men nu får det vara nog :)

Om en vecka börjar jag träna igen. En sak som är skönt är att startsträckan kommer vara betydligt kortare än efter ett tufft 24h-lopp. Där kan det ta veckor innan man ens känner igen sig själv både i tempo och känsla.

Säsongen och året är snart slut.
Så vad står på menyn för nästa år?

24hVM går nästa gång 2017, men redan nu kommer träningen indirekt styras mot detta. Den gången ska jag ha bättre utsikt från prispallen.

Anmälningsperioden till Western States öppnar nu på lördag och lottningen är första helgen i december. Jag ska hålla alla tummar jag har men chansen att komma med är tyvärr liten.
Men! Skulle det vara så så är det självklart ett av de stora målen inför nästa år. Loppet går av stapeln sista helgen i juni i ett svettigt Kalifornien. Vilken grej det hade varit att få stå på startlinjen (och självklart att ta sig över mållinjen) !

Om det nu skulle vara så att min lott inte blir vald ur den där stora tombolan, så kommer jag att springa ett 24h-lopp i Aten i mars, (enda tiden på året det är vettigt att tävla i Aten ;) ) , för att då springa långt och förhoppningsvis säkra mitt deltagande i VM 2017.

Sen har jag lite dumma ideér inför nästa års andra stora mål, men det måste jag fundera vidare på om det är så att jag egentligen vill......



Nya mål, nya mil att erövra!

tisdag 27 oktober 2015

CISM 6th Military World Games; Marathon, my side of the story; eller, - Att springa 42 km själv, nästan utan vätska

Söndagen som var tävlingsdag, äntligen, blev en tidig morgon.
Upp för att lämna in flaskorna till Mattias vår lagledare som skulle åka i förväg och få nyttig information inför dagen samt se till att de kom dit de skulle hos arrangören för att därefter enkelt kunna plockas upp av oss vid vätskekontrollerna som enligt uppgift skulle finnas ungefär var 5e kilometer och därefter frukost och de sista förberedelserna.

När vi sen anlände till arenan hade han inte fått ta del av speciellt mycket. 
Jag hade en uppfattning om att koreaner var ett under av effektivitet, logistisk och organisation, men här började mycket av det falla.

Det var ett mindre kaos innan start för ingen visste var vi skulle, vi skulle registrera oss och hämta ut ett chip men det var oklar vem som skulle vart.
När det sedan var dags för startskottet visste vi fortfarande inte om vi startade samtidigt med herrarna (till oss hade det sagts att damerna skulle starta 09.05, sen kom en ändring, 09.00), amerikanskorna trodde 09.05, så de hade ingen brådska.
2 minuter innan start skulle alla räknas, drygt 100 löpare.

Men på något sätt small startskottet och alla löpare kom iväg utan hinder.
Ett varv på arenan och därefter ut mot första vändpunkten.

Fältet spreds snabbt, jag försökte att inte förivra mig och sneglade lite på klockan och kände in steget.
Jag har aldrig varit speciellt bra på det där med att ta rygg eller hänga på, så det blev så att jag blev själv, med en fransyska i ryggen medan snabbfotingarna drog iväg längs motorvägen.

När vi närmade oss vätskekontrollen vid 15 km (på andra sidan vägen, alltså våran tillbakaväg) så höll jag ögonen öppna för att se var Sveriges bord var så jag visste var jag skulle leta när jag kom till 5 km.
Bra station, tydliga skyltar med flaggor och första tre bokstäverna i landet och så ett bord för varje land.
Men, konstigt, jag såg inte Sveriges bord???
Märkligt. Jag måste ha sett fel tänkte jag.

Väl uppe vid 5 km hade jag inte sett fel. Fransyskan sprang in vid sitt bord och sen ut igen.
Jag blev minst sagt förvånad när kontrollen var passerad och jag inte hade sett någon svensk flagga.

WTF???

Helt plötsligt från ingenstans dyker en holländsk ledare upp med min flaska, han sprang först ikapp oss, tvärstannade på min vänstersida, vände om och kom tillbaka sen med min flaska.
Öhhhh?

Vägen böljde lite upp lite ner och vi tuggade på.

Vid 10 km tittade jag extra noga och saktade tillochmed ner lite.
Inget Sverige.

Nu började jag bli orolig. 
Det fanns dock ett till bord efter alla nationers där det fanns sportdryck (tänk Isostar eller gamla Pripps Energy) dock var jag väl medveten om att jag behövde min vitargo för att hålla den fart jag planerade och de där gelen jag hade planerat för sista halvan skulle också vara välkomna.

Vid 15 km hittade jag min flaska, på Sloveniens bord, alla flaskor var märkta med startnummer, kilometer och nationens tre första bokstäver.
Märkligt nr 2.

Strax efter halva sträckan har jag inte längre en fransyska i ryggen.

Nu vet jag att det blir kämpigt. Jag är helt själv men det är raksträcka nu och det går bra.
In mot staden Mungyeong är det mycket folk ute, jag möter täten och damtäten, gör tummen upp till Andreas och börjar beta av placeringar i min klass.

Vid 28 km är det tungt men överkomligt.
Försöker få i  mig sportdryck men tyvärr är det inte så mycket energi i den drycken.

Ytterligare några böljande gator och så är jag nu inte många kilometer från mål, men de kilometerna går sakta och jag vill hugga av mig låren. 
DET-GÅR-SÅ-SAKTA!!!
På tillbakavägen av andra slingan märks det rejält att det inte var platt kan jag säga.

Vid 40 km hittar jag min flaska, ensam på "övrigt"-bordet...yippie.

Snart ser jag iallafall stadion och när jag väl vänder upp i sista backen skymtar jag en amerikansk rygg.
Aaaahhhh det kan gå tänker jag och försöker öka.
Låren skriker rakt ut och säger Nej inte idag.

Uppför backen är den absolut långsammaste kilometern detta lopp och jag grinar illa när jag tar klivet ut på tartanen.
Ett varv på banan och sen imål.
I bortre kurvan är det som att någon tar ett stort bett på mina vader.
H*****E. Jag har fått kramp.
Jag snubblar till och ramlar nästan.
Hasplar mig framåt så fort jag kan och ramlar ihop i famnen på en korean som tar emot mig.

Mattias är snabbt framme och, ja vad gör han lagledaren, han tar kort först och tar mina vader sen..... :)

Sluttiden blev 3h 6 min 8 sek.
Ett nytt personligt rekord med över 6 minuter!

Jag är sjukt nöjd!
Såklart går det alltid att spekulera i om det hade gått fortare om organisationen hade sett till att få ut våra flaskor (ingen i det svenska laget fick alltså sina flaskor vid vätskestationerna), om det hade varit en plattare bana och yada yada yada.
Omständigheter mina vänner, de är just det, omständigheter. It's what you make of them that counts. 

I didn't forget
I was awesome!


Stort tack till Försvarmakten för att jag fick äran att representera Sverige i Military World Games. 
Jag är stolt, glad och tacksam!









lördag 10 oktober 2015

Tomorrow, tomorrow




...I love'ya tomorrow, you're only a day away.


Yes, imorgon är det dags att ställa sig på startlinjen.
Som jag längtar!
Det var längesedan jag var såhär pepp inför ett marathon :)
Det är bra.

Idag laddar vi så mycket vi kan. 
Tar det lugnt. 
Har pre-racemöte med laget och ledare. 
Äter mat. 
Dricker kaffe. 
Packar lite. 

Det blir tidig morgon, transport till arenan och sen går starten 09.05 för oss damer (09.00 för herrarna) vilket innebär 02.05 svensk tid.

42 195 m ligger framför oss på en bana som är två olika vändor som man springer ut och vänder på. Som avslutning en backe lik Västerbron upp till stadion där målgång sker.




Don't forget to be awesome ;) because I won't





Are you ready?

fredag 9 oktober 2015

Det drar ihop sig

Fredag idag. Endast två nätter kvar tills det är dags att ställa sig på startlinjen.
Idag vilar vi, gör inte så mycket förutom äter, läser, dricker kaffe och laddar mentalt.

Igår var vi på heldagsutflykt, kultur och landsbygd och dagen innan det var vi i Seoul. Det var en lång dag men intressant. Det bor 15 miljoner människor i och omkring Seoul. Ett av varuhusen vi besökte hade öppet mellan 10.30 AM till 05.30 AM, bara en sån sak.
Jag och Mattias tog fotmassge som drog ut på tiden (tur att det är åt det hållet iallafall) och vi fick sprinta tillbaka till bussen. (Nu tror jag nog att den hade väntat in oss och inte lämnat oss vind för våg i Sydkoreas huvudstad, men ändå).
Jag satt bredvid en amerikansk soldat (med rötter i Kenya) på bussen. Han skulle springa sitt andra marathon nu på söndag, det första hade han gjort på 2.22.....han frågade mig om jag skulle försöka kvala till OS i Rio.
Jag sa nej.....

Huvudet känns bra och kroppen känns bra. Nu är det inte långt kvar, vilket är ganska skönt. Jag ser fram emot att snöra på mig skorna på söndag morgon och låta kroppen släppa loss allt den har tränat för det senaste halvåret.

Vi har redan börjat pratat om vad vi längtar efter och ska göra när vi kommer hem. 
För min del ska det bli väldigt skönt att ha en normal kudde och sova i en mjukare säng (det tror jag gäller för de flesta). Sen ska det bli gott att äta a-fil och havreringar :) och så längtar jag efter att kramas med min älskling, han är himla bra på det.

Jag sprang en sväng i förmiddags. Eller ja, runt runt utanför den inre avspärrningen i Athletes Village, ca 1,25 km. 
Superlätt jogg stod på schemat och jag följde det verkligen, dock gick det sjukt fort. Det bådar gått inför söndag :)

En sak slog mig också när jag sprang i förmiddagssolen, vilken otrolig ynnest det är att få vara här. Att få åka halvvägs runt jordklotet och få  representera sitt land och sin Försvarsmakt. Att ha en Team Captain som bara är till för oss löpare och som ska se till att omständigheterna blir så bra som möjligt. 

Sedan är ju organisationen här enorm. Det finns en träningsanläggning och tävlingsanläggning för respektive idrott och bussar som tar en till de olika platserna var 20e minut. Vi äter och har tillgång till mat 18 av dygnets 24 timmar, sover, tränar lite lätt, har turistat och sett andra tävlingar. Jag är mer än nöjd med min vistelse under dessa Military World Games och jag är jätteglad hur de svenska försvarsmakten ser på sina atleter och är stolt över att vara en del av den organisationen!