torsdag 30 augusti 2012

Nojjig eller nervig?

Om en vecka är jag i Polen.
På plats i "Athletes village".
Jag och resten av landslaget.

Hehe, resten av landslaget.

När jag var liten och tävlade i längdskidor kunde man bli uttagen till ett "Dalarna-lag" och få åka iväg och tävla i stafett för sina respektive län.
Jag var aldrig så bra att jag fick göra det.
Men oj vad avundsjuk jag var på tjejerna som gick omkring med texten "Dalarna" på de snygga västar de hade fått.
Jag tog det med ro och jag kommer ihåg att jag sa till min mamma; "Jaja, de kommer vara så avundsjuka när jag får en väst som det står Sverige på."

15 år senare blev det sant.

I övrigt så är jag nojjig.
Känner en liten, mikro, aningens, tillstymmelse till ett kliande i halsen.
Valde att gå till hälsokostaffären och köpa Echinatex-droppar istället för att springa ett lugnt pass.

Sambon stannar i Uppsala över natten, grabbgängshäng.
Jag bakar muffins, äter räkor och kollar friidrott på tv.
Vardagslyx.


onsdag 29 augusti 2012

Skövde Ultrafestival; My side of the story, eller; Kärleken till löpning

Phiew, det har tagit några dagar att återhämta, både psykiskt från alla fantastiska prestationer likväl som fysiskt med tanke på sömnbristen.

I helgen var det alltså Skövde Ultrafestival.
Jag åkte ner till Skövde i fredags efter jobbet, lite småstressad för att de redan hade startat och jag ville vara med hela tiden. Men de första 5-8 timmarna är egentligen bara transportsträcka och uppvärmning så det gjorde ju självklart inte så mycket. Men jag ville ju :)

Jag, Kristina och Carina skulle supporta Janne som skulle springa 48h-loppet. 
48h! 
Det är dubbelt så länge som 24h som jag gör, och som jag tycker är rätt länge.  Men allt beror ju självklart på vilket perspektiv man har på saker och ting. 

Hursomhelst hade Janne även en välstrukturerad plan och tankar om hur han skulle nå målet. 
Ok, right on, då gör vi det som krävs för att se till att han når målet.

Vi var rörande överens om att inget gnäll, mjäk eller vekhet skulle vara tillåtet. 
Det är tufft att springa 48h.
Det är ännu tuffare att springa 34 mil under dessa 48 h.
Samtidigt visste vi alla tre att Janne hade vad som krävdes.

Första dygnet var i stort sett "inga problem" för honom. 
Han sprang på. 
Alldeles för fort till en början , jag och Kristina tvingade honom att sakta ner och lägga in fler kontinuerliga gångpauser.

Som supporter blir man glad i magen när man ser alla som kämpar.
Extra glad blir jag när den där känslan av "hemma" infinner sig. 
Lukten av svett och doften av sportdryck.
Ljudet av löparskor mot tartanen.
Man vet helt enkelt att man är på rätt plats. Där och då hade jag inte velat vara någon annanstans i världen.

24h-löparna startade samtidigt som 48h-loppet.
I och med några år inom "ultrabranschen" känner man till de flesta och det är lite som familj.
Jättekul att stå  bredvid och heja fram dessa människor.

Något som gjorde mig uppmärksam var Pernilla Johansson som tycktes oberörd under större delen av dygnet. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig men sprang, och sprang och sprang och sprang och sprang.
Lätta, vackra steg hela tiden med en fin hållning och man fick ett leende till svar när man hejade.
Vi kollade resultatet hela tiden och började förstå att det här skulle bli något bra bara hon höll hela vägen.

När det var 5h kvar hade hon 35km kvar till 200km, en drömgräns!
Jag joggade lite bredvid henne.
"Du vet om att det går bra, men vill du veta HUR bra det går?"
Det ville hon.
Jag förklarade läget, fick ett leende tillbaka och ett "Ja det lät ju intressant" :)
Det var hennes första 24h och när slutsignalen gick hade hon sprungit 205km och rakt in i landslagsgruppen!
En otroligt härlig tjej som jag hoppas få se mer av.

Johan Dahl vann herrklassen med väldigt fina 222 km !!! När det var 2h kvar hade han 20 km kvar. Det var återigen nervöst att stå bredvid men han klarade det galant och var jättenöjd efteråt. 
Phiew, svettigt att vara supporter.

Näst sista timmen i 24h-loppet gick en 1h-tävling.
Jag skulle ju ända träna den dagen så jag bestämde mig för att vara med, då slapp jag ju sticka därifrån.
Tänkte att jag ska inte springa så fort, men benen ville något annat jag och kramade ur 13,4 km på en timme. En väldigt härlig timme där jag återigen kände den där goa magkänslan och jag visste att jag var på rätt plats. 

Den där magkänslan av att det är bara du som driver din kropp framåt.
Hjärtat som pumpar och muskler som jobbar.
Det är bara du som bestämmer hur fort det ska gå.
Bara du som bestämmer hur långt du ska springa.
Ingen annan, bara du, i den mest basala rörelsen som finns. Att springa. Det mest grundläggande en människa kan göra. Förflytta sig framåt.

Det där med att supporta i 48h då?.
Det går relativt bra att vara vaken i ett dygn, lite kaffe och lite socker så funkar det. Men andra dygnet börjar det blir varmt i ögonen.

Under helgen sov jag: 2h+1,5h+2h+2h. Säkert förmodligen inte mindre än en normal småbarnsförälder.Men jag som inte har några barn var det lite ovant :) Men absolut värt det.

På lördagkvällen startade 100km-loppet också. Massor med lopp alltså. Lovely.
Sophia Sundberg hade som mål att kvala in till 100km-landslaget.
Jag tvivlade inte en sekund att hon skulle klara det och det var en fröjd att se henne dundra fram på banan. Vackert och kontrollerat med en fin hållning och ett bra löpsteg genom hela loppet.
När det var dags för sista varvet var det en sekundstrid som avgjorde om hon skulle bli den 3.e eller 4.e bästa tiden genom tiderna på 100km för damer.
Hon klarade att få den 3e bästa tiden och sprang in på 8h 15 min 47 sek (om jag inte missminner mig).

Hur gick det då för Janne?
Andra natten var kämpig som sig bör.
Låg energinivå, men han travade framåt. 

Vid ett tillfälle försökte han spela ut mig och Carina mot varandra.
"Du får energi (något att äta och dricka) om två varv."
"Men va f*n, ett varv sa ni ju!!!!!!"
Jag vände mig till Carina.
"Har du sagt ett varv?"
Carina: "Jag har inte sagt någonting."

Överlag så var han medgörlig men det gjorde lite ont att piska honom framåt där på natten när energin var som lägst.

Under dessa 48h sov Janne 30 min och han satt ner 4 ggr!!!
Där har ni något som kallas pannben.

De sista timmarna var jag DJ och fånade runt borta vid musikanläggningen. 
Antingen hatade folk mig (och Carina för den delen också), eller så log de bara :) 
Vi hoppade, dansade, sjöng, skuttade och hejade för allt vad vi var värda.
När det var 4 minuter kvar spelade vi Europes The final countdown :) 

Janne nådde sitt mål och sprang 341 737 m på 48h.
För mig är det helt galet och jag är stum av beundran. 
Det får mina 24h-lopp att framstå som en piss i havet.
Tilläggas bör att han var oförskämt pigg efteråt....
Tills han hade duschat.
Och fått mat.
Och satt sig i bilen. 
Då tog det inte många minuter förrän John Blund hälsade på :)

Många ställer sig frågan varför?
But why?
Varför inte?

Det är inte så svårt att förstå när det är kampen mot sig själv man älskar.


"If you understand, no words are needed.
If you don't , there aren't enough words to explain".

onsdag 22 augusti 2012

The sun came up

"...oooooh the sun'll come out, tomorrow, bet your bottom dollar thaaat tomooorrow, there'll be sun"

Så gick det i mitt huvud igår. 
Var väldigt trött och seg och kände mig alldeles tung.

Tog mig igenom arbetsdagen utan större bekymmer men det låg ändå och gnagde i bakhuvudet.
Var oförtjänt sliten från det lätta löppasset på måndagen. Hmmmm, don't like.

Drog iväg på massage igår iallafall till Björn på Kiropraktorkompaniet. Kände mig inte speciellt mycket piggare när jag gick därifrån, blir alltid seg efter massage.
Hem ,middag, sova....

Idag var en mycket bättre dag. Lagom lugnt på jobbet. Tog mig en löprunda framåt eftermiddagen.
Turen gick över Universitetet och norra Djurgården. En väldigt fin runda men oj vad tungt det kändes. 
Tunga ben och tung andning. Hmmm, don't like at all!!!

Men som sagt, dagsform och dyningar från dålig matdag. Hoppas jag ialla fall. 
Dessutom måste jag erkänna att jag har slarvat med stretchingen den senaste veckan........kan vara en anledning.

Har kollat startlistan inför VM också. 
Frankrike har starka tjejer, likaså Japan, Ryssland och Australien. 
Ska bli så jäkla häftigt att träffa alla dessa människor :)
Det känns fortfarande lite overkligt men nu är det sjukt nära. 
Inte sjukt sjukt nära, men bara sjukt nära :)

Detaljplaneringen inför loppet kommer jag göra i helgen under tiden jag andas äter och supportar ultra hela helgen på Ultrafestivalen i Skövde ;)

tisdag 21 augusti 2012

From one day to another

Igår och många dagar innan dess har jag känt mig stark.

Idag känns hela kroppen seg och trött.

Igår blev det en rätt dålig matdag så det kan påverka min dagsform idag. Tränade på jobbet strax innan jag skulle gå härifrån och sen direk till en mottagning på franska ambassadörens residens (I know, it's a dirty job but someones got to do it ;) ) där min chef skulle ta emot en medalj.
Trevlig mottagning men inte mycket ätbart.

Men men, inte så mycket att hänga läpp över, det är en ny dagsform och det är mest bara att hantera den och agera utefter förutsättningarna samt göra en bra dag idag för att bädda inför imorgon.

Idag har jag vilodag. Har en massagetid hos Björn i eftermiddag......brrrrrrrr....men jag tror det är bra.
Har känt någon konstig nerv-smärt-grej i mitt högerlår som han får kontrollera.

I övrigt flyter veckan på. Träningen trappas ner för att förbereda kroppen inför vad som komma skall.
Igår blev det som sagt lugn jogg och lite styrka.
Idag vila.
Imorgon lätt distans, inget jobbigt, bara ut och svettas och låta musklerna jobba lite.

I helgen åker jag till Skövde för att heja på alla som ska springa Ultrafestivalen där. Längtar! :)

söndag 19 augusti 2012

Niiiiiiice

Landslagsmöte idag.
Mycket givande.

Mindre än tre veckor kvar.
Jag känner mig stark.

...och sjukt snygg ;)

lördag 18 augusti 2012

Nostalgitripp; Kalmar triathlon 2011

Idag är det IRONMAN i Kalmar.
3860 m simning
180,2 km cykling
42,2 km löpning.

Ingen piss i havet precis.
Sounds like fun?
Det är det :) 

Satt och drömde mig tillbaka vid frukosten imorse.
Förra året den 6/8 stod jag på startlinjen till något jag drömt om sedan jag var liten.
Järnmannen, loppet hade inte Ironmanstatus då, men sträckorna är samma.

Jag, syster och mamma körde ner till Kalmar från Skövde på torsdagen. Det gick smärtfritt förutom att mamma tyckte det var pinsamt att jag kollade på alla som vi körde förbi, dessutom körde syrran nästan fel i Växjö.

Jag: "Vet du vart vi ska i rondellen?"
Syrran:"............................................................ja...............................................rakt"
Jag: "Vi ska höger......."

Jag hade hyrt en liten stuga av en kollegas-flickväns-pappa som låg några mil utanför själva stan och där installerade vi oss alldeles förträffligt på torsdagskvällen.

På fredagen åkte vi in till Kalmar, jag hämtade nummerlappen, vi rekade växlingsområdet, rekade lite allmänt. Jag tittade ut över vattnet och tänkte "där ska jag simma imorrn, närapå 4 km, mjahaaaaaa".

Grejen är den att jag är varken en triathlet, simmare eller cyklist. Däremot har jag ett jäkla tjockt pannben och en hög tro på min egen kapacitet. 
Och springa, det kan jag.

Kalmar triathlon har stått högt på min önskelista under många år och känslan av att nu vara så nära var lite läbbig.
Jag hade däremot inga förväntningar på mig själv avseende tid. Målet var att ta sig imål under de 15 timmar som var maxtiden.

Vi hämtade Rikard på tågstationen som anslöt från Uppsala och sen gick jag på det obligatoriska förmötet.
Några newsflashes:
- Inga mp3 eller motsvarande var tillåtna, vi skulle fixa det här alldeles själva
- Speakern hade genomfört 10 st Kalmar, nice, skönt att veta att det är någon som vet vad han pratar om
- Närapå hälften av alla startande var där för första gången. Skönt, jag var inte ensam, men det trodde man ju ändå.

Det blev en relativt tidig kväll med en sista koll av utrustningen och sen försöka sova någorlunda.
Klockan ringde 03:45 lördag morgon. Utvilad? Det kan jag inte påstå.
Men adrenalinet sköt nästan ur öronen redan innan vi satt i bilen på väg till Kalmar.

Fram till växlingsområdet, checkade in cykeln och hittade rätt plats. La fram de saker jag skulle ha, kontrollerade att flaskorna innehöll det jag ville. Småpratade lite med en farbror som också var där för första gången.
Såg än så länge inga bekanta ansikten.

Sen försvann tiden lite, på med våtdräkten och sen slussades vi iväg till starten.
Hann dock få en puss och lyckosparkar. Viktigt.

På vägen bort var jag så nervös så jag hade ont i magen. Småpratade lite i leden men det kändes fasiken inge bätttre.
Nere på stranden slängde jag mig i vattnet för att värma upp lite, simtagen kändes ok, men bojarna såg ut att sitta väldigt långt ute.
Upp på stranden igen och nu var det en kvart kvar till start.

Ställde mig på vänstra kanten hyfsat långt bak. Ingen idé att vara där framme och trängas, jag kommer ändå vara bland de sista upp ur vattnet.

Det var en väldigt fin morgon.
Inte ett mål på himlen och solen blänkte i det kavlugna vattnet.
06:50 spelades den svenska nationalsången och jag kände en klump i halsen och ögonen som tårfylldes.

Nu var det bara minuter kvar.
Minuter kvar tills jag skulle starta ett äventyr jag drömt om så länge.

06:55 ljöd Kentas "Just idag är jag stark" ur högtalarna och jag fylldes av självförtroende.
Strax efter låten var klar sköts skottet och det var igång.

Ut i vattnet, hade lite svårt med navigeringen men jag tog det lugnt och höll min egen takt. Satsade på att vara  glad och pigg när jag kom upp ur vattnet och det lyckades jag med. 
Jag visste att om jag skulle hålla maxtiden så fick jag inte simma i längre än 2h och 15 min.
Jag var uppe ur vattnet på 1:47. 
Började krångla mig ur våtdräkten på väg till växlingen. 
Tjoho nu är det nästa gren tänkte jag.

På med cykelgrejerna och ut på första varvet.
180 km är inte att leka med och även här var målet att vara glad hela vägen, cyklingen är ingen favorit men ett måste om man ska köra triathlon ;)
Undvek att titta ner på cykeldatorn som visade hastighet och sträcka.
Blev glad och positivt överraskad när jag tidigt nådde första kontrollen. Kontrollerna fanns varje mil. 
Ytterst bra service och det vara bara att tugga på.
Eftersom man inte fick ha mp3 får man väl sjunga då tänkte jag. 
"Are you an Ironman, dudududududududuuuuuuuu"
Jag visste melodin på Black Sabbaths IronMan, men icke texten, hittade på egen.
Nästa varv: "I AM IIIIIROONMAAAAN, dudududududuudududdduuuuuuuududu" :) 
Det blev mantrat resten av tävlingen.

Vet inte riktigt vad som hände men helt plötsligt var jag ute på sista varvet.
Fick lite panik och trodde jag hade fått punka ett tag men det var ingen ko på isen.

Blev omcyklad av några starka tjejer, men jag tänkte att "de tar jag på löpningen sen", "de kanske kan cykla, men jäklar vad jag kan springa".

Fick stöttning av supportrarna vid varje varvning och nu var det bara löpningen kvar. The favourite.

Det var skönt att få komma av cykeln. Nu visste jag vad jag hade att göra. Ett marathon kvar bara. 3 varv på en 14kmbana. 
Ut till en vändpunkt och så in igen, tre gånger.

Det var som sagt en väldigt fin dag och otroligt varmt. Jag gjorde som jag vet att man ska och åt och drack regelbundet. Hällde i mig några saltpåsar också då jag svettades som en bastande gnu.

På väg ut på andra varvet kändes det segt i benen (vilket det borde vid den tidpunkten).

Jag började ta placeringar, folk såg slitna ut. Hade de gått ut för hårt tro? Eller var det bara jag som var stark? jag satsar på en blandning ;)

Samma sak hände här, helt plötsligt var jag på väg ut på sista varvet. Jag tog en kilometer i taget. Först ut till vändningen, 7 km.
Mindre än 7 km kvar nu. Struntade helt i att titta på klockan. Då visste jag att jag skulle klara maxtiden.

När jag har 500 m kvar ser jag en tjej framför mig, "henne måste jag förbi". - ökar
300 m kvar, ytterligare en "henne måste jag tamjetusan också förbi" - ökar
150 m kvar och jag springer för allt jag är värd.
Korsar mållinjen på 12h 2 min och 30 sek (har jag för mig).

Sekunden senare rinner tårarna. 
I did it!
I f*cking made it!
Jag är så j*vla gryyyyyym!

Rikard tränger sig fram och jag får kram, han gråter nästan med när han säger hur stolt han är över mig. <3
Mamma och syster skriker och gapar och tjoar :)

Känslan som alltid kommer över en när man korsar mållinjen (eller slutsignalen ljuder på tidslopp) är svår att beskriva, den måste upplevas.

En oförglömlig dag av upplevelser jag alltid kommer hålla nära. 
Kunde inte riktigt fatta att jag hade:
- Simmat 3860m i öppet vatten
- Cyklat 180,2 km
- Sprungit 42,2 km

Gjorde min (då) tredje snabbaste marathontid på 3:47. Inte illa pinkat av en trähäst.
And belive me, jag kommer tillbaka!  Till nästa gång tänkte jag lära mig simma och cykla :)


 Kvällen-före-middag-med fin utsikt på Öland

Nervös-smile eller bara smile? 


This is where it all will go down 



 Syrran kikar lite skeptiskt ner i vattnet




 Happy face!

Nu drar det ihop sig...men var sjutton är JAG ngnstans? 



 App app, hon där som syns bara lite med röd badmössa framför han som är väldigt stor, that's me
 Mitt Mötley Crue fick slita hårt


"Hmmm, alla andra har såna däringa glansiga våtdräkter.... 


 One down and two to go




 Förmodligen usel teknik på cykeln men jag var glad ialla fall :)

 Äntligen! Löparskor på!



 I'm waaaay ahead of you...

Nära nu..... 


Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!! 



 Glad, trött, lycklig IRON(WO)MAN!!!


fredag 17 augusti 2012

Imorgon är en annan dag

....tänkte jag igår, många gånger.

Hade en verklig skitdag på jobbet. Människor med oförmågan att kommunicera ger jag inte mycket för.

Hursomhelst så är det en ny dag idag som har varit betydligt bättre.

Fredagsfysen är genomförd och ikväll ska vi på DN-galan! :)




onsdag 15 augusti 2012

Ett lugn som nästan oroar

Jag känner mig lugn inför VM.
Jag känner min kropp och mitt huvud, framför allt mitt huvud. Det har tränats i 27 år nu och klarat mig igenom väldigt varierande strapatser.

- 211 km på en 546m rundbana inomhus
- Två hopp från ett 10m-hopptorn. Jag är sjukligt höjdrädd och hoppar helst inte ens från en brygga ner i vattnet.
- 19 timmars fångövning ståendes på betonggolv med bakbundna händer och med huva över huvudet, i bakgrunden spelades en 3sek-slinga med rysk musik over and over and over and over
...är bara några av de saker där huvudknoppen hjälpt mig och got me through.

Nu ska den alltså hjälpa mig igenom ytterligare en utmaning.
Inte bara mitt första VÄRLDSMÄSTERSKAP, utan ytterligare ett 24hlopp där det mesta kan hända men inget går att förutse. 
Däremot går det att underlätta och det kommer jag att göra.
Jag kommer att göra som jag vet att man ska.
Jag kommer att göra det jag vet funkar för mig.
Jag kommer göra mitt eget lopp och är det en bra dag så kommer det gå galant, hur galant man nu kan tycka att det kan gå att springa 24h i sträck ;)

Men samtidigt så skrämmer det här lugnet mig lite. Bara lite.
Idag frågade Kommendören: "Är du taggad inför VM nu då?"
Ja alltså det där med att vara taggad....
Man kan vara taggad inför ett intervallpass där man har som mål att hålla en jämn, hög fart och man ska köra skiten ur sig själv och självklart kan man ju vara taggad inför ett 24hlopp, men det är nog inte det första ord jag skulle välja att beskriva känslan jag har nu med.

Lugn, självsäker, stabil, trygg.
Är nog ord som passar bättre in på mitt state-of-mind för tillfället.

Men taggad, det tvivlar jag inte en sekund på att jag kommer att vara när jag väl står på startlinjen.

"When the going gets rough, the rough gets going"

Bilden har som vanligt absolut inget med texten att göra :)

måndag 13 augusti 2012

En klubbad säl

Idag var jag på massage hos Kiropraktorkompaniet...som väntat var det ingen spabehandling, men det var ju å andra sidan inte det jag var ute efter heller.

Behandlingen bekräftade mina aningar om var kroppen var stel och att jag var i behov av lite uppmjukning. Trots att jag är noga med stretch och rörlighet behöver man knådas upp ibland.
Nu ikväll har jag känt mig som en klubbad säl som är trött och sliten och idag har jag vilat från allt vad fysisk aktivitet heter, förutom cykelturen fram och tillbaka till jobbet.


Imorgon väntar ytterligare vård av kroppen då jag ska till Bosön och bästa Britta! 

Efter det är det dags för lite löpcoaching tillsammans med en av mina adepter. Blir skoj :)

Fick bästa presenten av älsklingen när jag fyllde år! :)


söndag 12 augusti 2012

De Olympiska Spelen

Sitter i soffan, där har jag befunnit mig under större delen av dagen hittills faktiskt.
Det blev sent igår, hade bjudit över syster + svåger på middag och det slutade med att vi spelade Alfapet till klockan två på natten. Hehe, rackarns bra men klurigt spel det där, speciellt när man aldrig får några vokaler ur den däringa rackarns påsen!!!
Men den aktiviteten ledde till att jag var helt slut när jag vaknade, är tydligen inte van vid att vara vaken till klockan två längre. Tur det.

Kollade herrarnas marathon, underbart att titta på. Teknik, elit, täten, klungan, taktik, utbrytning. Härligt.
Det enda som fattades var Mustafa Muhammed. 
Jäkla SOK, men vissa andra kan vi skicka som inte tar sig vidare från kval eller får ett streck i protokollet. Det sägs att de är där för att få erfarenhet. Mhm, det kan jag väl hålla med om att det är bra. Men då måste man ju för fasen skicka de som faktiskt kan prestera också.

Ska inte hänga upp mig på det, har redan pratat och diskuterat det med många.

Igår blev det en fin runda i solskenet med älsklingen. Ut mot Bromma och Solna och så en vända på Kungsholmen och tilbaka över Västerbron. 
Apigt varmt tyckte jag. Det tyckte inte han.
Lite roligt att de enda sollinjerna man har kommer från mina korta tights och från sportbhn. Det bevisar ju å andra sidan det jag inte gjort på semestern, legat och solat.

Det har varit många vackra prisutdelningar under OS och enligt rutin så har jag nästan bölat till vissa av de. 
Jag vet inte vad det är, men just det där med att se atleter högst upp på prispallen, med en guldmedalj runt halsen och total lycka sprids över deras ansikte, deras nationalsång spelas samtidigt som nationsflaggan sakta hissas. 
Ja, man behöver ju inte vara kanonblödig för att ögonen ska tåras.

Nu är det snart handbollsfinal. Tror och hoppas att det kommer bli en nagelbitare. :) 
Efter finalen blir det träning.
Sen är OS slut, vilket nästan är tur får då slipper man behöva vara uppe så förbaskat länge på kvällarna.
4 år tills nästa gång, hinner de göra ultralöpning till en OS-gren tro?

Ska det bli höst nu är det tänkt?
Nästan så jag hoppas det, skön, frisk luft, lite löv som faller mot marken, lite lera att springa i i skogen. Eller?


Imorgon ska jag på massage. 
Jag bävar lite. Förra gången jag var där rann tårarna och mina muskler har nog inte blivit mjukare av en mängdperiod på två veckor...
Men det som inte dödar det härdar!


Blir det en höst med mycket regnställ?
Detta är för övrigt den 2 juni iår...

torsdag 9 augusti 2012

Världsrekord! Och mina fötter....

Herregud! Såg ni 800m-finalen?
Så ska en slipsten dras, eller ett 800m-lopp springas. 

Inget fjös, ingen taktik, bara springa, fort som satan!
Då vinner man! 
Då slår man världsrekord!

Väntar spänt på herrarnas 200m-final.
Kan det bli ett till världsrekord ikväll?

Jag själv har sprungit runt Söder två varv, samlade ihop 23 km och kände mig nöjd.
Segt i vaderna de första 6-7 kilometrarna, där fick jag för min alltför snabba 16kilometare igår.

Kikar ner på mina fötter här i soffan.
Funderar på att boka in mig på någon såndäringa fotvårdsbehandling. Det kan de vara värda.



Inte nuvarande status som tur är :)
Ca 10 min efter målgång på Bislett

Tugga, tugga, tugga....

Tuggar kilometer det är vad jag gör denna vecka samt föregående.
Det går rätt bra. Känner mig inte speciellt seg i benen.

Men igår blev ändå ett lite lättare pass med Kommendören.
Joggade ner från HKV till Djurgårdsbrunnskanalen (the place to be). Där körde han 2 varv, jag körde 5 (9,5 km) och sen joggade vi tillbaka. Summa 16 km på väldans pigga ben.

Inte så segt som man kan tro att springa runt där vid kanalen. Lite ultrainspiration fick jag nog allt :) runt runt runt.

På VM blir det första gången som jag tävlar på så pass "lång" bana (1500m) på 24h. Iochförsig så var mitt första 24h-lopp på 1200m bana i Hallsberg (har iallafall för mig att det var 1200). De övriga har varit på 400m bana och 546 m i Oslo.
Nu låter det som jag har sprungit hur många 24h som helst men jag har bara sprungit 4 st :)

Hursomhelst så kändes det skönt och bra, kilometerna avverkades i rätt högt tempo, tror jag gör lite fel och springer alldeles för fort denna vecka. Men så länge jag orkar så känns det ju bra.

Fördelen med en kortare bana (ca 400-500m) är att det alltid är nära till support och service om det skulle hända något.
Om jag får kramp eller stukar foten eller blir biten av en orm eller attackerad av en Pegasus eller liknande, så finns det alltid folk nära till hands, samtidigt som man alltid vet att mat och dryck finns nära.
Nackdelen är att att det just finns folk väldigt nära hela tiden.
Ibland behöver man vara ensam med sina tankar och bara fokusera. Det kan jag se som en fördel med en längre bana.

I eftermiddag är tanken att jag jag fratenisera mig med alla andra löpare i Stockholm. Jag ska alltså springa runt Söder via Årstaviken :)

Igår hade jag förresten möte med en ny adept, att man kan bli så glad och inspirerad av att säga åt andra vad och hur de ska träna. Hon hade förresten sötaste 10mån Ellen med sig, som verkade gilla mig, håll i hatten, än har inte helvetet frusit till is! ;)

onsdag 8 augusti 2012

Inget som inte lite löpning kan lösa

Idag är det onsdag, två arbetsdagar har genomförts sedan semestern upphörde.

I måndags var det lite kaosartat, eller ja, kaos och kaos, det var många trötta ögon i korridorerna och det tog lite tid för alla (inklusive mig) att göra det de skulle.
Mjukstart kan man säga och det var tur att det inte var något brådskande som låg i röret.
När jag väl kom hem mådde jag kasst. 
En tom mage kombinerades med massiv huvudvärk, feberkänningar och en kliande hals. Jag spenderade resten av kvällen på soffan under en filt.

Igår kändes det bättre men tröttheten satt i, (ovanligt att ställa klockan på 06.10 efter fyra veckors sovmorgon antar jag).
Bestämde mig för att plåga mig själv lite så jag tog dagens löppass inomhus, på löpband, som jag i vanliga fall undviker in i det sista.
20 km och 14 liter svett (kändes så iallafall) senare pustade jag ut och kände mig klarare i skallen och gladare i själen.
Det som fanns i kroppen på måndagen var tydligen inget som inte lite löpning kunde lösa.

Jag och Sandra är anmälda till Round Rotherham!!! Wohoooo!!! :) Ska bli så rackarns kul att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Flyget är bokat och klart, flygbussarna kollade, hotell bokat och Sandra har köpt tågbiljetter för att ta sig från Värmland och hit. 
Detta kan inte bli så mycket annat än A-W-E-S-O-M-E!!!

Idag väntar ytterligare löpning, denna gång med Kommendören, som tydligen har legat på latsidan under semestern och idag blir det utomhus.

Såg ni förresten att vi tog medalj i OS igår igen? Jimmy Lidberg, what a man!

tisdag 7 augusti 2012

Jubileumsmarathon 2012; My side of the story

Det har tagit sin lilla tid för jubileumsmarathon att sjunka in för mig.


Den här gången hade jag ju en uppgift, jag skulle coacha/peppa/vägleda min syster in på ett nytt pers. Det tarvar lite annat fokus av en än om jag själv  hade sprungit, här hade jag ju lite ansvar.

Hela gänget (jag, Rikard, mamma, syster och svåger) tog oss in till Stadion och Östermalms Ip. Den här gången var det skönt att inte behöva trängas där det fanns skydd för regnet.

Vi gjorde lite sistaminutenåtgärder sen var det ju dags att gå till start. I och med att så många skulle in på själva Stadion var vi i fållan redan 40 minuter innan vår grupps starttid.
Vi småpratade lite om ditten och datten, skrattade och skojade, men det låg ändå en spänning i luften.

Detta var min systers åttonde marathon, men jag tror hon aldrig varit så nervös.
Det var ballt att gå in på Stadion till OS-musik (som jag antar det var).  Om det är så coolt med inmarsch på ett event som är till för att fira att det var 100 år sedan det var OS, undrar hur det skulle kännas att vara med om ett riktigt? Maybe we’ll find out one day? Kanske när de gör ultralöpning till en OS-gren J 

Startskottet gick och så var vi iväg, Nästan ett varv inne på stadion innan det var dags att ta sig ut på gatorna.
Valhallavägen upp mot KTH och sen en liten stigning på vägen ut mot Univesitetet. Rätt så mycket folk och lite trixigt i början men det tunnades snart ut, upplever dock att det var lite trängre än vad det är på t.ex. Stockholm marathon. Inget slår dock Göteborgsvarvet vad gäller trängsel, HERREGUD säger jag bara. 

Tror jag är en av de få i detta land som inte gillar Göteborgsvarvet, och trängseln är bara en av anledningarna, men det är en helt annan historia.

Hursomhelst så håller vi bra fart för vårt mål. Syrran hade även en battle med en kille som hon jobbar med (han gjorde sitt första marathon och for the record var jag aldrig orolig över att han skulle komma imål före oss).
Lite mer kuperat ute på banan än jag hade tänkt. Sega uppförslutor. Mycket folk som hejade på och många som hängav sig åt OS- och 1912-temat. Kul att se!
Många vätskekontroller, sportdryck och vatten. Jag sprang och hämtade och langade åt syrran som hade fått order om att aldrig springa in vid borden. Då tappar man tid. Jag hade dessutom vätskebälte med Vitargo, Vitargo+cola och cola, salt samt bars.

Kände igen massa folk längs vägen som jag hejade på och det är kul att se alla som man möter. Hejade på Carina vid starten, Miranda, Fredrik Elinder, Barbro, Cecilia, Torill , Jörgen på vägen och säkert många fler när jag får tänka efter lite.
Dalmatinern var med här också, brukar se honom på Sthlm marathon, som alltid var han upphov till skratt och applåder från åskådarna J och många sprang enligt 1912tema.

Ute vid vändpunkten var det ännu mer fest och vi höll fortfarande bra tempo. Hela vägen tyckte vi båda att det var ruggigt varmt (surprise) och det hade gärna fått komma lite regn.
10km 20 km och 30 km svischade förbi. Syrran sprang jämnt och bra.
Men vid 30 km händer det ngt, magont, inte håll eller magknip eller något annat jag kunde förstå. Tokigt magont och inte så mycket att göra åt, det blev inte bättre av att gå. Jag sprang och frågade en sjukvårdare som rekommendera något att dricka och att ta det lite lugnt.

Vi gick lite, det blev lite bättre men inte mycket.

När något sånt händer så ändras fokus. Som alla vet håller bara stridsplanen till den första sammanstöten, och denna kom vid 30 km.
Vi är ju släkt. Envishet, pannben och jävlaranamma är något som ligger i generna men det här hade jag aldrig väntat mig.
Nu handlade det inte om pers längre, det handlade om att ta sig i mål, syrrans konkurrent från jobbet var long gone efter oss och hade inte en suck att komma ikapp.
Jag försökte få henne att gå men hon  vägrade. Frågade om hon ville bryta, nej hon skulle imål.
Vid det tillfället fanns det tre alternativ: Bryta, bryta ihop eller bita ihop.
Min syster valde det sista alternativet.

Blicken hon hade i ögonen den sista milen vittnade om ett enormt fokus och järnvilja.
Folk längs banan (en flock överviktiga farbröder som satt på campingstolar med ölburkar i handen) hejade och försökte vara optimistiska: ”Heja på, du  klarar det” och så lite medlidsamma blickar, då kände jag mig tvingad ”Ja hon har gjort det 7 gånger förut så det kommer gå bra”.

Vi tog oss fram till Stadion, men efter ett halvt varv där skulle vi ut igen. Det gjorde ont i mig att behöva svänga ut från Stadion igen, ville ju att vi skulle imål så att det skulle gå över.

Ut en bit ner mot vägen genom Lilljansskogen och så tillbaka igen. Vid vändningen stod funktionärer som ropade ”Heja på, ingen brådska, det är gott om tid.”  Ja , det var ju aldrig fråga om att vi inte skulle ta oss in under maxtiden. Blev lite irriterad men höll fokus på att peppa.
När vi gick imål grät jag, (what else is new), men inte den anledning jag brukar. Utan för att jag var så otroligt stolt över Anna! Så stolt över att hon hade bitit ihop och kämpat i 12 km med magsmärtor. Tror det bor en liten ultralöpare i henne också J 
Ett tag efter målgång släppte det, undrar fortfarande vad det var.

Det var en grym upplevelse och jag är glad att jag fick dela den med henne, med eller utan magsmärtor.
You rock sis!!!

 Me and sis <3

Förväntan

 Intågande på Stockholms (dåvarande) Olympiastadion
Medalj fick man :)

söndag 5 augusti 2012

Allt har en ände

Men korven har två sägs det :)


Samma sak med semestern, inte att den har två ändar alltså, men en iallafall och i förrgår var det officiellt min sista semesterdag. Igår och idag var det ju "vanlig" helg och imorrn är det måndag, klockan ställs mycket tidigare än de fyra senaste veckorna och man ska klä sig lite vardagssnajsigt igen.
Men jag gråter inte blod för det, jag gillar ju mitt jobb och det känns rätt skönt att rivstarta hösten med allt vad det innebär.


Vad ligger framför dalkullan den kommande tiden då?


- Det första som poppar upp i huvudet på mig är självklart VM, herregud (för att citera Veronica Wagner).
Glömmer bort det ibland, tror det är bra, inte att glömma bort det alltså, men att inte lägga ner alltför mycket energi innan. Jag vet ju vad jag ska göra.
Jag har satt upp ett mål, som jag kommer hålla för mig själv än så länge :) planen är inte planerad och klar in i minsta detalj än så länge. Jag håller fortfarande på att boxar in och skalar av kanterna på den, men den kommer vara klar i god tid så jag hinner mentalt förbereda mig på vad som komma skall.


- Det andra som poppar upp är Round Rotherham, 50 miles i ett höstigt England med härliga Sandra som resesällskap. 
Men detta är prio två. Ska inte lägga ner alltför mycket energi på detta än så länge, jag ska rikta energin åt rätt håll. Var sak har sin tid.


- I övrigt är det mestadels vardagsroliga saker; som att Rikard ska springa Lidingöloppet, ska bli extremt roligt att coacha honom där :)
- Ultrafestivalen i Skövde; där jag ska ner och spontansupporta lite tänkte jag. Har även en vän som gör ultradebut, nice!
- Antalet adepter börjar byggas på och det skall läggas planer för att nå personliga mål.
- Och som tur är så gillar jag mitt jobb och där händer det nog både en och två roliga saker i höst ;)


OS är ju i full gång också och återigen måste jag framföra min kärlek till detta evenemang. Höll nästan på att börja lipa själv när det var prisutdelning för seglingen. Herregud jag måste verkligen ta mig i kragen gällande det där med bölandet. 
Höll på och snora och härja när Lisa Nordén gick i mål också, ujujujuj vilken rysare. Otroligt grymt jobbat!!!
Däremot blir jag trött på media; "Nordén, 5 cm från guldet", "Torneus, 1 cm från bronset"
Skärp er för f*n och gläds med våra atleter istället!!!
Friidrotten håller på för fulla muggar och jag njuter av att titta på världselitens teknik och taktik i respektive grenar. Marathonloppet var en riktig njutning, Isabellah tog ingen medalj men det var väl inte riktigt realistiskt heller. Hon har en bit kvar men jag är övertygad att hon når dit en dag.
Ryskan sprang väldigt vackert by the way.
Jag satt och suktade framför tvn häromkvällen och kommenterade tekniker och muskler (tror det var simning) då en kompis upplyste mig; "Du vet att det finns riktigt porr på internet". Haha, för mig är OS samma sak and even better :)




Träningsmässigt har denna vecka varit mängdbetonad och jag ligger 20% över snittet/vecka för min del, samma sak gäller nästa. Kroppen känns bra men lite tunga ben emellanåt, får vara extra nog med nedvarvning och stretch. 
Skall även försöka få in en massage då min rygg och jag inte riktigt är överens för tillfället.


Som slutkläm så letar jag med ljus och lykta efter bra och inspirerande böcker. Gärna biografier eller liknande. Tips?

lördag 4 augusti 2012

Position: Schlätta

Vi befinner oss i Skövde. Ankom som sagt i förrgår efter en väldigt behaglig tågresa (1:a klass is the shit, tack SJ för sommarkampanjen).

På eftermiddagen på torsdagen tog jag mig upp på berget. Benen hade som sagt känts väldigt sega i två dagar innan och det var läge för ett lugnt pass i återhämtningens tecken. 
Hade tillochmed glömt att ta på mig klockan men det kvittade egentligen.
Tog gröna milen och fokuserade på att hålla en bra teknik och att bara låta benen göra sitt. Höll ett skönt tempo och strävade efter att det inte skulle vara jobbigt. 
När jag kom tillbaka till stadion såg jag att min lugna joggmil hade avverkats på 53 minuter. Kände ingen som helst ansträngning och benen mådde kanon. Tog det som ett bra tecken!

Stretchade och körde lite rehabövningar medans jag inväntade min löpcoachdate.
När hon kom joggade vi en 5kmare och pratade allmänt om träning och tävling och löpning och livet.
Efter det ar det dags för lite barfotalöpning och löpskolning och vi avslutade med lite rörlighetsövningar då hon som jag har en lite bångstyrig rygg.

Snyltade skjuts hem och sen smet jag iväg för att inmundiga tacos och snusa på en 4mån-bäbis :)

Gårdagen innehöll ett snabbdistanspass över 15 km. Kändes ohyggligt bra trots att jag trodde det gick alldeles för sakta på de avslutande 5. 
Kroppen känns bra, ryggen trilskas lite men då måste jag vara noggrann och komma ihåg att göra som jag ska med stretch och övningar.

Förutom det så är det fortfarande helt underbart att det är OS! 
Vilket innebär att man får äta frukost och middag framför tvn och det är berättigat att spendera flera timmar om dagen framför densamme ;)

Ikväll har jag hört att det vankas 30årsfest! Men först en tvåmilare till.





torsdag 2 augusti 2012

Tell everybody I'm on my waaaaay

Trallar på låten från Björnbröder i mitt lilla huvud och ler så smått :) Koda är allt för bra söt och älgarna gör de bästa birollerna någonsin. Hehe.


http://www.youtube.com/watch?v=niumcjEj55A&feature=related



Sitter på tåget till Skövde. Det skall hälsas på lite och på lördag skall Rikards syster firas! Niiiice.


Skall även hinna med att catcha up lite med mina tjejer, fika lite och avverka några kilometer på berget.
Just idag står ett litet löpcoachpass på schemat, en vän skall nämligen springa sitt första 6h i slutet av augusti i samband med Ultrafestivalen i Skövde och jag har erbjudit mig att coacha lite fram tills dess :)


Jag och Sandra håller även på att fixa och trixa inför ett litet äventyr i Oktober. 
Vi skall till England och springa Round Rotherham, 50 miles i lera och regn :) haha.
It will be awesome!!!

onsdag 1 augusti 2012

Fun on the Liding-island

Oh yes. Frukost, därefter omsvidning och transport ut till Lidingö medelst tunnelbana samt buss.
Var lite osäkra hur vi skulle gå från busshållsplatsen till Koltorps gärde (där starten till Lidingöloppet går) men vi hittade fram :)


Väl på plats hade fältet omvandlats till en hästhage. Hmmm, hoppas kusarna har fått gå in i stallet när det är dags för start.
Vi stack iväg, hann ungefär tvåhundra meter innan det var dags att ta sig en funderare. Såg inga markeringar vid första vägskälet. Höger eller vänster var frågan. Vi tog vänster, ändrade oss, tog höger, ändrade oss igen och tog vänster.....meeeeeeeeeeen vi ändrade oss en sista gång och tog höger, hittade markeringen och sen var vi rätt.
Så första kilometern tog i runda slängar 11 minuter :D hehe, tur att det bättrade sig.


Likt igår var benen med i ca en timme, sen började de sakta men säkert fyllas med sten. Fick kämpa mig runt de 20 kilometrarna fram till Grönsta. Slet som en galning i backarna.


Segt två dagar i rad alltså. Hmm, har jag slarvat med stretching? Slarvat med återhämtning? Eller är det liksom bara en sån där period just nu?
Farten var hygglig trots mina betongben och resten av kroppen var med på noterna, det är ju iallafall positivt.


Älsklingen slog till med distansrekord och summerat blev det ett bra pass trots tunga ben.
Det kan ju inte alltid gå lätt, då springer man för sakta ;)


Rejäl frukost för löpare :) brödet är självklart hembakat 


<3 :) 


Vilar betongbenen några minuter när vi nådde Grönsta