Midsommar 2015 började med att jag mötte upp Kristina på pendeltåget som tog oss till Märsta och därefter med buss vidare till Arlanda.
Det var längesen jag träffade Kristina nu, vi hade försökt länge men det hade liksom inte klaffat. Men nu skulle vi ändå spendera helgen tillsammans.
Det blev en liten toch-and-go i Salzburg och däremellan klämde vi in 102,5 km och 2500 höjdmeter. :)
Det hela började med att jag vill springa Western States, 100 miles genom Californien och ett av de äldsta ultraloppen som finns.
För att få springa WS så måste man springa en kvaltävling, och därefter ha stor tur i det årliga lotteriet. Har man kvalat fler år i rad har man fler lotter men chansen att få en av de 272 lotteriplatserna är rätt liten. Men kvalar man inte har man ABSOLUT ingen chans :)
När jag läste igenom listan med kvallopp i vintras kom jag fram till att det enda jag skulle kunna springa, som låg bra tlill i planeringen och inte skulle slita överdrivet mycket och störa träningen var Mozart 100.
Ett ungt lopp, detta var 4e gången, inte så långt bort och sen passade Midsommarhelgen bra.
Starten gick 05.00 i ett mörkt Salzburg. Prognosen lovade regn och vi skulle inte bli besvikna.
Förra årets damvinnare Maria Vrajic stack iväg på lätta fötter och jag hade inga ambitioner att ta rygg på henne.
Från början hade jag som plan att få G som i genomfört. Jag skulle träna igen på måndagen och ville inte behöva återhämta mig speciellt länge. Kravet för kval till WS var 16 h och jag ansåg att jag skulle ha bra med tid till att ta mig runt.
De första 5 km var platta, sen svängde vi upp på en lång sluttande stig upp mot berget. Inte svinbrant men ändå lite för brant för att springa, jag övergick till gång.
Kände mig lite sömnig och inte riktigt på G från början. Men visste också att det var ett långt lopp och att det mesta skullle hända.
Snart kom regnet.
Regn stör mig inte speciellt mycket, så länge det inte är kallt. Och som tur är så blir jag inte så lätt kall.
Jag hade korta tights, linne, ärmar, kompressionsstrumpor och skärm på mig. Perpeteum i Nathanryggan och gel och Snickers i fickorna.
Det bar uppför, sen bar det nedför, väldigt springbart hela tiden. Breda fina asfalsts- elller grusvägar. Några små partier med stigar men till 95% väg.
Jag upplevde det som väldigt mycket nedförslöpning, det slet bra på mina ben (varav det högra inte var helt hundra).
Första milen tog mig 60 min, andra 65 och tredje ca 70.
Regnet var all over the place. Seriöst så har jag nog aldrig varit med om värre attackregn. Ibland var det knappt så jag såg framför mig.
Första varvet avslutades med 250 trappsteg upp mot en borg som blickade ut över Salzburg. I slutet av första varvet hade jag kommit igång lite, (det är väl fasen att det ska ta fyra mil innan man känner att man kommer igång) och varvningen inne i stan kändes som en bock i kanten, det var ju nu tävlingen började.
Ut på andra varvet, som jag trodde var ett helt annat och i en annan riktning men som visade sig till större del vara precis samma. Tja, men då vet jag ju hur det ser ut iallafall :)
Tidigare i loppet hade jag blivit omsprungen av en österrikisk tjej som hade varit med på 24h-VM i Turin också. Hon hade kommit trea året innan och såg ut att vara van med den rådande terrängen. Jag trodde alltså att jag låg, ungefär, trea.
Prestigen låg kvar på hyllan och jag tuggade mig framåt, kilometer för kilometer.
Nu svängde jag av mot en ny sväng som inte var med på första varvet, passerade 70km-skylten och ca 100m längre fram ser jag en dinglande hästsvans.....
Saaaaaaaaaaaatan.....
Den där prestigen som hade lagts på hyllan plockades raskt ner igen.
Ok, ikapp österikiskan och förbi.
Hon såg inte pigg ut.
Nu gick banan ut på en fn promenadstig runt en turkos sjö.
Dags att höja farten. Hon ska inte tro att hon kommer ikapp.
Nu gick det fort, tass tass runt sjön.
Sneglade bakåt några gånger men såg inget.
Bra där.
Kom i håg att det är minst 25 km kvar nu och jag visste vad som väntade i slutet. 15 km nedförslöpning med redan sönderslagna lår. Tjoho.
Plötsligt möts jag av en overkligt brant asfalstbacke, i gräset bredvid hängde en baderoll, "The wall".
Jodåsåatt.
Nu gick det inte fort.
Mjölksyra och hög puls.
Upp upp upp.
Oändligt lång.
Vid krönet fanns en vätskekontroll och nu var jag ute på "orignnialbanan" igen.
Baksidan på höger ben var inte glatt. Sablar så ont det gjorde.Benet ville liksom inte hänga med och jag ansträngde mig för att inte snedbelasta kroppen.
Nu var det också väldigt mycket folk på banan. Utöver 100 km, dam och herrklass, fanns det 55km, 25km och 11 km, samt stafettklasser och duo-klasser på de flesta sträckor.
Det som skilde löparna åt var vilken färg texten på nummerlappen hade och än så länge hade ingen dam med röd text sprungit om mig.
Sista långa uppförsbacken nu och jag gick och drack sportdryck. Regnet hade upphört och ersatts med en strålande sol. Phiew, nu var det varmt.
Plötsligt trippar en tjej med röd text på nummerlappen lätt förbi mig och jag undrade VAR kom hon ifrån?
Skit också. Nu kommer väl österrikiskan tilllbaka snart. Bäst att lubba vidare.
15 km nerför med 85 km och 2200 höjdmeter i benen är ingen lek och även om det gick fortare nerför var det stockar som sattes i marken för varje steg.
Inne i bebyggelsen och nu var det bara de där trapporna kvar. Dock var det inte så bara....
Men upp kom jag och nu var det "bara" en kilometer nerför och sen en kilometer till mål.
Aaaaaaaaaajjjjj.
Snart över.
Sista trappan, över bron, ner under vägen och så in i Gamla Stan. Det vimlade av folk men en mängd funktionärer visade mig rätt och nu var mållinjen nära.
100 meter från mål får jag syn på en gul rygg.
Ok, han måste jag förbi. Varför har jag ingen aning om, han var inte i min klass, hade kanske inte ens sprungit samma sträcka, men ändå på något vis fanns det en djup känsla av att jag bara var tvungen att springa förbi honom.
Efter målgång fick jag en öl, bytte kläder och väntade sedan in Kristina.
När det var dags för prisuutdelning visste jag ju faktiskt inte hur det hade gått.
Men det visade sig att jag hade kommit tvåa i min åldersklass samt tvåa totalt i damklassen!!!
Tjoho, upp på prispallen två gånger och fick både blommor och prispengar! (det senare är man inte bortskämd med i ultralöpning då det mest brukar vara en medalj eller ett badlakan, badlakan är bra skit).
Efter många om och men fick jag behllla prischecken och jag och Kristina tog oss äntligen iväg för att äta mat.
1 liter öl, 1 stor köttbit och 1 apfelstrudel senare somnade vi gott på hotellet.
....bara för kännedom kan jag meddela att fröken Paltén snarkar något infernaliskt. Jag kastade två par ihoprullade strumpor, en kudde samt slog henne på armen upprepade gånger utan framgång. Ta med öronproppar om ni ska resa med henne ;)
söndag 28 juni 2015
söndag 14 juni 2015
Vägen framåt är inte rak men krokig
Det har tagit lite tid att återhämta sen VM.
Både huvudet och kroppen har fått tagit sin tid.
Helst vill man ju bara hoppa i skorna direkt och utföra stordåd men det funkar ju inte riktigt så.
De två senaste veckorna har varit mina första riktiga kom-igång- veckor.
Första veckan var jag på tjänsteresa i Halmstad och försökte hantera en sargad kropp efter Stockholm maraton. Ben var riktigt tunga och det kändes som jag sprang i sirap.
Denna vecka har jag varit på hemmaplan men däremot haft sjukt mycket på jobbet, det närmar ju sig semester och då är det alltid en massa saker som måste vara klart. Och det är samma visa varje år. Att man aldrig lär sig.
I måndags och fredags hade jag tempo på schemat. Måndag stege (progressiv distans) och fredag 2x4 km i maratonfart som jag valde att avverka på kristinebergs IP.
Måndagen hade jag sällskap med Elisabeth (som för övrigt gjorde sjuka 2.55 på maran!) och kroppen svarade bra. På slutet dog jag bara nästan och jag var glad att ha E som draghjälp.
Fredagen var jag lite nervös för. Det var längesen jag sprang ett sånt tempopass. Första delen gick hyfsat. Vila en minut emellan och så påt igen.
Nu började benen stumma. Jag försökte hålla farten men det gick sådär. Kapade ner andra delen till 2+2km för att få kvae kvaliteten. Inte lika bra som en 4000ing men bättre än inget.
Idag var första långpasset på länge.
Stack iväg och skulle runda Sollentuna.
Kände från början att kroppen inte riktigt var med mig men jag tog mig ändå framåt.
Vid 25 km valde dock mitt högerben att protestera å det grövsta. Det ville inte springa mer och uttryckte sin vilja med smärta.
Jag fick linka/traska hem.....
Det här är mindre bra med tanke på att jag och Kristina åker till Österrike på midsommar och ska tävla på lördag.
Jag skall snarast boka mig en naprapattid och ta reda på vad det är frågan om.
Både huvudet och kroppen har fått tagit sin tid.
Helst vill man ju bara hoppa i skorna direkt och utföra stordåd men det funkar ju inte riktigt så.
De två senaste veckorna har varit mina första riktiga kom-igång- veckor.
Första veckan var jag på tjänsteresa i Halmstad och försökte hantera en sargad kropp efter Stockholm maraton. Ben var riktigt tunga och det kändes som jag sprang i sirap.
Denna vecka har jag varit på hemmaplan men däremot haft sjukt mycket på jobbet, det närmar ju sig semester och då är det alltid en massa saker som måste vara klart. Och det är samma visa varje år. Att man aldrig lär sig.
I måndags och fredags hade jag tempo på schemat. Måndag stege (progressiv distans) och fredag 2x4 km i maratonfart som jag valde att avverka på kristinebergs IP.
Måndagen hade jag sällskap med Elisabeth (som för övrigt gjorde sjuka 2.55 på maran!) och kroppen svarade bra. På slutet dog jag bara nästan och jag var glad att ha E som draghjälp.
Fredagen var jag lite nervös för. Det var längesen jag sprang ett sånt tempopass. Första delen gick hyfsat. Vila en minut emellan och så påt igen.
Nu började benen stumma. Jag försökte hålla farten men det gick sådär. Kapade ner andra delen till 2+2km för att få kvae kvaliteten. Inte lika bra som en 4000ing men bättre än inget.
Idag var första långpasset på länge.
Stack iväg och skulle runda Sollentuna.
Kände från början att kroppen inte riktigt var med mig men jag tog mig ändå framåt.
Vid 25 km valde dock mitt högerben att protestera å det grövsta. Det ville inte springa mer och uttryckte sin vilja med smärta.
Jag fick linka/traska hem.....
Det här är mindre bra med tanke på att jag och Kristina åker till Österrike på midsommar och ska tävla på lördag.
Jag skall snarast boka mig en naprapattid och ta reda på vad det är frågan om.
lördag 6 juni 2015
Stockholm marathon 2015; My side of the story, eller, dagen då jag inte levererade
6h veckor efter 24hVM ställde jag mig på startlinjen för att springa mitt 12e Stockholm marathon.
Två sjukdomsperioder och i övrigt en del spontan, ostrukturerad träning gjorde att jag inte kände mig på topp.
Men jag hade bestämt mig för att göra det absolut bästa med det jag hade.
Don't forget to be awesome, alltså :)
5 minuter innan start startade jag klockan, Garmin var inte med mig den dagen och valde att hänga sig på startsidan......
Men mjäääääääk.
Jaha, så kan det vara tänkte jag. Skit också.
Starten gick och nu var det dags.
Iväg från Lidingövägen, ut på Valhallavägen, ner mot Strandvägen. Kändes i kroppen att det gick alldeles för fort. Fogade mig och fokuserade på steget och andningen och att vara ansträngningslös i min väg framåt.
Strax innan 4 km pep klockan och nu var den med mig. Skönt, då har jag lite koll på hur fort det går i alla fall.
Tassade förbi Skeppsbron och lilla backen vid Slussen, fasen, det var jobbigt att hålla det här tempot. Södermälarstrand var över i ett nafs och jag tassade lugnt uppför Västerbron. Kristina hade sagt att hon skulle stå där så jag höll utkik.
Nu bar det nerför och farthållarna för 3.15gruppen var strax framför mig.
Hmmmm tänkte jag, det här kanske kan bli bra.
Men jag visste med mig att det var för tidigt i loppet för att dra några slutsatser.
Tempot höll sig, men jag kände att så fort det gick lite uppför blev det direkt jobbigt.
Jag hostade lite slem stundtals och var noga med att få i mig energi med jämna mellanrum.
Upp längs Torsgatan mot St.Eriksplan........huvva, "Hallå kroppen, vad händer?".
Ned över Odenplan och ungefär där tog det slut.
Tempot började sjunka men jag höll ihop det än så länge.
Ut på andra varvet, backen förbi Radiohuset var jobbig, kändes inte som jag kom framåt.
Gärdet, halvvägspassering. Då hade regnet kommit på riktigt också.
Huvudet bankade och det kändes som jag knappt rörde mig framåt.
Kraftiga vindar på Lindarängsvägen fick mig lite ur balans. Det var alltså dags att ta fram pannbenet på riktigt.
Biten på Djurgården har aldrig varit min favorit men det är bara 8 km och ju fortare man springer desto fortare kommer man imål :)
Problemet var bara att det inte gick så fort.
Vid Skansen såg jag en bekant rygg, eller rättare sagt ett bekant bakhuvud, och såg att Therese Falk från norska 24h-landslaget sprang förbi mig. Härligt jobbat Therese!
Nu började kroppen säga ifrån, höger baksida hade trilskats sen mil 1 och nu var den inte glad.
Fy satan så ont det gjorde.
Men nu lämnade jag Djurgården och hade 15 km var till mål.
Passerade familjen på Strandvägen, R såg att det inte stod riktigt rätt till.
Regnet störde mig inte nämnvärt, däremot måste jag erkänna att det var lite kyligt från och till. Jag vet inte hur varmt det var, eller rättare sagt kallt...
Ok, bara tugga på nu.
Denna gång var Södermälarstrand lång, och jag stannade tillochmed för att sträcka ut baksidan, då blev det snabbt kyligare.
På Västerbron blev jag omsprungen av farthållarna i 3.30-gruppen. Fick peppande hejarop av Reima och kexchoklad och cola av Kristina <3
Mindre än 10 km kvar.
Väldigt jobbiga 10 km måste jag säga.
Vid Odenplan sista gången sprang det upp en skäggig kille jämnsides med mig och frågade, "You ran in Torino, yes?"
Tittade förvånat på honom och hasplade ur mig ett "Yes, you too?".
Det visade sig att han sprungit för det estniska landslaget och hade gjort sitt första 24h där.
It's a small world.
Jag tänkte låta honom sticka iväg men av någon anledning ville jag inte låta honom komma före mig imål. Det blev en rejäl kamp som jag gick segrande ur med en halvmeter.
Det var oerhört skönt att vara imål.
Jag var inledningsvis besviken på mig själv då jag ändå hade haft målsättning att klämma ur mig 3.20 den dagen.
Det lugnade ner sig efter ett tag men ligger fortfarande och gnager lite.
Däremot så ska man inte tro att man kan leverera om man inte har tränat, och det hade jag ju faktisk inte, inte specifikt för Stockholm marathon iår.
Hursomhelst gjorde jag det jag kunde med det jag hade.
I didn't forget to be awesome ;)
En rolig grej är att jag, återigen, träffade på Marie Sundgren, en ledare från Friskis i Borlänge som jag alltid lyckas träffa på Sthlm marathon, iår var hennes sjuttonde lopp! :)
Hursomhelst, dagarna efteråt hade jag sjukt ont i benen men nu är jag back on track och tränar nu för att slå mitt personliga rekord i Korea på Military World Games i Oktober! :)
Vi ses i mjölksyrans land vänner ;)
Två sjukdomsperioder och i övrigt en del spontan, ostrukturerad träning gjorde att jag inte kände mig på topp.
Men jag hade bestämt mig för att göra det absolut bästa med det jag hade.
Don't forget to be awesome, alltså :)
5 minuter innan start startade jag klockan, Garmin var inte med mig den dagen och valde att hänga sig på startsidan......
Men mjäääääääk.
Jaha, så kan det vara tänkte jag. Skit också.
Starten gick och nu var det dags.
Iväg från Lidingövägen, ut på Valhallavägen, ner mot Strandvägen. Kändes i kroppen att det gick alldeles för fort. Fogade mig och fokuserade på steget och andningen och att vara ansträngningslös i min väg framåt.
Strax innan 4 km pep klockan och nu var den med mig. Skönt, då har jag lite koll på hur fort det går i alla fall.
Tassade förbi Skeppsbron och lilla backen vid Slussen, fasen, det var jobbigt att hålla det här tempot. Södermälarstrand var över i ett nafs och jag tassade lugnt uppför Västerbron. Kristina hade sagt att hon skulle stå där så jag höll utkik.
Nu bar det nerför och farthållarna för 3.15gruppen var strax framför mig.
Hmmmm tänkte jag, det här kanske kan bli bra.
Men jag visste med mig att det var för tidigt i loppet för att dra några slutsatser.
Tempot höll sig, men jag kände att så fort det gick lite uppför blev det direkt jobbigt.
Jag hostade lite slem stundtals och var noga med att få i mig energi med jämna mellanrum.
Upp längs Torsgatan mot St.Eriksplan........huvva, "Hallå kroppen, vad händer?".
Ned över Odenplan och ungefär där tog det slut.
Tempot började sjunka men jag höll ihop det än så länge.
Ut på andra varvet, backen förbi Radiohuset var jobbig, kändes inte som jag kom framåt.
Gärdet, halvvägspassering. Då hade regnet kommit på riktigt också.
Huvudet bankade och det kändes som jag knappt rörde mig framåt.
Kraftiga vindar på Lindarängsvägen fick mig lite ur balans. Det var alltså dags att ta fram pannbenet på riktigt.
Biten på Djurgården har aldrig varit min favorit men det är bara 8 km och ju fortare man springer desto fortare kommer man imål :)
Problemet var bara att det inte gick så fort.
Vid Skansen såg jag en bekant rygg, eller rättare sagt ett bekant bakhuvud, och såg att Therese Falk från norska 24h-landslaget sprang förbi mig. Härligt jobbat Therese!
Nu började kroppen säga ifrån, höger baksida hade trilskats sen mil 1 och nu var den inte glad.
Fy satan så ont det gjorde.
Men nu lämnade jag Djurgården och hade 15 km var till mål.
Passerade familjen på Strandvägen, R såg att det inte stod riktigt rätt till.
Regnet störde mig inte nämnvärt, däremot måste jag erkänna att det var lite kyligt från och till. Jag vet inte hur varmt det var, eller rättare sagt kallt...
Ok, bara tugga på nu.
Denna gång var Södermälarstrand lång, och jag stannade tillochmed för att sträcka ut baksidan, då blev det snabbt kyligare.
På Västerbron blev jag omsprungen av farthållarna i 3.30-gruppen. Fick peppande hejarop av Reima och kexchoklad och cola av Kristina <3
Mindre än 10 km kvar.
Väldigt jobbiga 10 km måste jag säga.
Vid Odenplan sista gången sprang det upp en skäggig kille jämnsides med mig och frågade, "You ran in Torino, yes?"
Tittade förvånat på honom och hasplade ur mig ett "Yes, you too?".
Det visade sig att han sprungit för det estniska landslaget och hade gjort sitt första 24h där.
It's a small world.
Jag tänkte låta honom sticka iväg men av någon anledning ville jag inte låta honom komma före mig imål. Det blev en rejäl kamp som jag gick segrande ur med en halvmeter.
Det var oerhört skönt att vara imål.
Jag var inledningsvis besviken på mig själv då jag ändå hade haft målsättning att klämma ur mig 3.20 den dagen.
Det lugnade ner sig efter ett tag men ligger fortfarande och gnager lite.
Däremot så ska man inte tro att man kan leverera om man inte har tränat, och det hade jag ju faktisk inte, inte specifikt för Stockholm marathon iår.
Hursomhelst gjorde jag det jag kunde med det jag hade.
I didn't forget to be awesome ;)
En rolig grej är att jag, återigen, träffade på Marie Sundgren, en ledare från Friskis i Borlänge som jag alltid lyckas träffa på Sthlm marathon, iår var hennes sjuttonde lopp! :)
Hursomhelst, dagarna efteråt hade jag sjukt ont i benen men nu är jag back on track och tränar nu för att slå mitt personliga rekord i Korea på Military World Games i Oktober! :)
Vi ses i mjölksyrans land vänner ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)