Framåt framåt, med en dag i taget

Dagarna går. På lördag är det julafton. Jag vägrar bli tagen av den däringa julstressen. Jul kommer det att bli ändå och det är vilka som sitter runt bordet och inte vad som står på det eller vad som ligger under granen som räknas.

Träningen går framåt och bra. Jag springer, fort, långt, kort, långsamt, lyfter saker och aktiverar rätt muskler på gymmet. Känner redan nu att det kommer bli bra det här. Bara jag pallar. För nu har vi vridit upp allt ett snäpp. Jag är trött och det händer saker med kroppen.
En dag i taget. Ett pass i taget.

Imorse var det segt. Jag kom inte ut förrän 8.30.
Dubbelpass med 70 min distans stod på schemat och jag planerade att springa hem från den sista skoldagen senare. På skolschemat stod det föreläsning med doktor hamstrings, även känd som Carl Askling, men den slutade 2h tidigare än beräknat och jag trodde att mina ben skulle vara lite uppröra på mig men de travade mer än lydigt hemåt i rask takt.

Angående 2017 så har jag skissat lite på tävlingar. Vill tävla lite mer på kortare lopp, från 10 km och uppåt i en vettig hastighet för att få upp lite bra tempo. Hojta gärna om ni har något bra tips, gärna lokala smålopp!

Än så länge ser skissen ut såhär:

- Stadion marathon 14/1

- Bislett 50 km 18/2

- Skövde 6h 11/3 

- Borlänge 6h 25/3

- TEC, kanske 50 miles, eller pacea, 21-23/4

- Sätermaran (hel eller halv) 6/5
- Stockholm marathon 3/6

"Vad bra det ser ut"

Idag var första långpasset på ett bra tag.
Jag var lite smått nervös men det gick jäklarns bra och benen var pigga. Vädret däremot gjorde sitt bästa för att motarbeta mig. Snön yrde och snömodden slaskade runt fötterna på mig när jag tog mig bort förbi Alvik, rundade Söder för att sen vända hemåt via Riddarholmen och Kungsholms strand. 27 km senare stängde jag av klockan och var tokigt nöjd med mig själv.

Jag mötte en hel del löpare. Många såg tärda ut av vädret men många också lugna och harmoniska.

Strax innan Skanstullsbron mötte jag en äldre herre som också sprang. Han gjorde tummen upp och ropade "Vad bra det ser ut", "Tackar tackar" ropade jag tillbaka och fortsatte glatt.

Jag har en tendens till att möta många sådana farbröder överlag, men rätt många på senaste tiden. Ni vet de där som gärna pratar, har hållt på med någon form av idrott i förmodligen hela sina liv och oftast bär den lokala idrottsföreningens vindoverall. De.

Några gånger när jag sprungit intervaller på Kristinebergs IP har samma äldre herre varit där. Han berättade för mig en gång att han varit där varje dag sedan 197ngnting. Jag fick veta att på 1970talet då hade Krillan de näst bästa banorna, efter Stockholms Stadion.
"Mjaha, tänkte jag för mig själv, de har inte gjort mycket åt de banorna sedan dess uppenbarligen."

Sen tyckte han också att jag hade ett bra löpsteg och att det där med ultra det fick man bara dåliga knän av så det var inget att hålla på med...
Tack för informationen.

Mestadels är dessa äldre herrar väldigt trevliga och tycker det är kul att prata idrott.
I början av hösten, strax innan EM cyklade en av de upp bredvid mig när jag var på väg uppför Tranebergsbron.
"Jahaja, är det sista rycket inför Stockholm halvmarathon?"
"Nja, nej, inte riktigt."
"Nehej, ajja, det ser bra ut iallafall."

Man kan få reda på väldigt mycket roligt av dessa herrar och resten får man ta med en nypa salt (eller en skopa). Förmodligen kommer jag bli likadan när den dagen kommer :)

En mörk tid

Det slog mig häromveckan.
Nu ligger det mörka tider framför mig.
4 månader med reflexväst, mössa, vantar och en jäkla massa tvätt i tvättkorgen. Det är därför extra viktigt för mig att fokusera och hålla fast vid målet. Det kan jag nu, jag har återhämtat mig, (framförallt mitt huvud), haft några urladdningar för att orka fokusera all in åt prestationshållet.

Den här veckan har jag också kommit igång med träningen och faktiskt "tränat" för första gången sedan EM.
Kroppen svarar med att bli trött, men ändå hålla bra tider och bra steg.

Idag spenderade jag två timmar tillsammans med Madde för att kartlägga mina nuvarande svagheter och utforma program för styrketräning och rörlighet. Det var tufft. Bra. Mina svagheter ska bli mina styrkor och jag ska bygga den bästa och starkaste versionen av mig själv (hittills).
Idag är det 209 dagar kvar till VM och INGET kommer att lämnas åt slumpen.

Varje steg, varje pass, varje plan, är ett steg i riktning mot Belfast 2017!