NJ Trail Series One Day 2017; My side of the story, eller; Försök inte slå världsrekord när det är -7

Dåså.
Bloggen har varit stilla som i graven sedan augusti. Plötsligt händer det.

I november iår åkte jag till USA för att få revansch. Jag var anmäld till ett nytt 24h för att få utlopp för det min kropp stoppade mig från att göra på VM i Belfast.
Det gick inte riktigt enligt plan.

Jag åkte några dagar tidigare till New York för att hinna ställa om tiden lite. Rikard och Helen anlände på torsdagen. Då plockade vi ut en hyrbil och körde de drygt 9 milen upp till Newton, New Jersey.
Anledningen till att jag hade valt just detta lopp var att en amerikansk löparvän hade rekommenderat det i och med att det var där hon själv hade kvalat in till det amerikanska laget 2015. Att inte lyssna alltför mycket på andras tyck och tänk om banor och lopp var bara en av de saker jag skulle lära mig under den här resan.
Tävlingen låg bra till på året, jag ville inte springa inomhus i Oslo och inte heller på en 400m-bana i Barcelona. Således blev det USA. Lite varmare än hemma och så har jag aldrig tävlat i USA, hävdade jag bestämt ända tills jag en dag kom på att det hade jag ju visst det. 2014 var jag på tjänsteresa i New York och passade på att kuta ett 6h i Queens.

Hursomhelst. Newton var en trevlig liten amerikansk småstad med 8000 invånare och allt var precis som på film. På riktigt precis som på film.
Fredagen spenderades med att reka bana och införskaffa nödvändigheter. Alltså enligt rutin. Helen är ju gammal i gamet så vi uppdaterade bara några småsaker och sen gick jag som på nålar resten av dagen. Dessvärre blåste det halv storm på fredagen och det hade kommit en lokal köldknäpp som gjorde att det var drygt 10 grader kallare än normalt i området. Jag tänkte dock att kyla har ju aldrig varit ett problem när jag tävlat tidigare och jag tänkte att det löser sig. Det blir varmt när jag springer.

Lördagen kom och kvicksilvret orkade inte över nollstrecket.
Väl på tävlingsplatsen konstaterade jag snabbt att det där med platt bana (som stod på hemsidan) var en grav överdrift. Det var inte många meter på den banan som var platt. Dessutom fick jag förtydligat för mig att de endast skulle räkna hela varv under loppet. Banan var 1 mile, alltså 1609 meter. Tyvärr gick inget att göra och jag kämpade hårt med att förlika mig med tanken.

Jag startade i dubbla tröjor (ullunderställströja och långärmad tshirt), korta tights, kompressionsstrumpor, pannband och vantar. 
Första varvet sprang jag fel två gånger.
De första fem timmarna var jag som vanligt sjukt stressad över att jag inte kunde hålla farten. Jag trodde jag sprang för sakta men sprang enligt rutin för fort. Hade klocka på mig längre än vanligt men snitthastigheten stämde inte och den gjorde bara saken värre.
Efter att Helen hade skällt på mig och förklarat att jag hade EN ENDA JÄVLA UPPGIFT (och det var att springa) efter ca 5h tog jag mig samman och anammade mina mentala strategier. Det tog lite tid men sen var jag back och track och matade på. Varv efter varv efter varv.
Jag hade ny sportdryck som funkade alla tiders och jag sög i mig gel på rätt tider.

Det fanns ingen tävlingsklocka och efter ett tag blev jag irriterad över att inte veta hur länge jag hade sprungit. De flyttade ut skärmen vid varvningen och fixade fram en ruta med tävlingstiden, tyvärr blev den övriga texten så liten att varvtiderna inte gick att se. Rikard ställde sig dock där och ropade tider till mig vid varje varvning.

Jag sprang länge i linne, men tog på mig till långärmat och även långa byxor efter ett tag. Jag var aldrig kall, dock inte heller varm men det såg jag inte som någon förlust.
Vid 12 timmar hade jag sprungit 131.938 km (nytt Sverige-bästa) och låg ca 600 m bakom min planerade distans halvvägs.
Ingen fara tänkte jag, nu går schemat ner, jag fixar det här. Det hade blivit mörkt för längesen och jag var på bra humör. Jag noterade att det förmodligen var bra kallt nu och det var inte många på banan. Det blir nog varmare när det ljusnar, problemet var bara att det fortfarande var 7 timmar kvar tills det solen skulle gå upp.

Jag passerade 100 miles på 14h 43 min och 56 sekunder och därmed också nytt Sverigebästa på distansen. Bra där. Enligt plan.
Strax efter 15 timmar hände allt från ett varv till ett annat. Det var som att kroppen "helt plötsligt" hade fått nog och nu jävlar fick det vara bra. All energi i benen försvann på ett kick och det blev helt plötsligt väldigt jobbigt att förflytta sig framåt. Tilläggas bör att några timmar innan detta hade sportdrycken blivit slush istället. 
På med mer kläder. In med mer energi. In med varm dryck. In med koffein. In med salt. Gå ett varv.
Gå ett till varv. Försök springa. Gå lite till. Gå lite till. Gå lite till.......

Ska man slå världsrekord så funkar det inte att hasa sig fram två varv på en bana som är 1609 m och sen tro att man ska ta igen det. Det går liksom inte.
Jag fick inte igång kroppen. Den hade beslutat sig för att fokusera på de centrala delarna. Benen sket den liksom i. Det var inte viktigt. Att utkämpa ett tvåfrontskrig i den miljön funkade i lite drygt 15 timmar. Inte mer. Nedkyld som en iskub i en Long Island. Blir varm typ 2 dagar senare.

Jag tog beslutet rätt snabbt, om man nu kan kalla en timmes zombiegång snabbt. Det hade funnits ett mål med den tävlingen och nu var det borta. Inget annat var aktuellt. Man kan samla lopp och genomföra, eller så spänner man bågen och satsar allt mot ett  mål. Jag är för tillfället inte intresserad av att samla lopp. Jag spände bågen. Igen. Det gick inte.

Det som återstod var bara att fundera vad vi skulle pyssla med nu. Vi hade checkat ut från hotellet på morgonen och skulle "bara" ta oss ner till New York efter tävlingen.
Duscha, det är en bra idé. 
Nä, inget varmvatten i duschen.
Ok.
Iväg till hotellet.
På vägen dit passar jag på att få kramp i hamstrings.
Tillsammans med allt annat så var det sjukt olämpligt att få det just då.
Rikard, som inte var sådär överdrivet säker på att han skulle följa med pga tidigare erfarenheter och att han inte gillar att se när jag har det jobbigt blev väl minst sagt rätt säker på sin sak nu.
Det slutar med att jag sitter och skrikgråter och bankar huvudet i dörren för att det är skönare just då än det som händer i benet.
Hotellet är fullt. Ingen personaldusch att låna.
Iväg till det andra hotellet i stan. Typiskt amerikanskt motell.
Efter många om och men får vi ett rum, vi fick faktiskt sviten...
Svinkallt därinne eftersom ingen hade bott där. På med elementet på högst volym och där fanns det iallafall varmvatten i duschen.
På med torra kläder och ner under täcket.
............kan inte sova....

Efter ca 2h vacklar jag upp och ringer coach. Vi båda är överens om att det var helt rätt beslut. Sen finns det ju mer eller mindre optimala temperaturer att slå världsrekord i . Den optimala temperaturen är inte - 7.
Jag hatar egentligen det där med omständigheter, men ska man prestera på topp i 24h, där varje sekund och meter är viktig. Då gäller det att omständigheterna är på topp också.

Jag är självklart väldigt besviken. Jag kände att kroppen var på topp. Efter 12h så kände jag att jag hade det. Men å andra sidan så vet jag ju inte det. Och sen måste jag vara såpass vuxen att ändå se det från det hållet att jag ändå har lärt mig något. Jag har lärt mig massor. och det tar jag med mig. För nästa gång. Då kommer jag se till att det inte är -7.

Som vanligt vill jag rikta världens största tack till Helen som tog sig tid att flyga halvvägs runt jordklotet för att stå ute på vischan i New Jersey och frysa häcken av sig medans jag springer runt runt. Du är ovärderlig <3
Andreas för att du tror på mig, levererar top notch och krävande träning och står ut med mina crash and burns!
Rikard, det finns inga ord, tack för allt! <3

Det blonda yrvädret från Kvarnsveden...still hungry

När vi var små sprang vi mycket i motionsområdet Mellsta i Borlänge. Det ligger bara 500m från mitt föräldrahem så besöken där var frekventa. Platser som "Maskstället", "Skjutbanebacken" och "Ödalarna". 
Vi brukade träna 60m när det var dags för friidrotten i skolan på hösten. Pappa stegade upp 60m på en raksträcka och tog sedan tiden, speciellt exakt blev det väl inte på någon av variablerna men det var roligt. Han roade oss också med att agera kommentator när han hade varit starter.
"Och här kommer Det blonda yrvädret från Kvarnsveden, och hon vinner!!!!"

Samma blonda yrväder har nu lagt årets VM bakom sig (nästan, har lite research kvar att göra), dragit lärdomar och anmält sig till en ny tävling.

Den 11-12/11 är det dags att återigen springa 24h, denna gång i Augusta, New Jersey. Jag tar mig alltså över Atlanten, med eminent sällskap i form av fröken Dahlöf.
Det är lite skralt med 24h-lopp i Europa om man inte vill springa i en källare på Bislett, och där har jag redan lovat bort min kropp att vara support. Nästan hela svenska landslaget ska ju springa.

Förra veckan var den första på schema igen. Jag måste säga att jag är glad att coach tror på mig och inte ger mig någon mjukstart. Den hade jag ju iochförsig avklarat själv, joggat några oregelbundna gånger efter att vi kommit hem från semestern....
Nu däremot är kroppen trött och lite ovan och almanackan är fylld av träning och planering för resten av det där som kallas livet. 

Det händer en hel del i höst. Sista terminen på Tränarprogrammet drar igång, det är bröllop, dop och massa annat. Det är tight med lediga helger och jag kommer vara självisk och prioritera bort saker om det går ut över sånt som är viktigare.

För nu är det inga konstigheter vad som gäller fram till start. Det är egentligen väldigt enkelt.

Eat lightning.
Crap thunder.

"Det blonda yrvädret från Kvarnsveden"

24h-VM 2017, My side of the story, eller; Att bli 10:a på VM och vara besviken

Jag åkte till Belfast med en dröm, att stå högst upp på prispallen och ta emot en guldmedalj.
Målet var högt; VM-guld genom att göra mitt livs lopp. 
Men realistiskt. Och genomförbart. Jag hade slitit hårt inför detta, länge, det är inte bara det senaste årets träning som har tagit mig hit. 
Jag hade blött, svettats och nog fasen hade jag gråtit lite på vägen också.
Jag satte allt på ett kort och spände bågen hårdare än någonsin förut, med de förutsättningar som fanns var det det enda rätta. Det fick bära eller brista. Den här gången brast det.

Foto: Annika Nilrud

Prisutdelningen gick nästan till så som jag hade föreställt mig de senaste månaderna. 
En amerikanska på tredjeplats, Polen på silver, tillochmed prispallen såg nästan ut som i min målbild, svart.
...men sen blev det fel. Jag stod inte högst upp på pallen och ur högtalarna ljöd inte Du gamla du fria utan istället klev Patrycja Bereznowska upp och Polens nationalsång spelades.

Crap.

Träningen hade gått bra, jag var snabbare och starkare än någonsin. Pers och god utveckling på alla möjliga pass och nära sub40 på milen, ett väl genomfört Stockholm marathon där jag lätt och ledigt var 90 sekunder från pers.

Den korta versionen av VM är att jag låg rätt på schemat (som ledde mot världsrekord) till 18.5h.
Sen fick jag ödem i hela kroppen, (ca 6kg vätska, saltrelaterat, oklart dock på vilket sätt i detta fallet och det kommer jag förmodligen aldrig få reda på) kunde knappt lyfta fötterna och fick promenera de sista 5.5 timmarna. Ödem stod inte på min skit-som-kan-hända-lista. Jag har sprungit 24h-lopp sedan 2009 så den listan är rätt lång.
Slutade på en 10e plats med ca 234km.

Ja, jag är besviken.
Skitbesviken.
Och jag måste få vara det. Det hjälps inte att jag kom 10a. Det var inte mitt mål. För några år sedan hade jag bara kunnat drömma om att få vara topp 10 på VM. Nu är saker annorlunda.

Den långa versionen kommer här:
Innan loppet kände jag mig väldigt trygg och lugn. Sammansättningen på teamet var oklanderlig. Jag visste att det var högst osannolikt att något skulle bli fel i supporten. Jag hade coach Andreas som support och utöver det fanns både Annika och Ulf (Nilrud) på plats. Jag friade nästan till Ulf när de under förmötet plockade fram material som de förberett för att få allt organiserat och på rätt plats. Laminerade namnbrickor och diverse attiraljer och Annikas som alltid pålitliga kökssax (som även iår kom till användning) fanns med. Om det var något som var oklart tog en ur ledarstaben reda på vad som stämde. Det fanns inga frågetecken och jag kände mig avslappnad.
Jag och Andreas hade pratat ihop oss i etapper fram till avresa och gjorde en sista avstämning kvällen innan start. Vi var båda medvetna om målet och vad som skulle krävas för att nå dit.

Starten gick klockan 12, banan på 1653m löpte i Victoria Park nära en av flygplatserna i Belfast och var relativt platt, med en Bislett-backe och vatten i mitten. Någon märklig betongblandning som underlag men den är ju lika för alla, men i övrigt utan anmärkning.

Block 1, kl 12-18:

Foto: Annika Nilrud

Starten gick. Sablar vad trångt det är. Drygt 300 löpare i mästerskapet och ytterligare 100 i "Open race". 
Jag hade stenkoll på varvtiderna jag skulle hålla, egentligen bara 2 olika. En att förhålla mig till de första 12 timmarna och en till de resterande 12. Mellan de skiljde det endast 10 sekunder. 
Det här loppet skulle jag vara kall från början, inte försöka jobba upp en buffert utan hålla samma tempo.
Några timmar gick. Lite stress över att bli varvad (vis av erfarenhet borde jag ha slutat med sånt för längesen) magstrul som innebar fler toabesök än planerat, lite varmt, oförtjänt ont i benen efter 3h (men som försvinner efter ca 8h) lite handbroms i. Men inget vi inte löste och snart kom min 6h-belöning. Jag låg före schemat, inte bra egentligen. Jag kände mig stark.


Block 2, kl 18-00.
Nu varvades jag inte lika ofta. Snart inte alls. Jag såg hur solen sänkte sig lägre och lägre. Snart, snart ska vi trycka på start.
Lite regn kom och gick. Det blåste rätt mycket längs banan, försökte ta rygg, struntade i det, mitt lopp. Jag sprang stabilt. Lite kokko i huvudet, fick lite koffein som redde upp det hela. Lite varmt fortfarande, började ta vatten och kyla ner mig.
Där kom 12h-Fantan. Mumma. Nu börjar jakten.

Block 3, kl 00-06:

Foto: Andre Mingneau

Några timmar efter midnatt började strulet från arrangörernas sida. Storbildsskärmen hade varit nedsläckt och omstartad några gånger, ingen fara egentligen, tror inte jag har sprungit ett enda 24hlopp där arrangören har lyckats haft igång den hela tiden. Tävlingstimern stod tätt intill skärmen så jag kollade varvtiderna där. Runt 15 timmar (tror jag) ligger jag helt plötsligt på marken precis innan varvning. Faceplant. Kan inte ta mig upp. Får hjälp. Fattar inte vad som hänt. Skrapat upp ena armen men klarat resten, lyckades hålla upp nunan. Ropar till coach som hör vad jag säger men tror han har hört fel. 
Passerar 100 miles enligt skärmen. Klockan är lite för lite känns det som. Får strax senare besked om att skärmen visar fel.
Ursäkta?!??!??!????????????
Jag frågar Andreas hur långt jag har sprungit. Får till svar att de inte vet.
Jesus-mouthf*cking-christ.
Nu är skärmen svart.
Jag springer på. Det går bra. Det går fort.
18h-öl. 6h kvar.


Block 4, 06-12:
Jag vet att jag ligger på schemat men har ingen aning om vad klockan är eller hur långt jag sprungit. Tänker att "de kommer bli tvungna att bryta tävlingen, det här går ju inte".
Märker att jag slår i fötterna väldigt när jag springer. Liksom släpar de efter mig. Det känns som jag ska tuppa av när som helst. Stressad över att inte veta hur fort jag springer, för nu är även timern nedsläckt och det går inte att se tävlingstiden (det blir lätt lite svårt att disponera sitt lopp när man inte vet hur långt det är kvar).
Tycker att kroppen känns himla märklig.
Tittar ner på händerna och ser att jag inte har några handleder och att fingrarna har svullnat till oigenkännlighet. Ovansidan av händerna är gröna och en konstig röd-blå färg har ansamlat sig nedanför tummen på högerhanden. Tittar ner på benen och ser att benen väller ut ovanför kompressionsstrumporna. Ropar till coach.
Stannar till, fattar ingenting vad som händer, magen står ut som om jag vore i 10e månaden. 
Ner på marken,  upp med benen i högläge, massage på benen, går ett varv.
Försöker få igång händerna, kan knappt knyta näven.
Går ett varv till. Blir baddad med isvatten och därefter på med fleece, regnjacka, vantar och buff. Får order om att försöka springa och bli varm.
Kan inte springa. Kan inte lyfta fötterna tillräckligt. Hasar mig fram i något som kan liknas gång de resterande 5.5 timmarna.

Det var de längsta 5.5timmarna i mitt liv. 
Till slut går slutsignalen. Har ingen aning om hur långt jag har kommit eller vilken placering. Det spelar ingen roll, jag skiter liksom i det. 
Ligger i en liten hög ett tag innan jag vaggar tillbaka till tältet. Där får jag reda på att Johan har tagit silver och satt nytt nordiskt rekord!!! Åh herregud, börjar nästan lipa, han sprang som en gud genom hela loppet.

Annika och Ulf packar ihop våra grejer i vad jag upplever som rekordfart och tar hand om resten av oss löpare medan Andreas följer med Johan för dopingkontroll.
Vi tar oss tillbaka till boendet och jag är precis på väg in i duschen när Andreas ringer och frågar om jag vill göra dopingkontroll för att verifiera eventuellt svenskt rekord på 12h och 100 miles......som vi inte vet om det blev pga allt strul med systemet.
Där och då känns det inte viktigt. Jag vill duscha och äta och hinna sova en halvtimme innan det är dags för avslutningsceremonin.
Anna säger åt mig att åka, så jag lyder och åker iväg och kissar i burk. Johan (som kissade 1!!! gång under loppet) har fortfarande inte avlagt sitt prov. Vi äter Dumle och dricker vatten i väntan. Vi hinner tillbaka lagom i tid för att hinna duscha innan bussen går mot avslutningsceremonin.
Klumpen i halsen kommer när Johan går upp på pallen.
Jag ler med hela ansiktet när Patrycja får sin guldmedalj, efter att ha slagit sitt eget världsrekord. Hon är en fantastisk löpare och jag bockar och bugar med hela kroppen! Pratar lite med henne och trots hennes knaggliga engelska förstår vi varandra och kramas.

Jag går upp och tar emot priset för Athelte of the year 2016. Det känns sådär just där och då, men jag är stolt. 

Foto: Andre Mingneau

Min kropp är inte riktigt som den ska och det mesta från halsen och nedåt är svullet. 
Däremot ser fötterna jättefina ut , jag fick två små blåsor, men det är ändå ett vaggande utan dess like när vi ska transportera oss.

Morgonen därpå ringer klockan strax innan 05. En taxi tar oss till Dublin för vidare transport till Stockholm.
Det är vidrigt att ta sig av planet på Arlanda och fotlederna är borta sedan länge och skorna för små.

Världens största tack till landslaget; Anna, Sandra, Dan, Johan, Annika, Ulf, Andreas. Ni är bäst, på riktigt! Jag är så förbaskat glad att jag fick uppleva det här med er. <3
Tack Svenska Friidrottsförbundet för er stöttning i planering och genomförande.
Tack Andreas, för att du är världens bästa tränare och för att du förstår mig.

Foto: Annika Nilrud

Jag nådde inte mitt mål. 
Jag kan komma med många ursäkter och många OM, vad som skulle kunna ha hänt, och att det gick ju bra i 18h und so weiter. 
Nu håller jag inte på med 18h-löpning.
Det enda vi vet är att efter 18h hade jag sprungit strax över 196km. Resten kommer att förbli osagt. Dock så ska jag forska i det här med ödem, som numer står på min skit-som-kan-hända-lista.

Dagen efter jag kom hem satt jag på bussen och funderade på vägen som ska ta mig till målet. 
För målet, eller viljan att nå det, har inte ändrats!

Fall down seven times

Stand upp eight

Min pappa hade hatt

....inte sådär överdrivet ofta, men jag har sett kort, när han var ung. Förbaskat stilig var han min far. Det bärs för lite hatt idag.
På vintern tyckte han om att ha mössa. Ofta mitt uppe på huvudet, inte neddragen för att skydda öron och nacke, nej, toppluva i sin rätta bemärkelse på toppen av huvudet. 
Jag minns också en mörklila overall som han också hade på vintern. Den var praktiskt när vi var på skidtävlingar. Tja, varför inte. Det kanske såg lustigt ut men han brydde sig inte.  Han lade väldigt lite värdering i vad andra tyckte och tänkte min far. Det tror jag är vettigt. Ibland behöver saker och ting inte vara så förbaskat märkvärdiga. Gör som du vill, har någon problem med det så är det förmodligen just den personen som har problem.
Han var, som han själv skulle ha uttryckt det, "full i fan". 

Jag minns en sommar, en husvagnssemester när vi var på Eskilstuna zoo, då fanns det Fantomen-land där, oklart om det finns kvar. Det fanns såna där långa rep som förmodligen skulle likna lianer. Han nöjde sig inte bara med att klättra upp i ett av de, utan fortsatte på vajern mellan repen till nästa och därefter tog han sig ner. Under tiden som han vrålade som Tarzan.....

Ibland kunde han slå sig på bröstet och säga med djup stämma; "En del är stark, en del är svag."
Ja, det är nog helt rätt.

På lördag är det VM.
Då tänker jag vara stark.

Det går upp och det går ner, men huvudet börjar samla sig

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det brukar bli ganska bra ändå.

Så kan man säga.

Denna vecka har inte varit hundraprocentig rent träningsmässigt. Då menar jag hundraprocentig som att följa schemat till punkt och pricka. 

Jag lyssnar väldigt mycket till kroppen och huvudet och ibland behöver schemat anpassas efter verkligheten. Det är otroligt sällan som en papperslösning alltid funkar. 

Onsdagen var en följd av en dålig tisdag och jag var i stort behov av att fylla på med energi, dessutom tyckte jag att jag hade lite oförtjänt träningsvärk. = vilodag.

Torsdagen var jag full av energi, 400ingar stod på schemat och jag var laddad!
På något sätt lyckas jag med konststycket att sträcka mig i ryggen när jag ska sätta mig på bussen. Fråga.
Inte.
Hur.
Tänkte att jag provar att springa ändå, det blir nog bättre när jag kommer igång. Krånglade mig i kläderna, men fick inte på mig skorna. Smärta vid djupandning och när jag böjde mig.
Konstaterade att det var en mindre bra idé att klappra tartan i hög hastighet.
Morr.

Dubbelpass fredag, för jag kände att det var viktigt i mitt huvud att jag fick springa de där intervallerna. Lite seg i benen från morgonens 24km kunde jag ändå springa på bra och kontrollerat på Kristinebergs IP i eftermiddagssolen. Tack kroppen.

Igår - bra pass, 100 min distans.

Idag - inte bra pass, betongben och 90 min återhämtning istället för 3h långpass.

Att trycka igenom dagens långpass hade inte gett något förutom slitage.
Jag är trygg i att anpassa. Trygg i att lyssna på kroppen. "Planen håller bara till första stridskontakten", sen är det omfallsplanering som gäller. Det har tagit ett bra tag att komma dit och jag bollar alltid med coach. Men kroppen vet vart vi är på väg.

Än viktigare, huvudet vet vart vi är på väg. Tankarna börjar samla sig och jag börjar känna mig trygg.


#48dayslefttoworldchampionship47dayslefttoimprove

"Vi ska till VM och stå på pallen"

Igår träffade jag min kompis Lisa (sub-2.38-på-marathon-Lisa) för lunch och allmänt häng.
Då berättar hon för mig att hon har blivit uttagen till VM i marathon!!!!!!!!! http://www.friidrott.se/nyheter.aspx?id=20780

Helt freaking AMAZING om du frågar mig :)

här kan man läsa Lisas egna blogginlägg om det hela http://nocout.se/lisa-ring/2017/05/02/lisa-springer-vidare-med-besked/

Är förbaskat stolt och glad för hennes skull! Tänk att jag har såna bra kompisar va? :)


Igår sändes ett reportage på Sportnytt om mig. De kom och filmade förra veckan när jag sprang nattpass. Såhär i efterhand tänker jag, shit, jag borde ha kammat mig......
https://www.svt.se/sport/friidrott/maria-ar-bast-i-europa-pa-24-timmarslopning/


Men hur som helst.

VI (vi=jag och Lisa) ska till VM, båda två.

Coolt. Yes it is.

https://youtu.be/oD53SFA0wio

Det finns kompisar och så finns det kompisar

Jag har turen att ha snabba kompisar, sen att de är ruggigt trevliga det gör ju inte saken värre.
Lisa är en snabb kompis. Henrik är en annan, (inte riiiktigt lika snabb som Lisa, men å andra sidan så är det inte så många som är det), bor nära mig, och ställer upp som pacer när det vankas nattpass.
Det gjorde det inatt.

SMHI hade lovat uppehåll från midnatt.

De har haft fel förr om man säger så....
kl 03 möttes vi upp utanför mig och ner från himlen kom det snöblandat regn. Inte att göra så mycket åt.

Vi travade iväg. 40 km stod på schemat. Det gick lite fort i början för att få upp värmen.

Bort till Brommaplan, vidare till Alvik, Västerbron och rundade Söder. 
På Stadsgårdskajen blåste det satan, nästan så det blev kallt. Nu hade snön övergått till regn. Fortfarande inget att göra åt.

En fot framför den andra och in med energi med jämna mellanrum.
Västerbron igen, Alvik, Ulvsunda (tillika sista bron för dagen), en sväng i Frösunda och sen slog klockan över till 40 km.
Det slutade påpassligt att regna när vi hade ca 8 km kvar.
Tack vädret.
Tur att man inte är gjord av socker.

...trots att jag är så söt...... :)
Eller som Henrik sa, "Vi slapp pollen denna gång."
Garanterat pollenfritt.

Tack Henrik för mycket bra paceing och sällskap!

Jag kan meddela att frukosten, och framförallt KAFFET smakade väldigt bra.
Nu ska jag återhämta, dricka vatten, plugga och sen jogga ett kortare pass i eftermiddag.


#66dayslefttotheworldchampionship65dayslefttoimprove

...jag, resten av dagen ;)

Sicken mycket bättre vecka!

Stänger denna vecka trött och väldigt nöjd.

Jag har tränat bra, väldigt bra! Ätit, sovit och varit lite mer egoistisk denna vecka. 
Framgångsfaktor uppenbarligen.

Idag sprang jag 4h-långpass på lätta ben men i märkligt väder. Motvind, sidvind, strålande sol, svarta moln. Irrade bort mig på ett terrängspår ute på Lidingö (nej, inte Lidingöloppsbanan, den hittar jag), utan vid vad jag tror är Elfvik.
Snittet sjönk direkt i klockan, sablar, men det ordnade upp sig så fort jag kom ut på asfalten. Man ska träna på det man ska bli bra på, terrängen tar jag en annan gång.

Jag har snabba vänner, en som är särskilt snabba. Lisa Ring (sub-2.37-på-marathon-Lisa) som jag kallar henne ;) som ställer upp och pacear mig på mina tempopass.
Jag är oändligt tacksam. Trots att det är med skräckblandad förtjusning jag beger mig till de passen. Det är oerhört utvecklande för mig. Samtidigt som det är oerhört jobbigt. Men det blir bra, I know it. Det är de passen som kommer hjälpa mig hålla farten efter 20 löpta timmar i Belfast. I torsdags klockade jag in strax under 26 km på 120 min och ett par vändor runt Djurgårdsbrunnskanalen. 

STARK.

Kan bara tillägga att hon vann Womens Health Half-marathon igår på 1.17.23. Yeah, that's right, she's my friend :)

Tenta på tisdag. "Optimal prestation ur ett nutritionsperspektiv". Kan vara det roligaste tenta-plugg jag ägnat mig åt sedan jag började på GIH. 

Tummen upp på den.

Ny vecka imorgon.

Jag fortsätter på inslagen väg tänkte jag.

...just ja, mitt Sverige-bästa på 100miles rök i helgen, en ruggigt snabb tjej knep det på TEC, typ 5 minuter snabbare, men i terräng. Min tid var mellantid från EM i höstas, i och för sig med 8h och 45 min kvar att springa. Oh well. Nu ryker rekorden på löpande band verkar det som. Hm, får ta tag i det där tror jag.

Sicken vecka...

Jadu, det har varit en intressant vecka. Eller ja, det beror väl på hur man ser det. Jag väljer att ta lärdom, även om vägen dit alltid tenderar till att vara tuff.

Trots att det bara är jag som lägger pressen på mig så är det inte alltid så förbaskat lätt att inte göra det. 
Jag vet ju att jag kan nå mitt mål, som och för sig inte har ändrats den senaste veckan. Det är bara förutsättningarna som ruckats lite i kanten.

Men Maria, vem sa att det skulle vara lätt?

Nej jag vet att det inte är lätt. Det är lite det som är meningen. Då hade alla gjort det.

Onsdagen ventilerar jag mentalt med Lisa (2.37-på-marathon-Lisa) under 60 min innan jag fortsätter trava runt på Stadion i bra fart på dåliga energinivåer i kroppen. Hon sa "nu springer vi sakta Maria".
Eh, japp. 4.45fart är ungefär det långsammaste hon kan springa :) men bra för Maria att härdas lite och det är lätt att dras med och våra pass går oftast äckligt bra.
Det är tur att man har såna vänner...för att inte tala om coachen, jesus vad hans öron får tåla alltså :)

Påskhelg.
Pannbenslångpass på lördagen. Vill mest grina och gå hem men lyckas ta mig i kragen.
Söndagen lyckas jag inte så bra. Tar mig till Danderyd och sen blir det buss hem.

Lärdom.

Kommande vecka ska jag vara bättre, och inte dra förbaskat mycket lärdomar.

Och sova mer, tänkte jag.

Inte längre Europarekordhållare

Oh well, jag fick ändra informationen på Instagram och headern på bloggen (dumt om det står saker som inte stämmer), men det var kul så länge det varade.
Jag får numer nöja mig med svenskt och nordiskt rekord.

Igår fick jag reda på att polskan Patrycja Bereznowska slog nytt VÄRLDSrekord i helgen under polska mästerskapen på 24hlöpning.

256.246km!!!

Jag tar det igen:

256.246km!!!!!

En helt fantastisk prestation och jag bugar och bockar.

Patrycja kom tvåa efter mig på EM i höstas med strax över 241 km. Snacka om skapligt pers.

Jag säger inte att jag vet hur jobbigt det är att springa 256 km, men jag vet hur det är att springa 250 km, och det är jobbigt.

Detta höjer ribban något inför det stundande världsmästerskapet.

Jag vet att det finns 6 st hungriga lejoninnor några mil västerut över Atlanten. Samtidigt känner jag ytterligare tre, som dessutom dagen till ära kommer att bära blågul skrud.

Allt kan hända och det är många dagar kvar. Inget säger att det resultatet kommer upprepas i Belfast. Men det är ändrade förutsättningar.

Dags att lägga i ytterligare en växel, trodde inte jag hade så många kvar, men jag ber om ursäkt i förväg om jag uppfattas som egoistisk och osocial de kommande 81 dagarna. Men det är för ett bra syfte. 

Jag lovar.

Den andra sidan av de mörka månaderna

Jag kom ut levande. På andra sidan av de där mörka månaderna jag pratade om. 

De där månaderna med reflexväst, mörka mornar och ännu mörkare kvällar . De där månaderna med snömodd, slask och ishalka. 

Jag har avverkat några tävlingar, var längesen jag tävlade såhär mycket :)

- Stadion marathon, mycket bra känsla och lätta ben, check!

- Bislett 50 km, ingen bra känsla och tunga ben, godkänt snitt dock, check!

- Borlänge 6h, blev ett marathon, hade inte huvudet för att springa tidslopp den dagen och det var inte läge att pusha igenom något, check!

90 dagar kvar idag.

I USA gick sista chansen att kvala in till deras landslag. Det kommer vara ett starkt landslag som kommer till Belfast. 6 starka damer (herrarna bryr jag mig inte sådär jättemycket om). Sverige har också ett starkt lag, dock är vi bara 3, vi har inte råd att inte ha våran absolut bästa dag.

Nu väntar tre månader med stenhård fokus, mycket Maria-tid och mindre tid på energislukande saker och såklart en hel del tuff och hård träning.

Keep in touch.

I will.