Så kan man säga.
Denna vecka har inte varit hundraprocentig rent träningsmässigt. Då menar jag hundraprocentig som att följa schemat till punkt och pricka.
Jag lyssnar väldigt mycket till kroppen och huvudet och ibland behöver schemat anpassas efter verkligheten. Det är otroligt sällan som en papperslösning alltid funkar.
Onsdagen var en följd av en dålig tisdag och jag var i stort behov av att fylla på med energi, dessutom tyckte jag att jag hade lite oförtjänt träningsvärk. = vilodag.
Torsdagen var jag full av energi, 400ingar stod på schemat och jag var laddad!
På något sätt lyckas jag med konststycket att sträcka mig i ryggen när jag ska sätta mig på bussen. Fråga.
Inte.
Hur.
Tänkte att jag provar att springa ändå, det blir nog bättre när jag kommer igång. Krånglade mig i kläderna, men fick inte på mig skorna. Smärta vid djupandning och när jag böjde mig.
Konstaterade att det var en mindre bra idé att klappra tartan i hög hastighet.
Morr.
Dubbelpass fredag, för jag kände att det var viktigt i mitt huvud att jag fick springa de där intervallerna. Lite seg i benen från morgonens 24km kunde jag ändå springa på bra och kontrollerat på Kristinebergs IP i eftermiddagssolen. Tack kroppen.
Igår - bra pass, 100 min distans.
Idag - inte bra pass, betongben och 90 min återhämtning istället för 3h långpass.
Att trycka igenom dagens långpass hade inte gett något förutom slitage.
Jag är trygg i att anpassa. Trygg i att lyssna på kroppen. "Planen håller bara till första stridskontakten", sen är det omfallsplanering som gäller. Det har tagit ett bra tag att komma dit och jag bollar alltid med coach. Men kroppen vet vart vi är på väg.Än viktigare, huvudet vet vart vi är på väg. Tankarna börjar samla sig och jag börjar känna mig trygg.
#48dayslefttoworldchampionship47dayslefttoimprove
