Vi brukade träna 60m när det var dags för friidrotten i skolan på hösten. Pappa stegade upp 60m på en raksträcka och tog sedan tiden, speciellt exakt blev det väl inte på någon av variablerna men det var roligt. Han roade oss också med att agera kommentator när han hade varit starter.
"Och här kommer Det blonda yrvädret från Kvarnsveden, och hon vinner!!!!"
Samma blonda yrväder har nu lagt årets VM bakom sig (nästan, har lite research kvar att göra), dragit lärdomar och anmält sig till en ny tävling.
Den 11-12/11 är det dags att återigen springa 24h, denna gång i Augusta, New Jersey. Jag tar mig alltså över Atlanten, med eminent sällskap i form av fröken Dahlöf.
Det är lite skralt med 24h-lopp i Europa om man inte vill springa i en källare på Bislett, och där har jag redan lovat bort min kropp att vara support. Nästan hela svenska landslaget ska ju springa.
Förra veckan var den första på schema igen. Jag måste säga att jag är glad att coach tror på mig och inte ger mig någon mjukstart. Den hade jag ju iochförsig avklarat själv, joggat några oregelbundna gånger efter att vi kommit hem från semestern....
Nu däremot är kroppen trött och lite ovan och almanackan är fylld av träning och planering för resten av det där som kallas livet.
Det händer en hel del i höst. Sista terminen på Tränarprogrammet drar igång, det är bröllop, dop och massa annat. Det är tight med lediga helger och jag kommer vara självisk och prioritera bort saker om det går ut över sånt som är viktigare.
För nu är det inga konstigheter vad som gäller fram till start. Det är egentligen väldigt enkelt.
Eat lightning.
Crap thunder. |
| "Det blonda yrvädret från Kvarnsveden" |
