Espoo 24h 2013: My side of the story - en åskådares reflektioner

I fredags drog jag och Anna G till Finland.

Planen var att check out Espoo 24h-Endurance.
24h på en inomhusbana över 390,04 m.
Underlag: oklart, såg mest ut som ngn form av bast(u?)matta.

Jag har tidigare hört av de som sprungit där att underlaget är tungt, det sätter sig i låren rätt tidigt och blir stelt.

Jag hade funderingar på att anmäla mig.
Men när jag väl kom dit var jag glad att jag bestämde mig för att låta bli och tyckte istället det skulle bli kul att sitta bredvid.
Lyckas ju förtränga hur spattig jag blir i slutet varje gång...

Vi spenderade fredagkvällen på Helsingfors äldsta kinarestaurang, inget jag hade valt om jag skulle ha tävlat.
Snicksnackade oss genom kvällen och somnade sedan i otroligt sköna sängar på Radisson.

Hotellfrukosten var en höjdare och vi var glada och mätta när vi tog bussen ut mot arenan.


Vi mötte de svenska löparna som var på plats och alla vara glada i hågen och sugna på att springa.
Starten gick och loppet var igång.

Vi hängde runt ca 40 min innan vi också började springa, fast utomhus. Vi tänkte oss ett långpass.
Sprang ut mot ngt som hette Stenvik, men det slutade med att vi tog bussen tillbaka efter 27km. Jag var (är) inte 100% kry och min häl är lite motsträvig för tillfället.

Duschade och petade i oss lite mat.
Kollade ställningen.
Det såg bra ut för svenskorna. Pernilla och Sandra pinnade på och såg helt oberörda ut.

Innan vi åkte sa vi att vi då absoluuuuut inte skulle coacha någon.
Visst, vi skulle heja och stötta, men att aktivit coacha skulle vi då rakt inte göra . :)
Slutade med att vi hängde rätt mycket vid Helen och Pernillas bord och försökte hjälpa till så gott det gick.
Helen var trött och tyckte att det räckte vid 12 h.
Jaså du , sa vi.
Ain't gonna happen sister, ut på banan igen.
Hon fortsatte :)

Pernilla gick som en klocka.
Sandra som ett schweiziskt gökur.
Samma leende, samma steg.
Torill hade samma fina steg som hon alltid har.

Vi försökte knoppa några timmar.
Det gick sådär.

Åt lite frulle.
Hejjade lite mer.
Åt frulle nr 2.

Nu var klockan 9.

Sandra var på väg mot 200, och en bra bit bortom.
Pernilla låg 3 varv efter.

När det var en timme kvar blir jag av någon anledning skitnervös.
Kommer någon att krascha totalt?
Kommer den där finnen som har tuggat på hela dygnet klara 240?
Sandra går, varför går hon?
Har Helen fått i sig tillräckligt med salt?
Är Torill fortfarande glad?
Har Pernilla skavsår fast hon inte säger ngt om det?
Hur fort springer Silvio egentligen? Karln såg ut att ha eld i baken.

Den sista timmen på ett 24hlopp är svår att beskriva för någon som inte har upplevt det själv.
Man har kämpat och kämpat och helt plötsligt är det inte timmar kvar utan endast minuter.
Men ändock 60 st.

När det är tio minuter kvar samlas många vid varvningen. Jag står i en av sofforna och hoppar upp och ner samtidigt som jag skriker på alla jag känner.
Meddelar till Sandra att det är 9 minuter kvar, (3 j*vla schlagerlåtar, jag tycker det är fantastiskt smart att räkna tid i schlagerlåtar för de får nämligen  inte vara mer än 3 min).

En minut kvar.
Jag är alldeles svettig och hjärtat bultar som aldrig förr.
Halsen är hes av allt skrikande.

Loppet är slut.
Sandra landade på tredje plats på 210 064 m!!!
och Pernilla kom tvåa (efter Sumie Inagaki, tidigare världsrekordhållare och fortfarande världselit!) på 210 965m!!!

När man står bredvid på ett sånt här arrangemang så slås jag full av beundran.

Seriöst...
Att ge sig på att springa non-stop i 24 timmar?
Man ska inte tro att det är någon dans på rosor.
Jag är full av beundran.
Dessutom fattar jag inte hur jag själv fixar det.
På riktigt så går det inte ihop.
Lilla jag...
Mysko va?
Men det är ju det som är en så stor del av den fantastiska charmen. Att fixa något man inte trodde man klarade av :)

Summa summarum var det en kanonhelg i Finland och som alltid är det skoj att träffa alla man känner (måste dock poängtera att jag känner annat folk också, som inte är ultralöpare, tror jag iaf...)


Kolla in resultaten på ultradistans.se vetja ;) 

Sen tror jag faktiskt att jag passar bättre på banan som tävlande än bredvid som åskådare.
Har svårt att hålla nerverna i styr när jag står bredvid.