24h-VM 2013, My side of the story, eller; Tvyärr så mår jag ganska bra

Mitt andra världsmästerskap är över och jag är åter i Sverige.
Åter på jobbet och åter i min favvohörna i soffan.
Jag tar det lugnt ett par dagar.
Men jag mår ganska bra.
Tyvärr.

24h och 197 km senare så mår jag ganska bra.
Besviken.
Revanschsugen.
Förmodligen 4 naglar fattigare inom en vecka.

Vad hände då?

Tävlingsmorgonen vaknade vi till en mulen himmel och regnet som hängde i luften.
Frukost, en sista koll över utrustningen och sen fanns lite tid att slappa det sista.
Det regnade rätt bra när vi packade in oss i bilen och åkte mot tävlingsplatsen.

Vi installerade oss i tältet, jag funderade lite på klädval.
Till slut bestämde jag mig för att starta i korta tights och linne, som planerat.
Anna "tvingade" på mig hennes armvärmare.
"Du kan ta av de efter ett varv."
Det var precis det som hände :)

Jag pluggade in lurarna i öronen och höll mig för mig själv.
När det var dags för start hade regnet slutat och det började spricka upp.

PANG-startskottet.
And off we were.

De första timmarna kändes ok, men det var något som inte stämde.
Det blev varmare och som sagt åkte armvärmarna av efter första varvet.
Jag kände mig inte i synk med mig själv.
Energin intogs enligt schemat och allt kändes kanon förutom den där knasiga känslan.
Jag tog depåstopp med Anna och förklarade min känsla.
Fick några peppande ord, mp3.n och iväg igen.
Nu var jag igång på riktigt.
Allt flöt, musiken, steget, andningen, kilometrarna bara tickade förbi.
Jag låg före schemat, men inte för mycket.

Tog en kort paus vid 6h för att stretcha ut sätet och fick med mig en Gainomax ut på varvet.
Mums :)

Blev hungrig tidigare än förväntat så jag fick en påse frystorkat.
Kände mig lite seg i drygt en timme efter det.
Påminn mig dessutom att inte lyssna på P3Dokumentär om Nazityskland, den svenska neutraliteten och tysktågen....smått deprimerande....

Längtade till 12hcolan på burk som var inplanerad.
Mörkret föll och färre och färre löpare var på banan.
Passerade 12h med 1,7 km tillgodo.

Sen. Kom. Regnet.

Jag hade precis gått ut på ett nytt varv när himlen öppnade sig.
Det vräkte ner och blåsten tilltog.
På med regnkläder under nästa varv och så ut igen.
Tänkte "det slutar snart", därför bytte jag inga kläder direkt.
Det gjorde det inte.
Jag var genomblöt och frös otroligt mycket efter ett tag.
Bytte allt jag hade på mig till torrt och så ut på banan igen.

Blött, kallt, blåsigt.
Men framåt.

Ok än så länge.

Loppet fortsätter.
Jag blir inte varm.
Trots nya torra kläder.
Regnet fortsätter.
Jag behöver gå på toa väldigt ofta.
Energin försvinner mer och mer.
Till slut känns allt hopplöst, har inte fått behålla ngt på flera timmar.
Tårarna rinner och jag vill helst av allt lägga mig ner och försvinna.

Det är länge kvar av loppet.
Jag fortsätter men varje varv känns oändligt.
Orkar jogga halvvägs, går, joggar vidare. 
Känner verkligen hur energin rinner ut ur benen.

Anna är helt fantastisk och fortsätter se till att jag får i mig energi hela tiden.
Roland och Reima stöttar med ord.

Dessutom ser jag de andra tjejerna som tuffar fram som tåget.
Det känns inte speciellt mycket bättre.

Jag går ett varv med Torill när det är lite mer än 6 timmar kvar.
Pratar.
Hon är också peppande. Pratar om hur jag kommer ta mig ur det här.
Jag tänker "Varför är alla så sjukt positiva? Det här kommer inte att gå."

Schemat har jag frångått för länge sen.
Det händer inte mycket med antalet kilometer under alltför många timmar.

Det ljusnar.
Jag är fortfarande kraftlös, hungrig och omotiverad.
Förutom det så känns det bra, kroppen mår inte speciellt dåligt och jag är klar i huvudet.

Anna fixar grönpåsegröt åt mig.
"Det är väldigt viktigt att du äter allt det här nu Maria".
Jag tittar ner i påsen.
Herregud, det där kommer jag aldrig få i mig.

"Nu sätter du dig ner och äter det där."
Van som man är att lyda order gör jag som hon säger.
Det tar tid, gröten vänder nästan i halsen.
Men tugga för tugga får jag i mig det.
Får med mig resten ut på ett varv till tillsammans med en vattenflaska.

Anna blir glad men förvånad när jag meddelar att jag ätit upp allt när jag kommer runt för varvning.
Jag tänker att nu dröjer det nog inte länge förrän jag måste på toa.
Men det händer inget.
What?
Är det sant?
Magen är lugn och fin och känns mätt.

Det regnar inte längre så regnbyxorna åker av.
Ett par varv till så ryker också jackan.
Jag petar in hörlurarna och slår på mp3.n.
...och springer.
Jag springer.
Visserligen inte fort men med en betydligt högre hastighet än de senaste 8 timmarna.

Lite mer än två timmar kvar.
Jag känner att energin kommer tillbaka.
Några varv till och jag tar av mig ytterligare en tröja.
Vilken känsla.
Jag flyger nästan fram.

Med en timme kvar slår jag igång min "pepp-lista" på mp3.n.
Tänker på Andreas ord innan start: "Hur det än går vill jag vara en disktrasa när jag går imål."

"Disktrasa" tänker jag.
"Disktrasa, disktrasa, disktrasa".

60 min kvar.
Hela banan lever upp och folk samlas.

60 fåniga minuter.
"Du har varit ute här i 23 jäkla timmar, nog ska du väl klara 60 fåniga minuter till Maria. 
Disktrasa, disktrasa, disktrasa" tänker jag.
Jag flyger inte fram men fort går det.
Lätta steg, stolt hållning och fokus i blicken.

I slutet av sista varvet har jag Danny Saucedos "Amazing" i öronen.
You'e amazing, amazing, you're a-a-a-amazing!!!!"
Passerar varvningen sista gången när det är två minuter kvar.
Drar ur lurarna för att höra speakern när nedräkningen påbörjas.
2 min har aldrig gått så fort.
"STOP!!!!!!!!!!!!!".

Jag stannar.
Disktrasa.

Lägger mig ner på asfalten och Anna kommer fram med tårar i ögonen.
"Hur gjorde du det där?"
"Ja men jag fick ju inte lägga av."

 - Finishing is your only f*cking option- ....såg jag en bild där det stod en gång.

197 km.
Ingen distans att tala om.
Framförallt inte på ett VM.
Mami Kudo från Japan slog världsrekord med 252 km.
En ära att ha tävlat med henne.

Ja jag är besviken.
Kroppen vände sig emot mig och behöll inte någon energi jag stoppade i den.
Och tyvärr så mår jag ganska bra.

Slutsatser:
- Kylan påverkade mig till den grad att all energi gick åt till att hålla kroppsvärmen uppe och inget för att springa
- Jag kommer att stryka valnötter ur mitt energischema, yiack.
- Svenska friidrottsförbundet bör snarast utöka sin landslagskollektion med exvis: fleecetröja/huvtröja, mössa, vantar och ge ultralöpare mer än en omgång kläder vid mästerskap.
- Hammer gel funkade väldigt bra för min del, kommer fortsätta använda
- Vitargo och saltpåsar likaså
- Jag behöver äta "riktig" mat (grönpåse) för att fylla hålet i magen
- Kommunikation och förståelse från supporten är guld värt. Funkar inte det ena så provar man det andra.
- Till sist en gammal sanning: stridsplanen fungerar bara till den första sammanstöten.
- "You're amazing, amazing, you're a-a-a-amazing"

Jag är många erfarenheter rikare och kommer ta vara på detta.
Jag har lärt känna min kropp ytterligare lite, det är en bekantskap som aldrig kan bli för djup.

Nu kommer jag älta och utvärdera detta i drygt en vecka till och sen blickar jag bara framåt.
 :)

...tvvärr tog jag inte ett enda kort under helgen.