A girls' got to do what a girls' got to do

Efter en bra vecka i Arvidsjaur, där antalet långa intervaller på mitt tempopass hade ökat till 3x4 km och som jag klarade galant i onsdags, kom det ett bakslag i fredags.

Blev kvar alldeles för länge på jobbet (som jag inte ens skulle vara på i fredags) och det mesta som kunde gå fel gick fel.

Mweeep mweeeeeep mweeeeeeeeeeeeep.

Jag åker tillbaka till Arvidsjaur ikväll och med tanke på det så var helgens back-to-back-pass tvungen att avhandlas rätt tidigt både lördag och söndag för att jag och R i allafall skulle få lite tid tillsammans.

07.45 mötte jag upp Anna G utanför mig och vi tog oss runt Sollentuna.

28 km till handlingarna och genomblöt upp till knäna tack vare slasket.

Jag och R hamnade på spontandate igår när vi först besökte Historiska museét och sen åt en tidig middag på Speceriet.

Mycket trevligt :)

Idag ringde klockan 04.45.

Jag har sett vackrare gestalter än den som mötte mig i spegeln. Men what to do?

En banan och lite kämpande med kompressionsstrumporna senare var jag på väg ut.

Möttes av ett snöfall och ännu mer slask.

Jag hämtade upp Mia på Kungsholmen och sen sprang vi ut mot Saltsjöbaden.

Lokalsinnet var nästan på topp och vi hann fram tio minuter innan hon skulle påbörja sin föreläsning.

Jag bytte om till torra kläder och tog Saltsjöbanan in mot stan igen.

Ibland får man inte till det och då måste man ta ut svängarna. Sova kan man göra någon annan gång.

Eller ja, jag är i ochförsig ett stort fan av att sova, gärna länge (8h) och kvalitativt. Men ibland blir det såhär och då får man prioritera.

När klockan ringer får man ha sina varför förbaskat klara för sig. Alternativt en kompis som väntar, då är

det svårt att motivera varför man stannade i sängen.

Nu drar jag norrut igen.

Stay strong.

And be awesome.

A hop, a skip and a jump

Lördag igen.

Satan.
Jag gillar inte när folk säger, "Tiden går så fort nuförtiden."
Nja, den går ju inte fortare än förut men jag kan hålla med om att ibland känns det som den springer iväg.

Men men.
Ytterligare en vecka att snart lägga till handlingarna.
En bra vecka ur träningssynpunkt, en bra men stressig vecka ur jobbsynpunkt och övrigt då? Ja jag har omgett mig med folk jag tycker om och fokuserat på det som ger energi.

Nu går jag in i en rätt tung och trixig period på jobbet.
På måndag åker jag till Arvidsjaur, hem torsdag igen.
Därefter åker jag på söndagen, återigen till Arvidsjaur, denna gång för genomförande av kadetternas vinterutbildning. V6 och 7 är jag borta.
Därefter hoppar jag direkt över till en annan vinterutbildning (också kadetter, men denna gång de som går sista året) och åker upp till Boden i tio dagar. V8 och 9.

Det går i ett skulle man kunna säga :)
Sen ska träningen pusslas in i detta. Det kommer bli långa arbetsdagar vilket innebär pusslande och trixande och förmodligen också tidiga mornar och sena kvälllar för träning. Men skam den som ger sig.

Det är vid sådana tillfällen som man måste ha sina varför jäkligt klara för sig.

Som häromdagen.
Då hade jag 18 km distans och ett styrkepass på schemat. Efter jobbet skulle jag till massör så det fanns inte så mycket tid att spela med.
Då ringde klockan 04.45 och sen var det dags för 18 km.
Styrkepasset rev jag av på eftermiddagen i sällskap med en kollega, det går bättre då. Sen var det en nöjd Maria som lade sig på massagebänken.

Idag är det tio år sedan jag satte foten i ett par kängor, klev innanför grindarna på P4 i Skövde och började min resa i Försvarsmakten.
Det har varit tio väldigt bra år. 
Stundtals jobbiga, självklart. Men också lärorika, roliga och fantastiska.
Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade tagit det där beslutet efter mönstringen 2003.

Dessutom är det idag 10 år sedan jag träffade den där fantastiska mannen jag har äran att få leva tillsammans med. <3
Det firar vi med 26 km långpass och ikväll är det dags för Vinterbal på Karlbergs slott.

Spring

29 km långpass.

60% isdans.

Benen värkte från veckans träning redan när jag klev upp ur sängen.

Magen kurrade från start till mål.

Vinden gjorde sitt bästa för att stoppa mig.

GPS.en slog av efter 20 km.

Hemma så satte jag mig i duschen för jag var trött.

Ni vet, ett sånt där pass.

Blodsmak i munnen, lungan känns som den kollapsar
Två röda från att smaka döden över asfalt
Strö över min aska, så fyllda med havsalt
Benen tar mig framåt men just nu går det så sakta
Spring som om du hade snutar i hälen
Kuta som om det bodde gudar i själen
Fötterna svävar på tusen frågor
Med ett hjärta i brand som ett hus i lågor
Viljan e min enda odödliga del ställ mig i graven
Jag kommer inte vika ner, kommer inte lägga mig
Aldrig jag viker jag vill ha en guldmedalj men bara skriker
Ett varv till, för vi ger mycket mer än dem
För all den tid jag spillt, så det känns att man levt en gång
Så det gör den smärtan värd, och det syns att du siktat upp
För nu är vi nästan där så jag ger det min sista suck, spring

Det finns ingen genväg, bara en väg - Spring
Spring tills det känns i din benväv
Till alla som någonsin gått fel väg
Dom som bär på vikten av en hel värld - Spring
För inget som lever står still - Spring

Jag vet att du vet vad du vill
Dina ben gör ont och ja din rygg e knäckt
Och denna verklighet är byggd på självrespekt
Vi bygger på varje steg
Vi har fanimej tatt oss hit
Där varje negerskämt förvandlades till bensin
Varenda slag jag fått varenda fula blick varenda stängda dörr som jag har rusat in
Men vad vi vet är att vi låter det spela för oss
Titta på vad de som komma skall inte det som redan har gått
När vi vänder från svag till stark är dom redo när vi bryter loss
Mina fötter får luft som en albatros och kommer aldrig ge upp nu när halva gått - Spring

Det här blir en enkel match, blandat med en ångestkamp
Det här blir en höjd insats, jag tar mig fram någonstans
Jag låter fan ingenting komma ivägen nånsin, visst jag springer över världen kompis
Springer tills det bara blodiga stumpar, hjärtat river det är passionen som pumpar

Målet är mitt jag ska vinna det över mig själv
Om det är någon bedrift kan det hela vara över ikväll
För denna döden är blek och jord i livet e allt
Och jag såg lönen som steg så jag tog klivet längst fram - Spring

Sand under foten hela kroppen skriker andas
Huggen i bröstet just där livets skit har samlats
Allt negativt förvandlats, vassa vägar vandrats, jag vill ta mig framåt
Fuck det jag vill vara snabbast
Varje meter e en svårvunnen seger
Kramp i låret så att jag vet att jag lever (Spring)
Som om det var din enda frälsning (Spring)
Som om det var din enda räddning
Så låt dom tro på nånting
För ingen tror på något
Svårt att se mig omkring
Ser bara rök och lågor
Istället för att bränna en bil
Mina skor ska bränna en mil

Och sen ska jag bränna en till
Ja sen ska jag bränna en till
Istället för att bränna en bil
Mina skor ska bränna en mil
Och sen ska jag bränna en till
Ja sen ska jag bränna en till - Spring

Just nu inför 2015

Nu såhär i mitten av januari har jag kommit in bra i grundträning.
Distanspassen avlöser varandra och sedan förra veckan kör jag även tempo.

Jag kan säga att det var nästan ångestvarning när jag skulle springa ett tempopass som inkluderade 2x4 km i marathonfart förra onsdagen (med 1 min vila mellan). :) 
Jag som inte hade sprungit en kilometer under 5 minuter de senaste månaderna.
Hur skulle detta gå?
Men jag tragglade mig igenom passet där jag dock fick köra 4+2+1+1 för att orka hålla uppe farten (Elisabet skrek på mig från löpbandet bredvid där hon körde 4minutare) och efteråt var jag bra trött.

Samma pass stod på schemat igår och där klämde jag i med 4+3+1 km. Det tar sig sa pyromanen.
Nästa vecka har jag samma pass igen, då ska jag bita mig igenom alla 4 på andra omgången.

Hursomhelst.

Jag blickar framåt.

Jag har inte alls många spikade tävlingar detta år.
Det är två stora mål som hägrar (varav ett jag inte ens är säker på att få springa).

I april går 24hVM i Turin, där vet jag inte om jag är uttagen men planerar ändå träningen mot det datumet. I "värsta" fall får jag anmäla mig till ett annat 24h i samma tidsperiod.

Efter det springer jag Stockholm marathon den 30/5 (mitt 12e i ordningen) för att få en uppfattning om vad jag har att jobba med fram till Oktober då det andra målet ligger; Military World Games i Korea. Där är jag uttagen till att springa marathon.
Japp, det är rätt coolt :)

Military World Games motsvarar vinterOS i antal deltagare och det är ca 23 grenar.
Sverige har dock inte lag i alla.
Det kommer minst sagt bli ett äventyr :)



Jag behöver också klämma in ett kvallopp till Western States för att öka mina chanser till nästa år.
Dock ligger de flesta lopp lite dåligt till i tiden så just nu lutar det åt Mozart 100 i Salzburg på midsommarhelgen.

Just nu är jag på jakt lite efter någon mara, några halvmaror och kanske tillochmed några 10-kmlopp att pussla in i tävlingskalendern för att få så bra förberedelse som möjligt.

Inför båda målen har jag också ordnat det så att jag tar ledigt från jobbet sista veckan i formtoppningen och "go pro", vilket innebär att jag åker upp till mamma och bara tränar, äter och sover i en vecka :)

Work hard, play harder.



And don't forget to be awesome ;)

2014; En återblick, del 2

Juli:
Semestern inleddes med att åka till Norge för tävling. Vi drog dit lite innan.
Sen small startskottet för Salomon X-reid Hardangervidda 2014.

Efter det tog jag semester på riktigt.

...och vi åkte till Polen.

Självklart analyserades X-reid.

Till sist tyckte jag nog det var lite varmt...

Augusti:
Den mest självklara höjdpunkten denna månad var Skövde Ultrafestival.

I was outside the box och dunkade till med ett pers.

Till sist förberedde jag mig för ett stort äventyr.

September:

Fyra ord: Gore Tex Trans Alpine


















Oktober:
I Oktober kändes det som att det gick bra.

Trans Alpine var ju långt så storyn fortsatte.
...och fortsatte.

Vi åkte till Holland för att springa Militära VM i marathon och fick en fin sak att ta med oss hem.

Rune kom och föreläste på Karlberg och jag blev lite nostalgisk. :)


  November:

Denna månad handlade mycket om förberedelser inför årets sista tävling.

















December:

Vad som hände på den tävlingen ägnade jag december åt.

2014; En återblick, del 1

2014 har gått iväg. 2015 har kommit.

Vad hände 2014 egentligen?

Januari:
Jag och Emelie fick besked om att vi kom med till Salomon X-reid Hardangervidda och jag började träna backe på mina små kycklingben.

Jag deltog på mitt första Elitidrottsläger i Försvarsmakten som en uppstart inför Military World Games i Korea som går av stapeln i Oktober 2015.

I slutet av månaden var det dags för årets första tävling, som i och för sig skulle vara träningstävling. Därmed inte sagt att det var en rackarns trevlig tillställning. 






Februari:
Då gjorde jag slag i saken och gav mig själv ett träningskort på Friskis & Svettis , vilket jag har haft mycket glädje av under  året.

Jag funderade över det där med att våga.

Jag var på läger med Landslagsgruppen på Bosön och blev tokigt inspirerad vilket alltid är lika trevligt :)

Making it work.

Slutet av februari spenderade jag i Boden på övning.






Mars:
Jag blev lite carried-away och drog av lite för många pass på Friskis under en vecka :)

Jag åkte söderut och spenderade en träningshelg i Jönköping med bästaste Emelie.

Var självklart ute och härjade med rosa väskan och åkte till Borlänge. Där jag mest var sjuk, men ändå.

Återvänder till livet och kraschar på cykeln, enligt rutin.

Sist men inte minst åkte jag på jobbresa till US and A.
Där jag passade på att springa ett 6h-lopp .


April:
Här kretsade det mesta runt Täby Extreme Challenge. Jag förberedde mig bra.

...och jag vill drista mig till att säga att jag genomförde det ännu bättre :)

Vad är väl ett genomfört ultralopp utan en analys?

Eller en återhämtning.

Svarade på lite löparfrågor.

och sprang så fort att jag nästan spydde.







Maj:
Jag och Anna G åkte till Gävle för att springa halvmarathon.

Jag åkte återigen till Boden på tjänsteresa och där var det förbaskat blåsigt och kallt och jag hade packat fel kläder.

Började min väg mot Anna Laurell-armar ;)

Juni:
Maj avslutades med min favorittävling Stockholm marathon. Jag var på jakt på nytt personligt rekord. Verkligheten blev en helt annan och det var min förmodligen min värsta tävlingsupplevelse hittills.

Jag bestämde mig för att ta min träning till nästa nivå och började samarbeta med Andreas Falk.

Jag fick en väldigt glad och samtidigt tråkig nyhet om ett kommande äventyr.

Och så avslutades juni med att jobba på de däringa armarna i kombination med att öva upp min mentala spänst.

Ett ödmjukt tack

Jag vill säga tack.

Tack till alla som springer ultra.

Tack till alla som vill arrangera en ultratävling.

Tack till alla som hejar vid tävlingar.

Tack till alla som supportar vid tävlingar.

Tack till Andreas för att du vill vara min tränare. För att du tänker åt mig, bekräftar (oftast) mina funderingar och gör det lättare för mig. 

Tack till alla fina vänner som bryr sig och finns där när jag behöver lätta mitt hjärta.

Tack till alla mina kollegor, som frågar hur det är och frågar hur det går och vill prata löpning.

Tack till Rune.
För att du är så erfaren, kommer med så bra ideér och har den där speciella förståelsen.

Tack till Anna G, för alla mörka och ljusa löpturer. Alla funderingar som dryftats och alla kilometer som har nötts.




Min fina, underbara, älskade Rikard <3
Som står ut med mig när jag tassar iväg alldeles för många tidiga mornar.
Som lagar mat alldeles för många gånger i veckan för att jag ska hinna träna.
Som aldrig klagar när jag fyller tvättkorgen med träningskläder.

Min familj, som alltid står bakom mig. Det finns ingen hejd. De hejade oavbrutet varje varv (1,5 km) på VM i Polen (förutom de 7 min som Catrine somnade med öppen mun) ;)
De är alltid med. I hjärtat eller på plats.
När jag är på tävling utan mamma känns det allt lite konstigt, hon har ju liksom alltid varit med. 
Mina största supporters <3

Min bästaste Helen. <3
Som kan i princip titta på mig och se vad jag tänker.
Hon är förmodligen den klokaste personen jag känner.

Tack till alla som delar kärleken till löpning!

Merci is my little way of saying thanks -

merci for being you

Bislett 24h 2014; Några reflektioner

Jag gillar att dra erfarenheter. Man lär så länge man lever heter det och man lär då sig sällan så jäkla mycket som under ett 24h.
Samtliga erfarenheter och tips nedan är helt och hållet utifrån MITT perspektiv och vad som funkade för mig.

I min firma brukar vi köra på börja med, fortsätt med, sluta med.
Men idag kör vi på före, under, efter samt en övrigt-kategori:

Redo?

Före:
Det bästa sättet att komma till en tävling är ju att vara så väl förberedd som möjligt. Inför Bislett fanns det ingen anledning att inte vara i toppform. Jag såg till att:

- Äta bra mat. Det gör jag till 93% i vanliga fall, men de sista veckorna blev ännu viktigare.

- En lång "vit" period inför loppet. Ett glas vin till maten då och då hade förmodligen inte gjort någon skillnad rent fysiskt men mentalt var det viktigt för mig att veta att jag hade gjort allt jag kunde för tillfället.

- Omge mig med energigivande människor sista tiden.

- Lämna jobbet på jobbet när jag gick hem

- Sova en eller två timmar extra per natt

- Dricka lite mer vatten/dag än normalt

- Lugna ner mig själv och påverka det som går att påverka och acceptera resten.

- Hålla sig lugn även fast SL och SJ gjorde sitt bästa för att skapa en jäkla fredag åt mig

- Bädda för supporten. Tydliga instruktioner och schema som gjorde det lätt för Helen att veta vad hon skulle langa och vad hon skulle säga.

Under tiden:
- Plan A, B, C och FUBAR. Vad gör jag om? Att hela tiden ha en omfallsplanering.
Min originalplan höll i 4h. Just saying. Att tänka i termerna, vad gör jag om X händer?

- Fokusera på mitt eget lopp. Inget fick komma inom min bubbla. Andra fick göra vad de ville. Du kan aldrig påverka vad andra gör.

- Ta hand om situationer som uppstår. Agera.
När jag vid 4h kände att något var konstigt och jag sa till Helen att jag ville kräkas var det ord och inga visor som kom tillbaka. "Jamen gör det då." Sen väntade hon utanför med vatten. Ny situation, ny åtgärd.

- Lev i nuet, acceptera nuet och agera med det du har. Det som är viktigast i den situationen. Ok, nu har kräkts. Då är systemet nollställt och jag behöver framförallt få i mig vätska. Små klunkar med saker som är snälla mot magen och som återställer  balansen. Ok, nu har jag en blåsa. Gör den så ont så att jag inte kan fortsätta? Ja?: stanna, av med strumpan, punktera blåsan, ny strumpa, på med skon och så iväg igen. Nej? Fortsätt spring. Tänk aldrig om. Det finns inga om i 24h-lopp, bara konsekvenser av utföra aktioner.
(När jag sprang 24h-VM för första gången hade jag världens största blåsa på tån men Kristina vägrade låta mig stanna för hon trodde jag ljög för att få sätta mig ner. Till slut vägrade jag springa längre om hon inte lät mig stanna för att ta hål på den. Konstigt va? jag hade väl bara kunnat stanna själv? :)  Det var en liten skitblåsa men satan så ont den gjorde.

Hursomhelst....

- Ät det som ger dig energi och som håller magen i schack.
Ska man springa 24h och vill springa långt så får man acceptera (tycker jag iaf) att allt inte kan vara gott. "Att inte vara sugen" är liksom ingen anledning till att inte få i sig energi. Gör en beräkning på hur mycket du behöver för en timmes löpning och kontrollera sedan vad som innehåller tillräckligt med energi samt vad du kommer att kunna äta i ett dygn (självklart kan det vara olika saker). Är det "vanlig mat" så är det väldigt bra. Är det gott så är det en fördel men inget krav.

- Visualisera och fokusera (återigen):
När jag hade det jobbigt fokuserade jag på de små sakerna: oh, snart är det bara 10 min kvar tills jag får bubbelvatten. Snart är det bara 40 min kvar tills jag får gå på toa. Kolla där, 1h kvar tills jag får min Fanta.
"I'm a tank!". När det var riktigt jobbigt föreställde jag mig själv som en stridsvagn som dundrade fram i en lerig skog, körde ner träd, svepte med tornet och helt enkelt bara plöjde framåt, no matter what.
Det hjälpte mig.

- Rutiner:
Allt från när man ska äta vad (magen och kroppen tycker om kontinuitet) till om/när du ska stretcha/stanna. Jag gick i "backen" vartannat varv från varv 2. Där aktiverade jag andra muskler och sträckte ut båda axlarna, sidorna och bröstryggen.

- Supporten:
Här finns det två alternativ. 1: Någon som kan ultra väldigt väl. Som vet vad som ska göras i olika situationer. 2: Någon som kan dig väldigt väl.
Jag valde alternativ nr2. Samt att det finns alltid otroligt mycket erfarenhet på plats vid så långa tävlingar. Sen har jag herr Larsson en tendens till att alltid dyka upp :) vilket jag är otroligt glad över.
- När allt känns skit och kroppen är trött, prova något annat. Rune skrek till mig vid 22.5 h att våga mig på en distinkt tempohöjning, då kunde allt släppa. Jag provade. Det funkade.

Efter:
- Har du gett allt så är det guld om någon hjälper dig till omklädningsrummet :) min kärlek till Janne och Helen som lånade ut sina armar till mig.

- Packa en påse med kläder att ha på efter (varma sådana, man fryser lätt när man har tömt kroppen på energi) och handduk och duschgrejjer. Det suger att behöva rota runt i en stor resväska efter sånt när man har sprungit i ett dygn.

- Skriv gärna ner detaljer för resväg hem (om du inte har skjuts), har du tid så reka dagen innan så du slipper gå fel.

- Ta ledigt från jobbet dagen efter. Kroppen behöver återhämta sig och sova.

- Kom in i rutiner så fort som möjligt. Mat, sömn, vätska.

- Cirkulation. Träna är uteslutet, men att röra på sig är bara bra för kroppen. Massera fötter och ben lätt om möjligt.

Övrigt:
- Sätt upp ett mål och håll fast vid det:
"Om man har ett mål som man vill nå och det bara är kroppen man har ont i , ja då är det ju bara att köra." - Tomas Wassberg. För att springa långt på 24h så kommer det att göra ont. Man bör känna sin kropp så att man vet när det är dåligt ont och det bara är ont. Om det är dåligt ont, så sluta spring. Det är sällan värt det. Om det bara är ont, fortsätt spring.

- Nöj dig aldrig!:
24h är 24h och det är inte slut tidigare bara för att du persar när det är 20 min kvar.

- Belöna dig själv, vila och var stolt!

Foto: Andre Fjarestrand Bratli

Foto: Andre Fjaerestrand Bratli

Foto: Andre Fjaerestrand Bratli

Bislett 24Hour Indoor Challenge 2014; My side of the story, eller; There's strong. And then there's armystrong

Morgonen den 20/11 ca 07.45 lämnade jag lägenheten för att åka in till centralen.
Jag ville ha god tid på  mig innan tåget till Oslo gick 08.29 och tänkte tillochmed unna mig något gott på Starbucks.

Det tyckte inte SJ eller SL.

Efter många om och men och  några nervösa blodrusningar rullade jag iallafall i riktning mot Oslo. Plockade upp Helen i Hallsberg och till sist var vi två timmar sena.

Vi fräschar upp oss på hotellet som vi kommer till efter en kort orienteringsmiss och intar middagen på Hard Rock Café medelst en mumma-burgare som landade väldans najs i magen.

Lördag morgon.
Klockan ringer.

I vanliga fall brukar jag börja bli nervös ungefär vid den tidpunkten inför ett 24h-lopp.
Major nervös.
Jag är förvånansvärt lugn.

Vi kommer in i den välbekanta arenan vid 8.30tiden.
Många minnen.
Fångar ett bra bord.

Innan start är det en konstig känsla. 
Att greppa att man ska springa i ett dygn är svårt tycker jag. Därför lägger jag inte så stor vikt på det.
Jag vet vad som gäller.
24 timmar är väldigt lång tid.
Planen är enkel och tydlig.
Göra mitt eget lopp och hålla huvudet kallt.
Målet är högt men fullt realistiskt.

Du kan aldrig vinna ett 24h-lopp den första halvan, bara förlora det.

Block 1: 10.00-16.00:

Foto: Helen Dahlöf

Jag kommer in i känslan rätt bra tycker jag. Jag uppfattar att det inte är lika varmt som andra år. Eller ja, ok, det är varmt, men inte tokvarmt. Det är svalt ute och godsporten in mot arenan är öppen hela dygnet, det svalkar.
Från början så går jag i "backen" (det finns faktiskt en backe, 0,8m höjdskillnad tror jag) och sträcker ut båda axlarna och bröstryggen. Sen på't igen.
Första tre timmarna dricker jag Perpeteum varje halvtimme och äter persika eller banan varje heltimme.
Vid tre timmar dricker jag en deciliter rödbetsjuice. Därefter går jag över till att äta gel och dricka vatten.
Jag är lugn i sinnet, springer lite för fort men håller mig kall. Tittar inte på de andras resultat. Det finns ingen anledning.
Efter ungefär fyra timmar känns det konstigt i kroppen. Magen känns full och ingen energi kommer ut i benen.
Helen ser rynkan mellan mina ögon och frågar vad problemet är; "Jag tror jag måste kräkas."
"Jamen gör det då." Får jag till svar.
Ingen tid att förlora utan jag kutar iväg och lekar räka över toaletten (självförvållat med fingarna i halsen).
Helen väntar utanför med ett glas cola.
Phiew. 
Nu känner jag mig lätt och energifylld och det sprätter i benen.
Tjoho.
Jag pluggar i musik i öronen och går in i min egen värld.


Block 2: 16.00-22.00
Efter första räkleken kastas energischemat om. Systemet har nollställts och det är jäkligt viktigt att kroppen får vätska.

Foto: Jari Tomppo

Jag småsmuttar på vatten med korta mellanrum, dricker saltat bubbelvatten och börjar så småningom komma tillbaka till Perpeteumet. 
Där hittar jag min trygghet (egentligen behöver man inte äta något under ett 24hlopp utan med rätt dryck så bibehålls energinivån).
Perpeteum-vatten (tillochmed saltvatten)-bubbelvatten och en och annan mugg med cola slinker ner och jag tuggar på framåt.

Helen blöter ner mitt linne med jämna mellanrum, men jag aktar mig för att bli för blöt och kall om magen, och jag springer med mina handledskylare som funkar exceptionellt bra.
Banan funkar men det blir inte många bitar.
Provar en nötcreme men det är för sött så inge mer av den varan.

Efter ca 10 h känner jag mig lite utmattad.
In på toa för räklek nr två och ut på banan igen.
Jag är oerhört tacksam för att det gick att komma tillbaka såpass fort och bra efter räklekarna. 
Små pytsar med saltvatten, namm namm, Stig Andy spelar hårdrock för mig från speakerbåset, jag får en massa hälsningar och Helen håller koll på mig. 
Jag springer fortfarande lite för fort, men det går bra.

Foto: Jari Tomppo, nej det är inte mitt långfinger

Block 3: 22.00-04.00

Foto: Jari Tomppo

När man springer såhär länge får man en rätt skev rums- och tidsuppfattning.
Jag sprang i nuet, i varje timme, var tredje timme "belönade" jag mig med att gå på toaletten. Behövde jag inte så sköt jag på det för att inte slösa tid.

Magen skötte sig kanon, det enda jag var orolig för var att få en konstig elektrolytbalans.
Tog magnesium, både i tablett och pulverform (berikat med Kalium) och fortsatte med det saltade bubbelvattnet. Oj så gott.
Efter 12h-vändningen fick jag min Fanta och satte mig ner för att punktera blåsor, applicera ny Sportslick på fötterna och byta strumpor.
Fantan var kall och fantastiskt god.
Jag tog hål på en blåsa och byttre strumpor och gjorde då det enda misstaget på dygnet. 
Jag valde att sätta på mig ett par skaftlösa ankelsockor efter att ha sprungit i 12h i kompressionsstrumpor.
Detta beslut hamnar under kategorin: Hur tänkte du nu?
Sprang ett varv men var tvungen att byta igen för att vaderna höll på att skakas loss.

Jag höll hela tiden ett jämnt tempo och vid 17 timmar gick jag upp i ledningen och hade då sprungit 164.346 km.
Men det var länge kvar.

Foto: Jari Tomppo

Block 4: 04.00-10.00:
Sista blocket.
Inte så mycket människor på banan.
Sista vändningen och nu gäller det att hålla i hela vägen. Vara smart hela vägen in till mållinjen.
Vid 18h fick jag min välförtjänta 18h-öl (Mikkellers alkoholfria wheat-ale) och gick ett varv.
6h är lång tid och en timme i taget gällde.
Perpeteumet var snällt mot kroppen och jag fick i mig en och annan gel också.
Nu var jag även bra trött.
Gjorde ett tappert försök att gå mot det svenska rekordet (då skulle jag ha blivit tvungen att springa 235 km) men konstaterade efter 40 min försök att jag skulle kollapsa på kuppen. Jag ställde istället in mig på att först slå personligt rekord och därefter krama ur så mycket som möjligt ur kroppen.
Vid 22h hade jag sprungit 209.664 km och även hunnit bli avspolad med kallvatten a'la Rune Larsson samt kräkas ytterligare en gång.
Strax efteråt passerade jag mitt gamla personliga rekord (211.738km) och sen blev varje steg en seger.

När det var ca 90 min kvar ropade Rune åt mig: "Tror du att du vågar dig på en distinkt fartökning?".
Jag var sjukt trött i kroppen och varje steg var en ansträngning.
Men jag tänkte: "Vad tusan, jag har energi i kroppen det vet jag, vad är det värsta som kan hända?".
Tomas Wassberg sa en gång:"Om man har ett mål som man vill nå och det är bara kroppen det gör ont i, ja då är det väl bara att köra."

Jag provade att öka och segheten släppte efter några minuter, tilläggas bör att det var sjukt långa minuter.

Sista timmen på ett 24h-lopp är alltid speciell.
För min del är det då jag får klicka på min "Pepp-lista" på Ipoden, där har jag låtar som:
- Amazing
- Rytmen av ett regn
- Skaka rumpa
- How bad do you want it
- Spring (denna låt räddade mig ett fleratl gånger under dygnet)
- Jag sträcker mig mot himlen
- The number of the beast
- Hallowed by my name

Ni fattar grejjen? :)

Jag visste att jag hann ungefär 3 varv på 10 minuter om jag skyndade mig.
Sista timmen tyckte jag att jag sprang tokigt fort, men såhär i efterhand var det nog inte så fort. Fast efter 23h löpning känns det mesta över krypfart fort.
Jag ansträngde mig för att bibehålla en bra teknik och jag fick blöta handdukar av Helen nästan varje varv för att hålla mig sval.
Jag tog dricka från arrangörsbordet vartannat eller var tredje varv och ansträngde mig från att falla för frestelsen för att gå några extra steg.
30 min kvar. 9 varv, på sin höjd.
Varvningsområdet fylls med folk och Stig Andy är i sitt esse.
20 min kvar. Satan så ont det gör.
10 min, herregud, 3 varv till Maria, kom igen nu.
Jag ser rätt suddigt och kastar vatten i ansiktet för att skärpa till mig. 
Passerar varvningen sista gången då klockan står på 23.59.03.
Häver ur mig ett avgrundsvrål för att få ut det sista ur kroppen (förmodligen totalt kontraproduktivt) och faller ihop i en hög när slutsignalen går.

Det-gör-så-ont.

Nu är det över.

Jag hade ett mål som var 220 km.
Jag lyckades.
Jag sprang 228 432m på 24h.
Dygnet mellan 22-23/11, just där, just då, var jag starkast.

Helen, jag hade inte kunnat göra det utan dig! <3

Världens största tack till alla som följde mig, stöttade mig och skickade hälsningar och önskade låtar till mig!

Min älskade familj och min älskade Rikard, som stöttar mig i vått och torrt. 

TACK!

Mer om Bislett:
- http://www.kondis.no/det-ble-kvinnenes-festdoegn-under-bislett-24-timers.5626800-127695.html
- https://topptid.no/results/app/race/1096
- http://www.kondis.no/vi-har-fulgt-bislett-24-hour-indoor-challenge-hele-doegnet.5624436-127695.html
- http://www.sportsmanden.no/archives/19830

Vad kan gå fel?

Det mesta.

Förbered dig på det värsta och hoppas på det bästa. Det kan gå alldeles galant, men det kan gå på röven också.

24h.
Inomhus.
Runt runt runt.

Det finns både tid och plats för att mycket ska gå i stöpet.

- Illamående
- Magras
- Hjärnspöken 
- Stress, både fysisk och psykisk
- Uppkastningar
- Ifrågasättanden
- Muskelvärk
- Hjärnvärk
- Humörsvängningar
- Skavsår
- Blåsor
- Svårigheter att behålla energi
- Kramp


Tro mig.
Jag har varit igenom allt ovanstående både en och två gånger.

Men i slutändan så är det ju kampen vi älskar. (ok, jag älskar, ska inte tala för någon annan).

Hade det varit lätt hade det ju inte varit någon utmaning och då hade det inte varit någon idé att göra det, eller hur?

No pain!

 

...and don't forget to be awesome!

Att skapa förutsättningar

Snart är det tävlingsdags.
Jag tror på att skapa förutsättningar för sig själv. Oavsett vad det gäller egentligen. Förberedelser är A och O i min värld.

Långsiktiga förutsättningar handlar om att lägga upp rätt sorts träning (det har jag som tur är Andreas till) och förbereda sig under en längre period med rätt sorts mat och på så sätt också förhindra sjukdomar och optimera återhämtning och träningseffekt.

Maten "sköter" jag.
Jag skulle säga att 90% av det jag stoppar i mig finns det en tanke bakom. 

Träningen har jag Andreas som sköter men det är jag som sätter upp målen.

Nu när det närmar sig tävling handlar det om, för mig, att vara ute i god tid och slippa stressa mig igenom sista veckans förberedelser.

Resor:
Resan till och från Oslo är klar sedan länge.
Denna gång blir det tåg, där Helen kliver på i Katrineholm vilket innebär att vi har 4h att prata ihop oss på detaljnivå.
I Oslo vet jag sedan vilken spårvagnslinje som går till hotellet och även sen till Bislett.
Hotellet är bokat och klart sedan några veckor och jag vet var vi ska äta på fredag kväll.

Packning:
Jag gillar listor.
I god tid gör jag listor och bockar sedan av när jag packar.
Nuförtiden har jag bra listor som jag bearbetat fram genom andra 24h-lopp. Det krävs bara en liten justering inför just detta lopp.
Listorna delar jag upp i: energi, tävlingskläder, efter-tävling-kläder, materiel, övrigt.
Detta bildar struktur och kontroll.

Energin har ett eget schema och jag har gjort inhandlingar lite då och då för att undvika att skapa stress över det.

Sen finns det instruktioner till Helen vad hon ska göra i olika situationer (som nu i och för sig är överflödiga, kvinnan kan i princip se vad jag tänker....scary....) samt en plan A, plan B, plan C och en FUBAR-plan.

Nu i veckan kommer jag att köra sista biten på schemat, mest för att rasta benen. Det jag inte har nu kommer jag inte anskaffa på fem dagar. Det ligger lång träning bakom den kropp och pannben jag har nu.

Jag har ett yogapass inbokat samt ett besök hos min naprapat för en sista översyn och eventuell justering. 
Jag ser till att äta och sova bra. 
Lämna jobbet både fysiskt och mentalt när jag stämplar ut för dagen.
Jag klipper tånaglar och epilerar benen (viktigt!)



Jag hade en liten mental snabbdipp i förra veckan.
Nu är jag tillbaka.

Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det åt mig? ;)

Jag tror inte jag kommer att glömma att vara awesome.

Vilodag och träningsdag i Arvidsjaur

Det hände mycket den här veckan.
I onsdags kväll åkte jag till Arvidsjaur för jobb.
Samtidigt ställde sig min fina vän Kristina Paltén på löpbandet i Kista för att springa i 48h.

Torsdagen var vilodag för min del, så det blev ett kortare bålpass på gymmet med min kompis Hanna som är sjuksköterska på Arméns jägarbataljon innan det bar av hem till henne för att äta ren.
Då sprang Kristina fortfarande.




På fredagen sprang jag 15 km på övningsfältet. Jag blev utskjutsad och sen sprang jag tillbaka.
Vilken tystnad.
Den får man inte i Stockholm.
Fantastiskt.

Det låg lite snö på marken och vara några minusgrader så det var lite annorlunda.
Steget var lätt och andningen fin och jag njöt av ensamheten.
Den får man inte ofta, trots att jag genomför 95% av mina träningspass själv.
Medan jag sprang gjorde Kristina sina sista steg mot världsrekordet på 48hlöpning på löpband.
322.93 km.
Jag är mållös.

Igår gjorde jag sista långpasset innan Bislett.
29 km med bästa Anna G och det var två tunga kroppar som rundade Spånga, Vällingby och upp till Stora Mossens IP för att sen ta oss tillbaka till Solna.

Till veckan lättar träningen något för att sista veckan bestå av kortare distanspass och lite fartlek.
Phiew.

Jag är fortfarande stark.
Dock trött.

Idag anmälde jag mig till lottningen inför Western States.
Nu gäller det att hålla alla tummar och tår den 6/12 när lottningen avgörs.
Aaaaaaaaahhhhhhhhhh vad jag vill ha en plats!!! :)

Igår hade också Officersklubben sin årliga höstmiddag på Karlberg. 
Jag och Rikard var där, rackarns trevligt.

Jag äger annat än träningskläder visade det sig :) 

Train as you fight

Man blir bra på det man tränar.
Det är ju inte så konstigt.

Snart är det Bislett 24hour Indoor challenge.
546m på en inomhusbana av tartan under Bislett-stadion i Oslo.
Så många varv som möjligt på 24h.
Flest varv vinner.
Det är femte året i rad jag ställer mig på startlinjen där.
Med varierande resultat ska jag säga.

2010; strax över 192 km. Ett mycket bra lopp.
2011: 211 738, personligt rekord som fortfarande står sig, tyvärr. Ett mycket bra lopp.
2012: ca 178 km, fick en ohygglig kramp i höften efter ca 17 timmar tror jag det var, en obekant ny smärta som gjorde att jag inte kunde lyfta benet, valde att kliva av efter 18 h. Fram tills dess, ett hyfsat lopp.
2013: ca 180 km, började kräkas efter 2h, igen efter 16h och vid 21h kräktes jag blod. Jag kunde lätt ha förväxlats med spöket Laban och kunde knappt ta mig framåt. När man kräks blod är det dags att sluta. Jag klev av när 21 timmar hade gått. I övrigt var det nog ett av mitt bästa 24h-lopp trots all drama. Jag är mycket nöjd med hur vi löste de situationer som uppstod. Jag hade min kusin Martina med mig som support och hon skötte sig ypperligt :) Jag är sjukt nöjd med de 21 h jag sprang.
2014: .............. only time will tell.


Att träna likt det sätt man ska tävla tror jag stenhårt på.
Därför har jag de senaste veckorna cirklat på löparbanor i timmar, petat i mig energi med de mellanrum jag har på mitt schema inför tävlingen, sprungit med mycket mat i magen, sprungit tidigt på morgonen, sprungit på natten, sprungit i de skor jag ska ha och förberett mig på bästa sätt.

Att springa på natten är lite annorlunda.  
Kroppen vill sova och har gått ner i sparläge. Det är inte meningen att vi ska anstränga oss då.
Det har gått förvånansvärt bra.
Ska man bli bra på att springa på natten (och det är ett måste när man vill springa 100 miles och längre) så måste man träna på det.

Nu återstår mindre än tre veckor.

Jag är trygg.
Jag är stark.
Jag ser fram emot tävlingsdagen med ett leende.