2010 var jag själv där och sprang 24h, det var mitt andra 24h-lopp och jag tog mig drygt 178 km och lyckades bli en lilltånagel fattigare under loppet med hjälp av en tång.
Åren efter det har jag varit där som support och åskådare.
Iår skulle Torill springa 48h.
Igen.
Jag har svårt att få in i det i min hjärna (och då är jag rätt storsint när det gäller såna här saker).
48h runt, runt på en 400m-bana.
Det blir några varv vare sig man vill det eller inte.
Jag tog tåget från Stockholm på fredag morgon. Tjingade lite på fina ultralöpare och när starten gick vid kl 12 stack jag iväg på eget träningspass.
Distans med backe vilket innebar Strupen samt slalombacken i Skövde.
Det var varmt och jag kände mig mindre kaxig, men jag skulle bara avverka 16 km medan de på IP hade helt andra planer.
Jag lunchade med Annelie i kyrkparken, hängde lite mer vid IP, hejade och peppade, och drog sedan iväg på middagsdate med mina fina tjejor.
Jag resonerade så att första natten behöver de inte något överdrivet hejande, det är andra natten som är tuffast, så jag sov på Helens soffa och återvände vid 10snåret för att få reda på att Andreas och Anders Tysk hade precis lämnat i ambulans.
Otäckt.
Det visade sig senare att de efter omständigheterna mådde bra, tur det.
Jag och Helen tryckte i oss onyttigheter till lunch och sen gick jag i maskopi med Silvio som var Torills huvudsupport så grabben kunde gå och knoppa några timmar.
Redan där förstod jag att det var något stort på gång då Torill hade avverkat 213 km redan första dygnet. Det är rackarns bra att få ihop 213 km på enbart en 24h-tävling, och här hade hon ett dygn till att avverka.
Det var som sagt väldigt varmt och fröken Fonn fick is, glass, kall mjölk, öl och andra kalla specerier serverade. Hon travade på ute på banan i ett fantastiskt tempo, men ännu var det länge kvar.
6h-loppet hade startat kl 12 och där gick det i ett rasande tempo.
När eftermiddagen kom funderade jag på att ställa upp i 12h-loppet som skulle starta kl 18.
Jag hade några kilometer kvar då jag bröt långpasset tidigare på dagen pga illamående.
Sagt och gjort, några minuter senare hade jag nummerlapp på bröstet (ok, på benet) och chip på skorna.
Tanken var 15 km och sen kliva av. Det blev 16.
Mörkret föll men värmen höll i sig.
Jag åkte och handlade åt Torill som var sugen på färsk frukt. Bra sak att vara sugen på.
Torill sprang med en fin disciplin och framåt 22tiden började vi räkna på antalet kilometer hon behövde avverka varje timme för att nå målet.
Det var inte många, men har man sprungit i över 30h så är det rätt tufft att höra att man måste hålla en viss hastighet för att det ska gå i lås.
Hursomhelst så sprang hon ett varv och gick ett.
Sprang ett varv och gick ett.
När morgonen grydde så hade hon skapat sig en fin marginal och nu var kilometrarna hon behövde per timme inte lika många.
Jag brukar normalt endast bli känslosam när slutsignalen går eller när man går i mål.
Men när klockan var nio och hon redan då hade slagit (sitt egna) svenska och nordiska rekord bröt jag ihop och började toklipa.
Satan vad såna där grejjer tar fram känslor i mig.
Att se denna fantastiska kvinna springa varv ut och varv in med denna otroliga disciplin var tydligen för mycket för mig.
Innan allt var över hann det komma ett rejält åsk-regn- och blixtoväder men det rörde henne inte i ryggen.
Strax efter klockan 11 tog hon det sista rekordet och hade nått 370 km.
Då hade hon slagit:
- Svenskt rekord
- Nordiskt rekord
- Världsrekord för sin åldersklass (D45)
- Europarekord, (alla åldersklasser)
- Personligt rekord.
När slutsignalen gick hade hon avverkat 937 varv på denna röda 400m-bana och sammanlagt landade resultatet på 374 999 m .
Sanslöst.
Jag saknar ord.
Då bölade jag igen.
Tack Torill för att du är så fantastisk och för att jag fick vara där!
<3
 |
| Europarekord!!! |
 |
| En helt fantastisk kvinna efter 48h på en 400m-bana. |
 |
| och här är jag också, i förrgår :) |
 |
| I like my new socks... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar