Maria-Born to run: april 2015

Racereport...

"Hej jag heter Maria och är Europamästarinna."

De orden smakar rätt bra i munnen.

"Hej jag heter Maria och är VMbrons-medaljör."

Smakar ännu bättre.

Nu har det gått mer än två veckor och det är dags att berätta min historia.
Om loppet jag inte hade någon ursäkt inför.

Jag hade bedrivit bra träning. Mycket bra träning. Kroppen svarade på ett fenomenalt sätt och veckan i Borlänge där jag kunde fokusera till 100% blev pricken över i:t.
Jag mådde bra, jag var stark, jag var lätt, jag var taggad, jag hade ett högt men absolut inte orealistiskt mål.
Jag hade inga ursäkter.
Det skulle vara om mitt svaga psyke skulle svika mig.
Och det psyket har jag fullt förtroende för.

Natten till torsdag, som var dagen för avfärd, vaknade jag vid midnatt och hade sjukt ont i magen.
Illamåendet satt som en klump i halsen och jag kallsvettades.
Inte bra.

Upp på toa.
Upp genom halsen kom strax en röd sörja.
Note to self; drick inte en halv liter rödbetsjuice innan ni går och lägger er.

Fem minuter senare, samma procedur.

Sen var det lugnt, men för att vara extra försiktigt messade jag Johan, som jag skulle få skjuts med, och sa att jag skulle ta flygbussen till Arlanda.

Incheckning, kaffe på Starbucks, takeoff, snabblunch i München och sammanstrålning med Ulf, Annika och Torill som kom från Göteborg, ytterligare en takeoff och sen landade vi i ett varmt Turin.
En ännu varmare bussresa senare befann vi oss på vårt hotell. Ok, det skulle bli ett varmt lopp.
Hotellet låg utmed motorvägen på infarten till Turin. Tänk Scandic Upplandsväsby.

Fredagen spenderades med inköp av det sista nödvändiga, för min del mineralvatten och en magnesium/kaliumblandning jag hade skaffat när vi sprang Trans Alpine i höstas.

Jag hade även möjlighet att prata ihop mig med Pär som skulle vara min support,. Vi var på samma våglängd och han förstod vad jag ville åstadkomma.

Fredag eftermiddag var det även invigning med inmarsch av samtliga deltagande nationer a'la OS-opening-ceremony. Det är alltid lika häftigt att se dessa ständigt växande delegationer av idrottare. Respekt.
Träffade norska laget en tid innan. Härliga grabbar och tjejor det där.

Lördag morgon. Raceday is happy day.
En disig himmel tittade tillbaka på mig när jag blickade ut genom hotellfönstret. Men vis av erfarenhet förstod jag att det skulle bli en varm dag.

Frukost, taxi till stadion och det sista snacket i tältet.
Vi var tvungna att vara i startfållan 30 min innan start och väl där så poserade vi mycket för fotografer (av någon anledning ville alla fota sig med svenska laget), skämtade och skrattade och hade det allmänt bra.
Önskade lycka-till till norrmännen, där Björn-Tore lovade att komma till vårt hotell på fest om tjejerna (svenskorna) tog medalj, något jag kommer hålla honom till.... you owe me one ;)

Vi tog en position längst fram vid startlinjen, psykologisk krigsföring, och trots italienarnas oförmåga att hålla tider så sköts startskottet prick kl 10.00.

Kl 10-16; Uppvärmningen:
Några minuter innan start sa jag att det var lite kyligt. Dessutom att "Det är sista gången du kommer höra mig säga det, och även sista gången du kommer se mig le på 24h."
Det tog ca 10 minuter innan jag konstaterade att det var varmt. Det var fortfarande tidigt på förmiddagen men det kändes vart det här skulle leda.
De första timmarna ägnade jag åt att komma i fas, hitta mitt eget steg, mitt eget tempo. Banan var exakt 2000 m. Ett varv på cykelvägar runt stadion och så ett varv på stadion. En backe ledde in och ut ur stadion och mätte 6 höjdmeter, ca 50 m lång kanske. Där gick jag resolut, från varv 1 till varv 119. Passade på att stretcha axlar och sträcka ut bröstryggen. Samma visa varje varv. Rutiner mina vänner, rutiner.
De tre första timmarna drack jag Perpeteum, knappt en halv liten flaska från SOC (kanske 0.5 dl innehåll), jag greppade den vid supportertältet (Sverige hade sitt tält rätt tidigt i längan som löpte längs bortre långsidan på stadion) och sen kastade jag den i en balja vi hade ställt vid sista kurvan.
Jag var lite rädd att jag skulle dricka för mycket den första tiden, men det gick bra.
Efter tre timmar var det dags att gå över till gel och vatten. Där hade jag bubbelvatten, magiskt gott, och gel från Huma, som är gjorda på chiafrön. Blåbär, äpple/kanel och mango-smak. Smarrigt värre :)

Jag försökte ligga på en behaglig fart som inte var jobbig, hade tillochmed gps.klockan på mig inledningsvis, men sprang ändå lite för fort.

De sex första timmarna försvann förvånansvärt fort.

Kl 16-22; Den varma delen:
Under första blocket blev det varmt på riktigt. Jag försökte tänka rationellt. Du blir inte svalare av att dricka mycket, endast kissnödig. Jag jobbade mycket med att kyla ner mig. Det fanns baljor med blöta svampar vid varvning. Där hängde jag varje varv. Sprang genomblöt, torkade upp på två varv, sprang genomblöt, torkade upp. Sådär höll det på.
Det var jobbigt varmt. Trots att det var disigt så brände solen. Tydligen 26 grader varmt. Huvva.

Banan hade sex stycken 90graders kurvor och en 180 graderssväng. Jag tyckte det var bra för då fanns det tydlighet i banan och man träffade varandra relativt ofta och kunde göra små tecken.
Efter 180graderssvängen fanns det en liten dricksvattenfontän (italienskt klorerat dricksvatten dvs.) som porlade lockande vid varje varv.
Där halvstannade jag två gånger innan jag insåg att det var endast tidsödande och varvningen med svamparna var endast ca 600 m bort.

Jag fick is invirat i en handduk att ha på axlarna och också is att äta (och stoppa i bh.n) vid flera tillfällen.
Fokus just nu var inte fart eller att hålla schemat, det var att springa framåt och försöka hålla sig sval.
Jag bad om extra salt och fick det, i form av saltat bubbelvatten, magnesiumlösning och rent saltvatten. Yummie.
Jag längtade massor efter solnedgången och tänkte att; "Då trycker vi på startknappen".

Kl 22-04: "On my signal, unleash hell.":
Jag visste att jag skulle vara stark på natten och hade sprungit och längtat efter solnedgången då temperaturen skulle sjunka.
Problemet var ju bara att det inte blev svalare. Inte förrän ca 02-03 på natten slutade jag blöta ner mig med vatten. Då hade Annika och Torill förstärkt klädseln.
Jag förstod att jag låg långt ner i fältet, utan att egentligen ha någon uppfattning om gällande resultat, men visste också att det är nu det börjar krävas pannben för att fortsätta springa fort.

Vid 12h låg jag lite bakom schemat, kanske en- en och en halv kilometer. Då stannade jag också och bytte strumpor, applicerade ett nytt tjockt lager sportslick på fötterna och punkterade de blåsor som hade uppkommit (två stycken under två naglar på högerfoten). Jag fick min 12h-Fanta och stack iväg.
Nästa varv fick jag en saltgrogg och efter ungefär halva varvet kände jag mig inte riktigt kurant. Allt stod mig upp i halsen.
Det blev inte bättre och jag hade svårt att ta mig framåt. What to do? Fingrarna ner i halsen när jag väl kom till suppporttältet och trots att det kändes som jag var nere i tolvfingertarmen och krafsade några gånger utan att det hände något fick jag till slut upp överflödet av maginnehållet och stack ut igen full av energi.

Nu var det jakt som gällde.
Jag hade inte kommit ända till Italien för att inte lyckas med mitt mål.

Det tog ca två eller tre timmar tror jag och sen ropade jag till Pär vid varvningen efter 14 timmar att "Jag tror vi är back on track."

Nu gällde det att vara smart. Jag hade igen aning om hur jag låg till och det var fortfarande länge kvar av loppet.

Kl 04-10:
Någonstans mitt i natten kände jag att beläggningen på tungan som skapat av all sportdryck och gel blev för mycket och bad om min tandborste.
Oj vad skönt och fräscht det kändes.
Vid 18 h fick jag också min efterlängtade öl (alkoholfri dock), men jäklarns vad skönt det var att bryta av smaken med något som inte var sött.
Jag spatserade ut ur stadion med ölen i handen och kände att nu jäklar, nu måste jag hålla ihop det här, det gick bra. Exakt hur bra det gick visste jag inte.

Vid ungefär 20 timmar, ca 500 m innan varvning känner jag att det smäller till i min vänstra lilltå.
"Heeeeeeeeeeeeeeeeeelvete!!!!!!"
En blåsa. Jag försöker göra en Anna Grundahl och spräcka den genom att nästan slå ner foten i marken när jag sätter i den. Jag lyckas inte utan får springa in i tältet och be om en nål.
Tar av mig skon, sticker nålen genom strumpan och ser hur vätskan kommer ut, på med skon igen och så iväg.
Innan jag ger mig av hör jag dock hur Peter säger; "Ni ligger tvåa i lagVM och leder lag EM.", jag tittar på honom och frågar om det är sant.

Nu är det bara öppna spjäll som gäller.
Inget att förlora.
Vi ska ta den där jäkla medaljen om jag så dör på kuppen.

Nästa varv hör jag Peter säga: "Du ligger trea individuellt och du leder EM."
Det fastnar inte riktigt det han säger så jag får springa nästan ett helt varv och fundera på om jag hade hört rätt.
I och för sig så hade ingen dam sprungit om mig på förbaskat länge, men kunde det verkligen stämma?

Jag passerar Andreas som står inne på stadion och tyvärr hade gått av under natten, säger till honom; "Jag går f*n för medalj."
"Jag vet, spring smart nu." Svarar han.

Ok fröken Jansson, nu finns det inget att fundera, spring tills du stupar.
Dricka, äta, gå i backen, ett varv i taget, fyra och ett halvt varv i timmen, framåt framåt, I'm a tank.

Vid ungefär fem timmar kvar tänkte jag att "nu jävlar är det slut på toabesöken, det har jag inte tid med."
Helt seriöst sprang jag flera timmar och försökte kissa på mig. Det gick inte. Krävs tydligen träning. Jag ville inte slösa tid med att stanna på bajamajorna. Men blev tvungen till det då min kropp inte lydde, attans, den som brukar vara så medgörlig vid andra tillfällen.

Nu steg solen och det började bli varmt.
Jag blev snabbsmord med solskyddsfaktor och kände mig förbaskat stark.

Två timmar kvar.
Då bröt jag ihop första gången.
"Jag kommer fixa det här. Åh herregud."

Sansade mig snabbt, det är inte över förrän det är över.

Sista timmen närmade sig och det började fyllas på med folk utmed banan.

Hmmmm......där framme fanns en amerikanska.
Åh herregud det är Traci Falbo.
Jag ligger bakom henne ett tag och med 30 min kvar varvar vi samtidigt.
Skit också, hon är ett varv före mig. Jag kan inte ta in 2000m på 30 min.
Skit i det, jag ökar och springer förbi henne.

"Gel med koffein i sista timmen, och cola och redbull", skriker jag till Pär.
Sicket jäkla drag det är i de där gelen (Hammer) som har koffein i.

Jag blir servad ända in i det sista.

Andreas står utefter banan.
"Maria, du gör 11minutersvarv nu."

Jag varvar näst sista gången och får en kon som jag ska lägga där jag befinner mig när slutskottet går.

"Maria, ett varv till och sen kommer du till mig en sista gång och sen är det slut."

Jag varvar sista gången och tokbölar under mina X-kross.
Jag kommer fixa det, jag kommer ta EM-guld, jag kommer ta VM-brons. Det är det här jag har slitit för.

Sista gången inne på stadion, den kokar i värmen och av publiken, sista gången uppför backen, jag går, sista gången i svängen vid kiosken, sista gången längs med muren, sen smäller skottet som markerar att det är en minut kvar, saaaaaaaaaataaaaaaaaaan, nu ger jag allt vad jag är värd, vad tusan är 60 sekunder jämfört med 24 timmar?

Längs jobbiga raksträckan för sista gången och precis innan jag ska vika in mot 180-graderskurvan ljuder slutsignalen.
Jag faller.

Det är över.
Jag har tagit brons.
Jag har tagit guld.
Jag har tagit silver.
Jag har tagit guld, igen.

Pär är där på en sekund med torra kläder, vatten och Gainomaxen jag hade begärt att få efter loppet.
Jag kan inte röra mig.
Flämtar, gråter, försöker fatta.

Efter några minuter kommer en orolig sjuksköterska och frågar hur det är med mig.
Andreas och Pär försäkrar henne om att jag mår bra.
"Inget som inte hänger ihop med att ha sprungit i 24h."

Det roliga i kråksången är att, det gör inte så ont som det brukar, och jag vill inte ens nästan dö.

Efter några minuter innehållande tårar, kramkalas och lite halvstapplande tar vi oss tillbaka till stadion, blir upplyst om att jag har 30 minuter på mig att infinna mig vid dopingkontrollen.
Inga problem säger jag och stapplar iväg med hackande tänder.
Får dricka ännu mer och kissar sedan i en burk. Det är ingen vacker historia, men å andra sidan hade jag fått göra om det om koncentrationen inte hade varit tillräckligt hög.

Ut från kontrollen och återsamling med resten av laget. Alla ser mer eller mindre halvdöda ut och rosslar som storrökare.
Andreas kommer med varsin öl och vi skålar i solen.

Åter till hotellet, dusch, försöker få i mig någon form av mat, därefter tillbaka till stadion för prisutdelning.

Jag får stappla fram fyra gånger och på utdelning av EM-medaljerna där jag får kliva högst upp på pallen skuttar jag faktiskt fram.

Att stå högst upp på pallen och höra den svenska nationalsången (i enskild ställning, självklart) är en barndomsdröm som går i uppfyllelse.

238 964 m.
Personligt, svenskt och nordiskt rekord.
EM-guld individuellt.
EM-guld i lag.
VM-brons individuellt.
VM-silver i lag.

"Give me,

One moment in time,

When I'm more than I thought I could be,

When all of my dreams

Are a hearbeat away,

And the answers are all up to me"

Jag vill rikta ett STORT tack till:

- Grabbarna och tjejerna i laget; Torill, Annika, Andreas, Johan, Elov; säger som Andreas; Ni är bäst, framförallt som människor

- Pär Haglund; min support, för din lyhördhet, ditt tempo och din förståelse. Jag är dig evigt tacksam!

- Alla som skickade sms till mig. Jag fick de på postit.s under hela dygnet. TACK!

- Andreas Falk, min tränare. För att du förstår, tänker åt mig och tror på mig!

- Min familj, som aldrig tvivlar på mig och alltid finns där.