24h-VM 2017, My side of the story, eller; Att bli 10:a på VM och vara besviken

Jag åkte till Belfast med en dröm, att stå högst upp på prispallen och ta emot en guldmedalj.
Målet var högt; VM-guld genom att göra mitt livs lopp. 
Men realistiskt. Och genomförbart. Jag hade slitit hårt inför detta, länge, det är inte bara det senaste årets träning som har tagit mig hit. 
Jag hade blött, svettats och nog fasen hade jag gråtit lite på vägen också.
Jag satte allt på ett kort och spände bågen hårdare än någonsin förut, med de förutsättningar som fanns var det det enda rätta. Det fick bära eller brista. Den här gången brast det.

Foto: Annika Nilrud

Prisutdelningen gick nästan till så som jag hade föreställt mig de senaste månaderna. 
En amerikanska på tredjeplats, Polen på silver, tillochmed prispallen såg nästan ut som i min målbild, svart.
...men sen blev det fel. Jag stod inte högst upp på pallen och ur högtalarna ljöd inte Du gamla du fria utan istället klev Patrycja Bereznowska upp och Polens nationalsång spelades.

Crap.

Träningen hade gått bra, jag var snabbare och starkare än någonsin. Pers och god utveckling på alla möjliga pass och nära sub40 på milen, ett väl genomfört Stockholm marathon där jag lätt och ledigt var 90 sekunder från pers.

Den korta versionen av VM är att jag låg rätt på schemat (som ledde mot världsrekord) till 18.5h.
Sen fick jag ödem i hela kroppen, (ca 6kg vätska, saltrelaterat, oklart dock på vilket sätt i detta fallet och det kommer jag förmodligen aldrig få reda på) kunde knappt lyfta fötterna och fick promenera de sista 5.5 timmarna. Ödem stod inte på min skit-som-kan-hända-lista. Jag har sprungit 24h-lopp sedan 2009 så den listan är rätt lång.
Slutade på en 10e plats med ca 234km.

Ja, jag är besviken.
Skitbesviken.
Och jag måste få vara det. Det hjälps inte att jag kom 10a. Det var inte mitt mål. För några år sedan hade jag bara kunnat drömma om att få vara topp 10 på VM. Nu är saker annorlunda.

Den långa versionen kommer här:
Innan loppet kände jag mig väldigt trygg och lugn. Sammansättningen på teamet var oklanderlig. Jag visste att det var högst osannolikt att något skulle bli fel i supporten. Jag hade coach Andreas som support och utöver det fanns både Annika och Ulf (Nilrud) på plats. Jag friade nästan till Ulf när de under förmötet plockade fram material som de förberett för att få allt organiserat och på rätt plats. Laminerade namnbrickor och diverse attiraljer och Annikas som alltid pålitliga kökssax (som även iår kom till användning) fanns med. Om det var något som var oklart tog en ur ledarstaben reda på vad som stämde. Det fanns inga frågetecken och jag kände mig avslappnad.
Jag och Andreas hade pratat ihop oss i etapper fram till avresa och gjorde en sista avstämning kvällen innan start. Vi var båda medvetna om målet och vad som skulle krävas för att nå dit.

Starten gick klockan 12, banan på 1653m löpte i Victoria Park nära en av flygplatserna i Belfast och var relativt platt, med en Bislett-backe och vatten i mitten. Någon märklig betongblandning som underlag men den är ju lika för alla, men i övrigt utan anmärkning.

Block 1, kl 12-18:

Foto: Annika Nilrud

Starten gick. Sablar vad trångt det är. Drygt 300 löpare i mästerskapet och ytterligare 100 i "Open race". 
Jag hade stenkoll på varvtiderna jag skulle hålla, egentligen bara 2 olika. En att förhålla mig till de första 12 timmarna och en till de resterande 12. Mellan de skiljde det endast 10 sekunder. 
Det här loppet skulle jag vara kall från början, inte försöka jobba upp en buffert utan hålla samma tempo.
Några timmar gick. Lite stress över att bli varvad (vis av erfarenhet borde jag ha slutat med sånt för längesen) magstrul som innebar fler toabesök än planerat, lite varmt, oförtjänt ont i benen efter 3h (men som försvinner efter ca 8h) lite handbroms i. Men inget vi inte löste och snart kom min 6h-belöning. Jag låg före schemat, inte bra egentligen. Jag kände mig stark.


Block 2, kl 18-00.
Nu varvades jag inte lika ofta. Snart inte alls. Jag såg hur solen sänkte sig lägre och lägre. Snart, snart ska vi trycka på start.
Lite regn kom och gick. Det blåste rätt mycket längs banan, försökte ta rygg, struntade i det, mitt lopp. Jag sprang stabilt. Lite kokko i huvudet, fick lite koffein som redde upp det hela. Lite varmt fortfarande, började ta vatten och kyla ner mig.
Där kom 12h-Fantan. Mumma. Nu börjar jakten.

Block 3, kl 00-06:

Foto: Andre Mingneau

Några timmar efter midnatt började strulet från arrangörernas sida. Storbildsskärmen hade varit nedsläckt och omstartad några gånger, ingen fara egentligen, tror inte jag har sprungit ett enda 24hlopp där arrangören har lyckats haft igång den hela tiden. Tävlingstimern stod tätt intill skärmen så jag kollade varvtiderna där. Runt 15 timmar (tror jag) ligger jag helt plötsligt på marken precis innan varvning. Faceplant. Kan inte ta mig upp. Får hjälp. Fattar inte vad som hänt. Skrapat upp ena armen men klarat resten, lyckades hålla upp nunan. Ropar till coach som hör vad jag säger men tror han har hört fel. 
Passerar 100 miles enligt skärmen. Klockan är lite för lite känns det som. Får strax senare besked om att skärmen visar fel.
Ursäkta?!??!??!????????????
Jag frågar Andreas hur långt jag har sprungit. Får till svar att de inte vet.
Jesus-mouthf*cking-christ.
Nu är skärmen svart.
Jag springer på. Det går bra. Det går fort.
18h-öl. 6h kvar.


Block 4, 06-12:
Jag vet att jag ligger på schemat men har ingen aning om vad klockan är eller hur långt jag sprungit. Tänker att "de kommer bli tvungna att bryta tävlingen, det här går ju inte".
Märker att jag slår i fötterna väldigt när jag springer. Liksom släpar de efter mig. Det känns som jag ska tuppa av när som helst. Stressad över att inte veta hur fort jag springer, för nu är även timern nedsläckt och det går inte att se tävlingstiden (det blir lätt lite svårt att disponera sitt lopp när man inte vet hur långt det är kvar).
Tycker att kroppen känns himla märklig.
Tittar ner på händerna och ser att jag inte har några handleder och att fingrarna har svullnat till oigenkännlighet. Ovansidan av händerna är gröna och en konstig röd-blå färg har ansamlat sig nedanför tummen på högerhanden. Tittar ner på benen och ser att benen väller ut ovanför kompressionsstrumporna. Ropar till coach.
Stannar till, fattar ingenting vad som händer, magen står ut som om jag vore i 10e månaden. 
Ner på marken,  upp med benen i högläge, massage på benen, går ett varv.
Försöker få igång händerna, kan knappt knyta näven.
Går ett varv till. Blir baddad med isvatten och därefter på med fleece, regnjacka, vantar och buff. Får order om att försöka springa och bli varm.
Kan inte springa. Kan inte lyfta fötterna tillräckligt. Hasar mig fram i något som kan liknas gång de resterande 5.5 timmarna.

Det var de längsta 5.5timmarna i mitt liv. 
Till slut går slutsignalen. Har ingen aning om hur långt jag har kommit eller vilken placering. Det spelar ingen roll, jag skiter liksom i det. 
Ligger i en liten hög ett tag innan jag vaggar tillbaka till tältet. Där får jag reda på att Johan har tagit silver och satt nytt nordiskt rekord!!! Åh herregud, börjar nästan lipa, han sprang som en gud genom hela loppet.

Annika och Ulf packar ihop våra grejer i vad jag upplever som rekordfart och tar hand om resten av oss löpare medan Andreas följer med Johan för dopingkontroll.
Vi tar oss tillbaka till boendet och jag är precis på väg in i duschen när Andreas ringer och frågar om jag vill göra dopingkontroll för att verifiera eventuellt svenskt rekord på 12h och 100 miles......som vi inte vet om det blev pga allt strul med systemet.
Där och då känns det inte viktigt. Jag vill duscha och äta och hinna sova en halvtimme innan det är dags för avslutningsceremonin.
Anna säger åt mig att åka, så jag lyder och åker iväg och kissar i burk. Johan (som kissade 1!!! gång under loppet) har fortfarande inte avlagt sitt prov. Vi äter Dumle och dricker vatten i väntan. Vi hinner tillbaka lagom i tid för att hinna duscha innan bussen går mot avslutningsceremonin.
Klumpen i halsen kommer när Johan går upp på pallen.
Jag ler med hela ansiktet när Patrycja får sin guldmedalj, efter att ha slagit sitt eget världsrekord. Hon är en fantastisk löpare och jag bockar och bugar med hela kroppen! Pratar lite med henne och trots hennes knaggliga engelska förstår vi varandra och kramas.

Jag går upp och tar emot priset för Athelte of the year 2016. Det känns sådär just där och då, men jag är stolt. 

Foto: Andre Mingneau

Min kropp är inte riktigt som den ska och det mesta från halsen och nedåt är svullet. 
Däremot ser fötterna jättefina ut , jag fick två små blåsor, men det är ändå ett vaggande utan dess like när vi ska transportera oss.

Morgonen därpå ringer klockan strax innan 05. En taxi tar oss till Dublin för vidare transport till Stockholm.
Det är vidrigt att ta sig av planet på Arlanda och fotlederna är borta sedan länge och skorna för små.

Världens största tack till landslaget; Anna, Sandra, Dan, Johan, Annika, Ulf, Andreas. Ni är bäst, på riktigt! Jag är så förbaskat glad att jag fick uppleva det här med er. <3
Tack Svenska Friidrottsförbundet för er stöttning i planering och genomförande.
Tack Andreas, för att du är världens bästa tränare och för att du förstår mig.

Foto: Annika Nilrud

Jag nådde inte mitt mål. 
Jag kan komma med många ursäkter och många OM, vad som skulle kunna ha hänt, och att det gick ju bra i 18h und so weiter. 
Nu håller jag inte på med 18h-löpning.
Det enda vi vet är att efter 18h hade jag sprungit strax över 196km. Resten kommer att förbli osagt. Dock så ska jag forska i det här med ödem, som numer står på min skit-som-kan-hända-lista.

Dagen efter jag kom hem satt jag på bussen och funderade på vägen som ska ta mig till målet. 
För målet, eller viljan att nå det, har inte ändrats!

Fall down seven times

Stand upp eight