Blå sportdryck och en vilsespringning

Idag var en sån där bra dag.


Vaknade bredvid min bättre hälft, har fortfarande inte riktigt vant mig vid att vi faktiskt nu får vakna tillsammans varje dag :)  <3 .
 Prova 6 års distansförhållande så vet ni vad jag menar.


I eftermiddags skulle jag springa den fina tremilsrundan som jag och Cecilia tog för ett par veckor sen. Tänkte att det inte skulle vara så svårt att hitta.


Gav mig av längs Södermälarstrand, Västerbron, Årstaviken och förbi Hammarbybacken.
So far so good.
Jag visste att vi sprang längs vattnet en bra bit, and so did I denna gång. Bra. Ut på vägen som går mot Älta. Kikade upp mot himlen och såg Nackamasten, den tog jag sikte på och tjimmade iväg in i bostadsområdet.


Ja men hejsan, några minuter senare befann jag mig på ett terrängspår....hmmmmmm täntke jag, ok, kikade lite och såg fortfarande masten, tänkte att det var lika bra att hålla sig på spåret som jag sprungit in på (gulmarkerat, i min värld betyder det 5 km). Hade ingen aning om hur långt spåret var (egentligen) eller vart det utgick ifrån och vart det begav sig.
Jag lubbade på, första timmen på passet gick rätt så lätt.
Efter ett tag befinner jag mig på klippor, hade lite Tjejmarathon-dejavu när jag fick klättra, hasa och skutta på klipporna längs Roslagsleden.
Befann mig också högt upp och insåg att jag inte såg masten längre och Globen och Hammarbybacken var lååångt borta........
Skit också, jaja, jag fick iallafall träna på min terrängteknik, spåret jag hade hamnat på var till stor del tekniskt krävande och jag plockade direkt bort musiken ur öronen, här gällde det att vara alert.


Kom till slut fram till Hellasstugan, eeh??? Såg en cykelbaneskylt där det stod Nacka C 5km, satan, nu vet jag inte riktigt vart jag är. Följde cykelvägen och det tog inte lång stund innan jag återfick lokalsinnet. *Phiew* tur det, kunde blitt en lång tur :)


The feeling då?
Nä, den infann sig inte så mycket idag. Först till en början kändes det kanon, tänkte att det här kommer bli ett sånt där extra bra pass. Men icke. Efter ca 50 min började benen kännas riktigt tunga och det gjorde även ont i högerbenet. Bakbenet. Bakre högerbenet?
Strunt samma.


Hade dessutom gett mig på att ta med mig Powerrade i vätskebältet! Jaja, jag vet. Men jag hittade en liten påse som jag förmodligen fått. Någon gång. Någonstans. Som jag inte kommer ihåg idag.
Dumt att slänga tyckte jag.
Nu kan jag med gott samvete säga att jag inte rekommenderar den.
Själva färgen i sig är ju avskräckande, (men rätt snygg), kornblå?kanske den heter.
Smaken är godis, ingen speciell sort, utan godis i allmänhet. Blä.
Blev kladdig runt munnen och det klumpade sig runt läpparna.
Eftersmaken låg kvar länge i munnen och det klibbade i tänderna
Men nu vet jag det och never again!

Är fullständigt subjektiv i min bedömning; rekommenderas ej!

Sammanfattningsvis var jag inte ett dugg nöjd med passet. Tunga ben och en ofrivillig felorientering. Visserligen terrängtekniksträning, men, nej.
Trots detta kan jag logga ett par timmar till i träningsdagboken.


Imorrn tar jag revansch, då ska jag och R ut till Lidingö och springa de två första milen på Lidingöloppsbanan! (och då blir det mina vänner Vitargo och vatten som följer med).