24h-VM 2012; My side of the story, eller; Thanks for making me a fighter

Athletes

Polen.

September.

VM i 24h-löpning.

Ett svenskt lag med en uppgift.

Förväntan låg i luften.

Meeeeeeeeeeeeeeen vi tar det från början:

Morgonen på torsdagen den 6e september var det dags för avresa.

Mötte upp Kristina och Anna på Cityterminalen och vi tog Flygbussen ut till Arlanda. Vi var nog lite pirriga alla tre. Under vägen anslöt Andreas och jag kan ana att de andra resenärerna på bussen inte riktigt uppskattade vårt oavbrutna prat ut till Arlanda.

När vi ska checka in börjar det plinga i allas telefoner: "Hej, ditt plan är inställt, hejdå".

Mjahaaaaaaaaaa? What the f*ck.

Helt fel sätt att börja resan på.

Efter många om och men och undringar om hur det egentligen var fann vi oss på väg till Wroclaw istället för Katowice. 

Jag tänkte att "så länge vi kommer till samma land i alla fall så kan vi ju lösa det mesta". 

Väl på landbacken i Polen tog en buss oss vidare till Katowice. En lång bussresa, men bättre det än att inte komma fram alls samt att vi alla var rörande överens om att det var skönt att det åtminstone bara var torsdag idag.

Framme i Katowice och "Athletes village" och hotellet där vi skulle tillbringa de kommande nätterna.... Hotell...Japp, inga kackerlackor eller råttor i alla fall och det var bättre än ett 20-tält.

Trevlig middag intogs på en trevlig polsk restaurang och det blev en hyfsat tidig kväll.

Fredagen bjöd på lite sightseeing medans vi tog oss bort och inspekterade banan.

Kristina stod för fotandet under helgen. Bilderna på hela gruppen samt herrlaget, hehe, gick hyfsat. Värre var det när jag , Anna och Torill skulle upp framför linsen.

Haha, folk måste ha undrat vad vi höll på med där ett tag, men efter en halvtimme och tretusen skratt var Kristina nöjd. Eller ja, hon hade kanske tröttnat.

Middag på samma restaurang där jag sprang på mitt eget Mötley Crue som hade kommit för att heja (syster 1 och 2, mamma och min bättre hälft), ren tur, men skönt att se de.

Tillbaka till "hotellet" och de sista förberedelserna och sen hade damlaget en prat och peppstund innan vi drog oss till mötet med John Blund.

Lördag morgon var det regn i luften, eller under natten, men fortfarande en behaglig temperatur.

Frukost, kolla packningen en gång till och sen iväg.

Nu var det alltså igång. Vi installerade oss i supportertältet där varje nation hade en sektion.

Jag gick lite för mig själv innan loppet, försökte samla tankarna, eller tänka på något helt annat. Fundera över vad som komma skulle.

Startskottet gick 12.00 och då var vi alltså igång.

Fältet spred ut sig rätt snart och det gick fort undan i svängarna. Amerikanen Mike Morton, som senare skulle stå som världsmästare satte av i ett rasande tempo.

Jag sprang på i min egen lilla värld och försökte hitta flytet.

Kändes väldigt segt till en början men jag tänkte att det går väl snart över.

1 timme....

2 timmar....

3 timmar....

Men vad tusan, vad är det som inte stämmer?

Energiintaget fungerade, det var inte hysteriskt varmt även om jag tyckte det var rätt varmt, fick en blöt handduk att vira runt skallen som hjälpte och magen samarbete. Det mesta stämde.

4 timmar.....

5 timmar....

6 timmar....

Nej det är något som inte stämmer. Det gick inte dåligt. Jag låg över min plan, men det kändes inte bra.

I just wasn’t feeling it och fick kämpa för varje steg framåt.

Familjen Jansson hade bänkat sig längs banan och hejade konstant.

Jag menar alltså VARJE VARV under hela loppet. Love you guys!

Underlaget som bestod av asfalt och betonglagda plattor började kännas av i låren, det var inte så farligt men jag blev förvånad att det kändes så snart.

Efter ca 8h hade jag stora smärtor ner i högra baksidan.

Sablar.

Försökte stretcha ut, kändes hyfsat, men smärtan pockade på hela tiden.

Jag föll längre och längre ner i den negativa tankespiralen.

”Jag är kass”, det är jag inte.

”Det går dåligt”, det gjorde det inte.

”Jag sviker laget”, det gjorde jag inte.

”Jag sviker min familj som har rest ända till Polen för att heja”, det gjorde jag inte heller.

”Jag sviker Sverige”, hell no

Till slut brast allting och jag gick och storbölade runt banan.

Underbara Anna ryckte upp mig ur mitt träsk ett tag, hon beordade mig att springa bakom henne och titta på hennes rumpa, eller fötter om jag inte ville titta på rumpan :)

Det funkade i ett par varv. Sådär höll det på. Ibland fick jag något ryck och kände att ”nu går det bra”, det höll i ett eller två varv, sen var jag åter nere i skosulorna och kände mig som världens sämsta löpare.

Efter tio timmar gjorde jag ett första depåstopp hos norrmännens massör Monica, God bless her!

Fick en armbåge i rumpan (gluteus minimus var inte på samarbetshumör den dagen), smärtan var skyhög under behandlingen men efter det gick det att springa.

Det höll i ca 2h och sen blev det ytterligare ett stopp.

Jag tror att jag stannade fyra gånger för massage. Hade inte kunnat springa annars.

Sa till Monica att ”Vi måste sluta träffas på det här sättet”.

Jag höll mig hela tiden enligt plan, men farten sjönk, tårarna sprutade och inga av de uppmuntrande och peppande orden från supporten verkade gå in.

Vad fasiken höll på att hända?

När jag låg på massagebänken sista gången frågade jag Kristina om jag låg i fas. Jag hade en plan för att nå 200 som var det jag verkligen verkligen ville komma över. Dessutom hade jag en drömgräns till men den visste jag var utom räckhåll.

Hon sa då att om jag fortsatte som jag gjorde nu så skulle jag klara 200.

Hon behövde inte säga så mycket mer.

Ville jag komma hem från mitt första VM och känna att jag inte hade gett allt? Och känna mig som en förlorare, eller ville jag ge allt jag hade den dagen och känna mig som en vinnare.

Behöver jag ens svara på det?

Efter vi hade växlat de meningarna fanns det bara en sak att göra.

Springa.

De negativa tankarna fanns kvar. Men jag tog mig framåt och det blev inga fler massagestopp.

När det var ca 1,5h kvar hade jag väl det ”bästa” flytet under hela dygnet.

Började med att nynna med i refrängerna på min mp3 när jag tyckte det var något passande.

”We never cry for pain, we’re SUPERHEROES, we are back where we belong”

“It takes a fool to remain saaaaaaaane, yes it takes a foooool to remain saaaaane”

Sista timmen skymtade jag Annas slängande tofs och fick på något sätt krafter att springa på.

”Nu kör vi sista timmen Anna, för SVEEEEERIGE”

Sista timmen sprang jag 11,9km.

”Sjöng” med i låtarna och klickade fram hela tiden för att få drivet, balladerna kunde slänga sig i väggen.

”Oooohh, yeeeaaaah, kickstart my heaaaaaaart”

“Giiiiiiirls giiiiiiirls giiiiiiirls”

“Hit me! Hit me hard, hit me right between the eyes, I want to see the stars”

“nanannanaaa, I am the one you should not blame, hallowed be my name”

“Ruuuun to the hiiiillls, run fooor you liiiiife”

Sista timmen på ett 24h-lopp är alltid häftig men här var det nästan upploppsstämning.

Supportertältet kokade.

Publiken blev tätare och det hejade som aldrig förr.

När det bara var minuter kvar sprang löparna med respektive flaggor och jag slängde mig över den som syrran hade med sig.

12 min kvar.

Jag hinner ett varv till.

5 minuter kvar.

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah spurta nuuuuuu.

Ett skott och massa visselsignaler.

1 min kvar.

Nu jävlar kramar vi ur allt som finns i den här kroppen.

Ihållande visselsignaler.

Slutsignal.

Stopp.

Stanna.

Utan att passera gå.

Anna var precis framför mig.

Två blågula högar med varsin flagga.

Kramkalas.

Tårar.

Torill anslöt.

Ännu mer kramar.

WE DID IT!!!

Iväg till supportertältet efter ett tag. Lite halvvaggandes skulle man nog kunna säga.

Lite vila.

Få i lite energi.

Gick sådär.

Prata lite.

Sitta tyst.

Spärra upp ögonen när Anna tog av sig sina strumpor och lade upp fötterna i mitt knä. Hehe, kan vara bland det roligaste jag sett. Eller Andreas tyckte ialla fall att mitt ansiktsuttryck när jag tittade ner var det.

Där satt vi alla fyra.

Jag.

Torill.

Anna.

Micke.

Fyra slagna hjältar som kämpat i 24h.

Jag hade en ohyggligt otrevlig resa som jag aldrig vill vara med om igen.

Jag fastnade i mina egna negativa tankar och hade väldigt svårt att ta mig därifrån.

Benen var det inget (större) fel på och kroppen, förutom sätesmuskeln, mådde bra. Men det gick inte att springa. Hela mitt väsen sa emot.

Man säger ju ibland att när man pratar med sig själv får man bäst svar.

I det här fallet så stämde inte det. Jag lyssnade för mycket på mig själv.

Blev övertygad om att det gick dåligt.

Dessutom tappade jag under en period tron på mig själv.

Det gör jag aldrig! Jag har en väldigt hög tro till mig själv och min egen förmåga. Sen att man inte hela tiden delar med sig av den är en annan sak. Om andra inte tror på mig spelar ingen roll, för det är folk, och vissa av er därute vet vad jag brukar säga om just ”folk”.

Men trots detta lyckades jag ändå springa över 208 km på mitt första Världsmästerskap.

Jag anser mig själv ha fått med beröm godkänt.

Mikael: 193 243 meter

Maria: 208 900 meter

Torill: 211 141 meter (pers)

Anna: 229 890 meter (pers, svenskt rekord, nordiskt rekord)

Damlaget: 649 931 meter (nytt nordiskt rekord)

Direkt efter slutsignalen tänkte jag: ”Aldrig mer, varför ska jag utsätta mig för detta igen?”.

Morgonen efter när jag vaknade hade jag redan börjat lagt strategin inför nästa lopp.

It takes a fool to remain sane.

Summa summarum var VM i Polen en otrolig upplevelse på många sätt och jag vill rikta ett stort tack till alla som fanns på plats, alla som följde tävlingen antingen på Twitter eller annat sätt.

Men framför allt ett enormt tack till min familj. Som alltid tror på och stöttar mig, men inte alltid att jag är helt normal i knoppen :)

Love you!

Också;

Anna, Torill, Micke och herrlaget ;) Kristina, Andreas, Reima och alla andra som alltid finns där för mig.

Ni är ovärderliga.

Nu blickar jag framåt mot nästa utmaning och äventyr; som stavas Bislett 24h Indoor Challenge 2012, 1/12 springer jag i Oslo! :)

Thanks for making me a fighter!

Bildbomb:

 Micke och herrlaget på väg för att checka banan

Invigning på G 

Ngn form av maskot hade polackerna skakat fram :) 

 The gang

The girls!