Som det där passet häromdagen som kändes skit.
Det började med att jag hade bylsat på mig alldeles för mycket kläder så jag höll på att koka över.
Nästa grej var att det kändes som om ingen energi gick ut i benen. Vet dock inte vart den tog vägen.
Klockan sa något annat men det ändrade inte min uppfattning.
Det kändes som att vara förstoppad men ändå inte.
Fattar ni?
I ett sånt läge har man två val.
Antingen vända, sticka hem och sura över att det gick skit och försöka en annan dag.
Javisst, det kan man göra.
Hade klockan visat att det gick åt helsike för sakta och det hade varit ett tempopass eller ett pass av nyckelkaraktär som är viktigt att sätta, då hade jag kanske funderat på det.
Andra valet och oftast det rätta, är att härda ut.
Rom byggdes inte på en dag och det byggdes inte av att romarna slutade bygga varje gång det "inte kändes bra".
Nä.
Vet ni vad.
När jag sprang 24hVM första gången 2012, då kändes det röv i 23,5h. Ni vet när man tränar och man får liksom inget flyt.
Lägg på lite (ok, mycket) prestationsångest och en smärtande rygg på det och ni har mitt dygn.
Sista halvtimmen släppte det.
Jag tog mig 208 km på det dygnet och fick några centimeter pannben på köpet.
Det är ganska många saker som handlar om att härda ut och det behöver inte vara roligt eller bra hela tiden heller.
Livet är hårt, träning är hårt.
Men det mänskliga psyket är ännu hårdare.
Så vik inte ner er.
Vinsten är så mycket högre om man härdar ut.
Då växer pannbenet.
Jo, om man är sjuk eller håller på att gå sönder såpass att det innebär en väldigt lång konvalescens.
Då ska man allvarligt överväga att avbryta aktiviteten i fråga.
It aint about how hard you hit.
It's about how hard you can get hit, and keep moving forward
How much you can take, and keep moving forward,
That's how winning is done
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar