I helgen var jag i Oslo. Som så många år tidigare denna helg. Jag tycker väldigt mycket om tävlingen på Bislett, eller ja, under Bislett är det ju :)
Detta år skulle jag inte springa 24h, jag hade inte haft det som fokus sedan VM i våras, men fick ett infall för två veckor sedan och anmälde mig istället till 12h-loppet som skulle gå på lördag kväll till söndag morgon. Där gjorde jag mitt första misstag.
Natten till torsdagen inträffade ett plötsligt dödsfall i min svågers familj, jag ryckte ut som barnvakt vilket resulterade i lite mindre sömn den natten. Upp tidigt på fredagen för att packa klart och sen iväg till skolan, Föreläsning, laboration och sen hastade jag iväg till Arlanda.
Upp i luften och sen landade jag in uppe på Bislett strax efter 16tiden. Så fort jag svängde runt hörnet på Pilestredet och möttes av Bislettstadions höga murar blev jag alldeles varm i magen.
När jag kom in hade det gått ca 6h av både 24 och 48h-loppet. Många kända ansikten svischade förbi och det blev många kramar och leenden.
Jag barrikaderade mig vid Kristers station från vilken han supportade Laila som sprang sitt första 48h och sen tog jag en runda.
Jesus vad jag älskar det här med ultra, träffade fler vänner, kramades och skrattade och insöp den härliga atmosfären, som ännu inte hade fyllts riktigt med lukten från spräckta blåsor, spyor, svett och blod.
Min första känsla var alltså glädje och kärlek.
Tiden flöt på, alla sprang och var glada, det är oftast alla de första 12, 14, 16 timmarna av ett 24hlopp.
En ung norska sprang helt oberört timme ut och timme in. Björn Tore hade ett sjukt bra tempo och ett högt mål.
Allt eftersom kvällen gick och människor började bli trötta, få skavsår och ont på diverse ställen ändrades också mitt eget sinne.
Jag började fundera på vad det egentligen är vi håller på med??? Det kräks i högervarv, folk kan inte behålla energin, blåsor stora som knytnävar hindrar folk från att ta sig framåt, jag hjälpte en finsk tjej att ta hål på lite blåsor, hon hade fler på trampdynorna men skinnet var fortfarande för tjockt för att kunna spräckas där.
På riktigt?!?!????????
Vad är det frågan om???
Vad är det som driver de här människorna? Springa i ett dygn, få skavsår, kräkas, linka framåt med slagsida?
Nej vet du vad.
Jag brukar inte i vanliga fall tycka synd om människor som utsätter sig för saker av fri vilja, men nu kände jag stor sympati med alla som verkade lida (sen kanske de inte gjorde det, vad vet jag).
Är det värt det?
Häva sig runt runt runt i en kulvert i ett dygn? Till vilken nytta?
Det var min andra känsla, sympati.
Men det var inte alla jag tyckte synd om, nej, mest de som såg ut att ha så ont och som det gick långsamt för. Björn Tore, Dan, Jesper och lite annat folk, de får skylla sig själva tänkte jag :)
Jag ringde Anna Grundahl för att debriefa lite.
Nästa topp i känslostormen kom någonstans mitt på natten.
Oförståelse.
Alltså det kan ju inte vara möjligt att det ska gå att springa i ett dygn!!!!
HUR GÖR DE?????
JAG FATTAR INTE!!!!
Nu kan man ju tycka det är konstigt när jag själv sprungit 11 st 24hlopp och brukar vanligtvis inte ha något problem med att motivera för andra varför jag gör det jag gör. Men just där och då var det för mig ofattbart.
Efter ca 20h var det inte så mycket folk på banan. Vissa hade gått och lagt sig, andra hade klivit av helt.
Folk gråter, sover, kräks (Diana slog nog någon form av rekord när hon spydde 25 gånger under loppet av en timme tror jag).
Då kom nästa känsla, ilska!
MEN VARFÖR UTSÄTTER MAN SIG FÖR DETTA?????????
Och en annan sida av det, vad hade man förväntat sig? Att det skulle vara lätt?
I början (ca de första 14 timmarna) springer alla i regel jättefort, har jättekul, pratar och har sig. Men någonstans vid 18-10 timmar händer det något.
När 24hlöparna hade gått imål gick jag och la mig. Min plan var ju att sova under dagen och sen starta kl 22 på kvällen.
Sömnen uteblev med kraft om man säger så. Sammanlagt kanske jag fick till 5h vila.
När starten väl gick kändes det otroligt skönt. ÄNTLIGEN!!! Jag skulle inte göra misstaget att tro att 12h skulle vara över i en handvändning och att det "bara" är 12h.
Energiplaneringen var likadan som ett 24hlopp men tempot skulle vara lite högre.
Jag hade räknat ut att om jag gjorde 65 km första 6h så kunde jag göra 62 km andra blocket och på så vis landa in på ca 127 km som var mitt mål. Detta innebar strax under 20 varv per timme första sex timmarna.
Första timmen kändes bra, jag tassade på, försökte hitta ett bra flyt, men fick ändå kämpa för mina varv.
Andra timmen kokade jag, tyckte det var sjukt varmt, jag var oändligt törstig och hjärtklappningen ville liksom inte ge sig. In på toa och blötte ner huvudet och armarna.
Phiew. Lite bättre.
Kollade varvtiderna de närmsta varven och upptäckte att jag inte alls höll det planerade tempot trots att jag tyckte jag sprang fort.
Kroppen kändes överhettad och sliten redan från början.
Något är fel tänkte jag.
"Ok, vid 3h tar jag en iskall dusch, det borde hjälpa".
Men jag kom aldrig så långt.
Jag slet i 3h, det kändes som om stresshormonerna sprutade ur öronen på mig, konstaterade sedan att jag hade gett mig själv sämsta möjliga förutsättningar och att jag inte skulle vinna något på att fortsätta tiden ut. Det slet för mycket att försöka hålla det tempot jag hade satt ut. Dessutom var tävlingen i sig inte viktigt för mig och jag hade inte varit 100% fokuserad.
Då tog jag beslutet att kliva av.
Det var helt enkelt inte värt det, så enkelt var det. Jag hade inget att bevisa för någon att jag "kan springa i 12h". Det handlar inte om det. Varje gång jag ställer mig på en startlinje vill jag prestera, så är det. Det kunde jag inte göra nu pga många dåliga beslut i rad, som jag bara har mig själv att skylla för.
Lärdomar (många av dessa visste jag redan, och de andra blev ännu tydligare):
- Jag ska tillse att få ordentligt med sömn innan jag ska tävla. Det har jag fått svart på vitt. Att även äta regelbundet är bra...
- Jag ska inte vara på sidan av ett ultralopp om jag inte har en specifik uppgift.
Den här gången åkte jag dit för att jag "ville vara där". Jo, tjena, det gick ju bra. Visserligen hjälpte jag Henrik lite, men mest med att blöta handdukar, inte så mycket mer konstruktivt än så.
- Man kan inte ha vem som helst som support på ett ultra om man vill prestera. Har man aldrig varit med och sett vad det är som händer med individer som springer i ett dygn är det svårt att föreställa sig vad som krävs. DET ÄR INTE BARA "ATT"!
- Jag måste ha ett klart och tydligt mål och syfte med varför jag gör saker. Det hade jag inte nu och det gick på röven. Man måste VILJA!
- Hjärta och hjärna måste vara på plats. Till 100%.
- Ta saker och ting för vad de är. Var optimist men också realist, fundera lite på vad som kan hända under ett dygn och ta det för vad det är. Jag tror man ska vara förbaskat ödmjuk innan man själv har varit där.
- Lyssna på kroppens signaler. Det finns dåligt ont och så finns det bra ont. Det finns trögt och så finns det trögt. Det är ingen som har dött av skavsår eller att ha varit trött. Skilj på äpplen och päron och driv igenom mot ditt mål.
- Det är väldigt nyttigt att som ultralöpare också supporta. Kanske inte kul alla gånger, men nyttigt. Jag tyckte att jag kunde mycket innan jag åkte dit men det känns som att jag har åldrats tio år med erfarenheter över en helg.
Genom det har jag också förstått vilket fantastiskt jobb de som har supportat mig gjort! Jag är evinnerligt tacksam!
Slutsats: jag tog många dåliga beslut i rad som tillsammans bäddade för ett dåligt resultat. Men nu har jag lärt mig det och kommer inte göra det igen.
Med allt detta att smälta så satt jag på flygbussen till Gardemoen och var helt övertygad om att "nu lägger jag av". Varför skulle jag fortsätta? Hur har jag, nu när jag har sett all detta från den andra sidan, lyckats som jag faktiskt har gjort?
Den historien kommer i ett annat inlägg för den måste jag fundera på.
Nu har det gått två dagar och jag har hunnit bearbeta allt lite. Men ni som förstår vad jag pratar om, skriv gärna era egna upplevelser och vad som motiverar och driver er.
Världens största tack till Geir och Sharon som drev runt hela arrangemanget! Sjukt bra jobbat!
Ja just det, by the way så sprang Laila strax över 353 kilometer i sitt första 48h-lopp!
Det är fan en redig kvinna det!
tisdag 24 november 2015
torsdag 19 november 2015
Huvudet är tydligen redo, kroppen får bara hänga med
Imorgon åker jag till Oslo för att på lördagen delta i Bislett International Indoor Endurance Festival. Jag kommer starta kl 22.00 på lördag kväll och gå imål på söndag förmiddag kl 10.00. :)
Loppet går under Bislett Stadion i centrala Oslo och är en kulvert på 546 m med tartan som underlag och tillochmed en liten backe. Det är femte året i rad som jag åker dit.
Detta är mitt första 12h-lopp faktiskt och helt ärligt har jag varit lite tveksam till formen.
Huvudet däremot, det verkar vara med på tåget. Härom natten drömde jag att jag var på VM (det gick av stapeln inne på stadion där vi gick i mål på marathon på Military World Games, märkligt) och det var ungefär 10 min kvar till start då jag upptäcker att jag har glömt gel, sportslick och det mesta väsentliga. Dessutom är det ingen som vet hur det blir med supporten eftersom alla ska springa.
Det här är en återkommande dröm jag har innan lopp. Ofta så missar jag starten, springer fel, eller så händer något annat väldigt osannolikt. Att jag skulle ha glömt gel och sportslick på ett VM, det är osannolikt.
Nu får vi bara hoppas på att kroppen kommer in i matchen också.
När jag anmälde mig fick jag som vanligt fjärilar i magen och var supertaggad. Inom kort insåg jag att det endast var två och en halv vecka kvar till tävling. Dags att börja träna då kanske....
Å andra sidan är jag såpass rutinerad vid det här laget att det jag ska lägga energi på det är att göra mitt eget lopp, komma ihåg att även om det bara är "hälften" av det jag brukar springa så är det ändå 12h som ska avverkas, och det gör man inte i en handvändning, man gör det under tolv timmar. :)
En av mina eminenta systrar följer med som support , jag har packat enligt mina vanliga listor och chiafrö-gelen som funkade förträffligt på VM är inköpt.
Då är det inte så mycket kvar då.
Jag lade tillochmed en halv förmögenhet på en tröja från X-bionic som heter The Trick. Som ska hjälpa till att kyla kroppen (och det kan jag verkligen behöva). Den är i samma material som mina handledskylare som fungerar utmärkt och skulle det vara så att det inte funkar så bra som det är tänkt så är den ju ändå rosa :)
Vill man skicka hälsningar till mig under loppet eller önska en låt, hårdrock är ju alltid välkommet under natten ;) så kan man maila på bislett24t@gmail.com ; ange namn och vilken sträcka löparen springer, så kommer speakern att läsa upp de under loppets gång :) syrran kommer också ha min telefon och vidarebefordra eventuella sms till mig under loppet.
Don't forget to be awesome!
Loppet går under Bislett Stadion i centrala Oslo och är en kulvert på 546 m med tartan som underlag och tillochmed en liten backe. Det är femte året i rad som jag åker dit.
Detta är mitt första 12h-lopp faktiskt och helt ärligt har jag varit lite tveksam till formen.
Huvudet däremot, det verkar vara med på tåget. Härom natten drömde jag att jag var på VM (det gick av stapeln inne på stadion där vi gick i mål på marathon på Military World Games, märkligt) och det var ungefär 10 min kvar till start då jag upptäcker att jag har glömt gel, sportslick och det mesta väsentliga. Dessutom är det ingen som vet hur det blir med supporten eftersom alla ska springa.
Det här är en återkommande dröm jag har innan lopp. Ofta så missar jag starten, springer fel, eller så händer något annat väldigt osannolikt. Att jag skulle ha glömt gel och sportslick på ett VM, det är osannolikt.
Nu får vi bara hoppas på att kroppen kommer in i matchen också.
När jag anmälde mig fick jag som vanligt fjärilar i magen och var supertaggad. Inom kort insåg jag att det endast var två och en halv vecka kvar till tävling. Dags att börja träna då kanske....
Å andra sidan är jag såpass rutinerad vid det här laget att det jag ska lägga energi på det är att göra mitt eget lopp, komma ihåg att även om det bara är "hälften" av det jag brukar springa så är det ändå 12h som ska avverkas, och det gör man inte i en handvändning, man gör det under tolv timmar. :)
En av mina eminenta systrar följer med som support , jag har packat enligt mina vanliga listor och chiafrö-gelen som funkade förträffligt på VM är inköpt.Då är det inte så mycket kvar då.
Jag lade tillochmed en halv förmögenhet på en tröja från X-bionic som heter The Trick. Som ska hjälpa till att kyla kroppen (och det kan jag verkligen behöva). Den är i samma material som mina handledskylare som fungerar utmärkt och skulle det vara så att det inte funkar så bra som det är tänkt så är den ju ändå rosa :)
Vill man skicka hälsningar till mig under loppet eller önska en låt, hårdrock är ju alltid välkommet under natten ;) så kan man maila på bislett24t@gmail.com ; ange namn och vilken sträcka löparen springer, så kommer speakern att läsa upp de under loppets gång :) syrran kommer också ha min telefon och vidarebefordra eventuella sms till mig under loppet.
Don't forget to be awesome!
tisdag 10 november 2015
Friends
Jag har haft två intensiva men helt sjukt roliga helger de två senaste veckorna.
Förra helgen flög jag söderut till Skåneland och min bästaste Isabelle.
Vi pratade så mycket att andra säkert hade fått skavsår i öronen, men efter tolv år tillsammans är vi rätt härdade.
Jag åkte därifrån med träningsvärk i magen efter alla skratt. Älskar folk som orsakar en fysisk smärta när man skrattar.
Denna helg som nyss förflöt spenderades i Skövde.
Min vän Sandra fick nämligen för sig att gå och gifta sig i våras utan att säga till.
Ja, då får man helt enkelt ta konsekvenserna och det i form av StraffHippa.
Muahahahhahahhahaa. Jag ler vid minnet och är extra glad över att Sandra uppskattade vårat upptåg :) Det blev en lång dag med skumpa och massor av skratt.
De är viktiga de där.
De däringa vännerna.
De som alltid svarar när man ringer, pratar vett med en när man själv inte riktigt kan se saker för vad de är och låter en sova på soffan utan konstigheter när man har vägarna förbi eller helt enkelt bara behöver.
Håll hårt i de!
Förra helgen flög jag söderut till Skåneland och min bästaste Isabelle.
Vi pratade så mycket att andra säkert hade fått skavsår i öronen, men efter tolv år tillsammans är vi rätt härdade.
Jag åkte därifrån med träningsvärk i magen efter alla skratt. Älskar folk som orsakar en fysisk smärta när man skrattar.
Denna helg som nyss förflöt spenderades i Skövde.
Min vän Sandra fick nämligen för sig att gå och gifta sig i våras utan att säga till.
Ja, då får man helt enkelt ta konsekvenserna och det i form av StraffHippa.
Muahahahhahahhahaa. Jag ler vid minnet och är extra glad över att Sandra uppskattade vårat upptåg :) Det blev en lång dag med skumpa och massor av skratt.
De är viktiga de där.
De däringa vännerna.
De som alltid svarar när man ringer, pratar vett med en när man själv inte riktigt kan se saker för vad de är och låter en sova på soffan utan konstigheter när man har vägarna förbi eller helt enkelt bara behöver.
Håll hårt i de!
torsdag 5 november 2015
Jag råkade.....
...anmäla mig till ett lopp.
Eller ja, hur man nu "råkar" anmäla sig till en tävling det vet jag inte men jag råkade faktiskt anmäla mig till Bislett 12h om två och en halv vecka.
Jag kunde inte låta de ha en massa roligt i Oslo utan mig.
Först fick jag de där fjärilarna i magen som alltid när man anmält sig till en utmaning.
Sen kom jag på att det bara är två och en halv vecka kvar.
Oh crap...
Iår blir det ultra-fest hela helgen på Bislett. 48h och 24h startar på fredagen, 6h på lördag kl 12 och 12h på lördag kväll, vilket innebär att jag startar kl 22 på lördag och springer till kl 10 på söndag.
Som det brukar vara då, förutom att det "bara" är halva tiden.
Man kan tycka att det "bara" är 12 timmar. Men det finns inget "bara" med att springa i 12h. Jag kommer att ta det på största allvar och självklart finns det ett mål. :)
Jag har inte tränat specifikt för det, det har ju varit marathonträning som gällt det senaste halvåret, men jag tror jag har mycket att vinna på min rutin.
Nu ska vi bara se om jag lyckas lura med mig någon som support. I och med att det inte låg i planen har jag inte bokat upp någon av mina "ordinarie" trogna supporters.
Any volunteers? :)
Sen är det ju så att jag inte kan hålla mig riktigt utan jag åker dit redan på fredag eftermiddag, annars missar jag ju alla 24h-löpare och det går faktiskt inte för sig.
Men efter Bislett, då ska jag inte tävla mer iår.
Tror jag...
Eller ja, hur man nu "råkar" anmäla sig till en tävling det vet jag inte men jag råkade faktiskt anmäla mig till Bislett 12h om två och en halv vecka.
Jag kunde inte låta de ha en massa roligt i Oslo utan mig.
Först fick jag de där fjärilarna i magen som alltid när man anmält sig till en utmaning.
Sen kom jag på att det bara är två och en halv vecka kvar.
Oh crap...
Iår blir det ultra-fest hela helgen på Bislett. 48h och 24h startar på fredagen, 6h på lördag kl 12 och 12h på lördag kväll, vilket innebär att jag startar kl 22 på lördag och springer till kl 10 på söndag.
Som det brukar vara då, förutom att det "bara" är halva tiden.
Man kan tycka att det "bara" är 12 timmar. Men det finns inget "bara" med att springa i 12h. Jag kommer att ta det på största allvar och självklart finns det ett mål. :)
Jag har inte tränat specifikt för det, det har ju varit marathonträning som gällt det senaste halvåret, men jag tror jag har mycket att vinna på min rutin.
Nu ska vi bara se om jag lyckas lura med mig någon som support. I och med att det inte låg i planen har jag inte bokat upp någon av mina "ordinarie" trogna supporters.
Any volunteers? :)
Sen är det ju så att jag inte kan hålla mig riktigt utan jag åker dit redan på fredag eftermiddag, annars missar jag ju alla 24h-löpare och det går faktiskt inte för sig.
Men efter Bislett, då ska jag inte tävla mer iår.
Tror jag...
måndag 2 november 2015
Nya drömmar, nya mil
Phiew.
Nu har det gått ett tag sedan jag landade in från Korea.
Jag har haft viloperiod. Ägnat mig åt motion. sprungit när jag känt för det, gymmat när jag känt för det. Det mesta har varit ostrukturerat och det har varit skönt. Jag har gjort sånt jag inte brukar göra så ofta.
Bra för kropp och knopp tror jag.
Men nu får det vara nog :)
Om en vecka börjar jag träna igen. En sak som är skönt är att startsträckan kommer vara betydligt kortare än efter ett tufft 24h-lopp. Där kan det ta veckor innan man ens känner igen sig själv både i tempo och känsla.
Säsongen och året är snart slut.
Så vad står på menyn för nästa år?
24hVM går nästa gång 2017, men redan nu kommer träningen indirekt styras mot detta. Den gången ska jag ha bättre utsikt från prispallen.
Anmälningsperioden till Western States öppnar nu på lördag och lottningen är första helgen i december. Jag ska hålla alla tummar jag har men chansen att komma med är tyvärr liten.
Men! Skulle det vara så så är det självklart ett av de stora målen inför nästa år. Loppet går av stapeln sista helgen i juni i ett svettigt Kalifornien. Vilken grej det hade varit att få stå på startlinjen (och självklart att ta sig över mållinjen) !
Om det nu skulle vara så att min lott inte blir vald ur den där stora tombolan, så kommer jag att springa ett 24h-lopp i Aten i mars, (enda tiden på året det är vettigt att tävla i Aten ;) ) , för att då springa långt och förhoppningsvis säkra mitt deltagande i VM 2017.
Sen har jag lite dumma ideér inför nästa års andra stora mål, men det måste jag fundera vidare på om det är så att jag egentligen vill......
Nu har det gått ett tag sedan jag landade in från Korea.
Jag har haft viloperiod. Ägnat mig åt motion. sprungit när jag känt för det, gymmat när jag känt för det. Det mesta har varit ostrukturerat och det har varit skönt. Jag har gjort sånt jag inte brukar göra så ofta.
Bra för kropp och knopp tror jag.
Men nu får det vara nog :)
Om en vecka börjar jag träna igen. En sak som är skönt är att startsträckan kommer vara betydligt kortare än efter ett tufft 24h-lopp. Där kan det ta veckor innan man ens känner igen sig själv både i tempo och känsla.
Säsongen och året är snart slut.
Så vad står på menyn för nästa år?
24hVM går nästa gång 2017, men redan nu kommer träningen indirekt styras mot detta. Den gången ska jag ha bättre utsikt från prispallen.
Anmälningsperioden till Western States öppnar nu på lördag och lottningen är första helgen i december. Jag ska hålla alla tummar jag har men chansen att komma med är tyvärr liten.
Men! Skulle det vara så så är det självklart ett av de stora målen inför nästa år. Loppet går av stapeln sista helgen i juni i ett svettigt Kalifornien. Vilken grej det hade varit att få stå på startlinjen (och självklart att ta sig över mållinjen) !
Om det nu skulle vara så att min lott inte blir vald ur den där stora tombolan, så kommer jag att springa ett 24h-lopp i Aten i mars, (enda tiden på året det är vettigt att tävla i Aten ;) ) , för att då springa långt och förhoppningsvis säkra mitt deltagande i VM 2017.
Sen har jag lite dumma ideér inför nästa års andra stora mål, men det måste jag fundera vidare på om det är så att jag egentligen vill......
Nya mål, nya mil att erövra!
tisdag 27 oktober 2015
CISM 6th Military World Games; Marathon, my side of the story; eller, - Att springa 42 km själv, nästan utan vätska
Söndagen som var tävlingsdag, äntligen, blev en tidig morgon.
Upp för att lämna in flaskorna till Mattias vår lagledare som skulle åka i förväg och få nyttig information inför dagen samt se till att de kom dit de skulle hos arrangören för att därefter enkelt kunna plockas upp av oss vid vätskekontrollerna som enligt uppgift skulle finnas ungefär var 5e kilometer och därefter frukost och de sista förberedelserna.
När vi sen anlände till arenan hade han inte fått ta del av speciellt mycket.
Jag hade en uppfattning om att koreaner var ett under av effektivitet, logistisk och organisation, men här började mycket av det falla.
Det var ett mindre kaos innan start för ingen visste var vi skulle, vi skulle registrera oss och hämta ut ett chip men det var oklar vem som skulle vart.
När det sedan var dags för startskottet visste vi fortfarande inte om vi startade samtidigt med herrarna (till oss hade det sagts att damerna skulle starta 09.05, sen kom en ändring, 09.00), amerikanskorna trodde 09.05, så de hade ingen brådska.
2 minuter innan start skulle alla räknas, drygt 100 löpare.
Men på något sätt small startskottet och alla löpare kom iväg utan hinder.
Ett varv på arenan och därefter ut mot första vändpunkten.
Fältet spreds snabbt, jag försökte att inte förivra mig och sneglade lite på klockan och kände in steget.
Jag har aldrig varit speciellt bra på det där med att ta rygg eller hänga på, så det blev så att jag blev själv, med en fransyska i ryggen medan snabbfotingarna drog iväg längs motorvägen.
När vi närmade oss vätskekontrollen vid 15 km (på andra sidan vägen, alltså våran tillbakaväg) så höll jag ögonen öppna för att se var Sveriges bord var så jag visste var jag skulle leta när jag kom till 5 km.
Bra station, tydliga skyltar med flaggor och första tre bokstäverna i landet och så ett bord för varje land.
Men, konstigt, jag såg inte Sveriges bord???
Märkligt. Jag måste ha sett fel tänkte jag.
Väl uppe vid 5 km hade jag inte sett fel. Fransyskan sprang in vid sitt bord och sen ut igen.
Jag blev minst sagt förvånad när kontrollen var passerad och jag inte hade sett någon svensk flagga.
WTF???
Helt plötsligt från ingenstans dyker en holländsk ledare upp med min flaska, han sprang först ikapp oss, tvärstannade på min vänstersida, vände om och kom tillbaka sen med min flaska.
Öhhhh?
Vägen böljde lite upp lite ner och vi tuggade på.
Vid 10 km tittade jag extra noga och saktade tillochmed ner lite.
Inget Sverige.
Nu började jag bli orolig.
Det fanns dock ett till bord efter alla nationers där det fanns sportdryck (tänk Isostar eller gamla Pripps Energy) dock var jag väl medveten om att jag behövde min vitargo för att hålla den fart jag planerade och de där gelen jag hade planerat för sista halvan skulle också vara välkomna.
Vid 15 km hittade jag min flaska, på Sloveniens bord, alla flaskor var märkta med startnummer, kilometer och nationens tre första bokstäver.
Märkligt nr 2.
Strax efter halva sträckan har jag inte längre en fransyska i ryggen.
Nu vet jag att det blir kämpigt. Jag är helt själv men det är raksträcka nu och det går bra.
In mot staden Mungyeong är det mycket folk ute, jag möter täten och damtäten, gör tummen upp till Andreas och börjar beta av placeringar i min klass.
Vid 28 km är det tungt men överkomligt.
Försöker få i mig sportdryck men tyvärr är det inte så mycket energi i den drycken.
Ytterligare några böljande gator och så är jag nu inte många kilometer från mål, men de kilometerna går sakta och jag vill hugga av mig låren.
DET-GÅR-SÅ-SAKTA!!!
På tillbakavägen av andra slingan märks det rejält att det inte var platt kan jag säga.
Vid 40 km hittar jag min flaska, ensam på "övrigt"-bordet...yippie.
Snart ser jag iallafall stadion och när jag väl vänder upp i sista backen skymtar jag en amerikansk rygg.
Aaaahhhh det kan gå tänker jag och försöker öka.
Låren skriker rakt ut och säger Nej inte idag.
Uppför backen är den absolut långsammaste kilometern detta lopp och jag grinar illa när jag tar klivet ut på tartanen.
Ett varv på banan och sen imål.
I bortre kurvan är det som att någon tar ett stort bett på mina vader.
H*****E. Jag har fått kramp.
Jag snubblar till och ramlar nästan.
Hasplar mig framåt så fort jag kan och ramlar ihop i famnen på en korean som tar emot mig.
Mattias är snabbt framme och, ja vad gör han lagledaren, han tar kort först och tar mina vader sen..... :)
Sluttiden blev 3h 6 min 8 sek.
Ett nytt personligt rekord med över 6 minuter!
Jag är sjukt nöjd!
Såklart går det alltid att spekulera i om det hade gått fortare om organisationen hade sett till att få ut våra flaskor (ingen i det svenska laget fick alltså sina flaskor vid vätskestationerna), om det hade varit en plattare bana och yada yada yada.
Omständigheter mina vänner, de är just det, omständigheter. It's what you make of them that counts.
I didn't forget
I was awesome!
Upp för att lämna in flaskorna till Mattias vår lagledare som skulle åka i förväg och få nyttig information inför dagen samt se till att de kom dit de skulle hos arrangören för att därefter enkelt kunna plockas upp av oss vid vätskekontrollerna som enligt uppgift skulle finnas ungefär var 5e kilometer och därefter frukost och de sista förberedelserna.
När vi sen anlände till arenan hade han inte fått ta del av speciellt mycket.
Jag hade en uppfattning om att koreaner var ett under av effektivitet, logistisk och organisation, men här började mycket av det falla.
Det var ett mindre kaos innan start för ingen visste var vi skulle, vi skulle registrera oss och hämta ut ett chip men det var oklar vem som skulle vart.
När det sedan var dags för startskottet visste vi fortfarande inte om vi startade samtidigt med herrarna (till oss hade det sagts att damerna skulle starta 09.05, sen kom en ändring, 09.00), amerikanskorna trodde 09.05, så de hade ingen brådska.
2 minuter innan start skulle alla räknas, drygt 100 löpare.
Men på något sätt small startskottet och alla löpare kom iväg utan hinder.
Ett varv på arenan och därefter ut mot första vändpunkten.
Fältet spreds snabbt, jag försökte att inte förivra mig och sneglade lite på klockan och kände in steget.
Jag har aldrig varit speciellt bra på det där med att ta rygg eller hänga på, så det blev så att jag blev själv, med en fransyska i ryggen medan snabbfotingarna drog iväg längs motorvägen.
När vi närmade oss vätskekontrollen vid 15 km (på andra sidan vägen, alltså våran tillbakaväg) så höll jag ögonen öppna för att se var Sveriges bord var så jag visste var jag skulle leta när jag kom till 5 km.
Bra station, tydliga skyltar med flaggor och första tre bokstäverna i landet och så ett bord för varje land.
Men, konstigt, jag såg inte Sveriges bord???
Märkligt. Jag måste ha sett fel tänkte jag.
Väl uppe vid 5 km hade jag inte sett fel. Fransyskan sprang in vid sitt bord och sen ut igen.
Jag blev minst sagt förvånad när kontrollen var passerad och jag inte hade sett någon svensk flagga.
WTF???
Helt plötsligt från ingenstans dyker en holländsk ledare upp med min flaska, han sprang först ikapp oss, tvärstannade på min vänstersida, vände om och kom tillbaka sen med min flaska.
Öhhhh?
Vägen böljde lite upp lite ner och vi tuggade på.
Vid 10 km tittade jag extra noga och saktade tillochmed ner lite.
Inget Sverige.
Nu började jag bli orolig.
Det fanns dock ett till bord efter alla nationers där det fanns sportdryck (tänk Isostar eller gamla Pripps Energy) dock var jag väl medveten om att jag behövde min vitargo för att hålla den fart jag planerade och de där gelen jag hade planerat för sista halvan skulle också vara välkomna.
Vid 15 km hittade jag min flaska, på Sloveniens bord, alla flaskor var märkta med startnummer, kilometer och nationens tre första bokstäver.
Märkligt nr 2.
Strax efter halva sträckan har jag inte längre en fransyska i ryggen.
Nu vet jag att det blir kämpigt. Jag är helt själv men det är raksträcka nu och det går bra.
In mot staden Mungyeong är det mycket folk ute, jag möter täten och damtäten, gör tummen upp till Andreas och börjar beta av placeringar i min klass.
Vid 28 km är det tungt men överkomligt.
Försöker få i mig sportdryck men tyvärr är det inte så mycket energi i den drycken.
Ytterligare några böljande gator och så är jag nu inte många kilometer från mål, men de kilometerna går sakta och jag vill hugga av mig låren.
DET-GÅR-SÅ-SAKTA!!!
På tillbakavägen av andra slingan märks det rejält att det inte var platt kan jag säga.
Vid 40 km hittar jag min flaska, ensam på "övrigt"-bordet...yippie.
Snart ser jag iallafall stadion och när jag väl vänder upp i sista backen skymtar jag en amerikansk rygg.
Aaaahhhh det kan gå tänker jag och försöker öka.
Låren skriker rakt ut och säger Nej inte idag.
Uppför backen är den absolut långsammaste kilometern detta lopp och jag grinar illa när jag tar klivet ut på tartanen.
Ett varv på banan och sen imål.
I bortre kurvan är det som att någon tar ett stort bett på mina vader.
H*****E. Jag har fått kramp.
Jag snubblar till och ramlar nästan.
Hasplar mig framåt så fort jag kan och ramlar ihop i famnen på en korean som tar emot mig.
Mattias är snabbt framme och, ja vad gör han lagledaren, han tar kort först och tar mina vader sen..... :)
Sluttiden blev 3h 6 min 8 sek.
Ett nytt personligt rekord med över 6 minuter!
Jag är sjukt nöjd!
Såklart går det alltid att spekulera i om det hade gått fortare om organisationen hade sett till att få ut våra flaskor (ingen i det svenska laget fick alltså sina flaskor vid vätskestationerna), om det hade varit en plattare bana och yada yada yada.
Omständigheter mina vänner, de är just det, omständigheter. It's what you make of them that counts.
I didn't forget
I was awesome!
Stort tack till Försvarmakten för att jag fick äran att representera Sverige i Military World Games.
Jag är stolt, glad och tacksam!
lördag 10 oktober 2015
Tomorrow, tomorrow
...I love'ya tomorrow, you're only a day away.
Yes, imorgon är det dags att ställa sig på startlinjen.
Som jag längtar!
Det var längesedan jag var såhär pepp inför ett marathon :)
Det är bra.
Idag laddar vi så mycket vi kan.
Tar det lugnt.
Har pre-racemöte med laget och ledare.
Äter mat.
Dricker kaffe.
Packar lite.
Det blir tidig morgon, transport till arenan och sen går starten 09.05 för oss damer (09.00 för herrarna) vilket innebär 02.05 svensk tid.
42 195 m ligger framför oss på en bana som är två olika vändor som man springer ut och vänder på. Som avslutning en backe lik Västerbron upp till stadion där målgång sker.
Don't forget to be awesome ;) because I won't
 |
| Are you ready? |
fredag 9 oktober 2015
Det drar ihop sig
Fredag idag. Endast två nätter kvar tills det är dags att ställa sig på startlinjen.
Idag vilar vi, gör inte så mycket förutom äter, läser, dricker kaffe och laddar mentalt.
Igår var vi på heldagsutflykt, kultur och landsbygd och dagen innan det var vi i Seoul. Det var en lång dag men intressant. Det bor 15 miljoner människor i och omkring Seoul. Ett av varuhusen vi besökte hade öppet mellan 10.30 AM till 05.30 AM, bara en sån sak.
Jag och Mattias tog fotmassge som drog ut på tiden (tur att det är åt det hållet iallafall) och vi fick sprinta tillbaka till bussen. (Nu tror jag nog att den hade väntat in oss och inte lämnat oss vind för våg i Sydkoreas huvudstad, men ändå).
Jag satt bredvid en amerikansk soldat (med rötter i Kenya) på bussen. Han skulle springa sitt andra marathon nu på söndag, det första hade han gjort på 2.22.....han frågade mig om jag skulle försöka kvala till OS i Rio.
Jag sa nej.....
Huvudet känns bra och kroppen känns bra. Nu är det inte långt kvar, vilket är ganska skönt. Jag ser fram emot att snöra på mig skorna på söndag morgon och låta kroppen släppa loss allt den har tränat för det senaste halvåret.
Vi har redan börjat pratat om vad vi längtar efter och ska göra när vi kommer hem.
För min del ska det bli väldigt skönt att ha en normal kudde och sova i en mjukare säng (det tror jag gäller för de flesta). Sen ska det bli gott att äta a-fil och havreringar :) och så längtar jag efter att kramas med min älskling, han är himla bra på det.
Jag sprang en sväng i förmiddags. Eller ja, runt runt utanför den inre avspärrningen i Athletes Village, ca 1,25 km.
Superlätt jogg stod på schemat och jag följde det verkligen, dock gick det sjukt fort. Det bådar gått inför söndag :)
En sak slog mig också när jag sprang i förmiddagssolen, vilken otrolig ynnest det är att få vara här. Att få åka halvvägs runt jordklotet och få representera sitt land och sin Försvarsmakt. Att ha en Team Captain som bara är till för oss löpare och som ska se till att omständigheterna blir så bra som möjligt.
Sedan är ju organisationen här enorm. Det finns en träningsanläggning och tävlingsanläggning för respektive idrott och bussar som tar en till de olika platserna var 20e minut. Vi äter och har tillgång till mat 18 av dygnets 24 timmar, sover, tränar lite lätt, har turistat och sett andra tävlingar. Jag är mer än nöjd med min vistelse under dessa Military World Games och jag är jätteglad hur de svenska försvarsmakten ser på sina atleter och är stolt över att vara en del av den organisationen!
Idag vilar vi, gör inte så mycket förutom äter, läser, dricker kaffe och laddar mentalt.
Igår var vi på heldagsutflykt, kultur och landsbygd och dagen innan det var vi i Seoul. Det var en lång dag men intressant. Det bor 15 miljoner människor i och omkring Seoul. Ett av varuhusen vi besökte hade öppet mellan 10.30 AM till 05.30 AM, bara en sån sak.
Jag och Mattias tog fotmassge som drog ut på tiden (tur att det är åt det hållet iallafall) och vi fick sprinta tillbaka till bussen. (Nu tror jag nog att den hade väntat in oss och inte lämnat oss vind för våg i Sydkoreas huvudstad, men ändå).
Jag satt bredvid en amerikansk soldat (med rötter i Kenya) på bussen. Han skulle springa sitt andra marathon nu på söndag, det första hade han gjort på 2.22.....han frågade mig om jag skulle försöka kvala till OS i Rio.
Jag sa nej.....
Huvudet känns bra och kroppen känns bra. Nu är det inte långt kvar, vilket är ganska skönt. Jag ser fram emot att snöra på mig skorna på söndag morgon och låta kroppen släppa loss allt den har tränat för det senaste halvåret.
Vi har redan börjat pratat om vad vi längtar efter och ska göra när vi kommer hem.
För min del ska det bli väldigt skönt att ha en normal kudde och sova i en mjukare säng (det tror jag gäller för de flesta). Sen ska det bli gott att äta a-fil och havreringar :) och så längtar jag efter att kramas med min älskling, han är himla bra på det.
Jag sprang en sväng i förmiddags. Eller ja, runt runt utanför den inre avspärrningen i Athletes Village, ca 1,25 km.
Superlätt jogg stod på schemat och jag följde det verkligen, dock gick det sjukt fort. Det bådar gått inför söndag :)
En sak slog mig också när jag sprang i förmiddagssolen, vilken otrolig ynnest det är att få vara här. Att få åka halvvägs runt jordklotet och få representera sitt land och sin Försvarsmakt. Att ha en Team Captain som bara är till för oss löpare och som ska se till att omständigheterna blir så bra som möjligt.
Sedan är ju organisationen här enorm. Det finns en träningsanläggning och tävlingsanläggning för respektive idrott och bussar som tar en till de olika platserna var 20e minut. Vi äter och har tillgång till mat 18 av dygnets 24 timmar, sover, tränar lite lätt, har turistat och sett andra tävlingar. Jag är mer än nöjd med min vistelse under dessa Military World Games och jag är jätteglad hur de svenska försvarsmakten ser på sina atleter och är stolt över att vara en del av den organisationen!
tisdag 6 oktober 2015
Guesan athletes village och Mungyeong Stadium
Vi bor i Guesan Athletes Village. Ca tre timmar med buss från Seouls flygplats Incheon.
Ca 40 min med buss till närmsta tävlingsplats som är Mungeyeong stadium där friidrott, fäktning, kampsport, fotboll och marathon äger rum.
Träningsarenan ligger precis i anslutning till friidrottstadion så där tog vi ett pass på förmiddagen idag. Det är riktigt coolt att se alla riktiga snabbfötter värma upp och köra fart. Och att det faktiskt finns en uppvärmnings/träningsarena och en tävlingsarena :) coolt. Man känner sig som en "riktig" atlet.
Ca 40 min med buss till närmsta tävlingsplats som är Mungeyeong stadium där friidrott, fäktning, kampsport, fotboll och marathon äger rum.
Träningsarenan ligger precis i anslutning till friidrottstadion så där tog vi ett pass på förmiddagen idag. Det är riktigt coolt att se alla riktiga snabbfötter värma upp och köra fart. Och att det faktiskt finns en uppvärmnings/träningsarena och en tävlingsarena :) coolt. Man känner sig som en "riktig" atlet.
 |
| Träningsarenan, tävlingsarenan i bakgrunden |
 |
| Fäktarnas träningshall |
 |
| Knyta skorna bör man göra, även i Korea. Xkross skyddar mot solen som var skarp idag :) |
 |
| Syrsa, modell större |
 |
| Åter i Athletes Village, här huserar ca 4000 atleter. Till vardags är det en av Koreas militärakademier |
 |
| Friendship through sports |
 |
| Ett dygnet-runt-öppet SevenEleven |
 |
| Behörighet- och säkerhetskontroll för att komma in på det inre området. Separata köer för damer och herrar, som det mesta här |
 |
| Vakter vid exit mot matsalen |
 |
| Något för alla smaker. Oftast. Allt från bröd, sallad, koreansk mat till halal |
 |
| Allt är engångsförpackningar |
 |
| Vatten. Inte en läsk i sikte. Coca cola har inte slagit här verkar det som. |
 |
| Här står jag lite random i Korea :) |
 |
| Lady and gentlemen får gå olika |
 |
| Saker man inte får göra i kön till inpasseringen; sexuella trakasserier, religionsdiskussioner, bete sig högljutt, dricka sprit och härja, urinera |
 |
| BBQ-bar, endast kvällsöppet |
 |
| "Kasern" |
 |
| En reception och minst 20 koreaner i varje kasern (det är 7000 funktionärer på detta spel, ca 8000 aktiva) |
 |
| Logement. Vi är 5 svenska tjejer och en tjej från Uruguay. Kan meddela att sängarna är stenhårda....på riktigt |
 |
| "Kudden", fylld med platstpluttar, på riktigt |
 |
| Har inte fattat grejen med spegel vid respektive dusch än, men det kommer nog... |
 |
| Man fick varsitt par tofflor. Tackar |
 |
| Ackrediteringskort. Talar om vem du är, vilka områden du har tillträde till. Bär detta, Alltid, annars göre du dig icke besvär. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)