Bislett International Indoor Endurance Festival 2015; My side of the story, eller; Att slungas genom en känslostorm och lära sig saker den hårda vägen

I helgen var jag i Oslo. Som så många år tidigare denna helg. Jag tycker väldigt mycket om tävlingen på Bislett, eller ja, under Bislett är det ju :)
Detta år skulle jag inte springa 24h, jag hade inte haft det som fokus sedan VM i våras, men fick ett infall för två veckor sedan och anmälde mig istället till 12h-loppet som skulle gå på lördag kväll till söndag morgon. Där gjorde jag mitt första misstag.

Natten till torsdagen inträffade ett plötsligt dödsfall i min svågers familj, jag ryckte ut som barnvakt vilket resulterade i lite mindre sömn den natten. Upp tidigt på fredagen för att packa klart och sen iväg till skolan, Föreläsning, laboration och sen hastade jag iväg till Arlanda.
Upp i luften och sen landade jag in uppe på Bislett strax efter 16tiden. Så fort jag svängde runt hörnet på Pilestredet och möttes av Bislettstadions höga murar blev jag alldeles varm i magen.
När jag kom in hade det gått ca 6h av både 24 och 48h-loppet. Många kända ansikten svischade förbi och det blev många kramar och leenden.
Jag barrikaderade mig vid Kristers station från vilken han supportade Laila som sprang sitt första 48h och sen tog jag en runda.
Jesus vad jag älskar det här med ultra, träffade fler vänner, kramades och skrattade och insöp den härliga atmosfären, som ännu inte hade fyllts riktigt med lukten från spräckta blåsor, spyor, svett och blod.

Min första känsla var alltså glädje och kärlek.

Tiden flöt på, alla sprang och var glada, det är oftast alla de första 12, 14, 16 timmarna av ett 24hlopp. 
En ung norska sprang helt oberört timme ut och timme in. Björn Tore hade ett sjukt bra tempo och ett högt mål.

Allt eftersom kvällen gick och människor började bli trötta, få skavsår och ont på diverse ställen ändrades också mitt eget sinne.
Jag började fundera på vad det egentligen är vi håller på med??? Det kräks i högervarv, folk kan inte behålla energin, blåsor stora som knytnävar hindrar folk från att ta sig framåt, jag hjälpte en finsk tjej att ta hål på lite blåsor, hon hade fler på trampdynorna men skinnet var fortfarande för tjockt för att kunna spräckas där.

På riktigt?!?!????????
Vad är det frågan om???
Vad är det som driver de här människorna? Springa i ett dygn, få skavsår, kräkas, linka framåt med slagsida?
Nej vet du vad.
Jag brukar inte i vanliga fall tycka synd om människor som utsätter sig för saker av fri vilja, men nu kände jag stor sympati med alla som verkade lida (sen kanske de inte gjorde det, vad vet jag).
Är det värt det?
Häva sig runt runt runt i en kulvert i ett dygn? Till vilken nytta?
Det var min andra känsla, sympati.
Men det var inte alla jag tyckte synd om, nej, mest de som såg ut att ha så ont och som det gick långsamt för. Björn Tore, Dan, Jesper och lite annat folk, de får skylla sig själva tänkte jag :)

Jag ringde Anna Grundahl för att debriefa lite.

Nästa topp i känslostormen kom någonstans mitt på natten.
Oförståelse.
Alltså det kan ju inte vara möjligt att det ska gå att springa i ett dygn!!!!
HUR GÖR DE?????
JAG FATTAR INTE!!!!
Nu kan man ju tycka det är konstigt när jag själv sprungit 11 st 24hlopp och brukar vanligtvis inte ha något problem med att motivera för andra varför jag gör det jag gör. Men just där och då var det för mig ofattbart.

Efter ca 20h var det inte så mycket folk på banan. Vissa hade gått och lagt sig, andra hade klivit av helt.
Folk gråter, sover, kräks (Diana slog nog någon form av rekord när hon spydde 25 gånger under loppet av en timme tror jag).
Då kom nästa känsla, ilska!
MEN VARFÖR UTSÄTTER MAN SIG FÖR DETTA?????????
Och en annan sida av det, vad hade man förväntat sig? Att det skulle vara lätt?
I början (ca de första 14 timmarna) springer alla i regel jättefort, har jättekul, pratar och har sig. Men någonstans vid 18-10 timmar händer det något. 

När 24hlöparna hade gått imål gick jag och la mig. Min plan var ju att sova under dagen och sen starta kl 22 på kvällen.
Sömnen uteblev med kraft om man säger så. Sammanlagt kanske jag fick till 5h vila.

När starten väl gick kändes det otroligt skönt. ÄNTLIGEN!!! Jag skulle inte göra misstaget att tro att 12h skulle vara över i en handvändning och att det "bara" är 12h.
Energiplaneringen var likadan som ett 24hlopp men tempot skulle vara lite högre.

Jag hade räknat ut att om jag gjorde 65 km första 6h så kunde jag göra 62 km andra blocket och på så vis landa in på ca 127 km som var mitt mål. Detta innebar strax under 20 varv per timme första sex timmarna.
Första timmen kändes bra, jag tassade på, försökte hitta ett bra flyt, men fick ändå kämpa för mina varv.
Andra timmen kokade jag, tyckte det var sjukt varmt, jag var oändligt törstig och hjärtklappningen ville liksom inte ge sig. In på toa och blötte ner huvudet och armarna.
Phiew. Lite bättre.
Kollade varvtiderna de närmsta varven och upptäckte att jag inte alls höll det planerade tempot trots att jag tyckte jag sprang fort.
Kroppen kändes överhettad och sliten redan från början.
Något är fel tänkte jag.
"Ok, vid 3h tar jag en iskall dusch, det borde hjälpa".
Men jag kom aldrig så långt.
Jag slet i 3h, det kändes som om stresshormonerna sprutade ur öronen på mig, konstaterade sedan att jag hade gett mig själv sämsta möjliga förutsättningar och att jag inte skulle vinna något på att fortsätta tiden ut. Det slet för mycket att försöka hålla det tempot jag hade satt ut. Dessutom var tävlingen i sig inte viktigt för mig och jag hade inte varit 100% fokuserad.
Då tog jag beslutet att kliva av. 
Det var helt enkelt inte värt det, så enkelt var det. Jag hade inget att bevisa för någon att jag "kan springa i 12h". Det handlar inte om det. Varje gång jag ställer mig på en startlinje vill jag prestera, så är det. Det kunde jag inte göra nu pga många dåliga beslut i rad, som jag bara har mig själv att skylla för.

Lärdomar (många av dessa visste jag redan, och de andra blev ännu tydligare):
- Jag ska tillse att få ordentligt med sömn innan jag ska tävla. Det har jag fått svart på vitt. Att även äta regelbundet är bra...

- Jag ska inte vara på sidan av ett ultralopp om jag inte har en specifik uppgift.
Den här gången åkte jag dit för att jag "ville vara där". Jo, tjena, det gick ju bra. Visserligen hjälpte jag Henrik lite, men mest med att blöta handdukar, inte så mycket mer konstruktivt än så.

- Man kan inte ha vem som helst som support på ett ultra om man vill prestera. Har man aldrig varit med och sett vad det är som händer med individer som springer i ett dygn är det svårt att föreställa sig vad som krävs. DET ÄR INTE BARA "ATT"!

- Jag måste ha ett klart och tydligt mål och syfte med varför jag gör saker. Det hade jag inte nu och det gick på röven. Man måste VILJA!

- Hjärta och hjärna måste vara på plats. Till 100%.

- Ta saker och ting för vad de är. Var optimist men också realist, fundera lite på vad som kan hända under ett dygn och ta det för vad det är. Jag tror man ska vara förbaskat ödmjuk innan man själv har varit där.

- Lyssna på kroppens signaler. Det finns dåligt ont och så finns det bra ont. Det finns trögt och så finns det trögt. Det är ingen som har dött av skavsår eller att ha varit trött. Skilj på äpplen och päron och driv igenom mot ditt mål.

- Det är väldigt nyttigt att som ultralöpare också supporta. Kanske inte kul alla gånger, men nyttigt. Jag tyckte att jag kunde mycket innan jag åkte dit men det känns som att jag har åldrats tio år med erfarenheter över en helg.
Genom det har jag också förstått vilket fantastiskt jobb de som har supportat mig gjort! Jag är evinnerligt tacksam!


Slutsats: jag tog många dåliga beslut i rad som tillsammans bäddade för ett dåligt resultat. Men nu har jag lärt mig det och kommer inte göra det igen.




Med allt detta att smälta så satt jag på flygbussen till Gardemoen och var helt övertygad om att "nu lägger jag av". Varför skulle jag fortsätta? Hur har jag, nu när jag har sett all detta från den andra sidan, lyckats som jag faktiskt har gjort?
Den historien kommer i ett annat inlägg för den måste jag fundera på.

Nu har det gått två dagar och jag har hunnit bearbeta allt lite. Men ni som förstår vad jag pratar om, skriv gärna era egna upplevelser och vad som motiverar och driver er.


Världens största tack till Geir och Sharon som drev runt hela arrangemanget! Sjukt bra jobbat!

Ja just det, by the way så sprang Laila strax över 353 kilometer i sitt första 48h-lopp! 
Det är fan en redig kvinna det!