Vem är du?

Just nu sitter jag på ett hotell i Boden.
Pustar ut efter ännu en arbetsdag.
De börjar bli många i rad nu.
Ihopkrupen på sängen i långkalsonger och undertröja, stålgrå strumpor klär mina underben och jag har datorn i knät.
Jag har spenderat nästan hela februari i Norrland.

Den här bloggen handlar ju om mig, jag har möjlighet att uttrycka det jag känner och upplever. Rätt amazing när man tänker på det.
Jag berättar en hel del om mig själv.
Ibland är det nästan ingen som läser, ibland väldigt många.

Nu är jag intresserad av vem DU är.
Vem är du? Känner vi varandra? Har vi träffats? Hur träffades vi? Hur kommer det sig att just Du läser min blogg?

Jag skulle tycka det var himla kul om du lämnade en kommentar och berättar lite. Så var lite awesome och skriv en rad vetja :)

Syrran och syrran, ni behöver inte, jag vet att ni läser <3

Här är jag :) frågan är bara, vem är du?

Att härda ut

Ibland måste man härda ut.

Som det där passet häromdagen som kändes skit.
Det började med att jag hade bylsat på mig alldeles för mycket kläder så jag höll på att koka över.
Nästa grej var att det kändes som om ingen energi gick ut i benen. Vet dock inte vart den tog vägen.
Klockan sa något annat men det ändrade inte min uppfattning.
Det kändes som att vara förstoppad men ändå inte.
Fattar ni?

I ett sånt läge har man två val.
Antingen vända, sticka hem och sura över att det gick skit och försöka en annan dag.
Javisst, det kan man göra. 
Hade klockan visat att det gick åt helsike för sakta och det hade varit ett tempopass eller ett pass av nyckelkaraktär som är viktigt att sätta, då hade jag kanske funderat på det.

Andra valet och oftast det rätta, är att härda ut.
Rom byggdes inte på en dag och det byggdes inte av att romarna slutade bygga varje gång det "inte kändes bra".
Nä.
Vet ni vad.

När jag sprang 24hVM första gången 2012, då kändes det röv i 23,5h. Ni vet när man tränar och man får liksom inget flyt. 
Lägg på lite (ok, mycket) prestationsångest och en smärtande rygg på det och ni har mitt dygn.
Sista halvtimmen släppte det.
Jag tog mig 208 km på det dygnet och fick några centimeter pannben på köpet.

Det är ganska många saker som handlar om att härda ut och det behöver inte vara roligt eller bra hela tiden heller.
Livet är hårt, träning är hårt.

Men det mänskliga psyket är ännu hårdare.
Så vik inte ner er.
Vinsten är så mycket högre om man härdar ut.
Då växer pannbenet.

Jo, om man är sjuk eller håller på att gå sönder såpass att det innebär en väldigt lång konvalescens.
Då ska man allvarligt överväga att avbryta aktiviteten i fråga.

It aint about how hard you hit.

It's about how hard you can get hit, and keep moving forward

How much you can take, and keep moving forward,

That's how winning is done

Det där med känsla

Dagens pass innefattade inte någon vidare bra känsla.

Jag är i Boden för övrigt.

Hem från Arvidsjaur i fredags, det blev kväll innan jag kunde lämna jobbet, ledig över helgen och måndag tisdag och igår morse flög jag norrut igen.

Jag tycker det är rätt viktigt med känsla.
Du kan springa jättefort och ändå inte göra ett bra pass eller lopp.
Sen kan du springa mindre fort och ändå göra ett bra pass eller lopp för att du gjorde det på sättet du tänkte och you felt it.
Ibland känner jag inte för att träna, känner mig liksom inte pepp.
Det är ingen som tvingar mig, men då får jag komma ihåg att när jag vilar (eller hoppar över ett pass) så tränar mina konkurrenter.

Igår var jag odödlig och hade en sjukt bra känsla.
13 km distans stod på schemat och jag stack iväg på kvällen.
Benen pinnade på som aldrig förr och jag var lätt och stark och sprang alldeles för fort för att vara ett sådant distanspass.
Om 7 veckor ska jag vara ännu starkare, springa inte riktigt så fort men väldigt mycket längre.
Sisådär drygt 23 timmar längre. :)

Idag.
Fanns det ingen bra känsla.
Klockan sade att kroppen sprang i rätt tempo, men känslan var kloak.
Tunga ben och varm kropp, hade nog klarat mig utan västen, och det kändes inte som att det lättade förrän de sista 4 km av passet.
18 km distans med blärk-känsla.

Imorgon är en annan dag och ett nytt pass med möjlighet att ha en ny känsla.

The need for speed

I'm back!

Jag har varit närmare två veckor i Arvidsjaur på jobb
Där var det inledningsvis askallt, för att i slutet gå över till blidväder och plusgrader.

Hursomhelst. 
Träningen gick halvbra, de pass jag fick till var kanon men mitt inledningsvis luftiga schema slutade med endast ett par andningshål.

Hursomhelst.
Jag tänkte skriva lite om det här med fart.

Alla har olika uppfattning och här följer min.
Den har jag ändrat det senaste året vill jag tillägga.

För ett år sedan sprang jag kanske lika mycket som jag gör nu. Ungefär lika mycket som jag gjort de senaste 2-3 åren.
Problemet var bara att det inte hände sådär jättemycket resultatmässigt.

Jag sprang distans, långpass och det sista året körde jag lite distans med tempoökningar.
Jag behövde ju inte springa intervaller, jag skulle ju inte ha något högt tävlingstempo.

Sedan jag började träna med Andreas som coach, och därmed också börjat träna tempopass, har jag slagit personliga rekord på alla distanser från 10 km till 24h.

Jag tycker det säger en hel del.

Jag tror att alla behöver träna fart. I en eller annan form. Om det så är fartlek, rena intervaller på platten eller backe, eller distans med tempoökningar.
Om man bara springer i ett tempo så är kroppen van vid det och kommer tycka det är hemskt jobbigt att springa i någon annan fart.
Men man får inte glömma bort att den rackarns kroppen är smart och vänjer sig rätt snabbt vid nya saker.
Att springa i överfart innebär att vänja kroppen vid ett högre tempo, om det så är 5 min/km eller 3.30/km. 
Step outside the box liksom.
 
Behålla tekniken, andningen, hållningen.  Man behöver träna på det.
Kroppen kommer sedan tycka det är lättare att springa i ett lägre tempo, kanske ditt tävlingstempo på ett ultralopp.
Du kommer att höja din bekvämfart, vilket innebär att du kommer att höja ditt tävlingstempo i det långa loppet.
Det är jobbigt att springa fort, det ska gudarna veta. Men det man tränar på blir man bra på.

I lördags sprang jag 3x4km i 4.30fart med en minuts vila.
Jag flög fram.
Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle kunna göra det hade jag varit tveksam.
Det är jag inte idag.

Drygt två månader kvar tills jag står på startlinjen i de svenska färgerna för tredje gången.

Kroppen, be prepared.

A girls' got to do what a girls' got to do

Efter en bra vecka i Arvidsjaur, där antalet långa intervaller på mitt tempopass hade ökat till 3x4 km och som jag klarade galant i onsdags, kom det ett bakslag i fredags.

Blev kvar alldeles för länge på jobbet (som jag inte ens skulle vara på i fredags) och det mesta som kunde gå fel gick fel.

Mweeep mweeeeeep mweeeeeeeeeeeeep.

Jag åker tillbaka till Arvidsjaur ikväll och med tanke på det så var helgens back-to-back-pass tvungen att avhandlas rätt tidigt både lördag och söndag för att jag och R i allafall skulle få lite tid tillsammans.

07.45 mötte jag upp Anna G utanför mig och vi tog oss runt Sollentuna.

28 km till handlingarna och genomblöt upp till knäna tack vare slasket.

Jag och R hamnade på spontandate igår när vi först besökte Historiska museét och sen åt en tidig middag på Speceriet.

Mycket trevligt :)

Idag ringde klockan 04.45.

Jag har sett vackrare gestalter än den som mötte mig i spegeln. Men what to do?

En banan och lite kämpande med kompressionsstrumporna senare var jag på väg ut.

Möttes av ett snöfall och ännu mer slask.

Jag hämtade upp Mia på Kungsholmen och sen sprang vi ut mot Saltsjöbaden.

Lokalsinnet var nästan på topp och vi hann fram tio minuter innan hon skulle påbörja sin föreläsning.

Jag bytte om till torra kläder och tog Saltsjöbanan in mot stan igen.

Ibland får man inte till det och då måste man ta ut svängarna. Sova kan man göra någon annan gång.

Eller ja, jag är i ochförsig ett stort fan av att sova, gärna länge (8h) och kvalitativt. Men ibland blir det såhär och då får man prioritera.

När klockan ringer får man ha sina varför förbaskat klara för sig. Alternativt en kompis som väntar, då är

det svårt att motivera varför man stannade i sängen.

Nu drar jag norrut igen.

Stay strong.

And be awesome.