Basel 24Stunden Lauf 2016; My side of the story – eller; I walk the line

Idag är det tio dagar sedan jag gick I mål nere I Schweiz. Saker och ting har börjat sjunka in. Kroppen och framförallt fötterna har återgått till normal storlek och idag sprang jag för första gången igen, visserligen väldigt kort, till yogan för att yoga och därefter hem igen, sammanlagt 8 km, men känslan, gud så härligt att få lite puls igen.

Jag hade förberett mig för den här tävlingen i drygt ett halvår, eller ialla fall för ett 24h på vårkanten. Man kastar sig inte in i en dygnslång tävling utan  förberedelser och presterar. Delta kan man göra. Inte prestera. I och med att EM inte var planerat från början tänkte jag använda mig av detta lopp för att kvala till nästa års VM. När EM sedan kom in i planeringen så tänkte jag helt enkelt använda loppet för att dels få ytterligare erfarenhet och ett till lopp i kroppen, samt att jag ville sätta lite skräck i konkurrenterna inför Albí. De ska helt enkelt veta vem det är de står på startlinjen med.

Jag tror jag lyckades rätt bra.

Min underbara Helen ställde upp som support (hon tycker faktiskt att det är roligt har hon själv sagt men jag får alltid lite dåligt samvete när hon tar ledigt från jobbet och sen står bredvid banan i 24h när jag kanske inte alltid är superlätt att ha att göra med <3 )

Vi möttes upp nere i Schweiz, hittade vårt hotell, åt världens godaste och dyraste hamburgare) pratade igenom det sista och sen knoppade vi in. Det kände som en lång natt men dock underhållande för jag kan meddela att jag vaknade ett par gånger av att fröken Dahlöf pratade i sömnen. Fnittrade och hade sig och hade det uppenbart mysigt och trevligt. Bra det.

Lördagen började vi med att ta bussen åt fel håll från hotellet, tur vi var ute i god tid, bara att kliva av och gå över gatan och sen åka åt rätt håll.

Hittade i alla fall fram till St. Jakobs Sportplatz och installerade oss.

1100m runt i en fyrkant. Hur bra som helst tänkte jag. Nästan som i Polen men lite kortare och ingen backe.

Jag kände mig lugn men spänd och förväntansfull inför vad som komma skulle. Ett par fjärilar i magen dock, men de ska man inte försöka mota bort. Det handlar om att få de att flyga i formation.

Egentligen är det nu det lätta börjar. Jag har gett mig själv väldigt tydliga order. Börja spring när startskottet går. Sluta när någon annan säger till dig.

Jag är bra på att lyda order.

Jag hade ett högt mål och ett tufft schema som visserligen gick nedåt för varje 6h-block men portionerar man ut det så skiljer det inte jättemycket.

Kl 12-18:

Klockan 12 gick starten. 22 grader i luften enligt termometern och lite dis på himlen.

Jag försöker att hålla ett hyfsat tempo men inte förivra mig. Ser vid varvningen att det går för fort.

Helen börjar langa energi direkt.

Foto Sri Chimnoy marathonteam

Springer bara och känner in kroppen i början. Känner hur det känns att ta olika vägar i kurvorna, var är smartast?

En timme och jag ser att jag ligger före schemat, jag kan de första 12h respektive timme i huvudet och har hela schemat klart och tydligt för mig.

Det tar några timmar innan jag kommer in i rätt rytm. Ett missförstånd mellan mig och Helen gör att jag grubblar lite. Ska jag verkligen springa såhär fort?

Jag kastar linnet efter bara några varv. Varmt ju.

Snart börjar vinden tillta och temperaturen sjunker något. Det gör mig inget och jag ber tillochmed om mina handledskylare och passar på att blöta en svamp några gånger vid varvning.

Snart behöver jag inte fundera på det där med värme längre.

Det blåser på rätt bra och jag blir påtvingad en halvtjock tröja av Helen. Protesterar i början men inser sen att det är rätt bra.

Sen behöver jag inte fundera så mycket på värmen mer. Efter ca 5h börjar det droppa från himlen och det skulle inte sluta förrän ca 11.45 nästa dag.

Det droppar ännu mer men jag behåller min tröja, så länge jag är varm har jag inget emot att vara blöt.

Tass tass, varv på varv, perpetuem vartannat varv och gel nästa vartannat varv.

6h-belöningen kommer fort, jag promenerar några steg när jag häller i mig min Gainomax men slänger nästan hälften och börjar springa igen.

Kl 18-00:

Fotbollsträningarna avlöser varandra på de omgivande planerna och snart börjar området tömmas på folk.

Mörkret börjar lägga sig och vi fortsätter att springa.

Jag springer lätt lätt runt på asfalten. Känner mig stark. Lyssnar lite på musik, eller ja, har musik i öronen i alla fall. Sicksackar lite mellan folk som har börjat gått och försöker så gott det går att undvika de största vattenpölarna.

Foto Helen Dahlöf

Nu har jag både regnjacka, keps, långbyxor och vantar på mig. Det är inte speciellt kallt egentligen, 7 grader, men regnet och vinden gör att det upplevs som mycket kallare.

Jag behöver gå på toa några flera gånger än beräknat, inledningsvis så vill jag inte, springer och försöker kissa på mig, det går inte (det där får vi öva på kroppen), och när man väl sitter på toa rinner vattnet från jackan ner i knät och jag blir fort kall.

Regnet rör mig inte sådär jättemycket faktiskt, ja det regnar, det går inte att göra så mycket åt saken, lika bra att acceptera det.

När jag närmar mig 10 timmar är jag lite stressad, det går ju så lätt, har jag sprungit för fort? Jag pratar med Helen samtidigt som jag trycker i mig ytterligare en gel. Jag har marginal och ligger före schemat. Hon har kontakt med Andreas som försäkrar att det kommer hålla bara jag är smart. Det är det här jag har tränat för, det är ju därför det går så lätt, seriöst, ska det inte vara jobbigare än såhär efter 10 timmar?

Ok, fullt fokus nu. Två timmar kvar tills vi trycker på start.

00-06:

Natten, I love you.

Att springa i mörkret är härligt. Det är mycket folk på banan än och regnet verkar aldrig vilja ge sig. Kom då!

Funktionärerna är pigga och glada och speakern verkar outtröttlig.

Jag har slutat titta på mellantiderna, jag vet att det går bra.

12 timmar har gått och nu är det hemväg. Jag ligger rätt i schemat och nu är det bara upp till mig. Det är jag som har svaret på om det kommer att gå eller inte.

Jag vill inte springa en meter längre än nödvändigt på varvet, det är ju trots allt endast hela varv som räknas, hittar några ställen där jag kan kapa en meter eller två och tänker att jag på så sätt sparar två sekunder, fastän det förmodligen bara är i mitt huvud så känns det bättre. Tänker på Gunde Svan när han bytte skidspetsarna till sådana i material som vägde några gram mindre.

Helt plötsligt slutar det droppa ovanifrån. What? Är det möjligt? Det håller uppe i ungefär 15 minuter sen börjar det igen. Helen hade på sig alla kläder som fanns i Basel, men jag undrar fortfarande hur hon överlevde, det var kallt i det där tältet…

Foto Sri Chimnoy marathonteam

14 timmar och jag flyttar högerfoten lite inne i skon. Saaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaatan!!!!! Där kom blåsan i kläm som jag har känt i några timmar, innan har den inte gjort ont men nu skaver den som ett öppet sår.

Jag springer in i tältet, skriker BLÅSA till Helen och nu händer det grejjer.

Av med strumpan, synen som möter mig är brutal, jag har aldrig sett mina fötter så jävliga. När vi sprang VM i Polen var Anna Grundahls fötter bra sargade efteråt. Men det var ingenting mot det här. De är helt vita och skrovliga, naglarna pekar åt alla olika håll och jag ser fyra blåsor vid första titten.

Fram med en nål, spräcker blåsorna, på med nytt tjockt lager med Sportslick och sen på med en ny strumpa och ut och springa igen.

Jag lovar att man hinner byta däck på en Formel1-bil snabbare än vad en ultralöpare får på sig kompressionsstrumporna vid strumpbyte.

Ont som satan gjorde det men nu är jag på banan igen.

Känner att det skulle vara trevligt att kräkas lite. Inte för att jag behöver, men mest för att det skulle hända något annat. 

Ger förslaget till Helen. "Svar nej." Får ungefär samma blick som när hon får reda på att jag inte gått mellan smileysarna de senaste tio timmarna.  "Du är en apa."

Framåt är det enda alternativet.

Kl 06-12:

Jag får min 18h-öl kl 06 och den smakar ljuvligt. Jag försöker njuta av några snabba klunkar men vill börja springa igen.

Jag funderar; jag har sprungit i snart 20 timmar. Ska det verkligen vara såhär lätt? Det gör inte ont så jag håller på att dö.

Sex fåniga timmar kvar. Jag behöver springa 57 km enligt mitt schema. 57 km för att ta mig över 240 km.

Det enda som kan få mig att stanna är, hmmm, det finns inget som kan få mig att stanna.

Regnet som har strilat sedan igår eftermiddag har gjort ett himla bra försök, men det funkar inte.

Blåsorna på mina fötter har också slagit ett slag för deras sak, I don’t think so.

57 km är 1 km längre än jag sprang på mitt första 6h i Skövde våren 2008. Jag ser inga hinder.

Snart är det bara ett marathon kvar. Jag börjar se mig själv på Sthlm marathon-banan. Räknar ner kilometrarna.

Jag säger till Helen att jag kommer fixa det här.

3.5 h kvar. 32 km.

2h kvar. 18 km (tror jag).

Ok nu gör det ont på riktigt. Jag känner mig regnpinad och börjar se lite suddigt. Samma som i Polen och Holland och någon gång på Bislett. Skriker till Helen att jag behöver koffein eller socker. Säger att jag vill ha lakrits.

Hon tittar skeptiskt på mig samtidigt som hon håller upp en lakritsnapp, ”Är du säker på att du vil ha lakrits?”.

Gud så gott.

Nästa varv en gel med chokladsmak och koffein.

Efter 22 h smakar gelen fortfarande bra.

1h kvar och det är mindre än en mil kvar till 240.

En timme orkar man alltid springa tänker jag och föreställer mig själv på min morgonrunda.

 

Foto Sri Chimnoy marathonteam

Med ca 13 minuter kvar passerar jag 240 km.

Trodde jag skulle märka det mer men jag har fullt upp att ta mig framåt för nu jäklar gör det ont alltså.

Helen påminner mig om mina order. ”Du stannar inte förrän du blir tillsagd”.

Jag hinner två varv till och med en minut och 45 sekunder kvar passerar jag varvningen för sista gången.

En stilstudie i lidande kan man kalla de sista varven. Det kan inte ha sett vackert ut men jag kom framåt. Frustandes och halvgråtandes fortsätter jag. Såhär i efterhand eventuellt lite överdrivet. Hur jobbigt kan det ha varit liksom?

Jag hinner till bortre kortsidan innan slutsignalen ljuder.

Min vana trogen ramlar jag ihop på asfalten. Skriker ut min glädje (eller vad det nu var) och får ligga ungefär 20 sekunder innan en funktionär kommer och tycker att det är en dålig idé att ligga på marken där det är blött.

”You are excellent runner but you have to stand up.”

Vilka ideér de har de där Schweizarna….

Efter en lång dusch, prisutdelning och smärtsam promenad till spårvagnen tar jag mig till flygplatsen, checkar in mitt bagage och sätter mig vid gaten.

Jag noterar inte nämnvärt att planet ens flyger mellan Basel och München utan noterar mest att vi står på marken igen och folk vill kliva av.

Jag lyckas få i mig åtta bitar sushi och kämpar för att hålla mig vaken under min tre timmars väntan på planet till Stockholm.

Jag uppdaterar mig på sms och hälsningar via facebook och blir alldeles varm i magen. <3

Summa summarum:

•        242 686 m blev resultatet = svenskt och nordiskt rekord (Sverige-bästa om man ska vara petig i och med att 24h inte har SM-status), världsårsbästa för damer 2016 och jag sällade mig till skaran av 14 (numera 15?) damer i Europa som någon gång sprungit över 240 km (enligt uppgift har fler kvinnor i Europa har varit på toppen av Mount Everest)
•    
• 42 st Huma-gel hamnade i magen tillsammans med några liter Perpetuem apelsin/vanilj (seriöst, vad är det för jäkla smak???) och vatten med elektrolyter (myH2pro), samt en Gainomax blåbär, en burk Fanta och en flaska Mikkeller Drinkin in the sun.
• 
  
• -    Ett par strumpor byttes (kompressionsstrumpor från 2XU),  tre långärmade tröjor hade äran att bekläda min kropp, två par identiskt lika korta tights från Craft användes samt regnjacka från The North Face.
• 
  
• Framgångsfaktorer:
• -        -   En hög men fullt realistisk målsättning; jag var tvungen att öka mitt personliga rekord med 1032 m. Det är inte mycket om man slår ut det på 24 h.
• -       
• -    Bra förberedelser; här vill jag rikta ett stort tack till världens bästa tränare och coach Andreas Falk som lagt upp min träning. Jag har kontinuerligt sprungit fartpass för att öka min maximala förmåga vilket jag är övertygad om ledde till den fantastiska känslan att det fortfarande kändes lätt efter drygt 20 timmar. Styrketräningen designed by Fitnesscoachen . Trots att jag inte hann träna jättelänge med det upplägget. Men tänk så bra det kommer bli till EM; )
• 
  
• -        -   Fettförbränning; jag har tränat mycket tidigt på morgonen innan frukost. Detta för att förbättra min fettförbränningsförmåga. Jag tror starkt på att det är därför min mage kan hantera de snabba kolhydraterna så pass bra.
• 
  
• -        -   Jag tränar på alla tider i alla väder. Ska man springa i ett dygn måste man träna på de olika tiderna som kommer. Train as you fight. Punkt.
• 
  
• 
• -         -  Ett högt och realistiskt självförtroende; jag var helt övertygad om att jag kunde springa 240 km och tänkte inte stanna innan jag gjort det. Det fanns ingen anledning till att gå eller springa sakta. Målet för mig var viktigare än att gå.
• 
  
• -          Regnet; jag är stark när det är jävligt.

Förbättringspunkter:

• -          Hastighet. Man kan alltid springa snabbare.
• -          Toalettbesöken blev fler än planerat. Där handlar det om avvägning mellan vätske- och energiintag och tiden det tar på toa. Målet är en gång var sjätte timme. Då är jag nöjd.
•  

Tack till:

• -          Helen, för att du valde att spendera helgen i ett regnigt Basel. Jag älskar dig!
• -          Andreas, för att du tror på mig och alltid har rätt!
• -          Rune, för att du inspirerade mig den där gången i Halmstad, tänk om jag inte hade gått på din föreläsning, hemska tanke, tack!
• -          Alla som följde mig och skickade hälsningar via sms och Facebook, tack!
• -          Rikard, min bättre hälft, som aldrig klagar när jag sticker iväg tidigt på morgonen, lagar mat åt mig, masserar mina fötter och älskar mig oavsett hur fort jag springer <3
• -          Mamma och pappa för att ni valde att pussla ihop era gener. Förbaskat bra plan!

Foto: Helen Dahlöf

• 
  
•