Tack vare att jag sprang såpass (i min värld) bra på maraton i Korea i höstas så hade jag kvalat in till SM-klassen vilket innebar att jag fick byta om inne på Stadion och starta i elitfältet.
Synd bara att det var fem veckor efter mitt 24h-lopp.
Jag visste att jag inte skulle springa fort, mitt mål var att få till en skön känsla under loppet.
Därmed tyckte jag det var lite pinsamt att stå i den seedade fållan.
Hursomhelst.
Det var varmt ute men tänkte att det kanske inte skulle störa mig så mycket. Jag skulle inte pressa mig.
Men jag hade ändå någon obehagligt dåliga känsla i kroppen, inte nervositet, utan mer obehag. Didn't like it.
Starten gick och vi sprang iväg.
Nerför Valhallavägen, Strandvägen och över Skeppsbron för första gången.
Oj, lite segt var det allt.....
Södermälarstrand var kantad av folk och jag spanade efter en kollega men förgäves.
Trippade uppför Västerbron och tänkte att det här går ju rätt bra, det gick segt och inte fort men jag tog mig framåt.
På Norrmälarstrand däremot var det som om någon hade hällt ut sirap framför mig och kroppen började streta emot.
Jag drack vid varje vätskekontroll och hade ingen brådska.
Vid Valhallavägen andra gången kom Peter Lendrop ikapp mig och vi sprang och pratade den kommande kilometern, men backen utanför Radiohuset tog musten ur mig och jag släppte honom utanför Berwaldhallen.
Vände över Gärdet och gick uppför backen, några skrek uppmuntrande på mig men jag kände att "nej, sorry guys, jag går här". Kroppen ville inte framåt och jag hade svårt att ta djupa andetag.
Jag är inte överförtjust i delen ute på Djurgården och inte heller iår var det speciellt kul.
En liten bit i taget. En fot framför den andra, men herrejösses........
Jag skulle inte pressa mig och jag släppte prestigen totalt.
Nu handlade det om att ta sig imål innan Janne (som var farthållare i 4.30gruppen) kom ikapp mig. :)
Framme vid Skansen smet jag in till sjukvårdarna och bad de klippa upp min sportbh i sidan för jag tyckte att det tryckte så över bröstet och hade svårt att andas.
De tittade oroligt på mig men jag försäkrade de att det inte var någon fara.
Hörde när jag joggade vidare "Det där såg ju inte så bra ut." "Nej, hon var ju SM-klass också".
Så kan det vara.
Jag visste att det bara var 15 km kvar, jag hade halkat i tanken och tänkt att "nu skiter jag i det här, jag bryter". Å andra sidan så får man ingen medalj om man går av och 15 km kan man alltid springa. Tja, eller iallafall ta sig fram. En snabb huvudräkning kom fram till att jag ändå skulle kunna gå resten och ändå komma fram innan målet stängde.
Jag satte hela tiden upp delmål; Strandvägen, Skeppsbron, Södermälarstrand und so weiter. Ett steg i taget.
Snart var det ju bara 10 km kvar och 10 km klarar man alltid.
Fram till Centralen, 4 km kvar.
Upp till Odenplan, jäsingens vad seg Torsgatan var iår.
3 km kvar.
In på Karlavägen och nu ser jag skylten där det står 41 km.
...och blir förbannad.
Skriker rakt ut, höjder tempot och passerar säkert 100 personer den sista biten fram till Stadion.
När jag känner tartanen under mina fötter finns det inte så mycket kvar att tänka på. Det finns ingen genväg, bara en väg. Spring.
Korsar mållinjen och sen kommer tårarna. Mest av besvikelse och ilska. Vad är det frågan om?
Tar min medalj och går sedan raka vägen till omklädningsrummet och tar den snabbaste duschen i Sthlm marathons historia.
Oh well.
Jag har varit på botten.
Nu siktar jag mot toppen.
Inget kan stoppa mig.
Den 23e Oktober är det Europamästerskap i 24h-löpning.
Den som vill vinna kommer behöva springa långt. Längre än mig. Och jag tänker springa längst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar