Att ha kontroll

När jag väl började träna igen , det tog som sagt ett tag att komma åter efter Basel , kommer återkomma till det i ett annat inlägg, men nu när jag känner att jag är tillbaka känner jag mig starkare än på länge.

Tiden precis innan jag åkte till Schweiz kände jag mig ostoppbar, stark som en björn och det fanns inte på kartan att jag inte skulle nå mitt mål.

Jag har inte riktigt den känslan nu, däremot känner jag att jag har kontroll och att jag är stark, det är jag som styr, jag som bestämmer farten. 
Igår sprang jag ett distanspass med 40 min fartökning på mitten, sablar vad jobbigt det var, men jag visste att jag kunde och jag visste även att det inte kommer att ske någon förbättring om jag skulle vika ner mig och sänka tempo.  Nejdu, då får man hålla i.
Då hade jag kontroll, trots att det var jobbigt och brände i benen på slutet. Det var jag som bestämde.

Jag älskar den känslan. Den stärker mig otroligt. 
Man vet aldrig hur länge den stannar kvar så jag njuter i fullo.

Nu på kvällen sprang jag ett kortare distanspass. Klockan pep ovanligt tidigt och jag litade inte riktigt på första kilometern. Däremot när andra, tredje, fjärde och resten inte skiljde sig nämnvärt undrade jag lite vad tusan som pågick, jag sprang ju bara, hade en bra teknik och kände att jag hade drivet i steget hela tiden men tyckte inte själv att jag drev på så mycket.
Det var ett väldigt bra pass.

Imorgon är första dagen på min semester.
Semester i fyra veckor framöver, därefter jobba en vecka på kadetternas fjällmarsch i Abisko-området, det ser jag inte som särskilt betungande och det är en av de absolut bästa tjänsteresorna. Efter den veckan återstår fyra veckors komp-tid som jag måste ta ut. 
Jag ska alltså vara ledig i åtta veckor i sommar.....det är dubbelt så mycket som jag någonsin varit ledig sedan jag började jobba i Försvarsmakten.

Tur det finns ett EM att träna till.

Back in the loop

Imorgon avslutar jag den första riktiga träningsveckan på länge.
Idag gjorde jag mitt sjunde pass för veckan och det är så skönt att vara tillbaka.
Eller ja, när klockan ringde 04.30 imorse och jag kunde höra regnet redan innan jag klev upp ur sängen så var jag inte helt nöjd, desto nöjdare ca 2.5 timmar senare när jag var klar med dagens pass. Jäklar alltså, har inte sett så mycket regn sen Basel :)

I övrigt så jobbar jag. Vilket också är skönt. Jag skrev min sista tenta för snart tre veckor sedan och det var längesen det kändes så skönt att dra på sig en skitig uniform.

Nu ser jag bara framåt och låter kroppen ta den tid den behöver för att nå toppform.
Coach har en plan säger han.
Han brukar ju ha rätt :)

Det finns ingen genväg, bara en väg.
Spring!

Hoppas han har en bättre plan än han ovan...

Stockholm marathon 2016; My side of the story - eller; Att springa i sirap

För 13e året sprang jag iår Stockholm marathon.
Tack vare att jag sprang såpass (i min värld) bra på maraton i Korea i höstas så hade jag kvalat in till SM-klassen vilket innebar att jag fick byta om inne på Stadion och starta i elitfältet. 
Synd bara att det var fem veckor efter mitt 24h-lopp.
Jag visste att jag inte skulle springa fort, mitt mål var att få till en skön känsla under loppet.
Därmed tyckte jag det var lite pinsamt att stå i den seedade fållan.

Hursomhelst. 
Det var varmt ute men tänkte att det kanske inte skulle störa mig så mycket. Jag skulle inte pressa mig.
Men jag hade ändå någon obehagligt dåliga känsla i kroppen, inte nervositet, utan mer obehag. Didn't like it.

Starten gick och vi sprang iväg.
Nerför Valhallavägen, Strandvägen och över Skeppsbron för första gången.
Oj, lite segt var det allt.....
Södermälarstrand var kantad av folk och jag spanade efter en kollega men förgäves.
Trippade uppför Västerbron och tänkte att det här går ju rätt bra, det gick segt och inte fort men jag tog mig framåt.
På Norrmälarstrand däremot var det som om någon hade hällt ut sirap framför mig och kroppen började streta emot.
Jag drack vid varje vätskekontroll och hade ingen brådska.

Vid Valhallavägen andra gången kom Peter Lendrop ikapp mig och vi sprang och pratade den kommande kilometern, men backen utanför Radiohuset tog musten ur mig och jag släppte honom utanför Berwaldhallen.
Vände över Gärdet och gick uppför backen, några skrek uppmuntrande på mig men jag kände att "nej, sorry guys, jag går här". Kroppen ville inte framåt och jag hade svårt att ta djupa andetag.

Jag är inte överförtjust i delen ute på Djurgården och inte heller iår var det speciellt kul.
En liten bit i taget. En fot framför den andra, men herrejösses........
Jag skulle inte pressa mig och jag släppte prestigen totalt.
Nu handlade det om att ta sig imål innan Janne (som var farthållare i 4.30gruppen) kom ikapp mig. :)

Framme vid Skansen smet jag in till sjukvårdarna och bad de klippa upp min sportbh i sidan för jag tyckte att det tryckte så över bröstet och hade svårt att andas.
De tittade oroligt på mig men jag försäkrade de att det inte var någon fara.
Hörde när jag joggade vidare "Det där såg ju inte så bra ut." "Nej, hon var ju SM-klass också".
Så kan det vara.
Jag visste att det bara var 15 km kvar, jag hade halkat i tanken och tänkt att "nu skiter jag i det här, jag bryter". Å andra sidan så får man ingen medalj om man går av och 15 km kan man alltid springa. Tja, eller iallafall ta sig fram. En snabb huvudräkning kom fram till att jag ändå skulle kunna gå resten och ändå komma fram innan målet stängde.

Jag satte hela tiden upp delmål; Strandvägen, Skeppsbron, Södermälarstrand und so weiter. Ett steg i taget.
Snart var det ju bara 10 km kvar och 10 km klarar man alltid.
Fram till Centralen, 4 km kvar.
Upp till Odenplan, jäsingens vad seg Torsgatan var iår.
3 km kvar.
In på Karlavägen och nu ser jag skylten där det står 41 km.
...och blir förbannad.
Skriker rakt ut, höjder tempot och passerar säkert 100 personer den sista biten fram till Stadion.
När jag känner tartanen under mina fötter finns det inte så mycket kvar att tänka på. Det finns ingen genväg, bara en väg. Spring.

Korsar mållinjen och sen kommer tårarna. Mest av besvikelse och ilska. Vad är det frågan om?
Tar min medalj och går sedan raka vägen till omklädningsrummet och tar den snabbaste duschen i Sthlm marathons historia. 

Oh well.
Jag har varit på botten.
Nu siktar jag mot toppen.
Inget kan stoppa mig.

Den 23e Oktober är det Europamästerskap i 24h-löpning.
Den som vill vinna kommer behöva springa långt. Längre än mig. Och jag tänker springa längst.