Jag ska till VM!!!

Idag blev det officiellt!
Jag har vetat om det ett tag och nu får jag prata om det!

Jag har äran att för andra gången ikläda mig den svenska landslagsdräkten och får representera mitt land i World Challenge (Världsmästerskapen) på 24h-löpning som går av stapeln i Steenbergen i Holland den 11-12 Maj iår.

Det är stort.
Det är helt vansinnigt stort för mig. 

Jag tror jag kommer vara något lugnare denna gång än förra gången.
Det är ändå något speciellt med den första gången på ett världsmästerskap.

Nu är ju organisationen och uppståndelsen runt ett världsmästerskap i just 24h-löpning en spottstyver i jämförelse med andra grenar. Men det handlar inte om det. 
Förra året var jag nervös. Jag var sjukt nervös.
Jag trodde jag var lugn, men det knöt sig i huvudet på mig och det ledde till att kroppen knöt sig och jag kunde fysiskt inte springa.
Jag led, jag kämpade, jag grät, jag skällde på Rikard och min familj när de försökte peppa mig (de som åkte ner till Polen, ENKOM för att stötta mig, och satt längs banan oavbrutet i 24 timmar). 
Jag bad om ursäkt efteråt.

Det var det värsta dygnet i hela mitt liv.
Men jag tror att det kommer bli annorlunda nu.
Ett år äldre, ett år visare och framförallt många mer mil i benen.
Det är en dröm som går i uppfyllelse, igen.
Det är belöningen för de många timmar av slit, i regn, kyla och många långa timmar i det vintriga mörket. Belöningen för de drömmar, tankar och planer som alltid har funnits där.

Känslan att ha det där linnet det står SWEDEN på...


Idag var jag för övrigt till Britta på Bosön.
Hon är så rolig, framförallt är hon sjukt duktig, men vi skrattar också väldigt mycket under mina besök där.
"Men alltså Maria, vilken skillnad det är på dig nu och när du först kom hit" (det är snart ett år sedan jag började gå hos henne), "då var du ju som ett S i ryggen".
"Men Maria, kolla här, guuuud vad mycket bättre bröstryggen har blivit." (en vanliga "åkomma" hos ultralöpare är stel bröstrygg.
Det känns skönt att jag gör framsteg.

För tillfället är det min häl som gäckar mig, den gör lite halvont, men inte på samma ställe som när jag var på Bosön förra gången.
Britta tycker det är bra, när smärtan flyttar på sig händer det något. Ok, bra det.
I slutet av veckan får jag ta en kort löptur, men sen skall det vara några dagars vila.
Under tiden fortsätter jag med:
- Rulla taggig boll under foten
- Tåhävningar
- Stretch av både fot och vad

24h World Challenge i Steenbergen, BRING IT ON!!!

Thanks for making me a fighter :)

Sist det  begav sig :)

Katowice, Polen september 2012

Bosön :)