Egentligen var det väl inget märkvärdigt med att det just var tionde gången, ett marathonlopp, fortfarande 42195 m genom Stockholm. Jag känner många som sprungit fler.
Men å andra sidan många som sprungit betydligt färre ;)
Detta år har loppet haft lite annan prioritet i och med att VM gick för bara tre veckor sedan.
Efter jag kom hem från Holland har jag inte tränat speciellt mycket.
Kanske sprungit 5-6 gånger de senaste tre veckorna.
Jag har latat mig helt enkelt.
Därför hade jag heller inga stora förhoppningar och jag visste inte hur benen skulle bete sig efter 26 km, vilket är det längsta jag sprungit den senaste tiden.
Jag tänkte att jag skulle bli glad om jag kom in under 4 timmar.
Men jag ville ändå inte bara "lalla runt", ska man springa så ska man ju springa. Så jag skulle banne mig ändå försöka.
Dagarna innan var inte heller helt hundra vad gäller uppladdning.
Dagen innan glömde jag äta lunch, vi var på examenssittning i Uppsala för att fira en god vän, och kom hem och i säng vid ett-tiden.
Men hursomhelst.
Marathonday is happy day och när klockan väl ringde skuttade jag (nästan) ur sängen :)
Stor frukost, bra musik från Spotify och det sista fixet.
Vi missade pendeln precis och fick vänta på nästa.
Mycket folk i tunnelbanan som ledde till att vi kom fram strax efter klockan 11.
Jag gillar att ha god tid på mig och jag kände mig lite stressad.
Mötte upp Lina, min adept som jag hjälpt lite och som skulle göra sitt första marathon, vi kramades, pratade det sista, lämnade in överdragskläder och sen var det dags att gå till start.
Jag hade bestämt mig för att springa i en snajsig djävulsdräkt, självklart komplett med svans, eldgaffel och horn, för att fira min tionde mara i Sthlm och folk tittade lite extra på mig på Östermalms IP.
Kissa i skogen, in i fållan, träffade några bekanta ansikten, stod där och jammade med musiken och inväntade mest startskottet. Funderade lite över upplägg och undrade en eller två gånger hur tusan det här skulle gå egentligen.
Valde att ta det säkra och vettiga framför att vara dum och chansa och hade med mig två saltpåsar och en stor gel med tre portioner för att inte gå tom ifall kroppen skulle halvvägra.
Klockan valde att hänga sig när det var två minuter kvar till start och således hade jag ingen möjlighet att hålla koll på kilometertider. "Jaja, det blir bara på känsla idag alltså."
Valhallavägen ner, tjosan, "Det var rätt varmt ute alltså...."
Strandvägen, "Hej folket!"
Kungsträdgården-Skeppsbron-Slussen-Södermälarstrand.....spekarn i hörnet innan Västerbron: "Jaha och här kommer, eh, Djävulen! Oj oj oj...Om alla i helvetet ser ut sådär då vill jag dö imorgon."
Västerbron upp på lätta ben-Norrmälarstrand, noterade att den extra energi-kontrollen innehåller KAFFE iår, huvva, det är ju tokvarmt ute, jag vill då inte ha ngt kaffe.
Centralstationen-Torsgtan-St.Eriksplan-varvning.
Lätta ben och glad Maria.
Om dock något, varmt.
Inte så lite.
Tyckte jag.
Enligt rutin.
Sprang genom varje ångtvättbil som fanns.
Nice.
Mjaha, ut på Djurgården, är inte överförtjust i de kilometrarna.
Men men, ju snabbare jag springer desto snabbare kommer jag ju därifrån :)
Nu börjar det bli jobbigt, jag drar ner lite på tempot.
Halvvägspasseringen och så ut på Lindarängsvägen.
Nu har fältet tunnats ut lite.
Vätskekontroll igen, vattnet är lite ljummet, hmmmm.
Ner över Djurgårdsbrunnskanalen och nu kommer den där sega uppförsbacken mot Manillaskolan.
Men det går bra.
Jag ökar steglängden lite och det svischar till så är jag uppe ;)
Passerar Mia som hejjar som en galning enligt rutin.
Strax är jag tillbaka på Strandvägen och nu är det ju inte långt kvar.
Nu har jag ont i benen.
Framsida lår börjar kännas stumma.
Hmm, mindre bra.
Tar en bit energybar, ser till att dricka mycket, drar i mig det sista av gelen jag har med mig.
30 km framme på Skeppsbron.
"Ja men det här går ju bra, får inte tappa alltför mycket sista 12 nu."
10 km kvar och så upp på Västerbron igen.
Speakern känner igen mig sen förra varvet och ropar ngt uppmuntrande.
Folket som står i backen hejar lite extra.
Rackarns, jag som nästan hade övervägt att eventuellt gå uppför.
Nu har jag riktigt ont i benen.
Passerar 33km-skylten.
Aaaah, 9 ytterst fåniga kilometrar kvar.
Svänger in på Norrmälarstrand för andra gången.
Anna G står kvar i svängen och hejjar :)
Häller vatten över huvudet, nu regnar det också.
Tar högerfil bort mot Stadshuset, jag ska ju ändå inte in vid energikontrollen.....COLA!!!!! Sneddar snabbt som attan över på vänstern för att få mig en mugg, gott gott.
Passerar centralen och publiken hejar som aldrig förr.
"Heja Djävlulen", "Go devil!".
Haha, ja nu får jag ta fram lite jävlaranamma.
5 ännu mer fåniga kilometer kvar.
Upp till St.Eriksplan, sista sega motlutet.
Rullar nedför Odengatan, in på Östermalm, svänger upp Sturegatan där speakern ropar upp mitt namn och berättar för alla att jag gör mitt 10e lopp, ok då, nu jäklar kör vi.
Trycker på uppför backen och in bakom Stadion.
In på tartanen och nu är det 195 m kvar.
Höjer eldgaffeln och slår näven i luften när jag passerar mållinjen.
Sablar va skönt att vara i mål.
3h 35 min och 20 sek efter startskottet. Mitt tredje snabbaste lopp.
Får medaljen, byter några ord med en TSM-ledar-kollega, poserar för Aftonbladet och sen vill jag mest ner och hämta kläderna.
Skit också, väldigt ont i benen.
Trappen ner mot ÖIP gör ont.
Får t-shirt och påse med gott.
Hämta kläder och in och duscha.
Upp till Stadion igen för att heja på Lina.
Jag och mamma sitter som på nålar superkoncentrerade och granskar alla med rosa top som springer in mot mål.
Det slutar med att vi missar hennes målgång. :(
Skit också.
Möter upp henne, gratulerar, kramas, får höra om hennes lopp, och i huvudet börjar jag redan planera hennes nästa träningsfas :)
Läs hennes berättelse här.
Nästa år ska jag springa fortare :)
Och utklädd, njaaa, det var väldigt kul att få så mycket hejarop men nu får det nog vänta tills jag springer mitt 20e innan jag drar på mig den stassen igen :)
Det var ju så mycket annat man var tvungen att koncentrera sig på istället för att springa tokfort; "kan jag springa genom det där vattenmolnet utan att sminket börjar rinna?" "Oops, bäst jag håller koll på eldgaffeln så jag inte slår någon", "Japp, nu skaver svansen i mina knäveck, igen", slutade med sår i båda knävecken samt på insida lår.
Men det var kul och kul att ha gjort det, och har ni inget annat för er så spana in sidan 31 i dagens Aftonbladet ;)
Tack Stockholm Marathon för iår, I love you so much! :)
 |
| Shout, shout, shout, shout at the devil! |
 |
| Regn även iår, dock var temperaturen något högre. |
 |
| En ytterst glad debutant med en otroligt välförtjänt medalj kring halsen |
Du är helt underbar!!!
SvaraRaderaGrattis för ett sånt bra lopp... vi ses den 29e! kram