Midsommar 2015 började med att jag mötte upp Kristina på pendeltåget som tog oss till Märsta och därefter med buss vidare till Arlanda.
Det var längesen jag träffade Kristina nu, vi hade försökt länge men det hade liksom inte klaffat. Men nu skulle vi ändå spendera helgen tillsammans.
Det blev en liten toch-and-go i Salzburg och däremellan klämde vi in 102,5 km och 2500 höjdmeter. :)
Det hela började med att jag vill springa Western States, 100 miles genom Californien och ett av de äldsta ultraloppen som finns.
För att få springa WS så måste man springa en kvaltävling, och därefter ha stor tur i det årliga lotteriet. Har man kvalat fler år i rad har man fler lotter men chansen att få en av de 272 lotteriplatserna är rätt liten. Men kvalar man inte har man ABSOLUT ingen chans :)
När jag läste igenom listan med kvallopp i vintras kom jag fram till att det enda jag skulle kunna springa, som låg bra tlill i planeringen och inte skulle slita överdrivet mycket och störa träningen var Mozart 100.
Ett ungt lopp, detta var 4e gången, inte så långt bort och sen passade Midsommarhelgen bra.
Starten gick 05.00 i ett mörkt Salzburg. Prognosen lovade regn och vi skulle inte bli besvikna.
Förra årets damvinnare Maria Vrajic stack iväg på lätta fötter och jag hade inga ambitioner att ta rygg på henne.
Från början hade jag som plan att få G som i genomfört. Jag skulle träna igen på måndagen och ville inte behöva återhämta mig speciellt länge. Kravet för kval till WS var 16 h och jag ansåg att jag skulle ha bra med tid till att ta mig runt.
De första 5 km var platta, sen svängde vi upp på en lång sluttande stig upp mot berget. Inte svinbrant men ändå lite för brant för att springa, jag övergick till gång.
Kände mig lite sömnig och inte riktigt på G från början. Men visste också att det var ett långt lopp och att det mesta skullle hända.
Snart kom regnet.
Regn stör mig inte speciellt mycket, så länge det inte är kallt. Och som tur är så blir jag inte så lätt kall.
Jag hade korta tights, linne, ärmar, kompressionsstrumpor och skärm på mig. Perpeteum i Nathanryggan och gel och Snickers i fickorna.
Det bar uppför, sen bar det nedför, väldigt springbart hela tiden. Breda fina asfalsts- elller grusvägar. Några små partier med stigar men till 95% väg.
Jag upplevde det som väldigt mycket nedförslöpning, det slet bra på mina ben (varav det högra inte var helt hundra).
Första milen tog mig 60 min, andra 65 och tredje ca 70.
Regnet var all over the place. Seriöst så har jag nog aldrig varit med om värre attackregn. Ibland var det knappt så jag såg framför mig.
Första varvet avslutades med 250 trappsteg upp mot en borg som blickade ut över Salzburg. I slutet av första varvet hade jag kommit igång lite, (det är väl fasen att det ska ta fyra mil innan man känner att man kommer igång) och varvningen inne i stan kändes som en bock i kanten, det var ju nu tävlingen började.
Ut på andra varvet, som jag trodde var ett helt annat och i en annan riktning men som visade sig till större del vara precis samma. Tja, men då vet jag ju hur det ser ut iallafall :)
Tidigare i loppet hade jag blivit omsprungen av en österrikisk tjej som hade varit med på 24h-VM i Turin också. Hon hade kommit trea året innan och såg ut att vara van med den rådande terrängen. Jag trodde alltså att jag låg, ungefär, trea.
Prestigen låg kvar på hyllan och jag tuggade mig framåt, kilometer för kilometer.
Nu svängde jag av mot en ny sväng som inte var med på första varvet, passerade 70km-skylten och ca 100m längre fram ser jag en dinglande hästsvans.....
Saaaaaaaaaaaatan.....
Den där prestigen som hade lagts på hyllan plockades raskt ner igen.
Ok, ikapp österikiskan och förbi.
Hon såg inte pigg ut.
Nu gick banan ut på en fn promenadstig runt en turkos sjö.
Dags att höja farten. Hon ska inte tro att hon kommer ikapp.
Nu gick det fort, tass tass runt sjön.
Sneglade bakåt några gånger men såg inget.
Bra där.
Kom i håg att det är minst 25 km kvar nu och jag visste vad som väntade i slutet. 15 km nedförslöpning med redan sönderslagna lår. Tjoho.
Plötsligt möts jag av en overkligt brant asfalstbacke, i gräset bredvid hängde en baderoll, "The wall".
Jodåsåatt.
Nu gick det inte fort.
Mjölksyra och hög puls.
Upp upp upp.
Oändligt lång.
Vid krönet fanns en vätskekontroll och nu var jag ute på "orignnialbanan" igen.
Baksidan på höger ben var inte glatt. Sablar så ont det gjorde.Benet ville liksom inte hänga med och jag ansträngde mig för att inte snedbelasta kroppen.
Nu var det också väldigt mycket folk på banan. Utöver 100 km, dam och herrklass, fanns det 55km, 25km och 11 km, samt stafettklasser och duo-klasser på de flesta sträckor.
Det som skilde löparna åt var vilken färg texten på nummerlappen hade och än så länge hade ingen dam med röd text sprungit om mig.
Sista långa uppförsbacken nu och jag gick och drack sportdryck. Regnet hade upphört och ersatts med en strålande sol. Phiew, nu var det varmt.
Plötsligt trippar en tjej med röd text på nummerlappen lätt förbi mig och jag undrade VAR kom hon ifrån?
Skit också. Nu kommer väl österrikiskan tilllbaka snart. Bäst att lubba vidare.
15 km nerför med 85 km och 2200 höjdmeter i benen är ingen lek och även om det gick fortare nerför var det stockar som sattes i marken för varje steg.
Inne i bebyggelsen och nu var det bara de där trapporna kvar. Dock var det inte så bara....
Men upp kom jag och nu var det "bara" en kilometer nerför och sen en kilometer till mål.
Aaaaaaaaaajjjjj.
Snart över.
Sista trappan, över bron, ner under vägen och så in i Gamla Stan. Det vimlade av folk men en mängd funktionärer visade mig rätt och nu var mållinjen nära.
100 meter från mål får jag syn på en gul rygg.
Ok, han måste jag förbi. Varför har jag ingen aning om, han var inte i min klass, hade kanske inte ens sprungit samma sträcka, men ändå på något vis fanns det en djup känsla av att jag bara var tvungen att springa förbi honom.
Efter målgång fick jag en öl, bytte kläder och väntade sedan in Kristina.
När det var dags för prisuutdelning visste jag ju faktiskt inte hur det hade gått.
Men det visade sig att jag hade kommit tvåa i min åldersklass samt tvåa totalt i damklassen!!!
Tjoho, upp på prispallen två gånger och fick både blommor och prispengar! (det senare är man inte bortskämd med i ultralöpning då det mest brukar vara en medalj eller ett badlakan, badlakan är bra skit).
Efter många om och men fick jag behllla prischecken och jag och Kristina tog oss äntligen iväg för att äta mat.
1 liter öl, 1 stor köttbit och 1 apfelstrudel senare somnade vi gott på hotellet.
....bara för kännedom kan jag meddela att fröken Paltén snarkar något infernaliskt. Jag kastade två par ihoprullade strumpor, en kudde samt slog henne på armen upprepade gånger utan framgång. Ta med öronproppar om ni ska resa med henne ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar