6h veckor efter 24hVM ställde jag mig på startlinjen för att springa mitt 12e Stockholm marathon.
Två sjukdomsperioder och i övrigt en del spontan, ostrukturerad träning gjorde att jag inte kände mig på topp.
Men jag hade bestämt mig för att göra det absolut bästa med det jag hade.
Don't forget to be awesome, alltså :)
5 minuter innan start startade jag klockan, Garmin var inte med mig den dagen och valde att hänga sig på startsidan......
Men mjäääääääk.
Jaha, så kan det vara tänkte jag. Skit också.
Starten gick och nu var det dags.
Iväg från Lidingövägen, ut på Valhallavägen, ner mot Strandvägen. Kändes i kroppen att det gick alldeles för fort. Fogade mig och fokuserade på steget och andningen och att vara ansträngningslös i min väg framåt.
Strax innan 4 km pep klockan och nu var den med mig. Skönt, då har jag lite koll på hur fort det går i alla fall.
Tassade förbi Skeppsbron och lilla backen vid Slussen, fasen, det var jobbigt att hålla det här tempot. Södermälarstrand var över i ett nafs och jag tassade lugnt uppför Västerbron. Kristina hade sagt att hon skulle stå där så jag höll utkik.
Nu bar det nerför och farthållarna för 3.15gruppen var strax framför mig.
Hmmmm tänkte jag, det här kanske kan bli bra.
Men jag visste med mig att det var för tidigt i loppet för att dra några slutsatser.
Tempot höll sig, men jag kände att så fort det gick lite uppför blev det direkt jobbigt.
Jag hostade lite slem stundtals och var noga med att få i mig energi med jämna mellanrum.
Upp längs Torsgatan mot St.Eriksplan........huvva, "Hallå kroppen, vad händer?".
Ned över Odenplan och ungefär där tog det slut.
Tempot började sjunka men jag höll ihop det än så länge.
Ut på andra varvet, backen förbi Radiohuset var jobbig, kändes inte som jag kom framåt.
Gärdet, halvvägspassering. Då hade regnet kommit på riktigt också.
Huvudet bankade och det kändes som jag knappt rörde mig framåt.
Kraftiga vindar på Lindarängsvägen fick mig lite ur balans. Det var alltså dags att ta fram pannbenet på riktigt.
Biten på Djurgården har aldrig varit min favorit men det är bara 8 km och ju fortare man springer desto fortare kommer man imål :)
Problemet var bara att det inte gick så fort.
Vid Skansen såg jag en bekant rygg, eller rättare sagt ett bekant bakhuvud, och såg att Therese Falk från norska 24h-landslaget sprang förbi mig. Härligt jobbat Therese!
Nu började kroppen säga ifrån, höger baksida hade trilskats sen mil 1 och nu var den inte glad.
Fy satan så ont det gjorde.
Men nu lämnade jag Djurgården och hade 15 km var till mål.
Passerade familjen på Strandvägen, R såg att det inte stod riktigt rätt till.
Regnet störde mig inte nämnvärt, däremot måste jag erkänna att det var lite kyligt från och till. Jag vet inte hur varmt det var, eller rättare sagt kallt...
Ok, bara tugga på nu.
Denna gång var Södermälarstrand lång, och jag stannade tillochmed för att sträcka ut baksidan, då blev det snabbt kyligare.
På Västerbron blev jag omsprungen av farthållarna i 3.30-gruppen. Fick peppande hejarop av Reima och kexchoklad och cola av Kristina <3
Mindre än 10 km kvar.
Väldigt jobbiga 10 km måste jag säga.
Vid Odenplan sista gången sprang det upp en skäggig kille jämnsides med mig och frågade, "You ran in Torino, yes?"
Tittade förvånat på honom och hasplade ur mig ett "Yes, you too?".
Det visade sig att han sprungit för det estniska landslaget och hade gjort sitt första 24h där.
It's a small world.
Jag tänkte låta honom sticka iväg men av någon anledning ville jag inte låta honom komma före mig imål. Det blev en rejäl kamp som jag gick segrande ur med en halvmeter.
Det var oerhört skönt att vara imål.
Jag var inledningsvis besviken på mig själv då jag ändå hade haft målsättning att klämma ur mig 3.20 den dagen.
Det lugnade ner sig efter ett tag men ligger fortfarande och gnager lite.
Däremot så ska man inte tro att man kan leverera om man inte har tränat, och det hade jag ju faktisk inte, inte specifikt för Stockholm marathon iår.
Hursomhelst gjorde jag det jag kunde med det jag hade.
I didn't forget to be awesome ;)
En rolig grej är att jag, återigen, träffade på Marie Sundgren, en ledare från Friskis i Borlänge som jag alltid lyckas träffa på Sthlm marathon, iår var hennes sjuttonde lopp! :)
Hursomhelst, dagarna efteråt hade jag sjukt ont i benen men nu är jag back on track och tränar nu för att slå mitt personliga rekord i Korea på Military World Games i Oktober! :)
Vi ses i mjölksyrans land vänner ;)
Trösta dig med att jag iaf inte kom i kapp dig ;)
SvaraRadera