Det har tagit lite tid att återhämta sen VM.
Både huvudet och kroppen har fått tagit sin tid.
Helst vill man ju bara hoppa i skorna direkt och utföra stordåd men det funkar ju inte riktigt så.
De två senaste veckorna har varit mina första riktiga kom-igång- veckor.
Första veckan var jag på tjänsteresa i Halmstad och försökte hantera en sargad kropp efter Stockholm maraton. Ben var riktigt tunga och det kändes som jag sprang i sirap.
Denna vecka har jag varit på hemmaplan men däremot haft sjukt mycket på jobbet, det närmar ju sig semester och då är det alltid en massa saker som måste vara klart. Och det är samma visa varje år. Att man aldrig lär sig.
I måndags och fredags hade jag tempo på schemat. Måndag stege (progressiv distans) och fredag 2x4 km i maratonfart som jag valde att avverka på kristinebergs IP.
Måndagen hade jag sällskap med Elisabeth (som för övrigt gjorde sjuka 2.55 på maran!) och kroppen svarade bra. På slutet dog jag bara nästan och jag var glad att ha E som draghjälp.
Fredagen var jag lite nervös för. Det var längesen jag sprang ett sånt tempopass. Första delen gick hyfsat. Vila en minut emellan och så påt igen.
Nu började benen stumma. Jag försökte hålla farten men det gick sådär. Kapade ner andra delen till 2+2km för att få kvae kvaliteten. Inte lika bra som en 4000ing men bättre än inget.
Idag var första långpasset på länge.
Stack iväg och skulle runda Sollentuna.
Kände från början att kroppen inte riktigt var med mig men jag tog mig ändå framåt.
Vid 25 km valde dock mitt högerben att protestera å det grövsta. Det ville inte springa mer och uttryckte sin vilja med smärta.
Jag fick linka/traska hem.....
Det här är mindre bra med tanke på att jag och Kristina åker till Österrike på midsommar och ska tävla på lördag.
Jag skall snarast boka mig en naprapattid och ta reda på vad det är frågan om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar