Paula Banck. En flottist, bördig från Malmö.
Vi hamnade i samma avdelning (klass) under tiden på Militärhögskolan i Halmstad.
Ganska snart fattade vi tycke för varandra. Hon gillade att springa, cykla, simma, ja det mesta.
Våren 2008 sprang vi vårt första 6h-lopp tillsammans, i Skövde.
Sommaren 2008 sprang vi Hallsberg 6h.
Sommaren 2009 sprang vi Hallsberg 24h.
Vintern 2011 sprang vi Kilimanjaro marathon, haha, vilket är en helt annan historia som jag ska ta i en kort version :)
Hösten 2010 ringde Paula mig och frågade om vi inte skulle åka till Afrika och springa Kilimanjaro marathon i februari.
Hon var vid tillfället på mission i Adenviken (ME02) och jag trodde det bara var ett infall som skulle rinna ut i sanden.
Det var det inte :)
Helt plötsligt satt vi på ett flygplan med destination Nairobi.
Jag har så starka minnen från denna resa.
- När jag glömde Elof (min maskot som är en mjukisåsna) och fick ringa på en knacklig telefonlinje från Tanzania och förklara hur jag hade glömt ett mjukisdjur på rummet i Nairobi.
- Bussresan till Moshi, när bussen skulle gå klockan 08, som pålitliga svenskar var vi på mötesplatsen 07.30......09.30 hade bussen ännu inte kommit. När bussresan väl hade påbörjats blev bussen stoppad i Kibera (det ofantligt stora kåkstadsområdet som utgör utkanten av Nairobi) och det klev ombord två uniformerade män med kalasjnikovs och skrek.
- Loppet i sig, Kilimanjaro marathon, med start 06.00 i ett kolmörkt Moshi, och en bana som var uppför från 18 till 32 kilometer.
- Safarin, där vi råkade på en flock lejon som kalasade på en nyfälld gnu.
- Safarin, där vår minibuss hade kört fast och en grupp unga lejon var intresserade av oss.
- Safarin, där den idiotiska tysken tyckte att vår guide/förare skulle jaga djuren och köra utanför de tillåtna stråken. "But how does the hippos know when to go into the river?".
- Safarin, där jag blev av med mitt VISA-kort, ringde och spärrade det och hittade det på golvet i minibussen.
- Safarin, där min kollega hade varit i samma område bara någon månad innan och haft en grön mamba i tältet. Jag var lite nipprig när vi skulle sova........
Hursomhelst, det var inte det jag skulle berätta :)
Jag fick ett sms av Paula i slutet av augusti där hon skrev att hon hade anmält sig till Växjö 24h.
Yaaaaaaaaaay. Självklart erbjöd jag mig att vara support.
Så kom dagen.
Jag kastade mig på tåget, tillsammans med Janne som också skulle springa, och några timmar senare anlände vi säkert i Växjö, där jag aldrig hade varit.
Middag, ihopsnack, morgonjogg och hotellfruost senare kom vi till Tele-konsult-arena nere vid Värendsvallen för att tillbringa det kommande dygnet.En superfräsch arena med en 239m lång bana utanför doseringen. Där skulle 12 och 24h-löparna hålla till.
Kl 12 gick startskottet.
Jag var redo. Hade tagit på mig att supporta , förutom Paula som var mitt huvudfokus, Janne (24h), Mia (12h) Magnus (12h). Tack, nu hade jag en uppgift och ett tydligt mål. Paula sulle vara på banan under dygnet.
Innan start var Micke (Paulas fantastiska man) och Mila och Bruno (Paulas fantastiska barn) där, och shit vilka glädjespridare! Sen drog de och skulle göra Växjö och låta mama göra jobbet.
De första 6h gicks om förväntat väldigt bra. Många är glada och pigga, det har inte hänt så mycket, 12h-löparna ser fram emot att få påbörja nedräkning och klockan är inte så mycket.
Paula äter och dricker något litet var 20e minut. Saker och ting går bra.
De nästkommande 12 timmarna är det fortfarande högt tempo på banan dock lite mindre folk.
Paula vill gärna göra liiiite längre pauser vid bordet, vilket innebär att jag börjar ställa mig i vägen för henne och tvinga henne ut på banan igen.
Det kommer ursäkter för att stå still; And I know all about it, I invented the excuses! :)
Det som är så himla bra med Paula är att vi fungerar ungefär likadant. Bra, då vet jag ungefär hur hårt jag kan gå på henne.
Hon har själv skrivit saker till sig själv för var 6e timme.
Underbart.
Det är alltid bra att berätta för folk det de själva har sagt. Det har oftast mer effekt än det man själv säger.
Micke och barnen kommer tillbaka två gånger under dagen, Mila har utnämnt mig till hennes nya bästis och vill mest hänga i min famn hela tiden, *sötnos*. :) Det är underbart att se vilken energi familjen ger Paula. Och Micke är stolt, så stolt.
 |
| Supporten måste äta.... sen är det tveksamt om hon behöver äta ett kilo turkisk yoghurt..... |
Under natten klagar hon på magont, kramper liksom.
Ajdå.
Det pågår under lång tid.
Hmm.....inte bra. Dessutom ont i anslutning till ärren från sina kejsarsnitt.
Jag ringer sjukvårdsupplysningen.
Samtalet påbörjas självklart med frasen: "Hej, det här kommer låta lite konstigt, men; jag är på en 24h-löptävling...."
Men jag får svaret att det inte finns en chans i he***** att det kan vara något farligt.
Men (och här kommer det motsägelsefulla) att om hon ändå har haft så ont så skulle hon ändå råda henne att gå av.....
Mjahaaaaaa.........ska jag säga detta till Paula?
Jag kan mycket om ultra. Men när det handlar om smärta för andra människor som kommer inifrån, där backar jag.
Jag återgav svaret jag fick av Sjukvårdsupplysningen.
Paula ligger ner för att vila magen lite.
Vid 13h (kan vara fel) säger hon att det inte känns bra, det är fel "ont".
Jag bråkar inte.
Det finns "bra" ont och det finns "dåligt" ont.
Det här var dåligt ont.
Ok, då ska vi få in henne i duschen ögonaböj.
Vi går bort till Reima och ber om en tång för att knipsa bort chipen på skorna.
 |
| "Nej, va fan, jag går." |
Snap, snap.
Enkelt och behändigt.
Jag står vid Paulas fötter, har chipen i handen, redo att lämna in de.
Då slår det mig, "Jag måste fråga en gång till."
Jag vänder ansiktet upp mot Paula.
"Är du säker?"
Jag undrar, bara, lägger ingen värdering i det överhuvudtaget, men vill bara veta.
Hon tittar ner på mig. Jag ser tvekan i de där fantastiska ögonen.
"Nej va fan. Jag går."
Nya stripes och chipen fästs i skorna igen.
AAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhh vilken kvinna!!!!!!!!!
Timmarna går.
Paula går.
blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsat / två röda från att smaka döden över asfalt / strö över min aska sår fyllda med havssalt / benen tar mej framåt men just nu går det så sakta / spring som om du hade snutar i hälen / kuta som det bodde gudar i själen /fötterna svävar på tusen frågor / med ett hjärta i brand som ett hus i lågor / viljan är min enda odödliga del / ställ mej i graven ja kommer inte ligga ner / kommer inte lägga mej aldrig jag viker / jag vill ha en guldmedalj på var sneaker / vi tar ett varv till / för vi ger mycket mer än dom / för all den tid jag spillt / så det känns att man levt en gång / så vi gör all smärtan värd / o det syns att vi siktat upp / för nu e vi nästan där / så jag ger det min sista suck, spring
Det finns ingen genväg bara en väg / spring spring till det känns i din benväv / till alla som någonsin gått fel väg / dom som bär på vikten av en hel värld / spring för inget som lever står still / spring jag vet att du vet vad du vill / dina ben gör ont / o ja din rygg e knäckt /denna verklighet / är byggd på självrespekt / vi bygger på varje steg / vi har fanimej tatt oss hit / där varje negerskämt / förvandlades till bensin / varenda slag jag fått varenda fula blick / varenda stängda dörr som jag har rusat in / men va vi vänder allt / vi låter det spela för oss / tittar på det som komma skall / inte det som redan har gått / nä vi vänder från svag till stark / e dom redo när vi bryter loss / mina fötter får luft som en albatross / o kommer aldrig ge upp nu när halva gått, spring
blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsat / två röda från att smaka döden över asfalt / strö över min aska sår fyllda med havssalt / benen tar mej framåt men just nu går det så sakta / det här blir en enkel match / blandad med en ångest kamp / det här blir en höjd insats / jag tar mej fram någonstans / jag låter fan ingenting komma i vägen nånsin /visst jag springer över världen kompis / springer till det bara blodiga stumpar / hjärtat driver det passionen som pumpar / målet är mitt / jag ska vinna det över mej själv / om det e någon bedrift / kan det hela vara över ikväll / för denna döden e blek / o jordelivet är allt/ o ja så löd min gravsten / så jag tog klivet längst fram, spring
sand under foten hela kroppen skriker andas / huggen i bröstet just där livets skit har samlats / allt negativt förvandlas vassa egg har vandrats / jag vill ta mej framåt fuck det jag vill vara snabbast / varje meter e en svårvunnen seger / kramp i låret så jag vet att jag lever/ spring som det va din enda frälsning / spring som det va din enda räddning / svårt att tro på nånting / för ingen tror på något / svårt att se mej omkring / ser bara rök o lågor /istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / istället för att bränna en bil / mina skor ska bränna en mil / o sen ska jag bränna en till / ja sen ska jag bränna en till / spring
(Timbuktu, Spring)
Timmarna går, Paula går och äter och dricker enligt överenskommet.
När nästa micro-vila kommer tycker jag det är något som är annorlunda.
Det är lite mer gnister i ögonen och lite fler ord som kommer ur munnen per minut.En liten stund senare får jag sms från Micke som undrar om vi behöver något, de ska komma om en stund efter hotellfrukosten.
Jag frågar Paula nästa gång hon varvar.
Svaret jag får är en kastad jacka i famnen och orden: "Nej, ingenting, nu kör jag."
Där var tårarna nära.
Nu är det drygt tre timmar kvar.
Det är inte mycket folk på banan men min tjej springer.
Oj som hon springer.
5 varv och gå 1.
Intensiteten och målmedvetenheten märks i hennes steg och blick.
Musik i öronen och nu är det fokus som gäller.
Sista timmen på ett 24h är alltid magisk.
Men den här gången var det mer annorlunda än vanligt.Hon tuggar, och tuggar, och tuggar.
Micke och barnen är där, ett våldsamt gräl över russin bryter ut mellan Mila och Bruno och Micke får ta till sitt pedagogiska register för att lösa det :)
Jag har bara ett fokus, Paula.
Nu finns inget kvar att slösa.
Ingen idé att vara snäll.
Nu är det bara minuter kvar och det vet hon.
Sista halvtimmen.
Jag springer kors och tvärs över hallen för att skrika på henne varje varv.
Sista 15 minuter.
Jag vet inte vad det är som händer men det går kalla kårar i mig och tårarna är nära.Sista fem minuterna.
Hur många varv hinner man på en bana som är 239 m?
Skit i det, jag skriker för allt jag är värd, struntar i alla andra, Paula springer, jagar, vevar, halar in alla som är framför.
Skottet går.
Hon faller ihop.
Jag brister i gråt.
Det. Är. Över.
Hon slutade på en tredje plats. Personligt rekord efter ett fantastiskt dygn.
TACK PAULA FÖR ATT JAG FICK DELA DET HÄR MED DIG!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar