Tjurruset 2012: My side of the story, eller; Lite Skit och smällar får man ta

Tjurruset 2012, en lerig historia :)

Tokfint väder och stämningen var på topp på Hacksta (?) Idrottsplats ute i Åkersberga. 
Kalvruset var i full gång när vi kom dit, varför fanns det inte sånt när jag var liten?

Checka lite var starten låg, jogga lite, byta till rätt skor (tog beslutet att det skulle göra marginell skillnad om jag sprang i trailskor eller inte så det blev således ett par avlagda Asics som fick följa med och lera ner sig).

Jag och Lina (syrrans kompis tillika min adept) var toktaggade och sminkade oss lite med lera när vi hade intagit en bra position i startledet.

Lite uppvärmning, nedräkning, PANG. Där gick skottet.
Bäst att vara långt fram då jag såg att föregående startgrupp hade blivit flaskhalsade redan vid första diket.

Ett dike, en backe, en till brantare backe (var tydligen spurtpris i varje klass, det kunde ngn ha kläckt ur sig innan, var 3a upp i min grupp).
Ett rätt långt parti med relativt lättlöpt bana och sen började det.
Lervälling, hala stenar, lite mer lera, vatten, lite fler stenar, lite klättring, ett trapphinder med trapp åt endast ena hållet - hopp ner - .
Sprang man rakt genom de värsta lerpölarna tog man placeringar och jag kom ikapp föregående startgrupp efter ca 2 km.

I ett av mina försök att springa om folk försvann plötsligt mossan på stenen jag befann mig på. Tjong så small jag i knät och voltade ner från hällen.
Tur i oturen så hade jag lyckats slå upp ett gammalt ärr (rullskidolycka för 10 år sedan), det kanske kan bli ett finare den här gången när det läker.

Jag sprang som sagt i rosa linne och rosa kjol :) toppade det med knallrosa kompressionsstrumpor och en snusnäsduk med dödskallar på som jag knöt på knoppen.
Det svalkade skönt i leran och jag som blir så jäkla varm i vanliga fall hade faktiskt inte föredragit en annan klädsel trots rådande omständigheter.

En åskådare som stod längs banan skrek frågande om det inte var kallt? KALLT??? Herregud människa, jag springer ju för tusan.

När det var drygt en kilometer combatrullade jag under nätet som ledde ner i ett av de sista hindren; ett drygt 500m långt dike med vatten (?) upp till brösthöjd. Övervägde för ett ögonblick att simma mig fram. 
Men det var trångt och ankled var ungefär enda alternativet.
När jag väl kom upp därifrån kändes fötterna som två stora kuber och det var lite stappligt att springa, övriga kroppen mådde prima. Hade hämtat andan lite i bäcken och nu var det inte långt kvar till mål.

Några backar, en rackarns lerig äng som jag, än en gång, gjorde ett dyk på ledde plötsligt fram till två st hinder (friidrottshinder), fötterna var fortfarande inte riktigt med i matchen men jag hade bra fart över. Lite för mycket fart visade sig och jag fortsatte runt och landade på skuldran.
Upp igen och över nästa hinder, lite för mycket fart där med och mindre styrsel på kroppen men jag höll mig på benen ialla fall.
Spurtade den sista backen upp mot mål och lyckades ta ännu en placering precis innan mållinjen.

Lerig.
Glad.
I mål.

Grymt kul som vanligt att smutsa ner sig i skogen och jag fick med mig några skrubbsår på köpet (as usual).

Till nästa år ska jag anmäla mig i tid.

 Jag och Lina grymt taggade (och relativt rena) innan start

Kosläpp? 

Tuff brud i lyxförpackning 

Före Efter :)

Påpälsad med torra kläder och lite mindre lerig

Nytt sår på gammalt ärr. Lite skit och smällar får man ta

Tävlingsdags imorgon

Lite oväntat så står jag på startlinjen till Tjurruset imorrn! :)

Hade nästan bestämt mig för att inte springa. Tänkte transportlöpa ut till Åkersberga och kolla istället.
Men när syrrans kompis hade en kompis som ville sälja sin plats så var inte valet så svårt.
Svårövertalad? Näääää, vem då ?

Kommer bli grymt!
Och lerigt!
Och förmodligen lite kallt....

Tävling eller ej, jag kommer ta det lugnt och göra det för att det är kul.
Eeeeeeeeeeelller??? :)

See you out there!
I'll be the one in the pink skirt!

The ass!

Träningsvärken är ett faktum.
Förväntade mig inget annat heller.
Rumpan är värst.
And it feels gooooooooood.
Säger som min massör;"Ja det märks ju att det finns muskler..." 

Passade på att drämma iväg en terrängmil idag på eftermiddagen också.
Fick sällskap de två första varven på terräng-trean i LillJansskogen och sen tog jag ett till. Riktigt skönt ute och benen matade på som aldrig förr nästan. 
Fokuserade på känslan och att få med mig farten från nedförsbackarna och att behålla frekvensen uppför.

Härligt pass under tre varv på den slingan plus fram och tillbaka från jobbet  utkristalliserades till ganska jämnt 10 km.

Annars tycker jag att dagarna bara flyger iväg och snart är det ju för tusan helg igen.
Which means att det snart bara är två veckor kvar tills jag och Sandra ska till England och smutsa ner oss :)
Can't wait!

Bilden har inget med texten att göra. Eller jo, hade lite ont där med... :)

Visdom

"Tell your heart that the fear of suffering is worse than the suffering itself." 

- Paolo Cohelo

 

Så sant så sant...

Man vet att man lever...

När lunchen är halvvägs upp i halsen och man ser kometer och stjärnor när man blundar........

Jag talar självklart om STATIONSPASSET med Mona idag.
Satan i gatan...

Jag var riktigt taggad när jag gick dit. Nu jäklar skulle det svettas. Hade dessutom fått med mig två kollegor som aldrig varit på passet förut, they were in for a treat ;)

Uppvärmning och sen 2 varv på stationer enligt nedan. 
Två övningar på varje station och två ggr på varje övning. 45/15.
Andra varvet körde vi 30/15 och ökade frekvensen på alla övningar.

- TRX-rodd/fötterna-i-TRXbanden-och jobba framåt
- 10 st raka, snabba slag på säck-kort löpning-djupa hopp tillbaka/benböj med stång+balans
- Djupa hopp upp på bräda/planka ut från pilatesboll
- Omvända burpees/crawlhopp (Mona vad hette de egentligen?)
- Armhävning+raka armlyft med vikt/utfallagång med vikt
- Burpees/ligg-på-mage-flytta-vikt-runt-kropp

Jobbigt?
Svar ja.
Någonting gjorde ialla fall att jag såg stjärnor och kände hur lunchen var på väg upp igen....
Spyfys at its' (second) best!


Idag blev ju en jäkligt bra dag precis som jag bestämde imorse!
- Jag hade skitkul på jobbet, 
- Hade ett väldigt intressant lunchmöte om en grej som jag inte kan berätta än (yes jag låter som Blondinbella) 
- Körde skiten ur mig på träningen (hmm, hur var det nu med att trappa upp träningen från vila till succesiv?), 
- Bakade massor av gott bröd när jag kom hem och till råga på allt så svängde syster förbi och sa hej såhär på kvällskvisten


Inatt ska jag inte sova med armen under kudden så att den somnar...

Suget smyger sig på...

Häromdagen kände jag mig rätt opepp (om det nu är ett ord) överlag. Mörkt och kallt ute, regn var det också. Kallt i lägenheten när man klev upp på morgonen.


Negativitet är liksom inte min devis så idag skall bli en bra dag!
Inte bara en bra dag utan en mycket bra dag!!!

Varför?
I'll tell you why:

- Jag fick vakna bredvid den bästa imorse!
- Jag fick åka gratis på tunnelbanan, det lönar sig att le, titta folk i ögonen och vara glad tydligen!
- Jag träffade på härliga Åsa på vägen från tunnelbanan till jobbet!
- Jag ska på ett spännande lunchmöte idag!
- Jag är sugen på att träna riktigt hårt igen och ser fram emot att under veckan lägga upp träningen inför kommande säsong!
- Idag är det tisdag och det innebär Stationspass på jobbet!
- När jag kommer hem ska jag baka rågbröd och lyssna på min favoritmusik!
- Snart åker jag och Sandra till England för att tävla!


That's why!

Lidingöloppet, osug och en Trocadero

Igår tillbringades dagen ute på Lidingö.

Syrran hade fått ett infall några veckor tidigare och anmält sig till 15 km-loppet.

"Jag har knappt sprungit sen Jubileumsmaran", säger hon....mmmm yeah right.
Coach vet att det där inte stämmer riktigt samt att det bor en riktigt tävlingsdjävul i skallen på sin storasyster.
Jag och mamma kikade på starten och drog oss sedan mot Grönsta.
Det har blivit några år på Lidingöloppet och genom dessa drar man erfarenheter.

T.ex. är det alltid värdelöst att försöka parkera nere vid Lidingövallen med omnejd. Trångt som satan och tar tid att komma därifrå. 
Mycket bättre att ställa sig bredvid vägen efter korsningen vid Lidingövallen/vägen som går upp mot Grönsta :)
Så även iår, inga problem med parkering och sen placerade vi oss halvvägs upp i backen.

Erfarenhet 2:
I regel är/har det alltid varit kasst väder Lidingöloppshelgen och startfältet och Grönsta är oftast lervälling. Stövlar och tåliga byxor är att föredra. Det hade tjejen vi passerade på vägen upp i Converse och ljusa byxor missat.

Hejade på alla som kämpade sig uppför när vi plötsligt ser en bekant kalufs och den lysande rosa tröjan.
Syrran sprang på riktigt bra uppför backen och såg piggare ut än på länge.
Fattades bara att hon persade med typ 10 min på 15km-banan :) 

Great job sis!

Jag mötte upp R och vi tog oss bort mot starten igen.
Startgrupp 10 är långt bak men har man inte sprungit förr så hamnar man oftast där.

Uppvärmning, på med rätt strumpor och skor och sen iväg.

Fy tusan så nervöst det är att stå bredvid istället för att springa själv.

Vi stod första gången efter 11 km, fick i oss lite lunch också innan han sprang förbi. Såg riktigt trångt ut men han trixade sig fram.

Nästa anhalt; Grönstabacken.
Mycket folk nu.
Många löpare och vi missade honom nästan om han inte hade ropat. Rackarns.

Traskade genom skogen mot sista anhalten som vi har strax innan upploppet påbörjas och ca 400m kvar.
Där hade jag lugn nog i kroppen att ta en kopp kaffe medan vi väntade.
Älskar stämningen på Lidingöloppet, eller ja, vilket lopp som helst egentligen, har nog aldrig varit på ett lopp där det varit dålig stämning :) får den där goa känslan i magen att det är där jag hör hemma.

Svett.
Lera.
Löpare.
Loving it!

Jag anser att han gjorde en kanondebut och med tanke på att startade så pass långt bak, längst bak skulle man kunna säga för det är ju sant, så är 2h 42 min en jäkligt bra tid!
Så stolt och så glad! Jag alltså ;)
Klarade mig faktiskt från att böla denna gång, framsteg.

Lite ont i benen men inte utpumpad och knappt anfådd. Fruktansvärt trångt men sprang hela tiden och stannade inte på vätskekontrollerna (sprang med bälte).
Så summerade han loppet.
<3

Annars då?
Ja, veckan som kommer är min sista "vilo-vecka".
Jag tränar bara det jag känner för, förra veckan innehöll bara tre pass, och ärligt talat känner jag inget direkt löpsug än.
Jag har joggat några gånger men inget allvarligt och inte några pass över en timme.
Det känns skönt och jag är inte ett dugg stressad.
VM var det stora målet för i år och nu vill jag känna sug efter löpningen innan jag börjar igen.

Övrigt:
Blev sjukt sugen på Trocadero när vi var ute på promenad idag.
Nu ska jag dricka en ;)

Imorrn gäller det!

Då springer min bättre hälft Lidingöloppet för första gången!
Ooooh jag kommer vara så nervös :) inte van att stå bredvid liksom.
Supernervös innan och under tiden och superstoltast efteråt <3

Men nu är ialla fall hans fötter tejpade, hejjaklacken i form av mor Jansson har landat in och nu är det bara en sak kvar. Att springa :)

Idag körde vi för övrigt fredagsfys på jobbet.
Lätt uppvärmning följd av cirkelfys med 45/15-upplägg, dubbla övningar på varje och tre stycken var parövningar:
- Planka med benlyft/Fällkniven
- Dips/Armhävning med armlyft
- Springa med motstånd
- Gå skottkärra
- Armpress

2 varv på denna cirkel och kroppen var rätt mör.
Jag och Lena tog en lugn 3kmare efter det så benen fick jobba lite till. Härligt.

Imorrn då?
As usual: Lidingöloppet: En hel drös med svettiga, leriga löpare, Abborbacken, sportdryck,  Grönsta Gärde, leenden, lycka, lera! :)

Arg på riktigt!

Idag satt jag och åt lunch. Bläddrade lite förstrött i Svenska Dagbladet, med denne hör ibland en hejdundrans massa bilagor och reklamblad.
Jag fick tag i en som hette "Kvinna i balans".
Susanne Lanefelt, Anna Skipper, Alexandra Charles. Mjaha, samma trista mediask*t som vanligt men inget oroväckande.

Men när jag vänder blad blev jag ju faktiskt upprörd på riktigt.
Jag möts av rubriken "Vilken kvinna drömmer inte om smalare midja, slankare lår och mindre rumpa? Nu finns metoden som får din dröm att gå i uppfyllelse."

Jag blev rent utsagt förbannad! Jag tycker ändå inte att jag normalt tar åt mig av all propaganda eller knäpp reklam för den ena eller den andra mirakelkuren men det här tog ju för tusan priset!
Annonsen handlade om ultraljudsbehandling som spränger bort fettceller. Ja det fungerar förmodligen, likadant som de flesta dieter lovar att man går ner i vikt om man bara äter grapefrukt.
Men VAD HÄNDER SEN DÅ???? Jo man är åter i sina gamla vanor och bildar NYA fettceller!

Framför allt, hur tänkte personen som skrev den här rubriken.
Texten trycker upp i ansiktet på kvinnor att "ni ska nog inte vara så nöjda med er själva, ni kan fortfarande få smalare midja, slankare lår och mindre rumpa".
Som min mormor skulle ha sagt: DRAVVEL!!!
Självförtroende och självkänsla är ett nog så stort problem bland kvinnor idag utan att man ska behöva utsättas för sånt här i en stor fet rubrik.

Som en reaktion på detta ringde jag till kommunikationsbolaget som stod som ansvarig utgivare och frågade helt sonika: "Hur (f*n) tänkte ni där?"

Fick inget direkt svar utan han hänvisade till vad behandlingen kunde göra och blablablablabla och om jag tyckte det var ett så stort problem egentligen. Men om jag ville så skulle han gräva vidare, kontakta den ansvariga "journalisten" ifråga och återkomma.
"Ja tack!"
Han tyckte dock det var bra att jag som läsare hörde av mig och berättade vad jag tyckte.

I övrigt bestod bilagan mest av annonser för viktminskningspiller, mirakelkrämer samt en annons för Slimvest som hade dängan: "Inte tid att motionerna? Trött på dieter?" som lockelse.

My GOD, give me a f*****g break!

Alla goda ting är tre, (minst)

Träningsvärk idag?
Svar nej, inte som jag trodde.
Det känns i benen men  jag tog det lugnt igår på stationspasset. Inte riktigt redo än känner jag, ska vila så jag känner mig sugen på att träna hårt och mycket igen och det har bara gått två och en halv vecka.

Mötte upp Anna G efter jobbet för fika och massor massor massor av prat.
Supertrevligt som vanligt och det blev lite träningsplanering och annat smått och gott. Bestämde även att Anna ska följa med och supporta mig när jag ska springa på Bislett, det blir niiiiice :)

Bislett ja, det kommer bli en grym tävling.
Norskt Mästerskap och ett rackarns bra startfält! Bra bana och härliga människor som är där.
Det kan inte bli annat än succé? :)
Om jag ska önska någonting så är det att det är lite kallare ute just den helgen. Förra året tyckte jag att det var fruktansvärt varmt och led en del under loppet. Då var det väldigt varmt ute för att vara november, så i år får det gärna vara kallt ute.

Jo men rackarns, har ju glömt att berätta en grym grej.
Jag är anmäld till Svenska Friidrottsförbundets löptränarutbildning i slutet av Oktober! Tjoho!

Och; jag ska vara med och vara ledare på Team Stockholm Marathon iår!

Alla goda ting är tre (minst iaf):
- Del av support till Bislett fixat!
- Kommande löptränarutbildning!
- Ledare på Team Stockholm Marathon!

The return of spyfys

Idag är det tisdag.
Tisdag means stationspass på jobbet med Mona.

Lite nervös var jag allt, men jag lovade mig själv att ta det lugnt.

Sedan VM (strax över två veckor sedan) har jag mest tagit det lugnt. 
Gick/joggade tre gånger nere i Spanien + ett lätt löppass igår, så inga mängder precis.
Har sagt till mig själv att jag vilar hyfsat denna vecka ut och nästa. Sen får det vara nog. 
Då ska kilometerna jagas igen, finns alldeles för många därute som inte är infångade än.

Hursomhelst.
Dagens pass var som vanligt jobbigt och bra uppbyggt. Inte lika mycket folk som sist jag var där, ni vet hur det klingar av lite när terminen väl har dragit igång. Men ändock kanonbra driv och svetten lackade.
Efter uppvärmningen körde vi tre varv med övningarna nedan.
En station innehöll två övningar och därefter byte, 40 sek jobb, 5 sek vila mellan övningarna samt ca 15 sek mellan stationenerna.

- TRX-rodd från liggande/ligg-på-mage-och-flytta-vikt-framför-och-runt-kropp
- 10 snabba boxslag+kort löpning med vändning/joggande planka
- Djupa upphopp på bräda/situps med medicinboll
- Armhävning + sidplanka med benlyft/utfallsgång med hantlar

Efter första och andra varvet körde vi puls i två minuter vardera:
Varv 1: 
2 och 2; försöka slå varandra på vaderna
Upphopp
Burpees

Varv 2:
Upphopp
Ruscher genom salen

Efter tredje varvet bjöds vi på extranummer i form av 5 min extra magträning.
Phiew.
Trots att jag tog det lugnt är jag tämligen övertygad om att träningsvärken kommer att infinna sig imorgon. 

Idag passade jag även på att äntligen köpa mig ett par trailskor!
Jag och Sandra ska ju för sjuttsingen till England och springa Round Rotherham den 20 oktober. Jag har en tendens till att glömma bort det lite då och då...

Har varit på jakt ett tag och efter att ha varit runt halva Stockholm så hittade jag äntligen rätt.
Så jag och kommendören svirade ner på stan på lunchen och införskaffade oss varsitt par fina pjucks.
För min del blev det ett par Asics Fuji Racers.
Det blir ett lite mindre urval när man har fötter som mina (smala, långa, låga vrister och låga fotvalv). 
Dessa sitter som en smäck och jag längtar till att inviga de!

Såhär fina kommer de inte vara länge till :)

24h-VM 2012; My side of the story, eller; Thanks for making me a fighter

Athletes

Polen.

September.

VM i 24h-löpning.

Ett svenskt lag med en uppgift.

Förväntan låg i luften.

Meeeeeeeeeeeeeeen vi tar det från början:

Morgonen på torsdagen den 6e september var det dags för avresa.

Mötte upp Kristina och Anna på Cityterminalen och vi tog Flygbussen ut till Arlanda. Vi var nog lite pirriga alla tre. Under vägen anslöt Andreas och jag kan ana att de andra resenärerna på bussen inte riktigt uppskattade vårt oavbrutna prat ut till Arlanda.

När vi ska checka in börjar det plinga i allas telefoner: "Hej, ditt plan är inställt, hejdå".

Mjahaaaaaaaaaa? What the f*ck.

Helt fel sätt att börja resan på.

Efter många om och men och undringar om hur det egentligen var fann vi oss på väg till Wroclaw istället för Katowice. 

Jag tänkte att "så länge vi kommer till samma land i alla fall så kan vi ju lösa det mesta". 

Väl på landbacken i Polen tog en buss oss vidare till Katowice. En lång bussresa, men bättre det än att inte komma fram alls samt att vi alla var rörande överens om att det var skönt att det åtminstone bara var torsdag idag.

Framme i Katowice och "Athletes village" och hotellet där vi skulle tillbringa de kommande nätterna.... Hotell...Japp, inga kackerlackor eller råttor i alla fall och det var bättre än ett 20-tält.

Trevlig middag intogs på en trevlig polsk restaurang och det blev en hyfsat tidig kväll.

Fredagen bjöd på lite sightseeing medans vi tog oss bort och inspekterade banan.

Kristina stod för fotandet under helgen. Bilderna på hela gruppen samt herrlaget, hehe, gick hyfsat. Värre var det när jag , Anna och Torill skulle upp framför linsen.

Haha, folk måste ha undrat vad vi höll på med där ett tag, men efter en halvtimme och tretusen skratt var Kristina nöjd. Eller ja, hon hade kanske tröttnat.

Middag på samma restaurang där jag sprang på mitt eget Mötley Crue som hade kommit för att heja (syster 1 och 2, mamma och min bättre hälft), ren tur, men skönt att se de.

Tillbaka till "hotellet" och de sista förberedelserna och sen hade damlaget en prat och peppstund innan vi drog oss till mötet med John Blund.

Lördag morgon var det regn i luften, eller under natten, men fortfarande en behaglig temperatur.

Frukost, kolla packningen en gång till och sen iväg.

Nu var det alltså igång. Vi installerade oss i supportertältet där varje nation hade en sektion.

Jag gick lite för mig själv innan loppet, försökte samla tankarna, eller tänka på något helt annat. Fundera över vad som komma skulle.

Startskottet gick 12.00 och då var vi alltså igång.

Fältet spred ut sig rätt snart och det gick fort undan i svängarna. Amerikanen Mike Morton, som senare skulle stå som världsmästare satte av i ett rasande tempo.

Jag sprang på i min egen lilla värld och försökte hitta flytet.

Kändes väldigt segt till en början men jag tänkte att det går väl snart över.

1 timme....

2 timmar....

3 timmar....

Men vad tusan, vad är det som inte stämmer?

Energiintaget fungerade, det var inte hysteriskt varmt även om jag tyckte det var rätt varmt, fick en blöt handduk att vira runt skallen som hjälpte och magen samarbete. Det mesta stämde.

4 timmar.....

5 timmar....

6 timmar....

Nej det är något som inte stämmer. Det gick inte dåligt. Jag låg över min plan, men det kändes inte bra.

I just wasn’t feeling it och fick kämpa för varje steg framåt.

Familjen Jansson hade bänkat sig längs banan och hejade konstant.

Jag menar alltså VARJE VARV under hela loppet. Love you guys!

Underlaget som bestod av asfalt och betonglagda plattor började kännas av i låren, det var inte så farligt men jag blev förvånad att det kändes så snart.

Efter ca 8h hade jag stora smärtor ner i högra baksidan.

Sablar.

Försökte stretcha ut, kändes hyfsat, men smärtan pockade på hela tiden.

Jag föll längre och längre ner i den negativa tankespiralen.

”Jag är kass”, det är jag inte.

”Det går dåligt”, det gjorde det inte.

”Jag sviker laget”, det gjorde jag inte.

”Jag sviker min familj som har rest ända till Polen för att heja”, det gjorde jag inte heller.

”Jag sviker Sverige”, hell no

Till slut brast allting och jag gick och storbölade runt banan.

Underbara Anna ryckte upp mig ur mitt träsk ett tag, hon beordade mig att springa bakom henne och titta på hennes rumpa, eller fötter om jag inte ville titta på rumpan :)

Det funkade i ett par varv. Sådär höll det på. Ibland fick jag något ryck och kände att ”nu går det bra”, det höll i ett eller två varv, sen var jag åter nere i skosulorna och kände mig som världens sämsta löpare.

Efter tio timmar gjorde jag ett första depåstopp hos norrmännens massör Monica, God bless her!

Fick en armbåge i rumpan (gluteus minimus var inte på samarbetshumör den dagen), smärtan var skyhög under behandlingen men efter det gick det att springa.

Det höll i ca 2h och sen blev det ytterligare ett stopp.

Jag tror att jag stannade fyra gånger för massage. Hade inte kunnat springa annars.

Sa till Monica att ”Vi måste sluta träffas på det här sättet”.

Jag höll mig hela tiden enligt plan, men farten sjönk, tårarna sprutade och inga av de uppmuntrande och peppande orden från supporten verkade gå in.

Vad fasiken höll på att hända?

När jag låg på massagebänken sista gången frågade jag Kristina om jag låg i fas. Jag hade en plan för att nå 200 som var det jag verkligen verkligen ville komma över. Dessutom hade jag en drömgräns till men den visste jag var utom räckhåll.

Hon sa då att om jag fortsatte som jag gjorde nu så skulle jag klara 200.

Hon behövde inte säga så mycket mer.

Ville jag komma hem från mitt första VM och känna att jag inte hade gett allt? Och känna mig som en förlorare, eller ville jag ge allt jag hade den dagen och känna mig som en vinnare.

Behöver jag ens svara på det?

Efter vi hade växlat de meningarna fanns det bara en sak att göra.

Springa.

De negativa tankarna fanns kvar. Men jag tog mig framåt och det blev inga fler massagestopp.

När det var ca 1,5h kvar hade jag väl det ”bästa” flytet under hela dygnet.

Började med att nynna med i refrängerna på min mp3 när jag tyckte det var något passande.

”We never cry for pain, we’re SUPERHEROES, we are back where we belong”

“It takes a fool to remain saaaaaaaane, yes it takes a foooool to remain saaaaane”

Sista timmen skymtade jag Annas slängande tofs och fick på något sätt krafter att springa på.

”Nu kör vi sista timmen Anna, för SVEEEEERIGE”

Sista timmen sprang jag 11,9km.

”Sjöng” med i låtarna och klickade fram hela tiden för att få drivet, balladerna kunde slänga sig i väggen.

”Oooohh, yeeeaaaah, kickstart my heaaaaaaart”

“Giiiiiiirls giiiiiiirls giiiiiiirls”

“Hit me! Hit me hard, hit me right between the eyes, I want to see the stars”

“nanannanaaa, I am the one you should not blame, hallowed be my name”

“Ruuuun to the hiiiillls, run fooor you liiiiife”

Sista timmen på ett 24h-lopp är alltid häftig men här var det nästan upploppsstämning.

Supportertältet kokade.

Publiken blev tätare och det hejade som aldrig förr.

När det bara var minuter kvar sprang löparna med respektive flaggor och jag slängde mig över den som syrran hade med sig.

12 min kvar.

Jag hinner ett varv till.

5 minuter kvar.

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah spurta nuuuuuu.

Ett skott och massa visselsignaler.

1 min kvar.

Nu jävlar kramar vi ur allt som finns i den här kroppen.

Ihållande visselsignaler.

Slutsignal.

Stopp.

Stanna.

Utan att passera gå.

Anna var precis framför mig.

Två blågula högar med varsin flagga.

Kramkalas.

Tårar.

Torill anslöt.

Ännu mer kramar.

WE DID IT!!!

Iväg till supportertältet efter ett tag. Lite halvvaggandes skulle man nog kunna säga.

Lite vila.

Få i lite energi.

Gick sådär.

Prata lite.

Sitta tyst.

Spärra upp ögonen när Anna tog av sig sina strumpor och lade upp fötterna i mitt knä. Hehe, kan vara bland det roligaste jag sett. Eller Andreas tyckte ialla fall att mitt ansiktsuttryck när jag tittade ner var det.

Där satt vi alla fyra.

Jag.

Torill.

Anna.

Micke.

Fyra slagna hjältar som kämpat i 24h.

Jag hade en ohyggligt otrevlig resa som jag aldrig vill vara med om igen.

Jag fastnade i mina egna negativa tankar och hade väldigt svårt att ta mig därifrån.

Benen var det inget (större) fel på och kroppen, förutom sätesmuskeln, mådde bra. Men det gick inte att springa. Hela mitt väsen sa emot.

Man säger ju ibland att när man pratar med sig själv får man bäst svar.

I det här fallet så stämde inte det. Jag lyssnade för mycket på mig själv.

Blev övertygad om att det gick dåligt.

Dessutom tappade jag under en period tron på mig själv.

Det gör jag aldrig! Jag har en väldigt hög tro till mig själv och min egen förmåga. Sen att man inte hela tiden delar med sig av den är en annan sak. Om andra inte tror på mig spelar ingen roll, för det är folk, och vissa av er därute vet vad jag brukar säga om just ”folk”.

Men trots detta lyckades jag ändå springa över 208 km på mitt första Världsmästerskap.

Jag anser mig själv ha fått med beröm godkänt.

Mikael: 193 243 meter

Maria: 208 900 meter

Torill: 211 141 meter (pers)

Anna: 229 890 meter (pers, svenskt rekord, nordiskt rekord)

Damlaget: 649 931 meter (nytt nordiskt rekord)

Direkt efter slutsignalen tänkte jag: ”Aldrig mer, varför ska jag utsätta mig för detta igen?”.

Morgonen efter när jag vaknade hade jag redan börjat lagt strategin inför nästa lopp.

It takes a fool to remain sane.

Summa summarum var VM i Polen en otrolig upplevelse på många sätt och jag vill rikta ett stort tack till alla som fanns på plats, alla som följde tävlingen antingen på Twitter eller annat sätt.

Men framför allt ett enormt tack till min familj. Som alltid tror på och stöttar mig, men inte alltid att jag är helt normal i knoppen :)

Love you!

Också;

Anna, Torill, Micke och herrlaget ;) Kristina, Andreas, Reima och alla andra som alltid finns där för mig.

Ni är ovärderliga.

Nu blickar jag framåt mot nästa utmaning och äventyr; som stavas Bislett 24h Indoor Challenge 2012, 1/12 springer jag i Oslo! :)

Thanks for making me a fighter!

Bildbomb:

 Micke och herrlaget på väg för att checka banan

Invigning på G 

Ngn form av maskot hade polackerna skakat fram :) 

 The gang

The girls!

 

En ultralöpares bästa vänner?

Idag valde min vänstra lilltånagel att säga upp sig.

Jag hade det på känn efter Polen men såg till min glädje hur den verkade vilja stanna kvar under veckan i Spanien.

Men idag gav den upp så nu är jag lilltånagellös på vänster fossing.

För tredje gången faktiskt. Den är ioch för sig så pass liten att det inte tar lång tid innan den växer ut igen.

Rätt fascinerande det där alltså, har även blivit av med båda stortånaglarna två gånger om.

Samtidigt valde även översta hudlagret att tacka för sig.

Äckligt med fötter?

Nja, ibland luktar de ju inte speciellt gott, men de är rackarns bra att ha så man ska ta väl hand om de.

De, tillsammans med pannbenet, är ju ändå två av ultralöparens bästa vänner.

Post VM. Back on track?

Är hemma i Sverige igen efter en veckas semester i Spanien.
En välbehövlig sådan, både för kropp och själ.

Huvudet var inte riktigt på g de första dagarna märkte jag, inte heller kroppen. Snabbtänkhet var inte direkt min starka sida och kroppen krävde sömn.

Dagarna har präglats av morgonpromenad längs stranden med mig själv och mina tankar, inaktivitet på en solstol x antal timmar/dag, några liter solskyddsfaktor av den starka sorten, eftermiddagsmojito på stranden och säkert hundra partin yatzy.

Jag har funderat, reflekterat och diskuterat.
Både med mig själv, coach Helen, Anna G, Kristina och en del andra människor.
Vet inte om jag har blivit så mycket klokare. 
Det som är intressant är också mina diskussioner med Isabelle, nere i Spanien. En individ som inte har det minsta intresse för löpning, men som kommer med de där vinklarna man själv kanske inte riktigt har tänkt på.

Jag jobbar på att försöka sätta ord på mina känslor när jag ska beskriva VM-loppet.
Det kommer.

Just nu är det bara lite svårt.

Lets get loud!

Då kör vi :) Avfärd till Polen och mitt första Världsmästerskap på 24h-löpning! 


Följ löparna: http://www.run24.eu/en,news.html . 

Lördagen den 8/9 kl 12 går starten. 
Då gör jag som Wassberg sa, skiter i smärtgränsen!

All my bags are packed, I'm ready to go

Färdigpackad och klar.
Väskan väger lite. Inte så lite heller.
3 liter blåbärssoppa, 1 kg sportdryck, 3 stora konservburkar med inlagda persikor plus lite annat smått och gott tar lite plats och lite vikt :)
Får som tur är slänga över lite i Kristinas väska har hon lovat, annars kommer jag nog åka dit för övervikt.
Det som är bäst är att när jag åker hem så kommer väskan typ vara tom :)

Imorrn bär det av.
Alla förberedelser är klara.
Nu är det bara det enkla kvar.
Att springa.
Tur att det är den biten jag gillar bäst!

Sverige Sverige älskade land <3

 These legs were made for running...

Packat och klart, Elof håller ställningarna

"Vanlig" massage

Tisdag idag.
Började dagen med att ta mig ut till Bosön till sjukgymnast Britta. Härligt.
Hon stretchade ut mina höftböjare och lår och såg till så att det mesta i min kropp stämde. 
Fick beröm och jag har definitivt blivit rörligare sedan jag fick möjligheten att börja gå hos henne. 
Mycket bra övningar som får kroppen i balans. Skönt att slitet gör skillnad.

Efter jobbet drog jag iväg till Björn och fick massage. 
Idag skulle jag inte få någon idrottsmassage och vi skulle inte jobba med mina svagheter.
Idag skulle jag få "vanlig" helkroppsmassage.
Eeehhh, mjaha. Hur är en sån då?

Det var intressant och inte speciellt smärtsamt. Antar att vanlig massage inte är speciellt smärtsamt :)
Det var avslappnande och det var det som var meningen. 

Men jag måste nog ändå säga att jag föredrar idrottsmassage.

Kroppen är tydligen i balans.
Knoppen har jag tidigare konstaterat att den också är i balans.

Nu får det gärna bli lördag.

Logistikbestyr

Försöker packa.

Vet att det bara kommer att svischa till och sen är det torsdag morgon och det är dags att dra till Arlanda.

Dessutom behöver jag packa väska nr 2 inför Spanien :) men den får jag ta imorrn.

 Japp, Elof är med iallafall 

Känns nästan som det är hajk och inte löptävling man ska ut på :)

Om en vecka

Om en vecka så är det över.
Kalaset är slut.
Målet är förhoppningsvis nått och jag kommer ha en utmattad kropp.

Men fram tills dess så fortsätter jag att befinna mig i min lilla lulllull-bubbla jag har varit i de senaste dagarna :)
Det är rätt skönt att vara i den. Jag lallar mest runt känns det som
Det är inte mycket som kan få mig nervös för tillfället och det känns skönt.

Jag kan inte göra så mycket mer nu.
Jag har tränat.
Jag har tränat bra.
Nu ska jag bara göra som jag vet att man ska.

Har för övrigt införskaffat ett par tofflor, kände att det är typ det enda min fötter kommer vilja ha på sig om en vecka ;)

Han kan han herr Jungbeck <3

Nojjig eller nervig?

Om en vecka är jag i Polen.
På plats i "Athletes village".
Jag och resten av landslaget.

Hehe, resten av landslaget.

När jag var liten och tävlade i längdskidor kunde man bli uttagen till ett "Dalarna-lag" och få åka iväg och tävla i stafett för sina respektive län.
Jag var aldrig så bra att jag fick göra det.
Men oj vad avundsjuk jag var på tjejerna som gick omkring med texten "Dalarna" på de snygga västar de hade fått.
Jag tog det med ro och jag kommer ihåg att jag sa till min mamma; "Jaja, de kommer vara så avundsjuka när jag får en väst som det står Sverige på."

15 år senare blev det sant.

I övrigt så är jag nojjig.
Känner en liten, mikro, aningens, tillstymmelse till ett kliande i halsen.
Valde att gå till hälsokostaffären och köpa Echinatex-droppar istället för att springa ett lugnt pass.

Sambon stannar i Uppsala över natten, grabbgängshäng.
Jag bakar muffins, äter räkor och kollar friidrott på tv.
Vardagslyx.