Lite brydd - och lite filosofi

På nyheterna ikväll sa de att 80% av alla 15åriga tjejer är missnöjda med sin kropp.

80%!!!!! 
Förstår ni hur mycket det är?
Förstår ni hur tragiskt det är?

Anorexi och ätstörningar kryper allt lägre ner i åldrarna och tonåringar, framför allt tjejer, kämpar med dåligt självförtroende.
Jag blir nedstämd när jag tänker på det.
Tonåringar som knappt har börjat livet... 
-hitta sig själv - vem är jag - vem är du - var är världen - hur är världen - tänka hit - tänka dit - passa in (but why?) - bli sedd, bekräftad - and life-love-and-everything-else.

Been there, done that och jag har mina oroliga stunder jag med, 28 år till trots.

Jag vill stanna upp, krama de här tjejerna och säga "Du är fantastisk och livet har så mycket att erbjuda". 

Det är svårt ibland.
Svårt på olika sätt, som man kanske inte alltid kan sätta fingret på.
Och det tror jag är meningen, jag måste tro att det är meningen.
Man får låta det vara svårt, acceptera läget, agera utefter förutsättningarna, stånga sig igenom det där jobbiga och därefter komma stärkt ur det.
Oftast.
Hoppas jag. 

Vardagsfilosofen far fram som en ångvält...

Sträck på er tjejer! NI ÄR FANTASTISKA!

"För vi behöver prata om att vi behöver prata. Sverige är ett land i akut behov av samtal. Av möten. Av att få prata ut. Få prata till punkt. Vi behöver prata om att vi inte ska behöva be om ursäkt för att vi vill prata. För att det är vad våra sinnen egentligen kräver." - Kristian Gidlund


Å andra sidan är 40% av Sveriges manliga befolkning överviktiga...
Men det är en annan historia.

Bild från www.scb.se

The aftershakes

Såhär ca en vecka senare så känns det som att kroppen (rent muskulärt och stelhetswise) är åter på utgångspunkt.

En nagel har sagt upp sig (enligt rutin), en är blågrön och påväg att gå samma väg och en överväger löneförhandling.
I övrigt har svullnaden lagt sig och fötterna har blivit omhändertagna. på ett bra sätt.
Jag är med i en testgrupp för Apotekets räkning och har därför smort fötter både morgon och kväll.
Dessutom har jag lattjat runt i mina Freshgear-strumpor som kapar återhämtningstiden ytterligare.

Jag har sovit väldigt bra denna vecka. Ligger ju lite minus på energikontot så det gäller att ta hand om sig.

Låren är mjuka igen och vaderna stramar inte som fiolsträngar.
Kroppen i övrigt har helvilat, såsom den förtjänat.
Imorgon är tanken att jag ska köra lite lätt distans för att få lite normal cirkulation igen.
Dock åkte ju mina springskor i soptunnan direkt efter målgång i Danmark.
Hmmm, får göra ngt åt det på onsdag tror jag :) 
Som tur är har jag nog ett par gamla skor på jobbet.

Det är höst och otroligt fin och frisk luft ute och dagen har spenderats i Ekerö-trakten med de där jag gillar extra mycket, nämligen R, mami och syster med extra vikt i anfallsriktningen :)
Vi kikade och fikade på Äppelfabriken på Färingsö, letade sedan efter en biodling men gick bet och fick moloket åka hem.
Depåstannade på Ekerö Möbler för att syrran tänkte att de kanske har något fint.
Jag vände när jag såg ett soffbord för 15000, med matchande soffa för 39900, dock nedsatt från 64000! Ett kap? vad vet jag :)

Grenå 24h 2013; My side of the story, eller; Bäbisblåsor at the age of 28

Den 12e september satte jag mig på tåget för att åka ner till Skövde till mina fina vän Helen, som gått med på att vara ledig från jobbet och stötta mig under helgens äventyr.
På kvällen äter vi middag och jag upptäcker någon form av blåsa på min hand.
"Hm, konstigt, måste vara skavsår från att jag har släpat väskan. Så det kan gå", tänker jag.

Dagen efter blir det en tidig morgon då klockan ringer halv 5 och vi ska ta oss vidare ner till Varberg för att där plocka upp Rune och åka färjan över till Varberg.
Jag upptäcker tre blåsor till på handen och två på foten......
Sablar.
Jag vet mycket väl vad det handlar om.
Min systerdotter Emma hade höstblåsor när vi hälsade på i Borlänge för en vecka sedan.
Blåsor, vätskefyllda eller inte som barn vanligtvis får på hösten. Runt munnen, på händer, fötter, lår eller rumpa.
Det är ett virus som läker ut av sig själv efter ungefär en vecka. Smittsamt vid direktkontakt.
Jag hade klappat Emma lite på huvudet när vi var där och tyckt synd om henne.
Nu var det ganska uppenbart vad jag hade fått.
Än så länge kliade det inte som tur var men jag anade att det var värre i antågande.

På vägen ner till Varberg ringde jag sjukvårdsupplysningen, var ju tvungen att kolla om det skulle vara någon risk i att anstränga sig, lite.... :)
Svaret var nej, så länge man inte hade feber.
Nu sa jag väl kanske inte exakt vad det var jag skulle ut på men jag beskrev det som lågintensiv ansträngning under en längre period. Och det var ju faktiskt sant.

Plockade upp den förnämlige herr Larsson på tågstationen, tog färjan över där vi gick igenom tävlingen och hur jag ville ha det, checkade in på hotellet, fick i oss lite mat och rekade banan.
Gjorde några sista förberedelser och sen var det mat igen och dags att sova.
Vid det här laget var händerna fyllda med blåsor och kliade infernaliskt.

När vi kom till tävlingsområdet dagen efter var det en härlig stämning i luften.
Loppen avlöste varandra och när vi anlände så var 12h-loppet, 6h-stafetten och 3-marathon-under-hela-dygnet igång.
Jag smorde fötter, checkade av allt en sista gång och sen var det dags.

24h hade jag framför mig på en bana som var 1979m och bestod av ca 50% asfalt och 50% grusväg/motionsspår.
Klockan hade valt att hänga upp sig precis innan start så jag hade ingen koll på tempot.
Höll ändå igen och ville kunna vara kall och inte dra iväg för att skapa en "buffert".

Inledningsvis var det väldigt varmt.
Fy bubblan.
Drog av mig linnet rätt snabbt.
Bälgade i mig Ramlösa citrus, rackarns vad gott, och drack upp allt jag fick av Helen och Rune.
De hämtade is och jag fick en ishandduk över axlarna som kylde.
Småstrul som ont i näsan och ansiktet pga alltför hårt snörd skärm, kliande händer och solen störde mig.
Av med skärmen, på med hydrocortisonsalva på händerna (hjälpte inte speciellt mycket) och så var det bara att härda ut.
Jag låg jättebra till i schemat och fick höra att "det blir svalare snart".
Jaaaaaaaaasså du, det märktes inte.
Det hjälpte att blöta huvudet, men ville inte blöta ner hela mig pga skavsårsrisk.

Jag sprang för mig själv, uppfattades förmodligen som ofantligt osocial då mina 24h-lopp förmodligen är de dygn jag är mest tyst under hela mitt liv.
Men det är så jag funkar.
Framåt framåt, lurarna i öronen och blicken framåt.
Efter ca 4 h fick jag en stark saltgrogg a´la Rune.
Den gjorde susen.
Snart flög jag fram och allt kändes lättare!

Jag åt/drack vartannat varv och det jag fick i mig var:
- Inlagda persikor, 1/4, upphackat så det bara var att hälla i sig.
- Blåbärssoppa
- Daim
- Swebars, pepparkaksmaken var en höjdare :)
- Lakritsnappar, lite då och då, smarrigt
- Vitargo
- Coca cola
- RedBull
- Hammers Gel
- Vatten
- Ramlösa

Jag gick i tretimmarsperioder var gäller energin.
Första tre timmarna var det Vitargo, blåbärssoppa och något ätbart. Följande tre timmar var det vatten och gel.
Magen höll sig perfekt och jag slog rekord i lågt antal toabesök på ett 24h-lopp för min del.

Mörkret kom och jag var glad.
Natten kom och så gjorde också regnet.
Det störde mig inte alls.
Först fick jag på mig regnponcho, som jag upptäckte efter två varv tog alldeles för mycket vind.
Av med den, på med nya torra kläder och regnställ.
In med kepsen under luvan och sen var det framåt igen.

Fötterna mådde hyfsat förutom en blåsa som gjorde förbaskat ont och var förbaskat liten när jag väl fick av mig skorna för att ha ihjäl den.
Bäbisblåsorna kliade men det hjälpte att knyta händerna.

Jag fick fyra svackor, men med hjälp av Rune och Helen tog jag mig igenom de.
Saltgrogg, pepp och lite hederligt jävlar anamma tar en igenom det mesta.

Jag insåg någon gång på morgonkvisten att jag inte skulle nå mitt första mål, som var högt satt.
När det var fyra timmar kvar sa Helen till mig att om du lägger i en till växel så slår du dig själv.
Pers är alltid pers och nu var det dags att slita på riktigt.
Tog bort den ena av mina två gå-sträckor så jag bara fick gå i "backen" (ok det kanske inte såg ut som en backe för omvärlden men tro mig, efter 20h löpning så var det en backe).
Det gick tungt, kändes inte som jag fick ut någonting i benen.
Betonglår.
Men tydligen tog de mig framåt.

Jag hade ingen uppfattning om hur långt jag hade sprungit, det enda jag hade fått höra var om jag låg enligt schemat.
Jag visste att Maibritt Skovgaard gick jättebra, den tjejen tuffade på som ett ånglok hela tiden. Ett väldigt snyggt sådant också :) hon hade en North-Face-jacka under natten som jag blev grymt avundsjuk på.
Men nu var det mitt lopp det gällde.
Framåt framåt.
Jag hade förklarat att hur det än går så är det skurtrasa som gäller när slutsignalen går.
Ett varv till.
En timme till.
Bara två timmar kvar nu.
Helv*** vad det gör ont i benen.
Vaderna var som fiolsträngar.
En timme kvar.
Nu bränner det överallt i kroppen.
Benen gör så jävla ont.
Jag ser inte Maibritt, går hon? Ligger hon? Hon sprang.
Tänker att "blir jag kissnödig nu då pissar jag f*n ner mig, jag kan inte sätta mig, då kommer jag aldrig upp."
Det behövdes som tur var inte :)

Inte långt kvar nu.
Jag går ut på vad förmodligen blir mitt sista varv.
Tugga nu.
Jag flämtar och grinar illa.
Nu gör det riktigt ont.
Vid 300 m kvar möter jag Rune och Helen.
"Gärna medalj, men först en rejäl kollaps", skriker Rune.
Jag ser varvningen och försöker öka, lyckas lite men sen går slutsignalen och jag ramlar bokstavligt ihop i en hög på marken.
Andas, mycket, blundar, ser stjärnor.
Satan, vem har kommit på det här med att springa i ett dygn?
Funktionärerna kommer snabbt med en filt. Underbara danskar! Som för övrigt hejade på mig varenda varv, trots att jag förmodligen såg ut som en hej-kom-och-hjälp-mig-person under större delen av dygnet. Mitt största tack till alla underbara funktionärer!

Får på mig lite kläder, lite vatten, ligger kvar. Andas, hostar, känner att det skulle vara skönt att kräkas lite.
Helen tar av mig skorna, helt frivilligt.
Mer kläder.
Iväg till prisutdelning efter ett tag.
Får ytterligare en filt.
Haltar upp på prispallen tillsammans med Maibritt.
Tar stolt emot min pokal.

Mina underbara H och R hämtar bilen, packar grejjer och sen bär det av till duschen.
Brrrr så skönt.
Nya fräscha kläder.

Vi åker till färjan och klarar incheckningen med tre minuters marginal.
Buffé, två öl, och sen somnar vi på bänkar i korridoren.

Vi ankommer Varberg i tid, droppar Rune vid tågstationen och börjar sedan bilfärden mot Skövde.
Varm bil med en trött och stolt Maria som snart somnar lite till och från.
Landar in på Helens soffa och fortsätter på den vägen.

Ett stort tack till Rune och Helen som offrade sin helg för att följa med och stötta mig i Danmark! 
Jag kan inte tacka er nog!

Tack Sören Rönn  Hansen och ditt team för ett fantastiskt arrangemang!
Tack Maibritt Skovgaard för en bra match :) hoppas vi möts igen!

Tack kroppen för att du låter mig klara av såna här strapatser.
Jag lovar att ta hand om dig <3

Hur långt det blev till slut?
209 770 m.

Bäbisblåsorna då?
Jo, nu är de uttorkade och i princip borta.
Och jag, tydligen immun :)

Elof är självklart med :)

Genomgång innan tävling, Sören Rönn Hansen

Struktur och planering, min komfortzon

Tusenmilablick

Man fick ett personligt meddelande på medaljen <3

Dalarna i mitt hjärta

Vi är i Borlänge.

Stället jag gillar mest. <3

Jag har haft något bös i halsen på sistone.

Vaknat och känt att det är lite tjockt.

Inget som har påverkat mig nämnvärt.

Jag har ändå vilovecka :) träningen är lågintensiv.

Fokus på mycket och bra mat och sömn.

Igår strosade jag och Rikard runt i Falun.

Hittade en mycket bra sak från Casall som kommer få följa med mig på tävlingar här framöver 

 

Dessutom fyndade jag en rosa smartshake häromveckan.

Har velat haft en under en längre tid.

Den är smart för att den har två fack som man kan skruva på under om man vill ha med sig lite smått och gott.

Jag använder mig inte av något pulver  men dricker ofta en shake med mjölk, banan, sojamjöl, ägg och lite bär efter jag har tränat.

Sen kan man ha med nötter eller något annat smått i de två facken.

Praktisk för man slipper ha olika små burkar med sig.

Det bästa med den är ju också att den är rosa :)

Mer rosa åt folket!

Hösten har kommit med stormsteg.

Jag stormtrivs!

Frisk luft och fina färger.

Igår var jag och mamma ut och premenerade i Mellsta, motionsområdet som ligger alldeles nära här.

Förbi den där raksträckan där pappa stegade upp 60 m åt mig när jag tränade friidrott som liten. Han räknade tiden när vi inte hade något tidtagarur. Jag persade nästan varje gång J

Förbi spårcentralen där jag spenderat otaliga tisdagar och torsdagar på skidträning.

Det var sig likt.

Vi gick gröna spåret baklänges.

Gröna spåret är ett kuperat 7,5 kmspår.

Oj vad stolt jag var när jag som 12åring sprang det utan att stanna första gången.

Eller när jag var lite och inte fick åka i Ödalarna själv (två väldigt branta upp- och nerförsbackar), pappa åkte med mig mellan benen.

Eller när jag sprang intervaller i Skjutbanebacken och pappa stod bredvid och räknade. 

Härliga minnen <3

Köpte mig också en ny cykelhjälm igår

Hemma har jag liksom inte fått tummen ur.

Har åkt omkring med en trasig en i flera veckor nu.

Stod och drog lite i den på jobbet häromdagen och fick till slut med mig en stor bit.

Ok, den kanske hade några år på nacken.

Typ 15.......

Distansträning och barndomsminnen

Dagens pass var distansträning, lade in 5 snabba kilometer i mitten för att få lite tempo.
Tuffade bort mot Sollentuna (mitt nya place to be during löpning) och sedan vidare till Edsberg.
Vek av vägen och in mot spåren som går förbi Rösjöns camping.

Åh it brings back memories.
Rösjöns camping var där vi alltid bodde med husvagnen när jag var liten och vi skulle till Stockholm.
De gångerna var oftast när mamma skulle springa antingen Sthlm marathon, Lidingöloppet eller Tjejmilen. :) 
Ni ser hur jag är fostrad.

Det var sig likt.
Sist jag var där var när jag sprang mitt första marathon. 17 år gammal. 2003. 10 år sedan.
Vi hade slagit upp förtältet och grillen var med och det blev ett riktigt firande när loppet var över.
Jag själv kunde knappt äta, än mindre röra mig :)

Annars minns jag den gången när pappa slog ihjäl en huggorm med kastrullen på vägen upp till diskrummet.

Eller när romerna snodde vårt diskmedel i ovan nämnda utrymme, mamma blev sådär glad.

1996 under OS i Atlanta gick vi upp mitt i natten för att se Ludmilas final på 100m häck.

En annan gång var det sån storm att förtältet lyfte och det var ett fasligt sjå med att försöka hålla det till marken.

Det där förtältet fick nästan alltid ligga kvar i sin påse.
Det slutade liksom aldrig bra när vi skulle sätta upp det.
Eller ja, det kom upp till slut men inte utan lite bråk och sura miner.

Sicka minnen :)

Hursomhelst så tog jag 5,6kmspåret och gjorde 5 snabba (ja det tycker jag) kilometer efter ca 14 km distans.
Fortsatte sedan i distanstempo hemåt och trodde nästan jag var på väg åt fel håll när jag upptäckte att jag var helt rätt strax i Mörby centrum.

15 grader ute och en fin sensommarkväll.
0.75 li vatten och två gel slurpade jag i mig.
Törstig idag.
De där gelen kräver sin vätska också.

Stannade klockan på 32.73 km, (inte för att jag räknar ;) ) och känner mig nöjd för veckan.