Snuvisch

Jag jobbar måndag och tisdag veckan som kommer. Sen är jag ledig :) 
Inleder ledigheten med att åka till Norge och springa 123 km över Hardangervidda med bästa fröken Andersen! Det kallar jag ledighet!

Jag är dock lite snvuvig.
Det började efter ytterligare ett thaiboxningspass med min kollega.
De renoverar idrottshallen på Karlberg för tillfället så vi förlade passet utomhus. Kanon.
Det gick tillochmed bra, ingen spya , samt att det börjar kännas lite naturligare med slagen. Reaktionsförmågan är något bättre och jag är en aningens mer stryktålig, så det går ju framåt :)
Under sparringronderna gick det också bättre, förutom att min kollega smackade till mig i magen så att jag ramlade ihop. 
Live and learn. Spänn bålen hela tiden.
Och att han slog mig på snoken så jag flög bakåt och sen i marken.
Live and learn. Håll uppe garden hela tiden.

Efter slaget på snoken så har jag varit snuvig. 
När jag låg där på marken kände jag att det rann från näsan och jag trodde jag hade blött näsblod för första gången i hela mitt liv. Men det var bara snor.
Är det möjligt att någon snorkanal eller något blev överaktiverad? :)
Hursomhelst så är jag pigg i övrigt och idag blev det styrketräning.

Jag har fått två olika program av min kusin, the PT.
Ett för ben och höft och ett för rygg och axlar.
Idag var det rygg och axlar.

Jag och R joggade till gymmet (Friskis Hagastan) och sen körde jag:
- Stående axelrotation
- Latsdrag
- Sittande enmansrodd
- Räckhäv liggande
- Stående sidböjning med hantel
- Ryggresning
- Sittande axelpress
- Stående hantellyft åt sidan
 allt i 3 set med 15 reps.

Jag säger bara såhär; det blir inte jag som plockar ner kaffeburken från hyllan imorgon.
F.Y.I så kan man, om man inte har något bättre för sig, äta en halv brieost under tiden man känner träningsvärken komma i axlarna.

Bild från www.aftonbladet.se

Ett äventyr som heter duga...

Den 29/8 flyger jag till München.
Den 30/8 startar jag tillsammans med Ted Ås i Gore Tex Trans Alpine run.
Ett etapplopp som sammanlagt består av tre länder (Tyskland, Italien, Österrike), 293 km, 13739 höjdmeter.

Det är vad jag kallar utmaning.

Men hur hamnade jag här?

Såhär var det.
I vintras läste jag på Outdoor Magazines sida på Facebook;

"SÖKES: Äventyrlig idrottare
FINNES: Ditt livs löparäventyr (betalt)

Är du av rätt virke för att genomföra och uppleva en av världens absolut hårdaste löptävlingar: 10-årsjubilerande GORE-TEX® Transalpine Run? Då är du välkommen att söka den gyllene platsen i Outsideteamet."

Självklart sökte jag!
Och det visade sig att jag var av det näst bästa virket.
Sandra L fick platsen, och otroligt välförtjänt!
Jag var reserv om hon skulle få förhinder.
Ringde och gratulerade och tänkte inte mer på det (ok, jag var gigantiskt avundsjuk men superglad för hennes skull).

Nu visar det sig tyvärr att hon är skadad och kan inte åka.
När jag fick det beskedet kom det som en chock.
Jag hade svårt att vara glad.

Nu har jag läst in mig lite mer på tävlingen. 
Jisses amalia.
Det första jag gjorde efter jag fått beskedet var att gå ut och springa upp och ner i en slalombacke i en timme. 
Det kommer bli många timmar i slalombackar i sommar.



"The starting stage of the Gore-Tex® Transalpine-Run 2014 will be a worthy one and is with 48,7 kilometers already the second longest stretch of this years’ event. A fluid trail running course, will cross the Chiemgauer Alps over the famous Winkelmossalm leaving steep ascents for upcoming stages. Lacking high alpine passages, this leg will lead the runners through scenic landscapes right to the foot of the Wilder Kaiser Alps and into St. Johann in Tirol.

Stage 1: Ruhpolding - St. Johann

Start: 9:00 am Distance: 48.70 km

Meters in ascent: 1539 m Meters in descent: 1543 m

Stage 2: St. Johann - Neukirchen

Start: 7:00 am
Distance: 48.70 km Meters in ascent: 1819 m
Meters in descent: 1601 m 

 

Stage 3: Neukirchen - Prettau

Course facts 

Start: 8:00 am Distance: 43.30 km

Meters in ascent: 1997 m Meters in descent: 1420 m

 

Stage 4: Prettau - Sand in Taufers

Course facts

Start: 8:00 am Distance: 31.50 km

Meters in ascent: 1796 m Meters in descent: 2383 m

Stage 5: Uphill sprint to Speikboden

Course facts

Start: 10:00 am Distance: 6.44 km

Meters in ascent: 1074 m Meters in descent: 0 m

Stage 6: Sand in Taufers - St. Vigil

Course facts

Start: 08:00 am Distance: 38.50 km

Meters in ascent:  2289 m Meters in descent: 1966 m

Stage 7: St. Vigil - Niederdorf

Course facts

Start: 08:00 am Distance: 41.80 km

Meters in ascent: 1950 m Meters in descent: 2000 m

Stage 8: Niederdorf - Sexten

Course facts

Start: 08:00 am Distance: 33.40 km

Meters in ascent: 1269 m Meters in descent: 1104 m

Var det någon som sa utmaning?

Seriöst

Idag körde jag mitt första "seriösa" styrkepass på ca 18 månader.
Ja tyvärr, det är såpass illa.

I helgen var jag i Borlänge, då passade jag på att datea Martina och gå igenom passen hon hade knåpat ihop åt mig.
Trots att det inte alltid är så kul så är det nyttigt att få veta sina svagheter. 
Mina är (i runda slängar):
- Svaga höfter
- Stor svank
- Strama baksidor
- Stel bröstrygg
- Svajjig balans på högerbenet
- Stela axlar

Jag känner igen det här,  :)

Min styrketräning kommer alltså att handla om att stärka mina svagheter och bygga en än starkare kropp som håller i många många många många år till och som kommer ta mig många många många många mil till.
Det sliter på kroppen att springa i 24 timmar eller 100 miles. Då vill jag gärna hålla ihop.

Nu såhär i början känner jag igenom passen, hittar rätt vikter på övningarna, fokuserar mycket på teknik och kontakt.

Idag körde jag:
- Knäböj
- Utfallsgång med hantlar
- Hip thrust
- Marklyft med ett ben
- Stående höftlyft åt sidan i cablecross
- Vadpress

Alla i 3 set med 15 reps i varje.
Det gick rätt hårt åt mina ben och  muskler som inte är jättevana att jobba fick ta i rejält och redan nu på kvällen känner jag träningsvärken komma smygande.
*lovely*

Jag tror (också här) att det är mycket bra för mig.
Något nytt, andra pulsnivåer och struktur  och variation.

Sen skadar det ju inte om passet är uppbyggt bara en aningens mot att få Anna Laurell-armar ;)

Skepp o'hojj!

Jag har blivit med coach

Scheisse .

Nu har det varit tyst här igen.

Länge.

Anledning: Jag har jobbat.

Kadetterna har varit ute på sin sista övning och jag har ingått i övningsledningsorganisationen.

Nu är det däremot inte länge kvar till semestern.

Jag jobbar veckan som kommer och sedan måndag och tisdag nästa vecka.

Därefter drar jag och Emelie till Norge och springer 123 km över Hardangervidda under fredagen den 4e, förhoppningsvis behöver vi inte mer än ca 20 h på oss. Emelie tror det kommer gå betydligt fortare men det är ju lika bra att ta i i överkant så blir det bara bättre om det går fortare :)

Annars då?

Jag har blivit med coach!

Jag har anlitat Andreas Falk, för att få en bra push i rätt riktning. Han har en gedigen meritlista och är en av Sveriges absolut bästa ultralöpare. Dessutom har han ett mindset och attityd som jag gillar.

Jag har känt, det senaste året egentligen, att jag har liksom stangerat och kommer inte speciellt mycket längre i min utveckling som löpare på egen hand.. Trots att jag sitter inne på mycket kunskap vet jag inte hur jag ska använda den för att ta mig framåt.

Jag tror det kan bli sjukt bra. Det är alltid bra att ibland ta ett par fräscha ögon och titta på det man gör. 

Det ska hursomhelst bli kul att någon annan gör ett schema som jag ska följa. Sen får vi se hur det går.

Nästa års mål är inte satta än så det finns en del att fundera på och ett smörgåsbord av tävlingar att välja bland.

Sen har jag (äntligen) tagit tag i styrketräningen på ett riktigt sätt. Min kusin, som är PT, har lagt ner en massa jobb på att sätta ihop ett program till mig som jag ska testköra nu till veckan. Jag vet att det kommer innebära sjukt mycket träningsvärk och det behöver jag :)

Watch out kroppen, nu ska du  stärkas!

 

Midsommarhelgen har kommit och gått och den spenderades i Dalarna (var annars?)  i sällskap med familjen. Sjukt bra.

Dessutom midsommarfys i Romme Alpin. Upp och ner i slalombacke i en timme. Bra för hjärta och muskler. Att öva nedförslöpning är underskattat.

Dessutom invigde jag mina Icebugs som jag vann på Sandsjöbacka Trail marathon. Jag valde ett par Enlight RB9X , snajsigt bra faktiskt :)

Stockholm marathon 2014; My side of the story, eller; En jakt på personbästa som blev kamp för överlevnad

Det har varit tyst härifrån.
Jag har försökt smälta årets Stockholm marathon.

För att göra en lång historia kort: Det höll inte hela vägen och det är bara att bryta ihop och komma igen.

Men om man orkar så kommer den långa versionen här:

Jag vaknade innan klockan på lördagen. Marathonday is happy day och redan vid frukosten kände jag en anspänning i luften. Jag visste att det skulle bli tufft. Men jag trodde också på riktigt att det skulle gå. Skulle det inte bli pers så skulle det iallafall bli nära. Runt 3.20 skulle vara fullt godkänt för mig.

Vi tog oss in till Östermalms IP i god tid och jag hann med att båda gå på toa, värma upp och snacka lite skit innan det var dags att ställa sig i fållan. 
Iår fick jag för första gången starta i startgrupp C. Jag brukar alltid ha D.
Elisabeth var vid min sida, jag visste att hon skulle vara snabb.
Precis innan start kom det en regnskur, skönt tänkte jag. Då kanske det inte blir så förbaskat varmt.
Jag hade skippat linnet och körde i sportbh och korta tights.

Som alltid så inföll sig den där varma känslan i magen.
Jag älskar helt enkelt Stockholm marathon!
Det skulle bli en bra dag.

Startskottet gick och nu var det dags att kämpa.
Min klocka hade inte hittat någon satellit innan skottet gick så strunt i klockan. Jag skulle ju ända bara springa så fort jag kunde.
Iväg på Lidingövägen, svänga in på Valhallavägen (här fick man inte springa på vänstersidan när mitt startled kom fram till korsningen, hmpfff, jag som alltid springer längst till vänster). 
Rullade ner mot Strandvägen och hittade en bra rytm. 
Elisabeths rygg försvann i höjd med Söder Mälarstrand och jag visste att de första kilometerna hade gått lite för fort.
Det kändes, men inte omöjligt.
Uppför Västerbron och ner igen, ut på Norr Mälarstrand och visst fasen var det varmt idag också. Drack sportdryck och vatten vid varje station och sprang genom varje Ångtvättbil som fanns.
Vid Odenplan fick jag kämpa lite mer men tyckte att det flöt på hyfsat.

Sturegatan upp och Valhallavägen igen.
Hmmm, vad händer nu?
Mamma och Rikard stod vid Fältöversten enligt rutin.
Ner mot Strandvägen igen och så vänster vid Berwaldhallen.
All energi börjar försvinna.
Eh, hallå kroppen? Vi är inte färdiga än!

20 km på 1.35.
Ok, 3.20 är fortfarande inom räckhåll.

Över Gärdet och nu går det inte fort.
Ut på Lindarängsvägen och jag fattar inte vad som händer. 
Benen är som betong och ingen energi kommer ut till de.

Jag provar att gå lite och sen börjar springa igen.
Den energi som finns i kroppen står mig upp i halsen och jag överväger att kräkas för att få en restart.
"Jag väntar till vätskekontrollen så kan jag få i mig vatten direkt" tänker jag och fortsätter framåt. Tempot har nedgått avsevärt.
Inget uppkast än och jag passerar Djurgårdsbrunnskanalen och nu väntar backen upp mot Manillaskolan.
Akut toabesök och där försvinner all energi rätt kvickt.
Träffar Henrik P i backen upp, sen handlar resten enbart om överlevnad.
Måtte jag bara komma bort från Djurgården!
Huvudet kokar och kroppen värker. Jag har börjat få ont i knävecket och det sprider sig snabbt upp mot höften.

Strax innan Skansen försvinner resten av den lilla energi jag har i kroppen medelst en spya i gräskanten. Får några uppmuntrande ord från medlöpare.
Alltså jag älskar folk, om man någonsin tappar tron på mänskligheten, gå ut och titta på ett marathon!

Äntligen är jag klar med Djurgården och nu är det ju bara ca 15 kilometer kvar. 
Att bryta finns inte med i planen.
En kilometer till.
Framåt framåt.
Över Skeppsbron och en till Ångtvättbil.
Ner på Södermälarstrand, "Kom igen nudå vätskekontrollen, kom nudå" .
Sportdryck och vatten. Går några steg. Går jämsides med en kille som ser ut att må ungefär lika bra som mig.

Ser 32km-skylten,"Nej nu j*vlar, bara 10 ytterst fåniga kilometer kvar!".

Uppför backen mot den där bron igen, tror jag hörde Johnnys röst?
Ett steg i taget.
Nu smärtar varje steg, jag är helt övertygad om att ländryggen kommer att gå av.
Ungefär samma känsla som sista timmen på ett 24h-lopp. Förutom smärtan i ryggen, den brukar inte komma då. I övrigt så mår kroppen och huvudet ungefär på samma sätt.

Vid Stadshuset sveper jag två glas cola! Ohhhhh så gott.

Vid centralen skippar jag vätskan, jag har druckit tillräckligt. 
Nu ska jag bara imål.

Torsgatan upp. Satan vilken lång gata.
Tar druvsocker vid St.Eriksplan.
Rätt gott.
Känner att kroppen börjar tarva på sparlågan.

3 km kvar.

Rullar smärtsamt nerför Odengatan.

40 km.

Max 15 minuter smärta kvar nu.

41 km.

Sturegatan.
Nu ser man Stadion.
Satan vad mycket folk det är ute.

In bakom och sen är det tartan under fötterna.
Ooooooh så kort det är kvar nu.
Korsar mållinjen strax under 3.40.

Tårarna kommer.
Men av helt annan anledning än vad som var tänkt.

Besviken, arg, ont, trött.

Tar mig (hyfsat) snabbt ner till Östermalms IP.
Hämtar mina kläder, duschar och sen tillbaka upp för att krama om syskonbarnen och heja fram syrrorna.
Grinar nästan igen när de kommer in på Stadion.
Anna som blev mamma i december och Catrine som tagit upp löpningen igen.
Jäsingen vilka syrror jag har.

Vad hände med mig då?
Jadu, det vette tusan.
Kroppen sa ifrån.
Totalt.
Den ville inte vara med.
Jag har funderat i snart två veckor och jag ska fundera lite till.
Sen återkommer jag.

Jag spände bågen, men missade målet.




But I didn't forget to be awesome.