Det har varit tyst härifrån.
Jag har försökt smälta årets Stockholm marathon.
För att göra en lång historia kort: Det höll inte hela vägen och det är bara att bryta ihop och komma igen.
Men om man orkar så kommer den långa versionen här:
Jag vaknade innan klockan på lördagen. Marathonday is happy day och redan vid frukosten kände jag en anspänning i luften. Jag visste att det skulle bli tufft. Men jag trodde också på riktigt att det skulle gå. Skulle det inte bli pers så skulle det iallafall bli nära. Runt 3.20 skulle vara fullt godkänt för mig.
Vi tog oss in till Östermalms IP i god tid och jag hann med att båda gå på toa, värma upp och snacka lite skit innan det var dags att ställa sig i fållan.
Iår fick jag för första gången starta i startgrupp C. Jag brukar alltid ha D.
Elisabeth var vid min sida, jag visste att hon skulle vara snabb.
Precis innan start kom det en regnskur, skönt tänkte jag. Då kanske det inte blir så förbaskat varmt.
Jag hade skippat linnet och körde i sportbh och korta tights.
Som alltid så inföll sig den där varma känslan i magen.
Jag älskar helt enkelt Stockholm marathon!
Det skulle bli en bra dag.
Startskottet gick och nu var det dags att kämpa.
Min klocka hade inte hittat någon satellit innan skottet gick så strunt i klockan. Jag skulle ju ända bara springa så fort jag kunde.
Iväg på Lidingövägen, svänga in på Valhallavägen (här fick man inte springa på vänstersidan när mitt startled kom fram till korsningen, hmpfff, jag som alltid springer längst till vänster).
Rullade ner mot Strandvägen och hittade en bra rytm.
Elisabeths rygg försvann i höjd med Söder Mälarstrand och jag visste att de första kilometerna hade gått lite för fort.
Det kändes, men inte omöjligt.
Uppför Västerbron och ner igen, ut på Norr Mälarstrand och visst fasen var det varmt idag också. Drack sportdryck och vatten vid varje station och sprang genom varje Ångtvättbil som fanns.
Vid Odenplan fick jag kämpa lite mer men tyckte att det flöt på hyfsat.
Sturegatan upp och Valhallavägen igen.
Hmmm, vad händer nu?
Mamma och Rikard stod vid Fältöversten enligt rutin.
Ner mot Strandvägen igen och så vänster vid Berwaldhallen.
All energi börjar försvinna.
Eh, hallå kroppen? Vi är inte färdiga än!
20 km på 1.35.
Ok, 3.20 är fortfarande inom räckhåll.
Över Gärdet och nu går det inte fort.
Ut på Lindarängsvägen och jag fattar inte vad som händer.
Benen är som betong och ingen energi kommer ut till de.
Jag provar att gå lite och sen börjar springa igen.
Den energi som finns i kroppen står mig upp i halsen och jag överväger att kräkas för att få en restart.
"Jag väntar till vätskekontrollen så kan jag få i mig vatten direkt" tänker jag och fortsätter framåt. Tempot har nedgått avsevärt.
Inget uppkast än och jag passerar Djurgårdsbrunnskanalen och nu väntar backen upp mot Manillaskolan.
Akut toabesök och där försvinner all energi rätt kvickt.
Träffar Henrik P i backen upp, sen handlar resten enbart om överlevnad.
Måtte jag bara komma bort från Djurgården!
Huvudet kokar och kroppen värker. Jag har börjat få ont i knävecket och det sprider sig snabbt upp mot höften.
Strax innan Skansen försvinner resten av den lilla energi jag har i kroppen medelst en spya i gräskanten. Får några uppmuntrande ord från medlöpare.
Alltså jag älskar folk, om man någonsin tappar tron på mänskligheten, gå ut och titta på ett marathon!
Äntligen är jag klar med Djurgården och nu är det ju bara ca 15 kilometer kvar.
Att bryta finns inte med i planen.
En kilometer till.
Framåt framåt.
Över Skeppsbron och en till Ångtvättbil.
Ner på Södermälarstrand, "Kom igen nudå vätskekontrollen, kom nudå" .
Sportdryck och vatten. Går några steg. Går jämsides med en kille som ser ut att må ungefär lika bra som mig.
Ser 32km-skylten,"Nej nu j*vlar, bara 10 ytterst fåniga kilometer kvar!".
Uppför backen mot den där bron igen, tror jag hörde Johnnys röst?
Ett steg i taget.
Nu smärtar varje steg, jag är helt övertygad om att ländryggen kommer att gå av.
Ungefär samma känsla som sista timmen på ett 24h-lopp. Förutom smärtan i ryggen, den brukar inte komma då. I övrigt så mår kroppen och huvudet ungefär på samma sätt.
Vid Stadshuset sveper jag två glas cola! Ohhhhh så gott.
Vid centralen skippar jag vätskan, jag har druckit tillräckligt.
Nu ska jag bara imål.
Torsgatan upp. Satan vilken lång gata.
Tar druvsocker vid St.Eriksplan.
Rätt gott.
Känner att kroppen börjar tarva på sparlågan.
3 km kvar.
Rullar smärtsamt nerför Odengatan.
40 km.
Max 15 minuter smärta kvar nu.
41 km.
Sturegatan.
Nu ser man Stadion.
Satan vad mycket folk det är ute.
In bakom och sen är det tartan under fötterna.
Ooooooh så kort det är kvar nu.
Korsar mållinjen strax under 3.40.
Tårarna kommer.
Men av helt annan anledning än vad som var tänkt.
Besviken, arg, ont, trött.
Tar mig (hyfsat) snabbt ner till Östermalms IP.
Hämtar mina kläder, duschar och sen tillbaka upp för att krama om syskonbarnen och heja fram syrrorna.
Grinar nästan igen när de kommer in på Stadion.
Anna som blev mamma i december och Catrine som tagit upp löpningen igen.
Jäsingen vilka syrror jag har.
Vad hände med mig då?
Jadu, det vette tusan.
Kroppen sa ifrån.
Totalt.
Den ville inte vara med.
Jag har funderat i snart två veckor och jag ska fundera lite till.
Sen återkommer jag.
Jag spände bågen, men missade målet.
But I didn't forget to be awesome.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar