Vad kan gå fel?

Det mesta.

Förbered dig på det värsta och hoppas på det bästa. Det kan gå alldeles galant, men det kan gå på röven också.

24h.
Inomhus.
Runt runt runt.

Det finns både tid och plats för att mycket ska gå i stöpet.

- Illamående
- Magras
- Hjärnspöken 
- Stress, både fysisk och psykisk
- Uppkastningar
- Ifrågasättanden
- Muskelvärk
- Hjärnvärk
- Humörsvängningar
- Skavsår
- Blåsor
- Svårigheter att behålla energi
- Kramp


Tro mig.
Jag har varit igenom allt ovanstående både en och två gånger.

Men i slutändan så är det ju kampen vi älskar. (ok, jag älskar, ska inte tala för någon annan).

Hade det varit lätt hade det ju inte varit någon utmaning och då hade det inte varit någon idé att göra det, eller hur?

No pain!

 

...and don't forget to be awesome!

Att skapa förutsättningar

Snart är det tävlingsdags.
Jag tror på att skapa förutsättningar för sig själv. Oavsett vad det gäller egentligen. Förberedelser är A och O i min värld.

Långsiktiga förutsättningar handlar om att lägga upp rätt sorts träning (det har jag som tur är Andreas till) och förbereda sig under en längre period med rätt sorts mat och på så sätt också förhindra sjukdomar och optimera återhämtning och träningseffekt.

Maten "sköter" jag.
Jag skulle säga att 90% av det jag stoppar i mig finns det en tanke bakom. 

Träningen har jag Andreas som sköter men det är jag som sätter upp målen.

Nu när det närmar sig tävling handlar det om, för mig, att vara ute i god tid och slippa stressa mig igenom sista veckans förberedelser.

Resor:
Resan till och från Oslo är klar sedan länge.
Denna gång blir det tåg, där Helen kliver på i Katrineholm vilket innebär att vi har 4h att prata ihop oss på detaljnivå.
I Oslo vet jag sedan vilken spårvagnslinje som går till hotellet och även sen till Bislett.
Hotellet är bokat och klart sedan några veckor och jag vet var vi ska äta på fredag kväll.

Packning:
Jag gillar listor.
I god tid gör jag listor och bockar sedan av när jag packar.
Nuförtiden har jag bra listor som jag bearbetat fram genom andra 24h-lopp. Det krävs bara en liten justering inför just detta lopp.
Listorna delar jag upp i: energi, tävlingskläder, efter-tävling-kläder, materiel, övrigt.
Detta bildar struktur och kontroll.

Energin har ett eget schema och jag har gjort inhandlingar lite då och då för att undvika att skapa stress över det.

Sen finns det instruktioner till Helen vad hon ska göra i olika situationer (som nu i och för sig är överflödiga, kvinnan kan i princip se vad jag tänker....scary....) samt en plan A, plan B, plan C och en FUBAR-plan.

Nu i veckan kommer jag att köra sista biten på schemat, mest för att rasta benen. Det jag inte har nu kommer jag inte anskaffa på fem dagar. Det ligger lång träning bakom den kropp och pannben jag har nu.

Jag har ett yogapass inbokat samt ett besök hos min naprapat för en sista översyn och eventuell justering. 
Jag ser till att äta och sova bra. 
Lämna jobbet både fysiskt och mentalt när jag stämplar ut för dagen.
Jag klipper tånaglar och epilerar benen (viktigt!)



Jag hade en liten mental snabbdipp i förra veckan.
Nu är jag tillbaka.

Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det åt mig? ;)

Jag tror inte jag kommer att glömma att vara awesome.

Vilodag och träningsdag i Arvidsjaur

Det hände mycket den här veckan.
I onsdags kväll åkte jag till Arvidsjaur för jobb.
Samtidigt ställde sig min fina vän Kristina Paltén på löpbandet i Kista för att springa i 48h.

Torsdagen var vilodag för min del, så det blev ett kortare bålpass på gymmet med min kompis Hanna som är sjuksköterska på Arméns jägarbataljon innan det bar av hem till henne för att äta ren.
Då sprang Kristina fortfarande.




På fredagen sprang jag 15 km på övningsfältet. Jag blev utskjutsad och sen sprang jag tillbaka.
Vilken tystnad.
Den får man inte i Stockholm.
Fantastiskt.

Det låg lite snö på marken och vara några minusgrader så det var lite annorlunda.
Steget var lätt och andningen fin och jag njöt av ensamheten.
Den får man inte ofta, trots att jag genomför 95% av mina träningspass själv.
Medan jag sprang gjorde Kristina sina sista steg mot världsrekordet på 48hlöpning på löpband.
322.93 km.
Jag är mållös.

Igår gjorde jag sista långpasset innan Bislett.
29 km med bästa Anna G och det var två tunga kroppar som rundade Spånga, Vällingby och upp till Stora Mossens IP för att sen ta oss tillbaka till Solna.

Till veckan lättar träningen något för att sista veckan bestå av kortare distanspass och lite fartlek.
Phiew.

Jag är fortfarande stark.
Dock trött.

Idag anmälde jag mig till lottningen inför Western States.
Nu gäller det att hålla alla tummar och tår den 6/12 när lottningen avgörs.
Aaaaaaaaahhhhhhhhhh vad jag vill ha en plats!!! :)

Igår hade också Officersklubben sin årliga höstmiddag på Karlberg. 
Jag och Rikard var där, rackarns trevligt.

Jag äger annat än träningskläder visade det sig :) 

Train as you fight

Man blir bra på det man tränar.
Det är ju inte så konstigt.

Snart är det Bislett 24hour Indoor challenge.
546m på en inomhusbana av tartan under Bislett-stadion i Oslo.
Så många varv som möjligt på 24h.
Flest varv vinner.
Det är femte året i rad jag ställer mig på startlinjen där.
Med varierande resultat ska jag säga.

2010; strax över 192 km. Ett mycket bra lopp.
2011: 211 738, personligt rekord som fortfarande står sig, tyvärr. Ett mycket bra lopp.
2012: ca 178 km, fick en ohygglig kramp i höften efter ca 17 timmar tror jag det var, en obekant ny smärta som gjorde att jag inte kunde lyfta benet, valde att kliva av efter 18 h. Fram tills dess, ett hyfsat lopp.
2013: ca 180 km, började kräkas efter 2h, igen efter 16h och vid 21h kräktes jag blod. Jag kunde lätt ha förväxlats med spöket Laban och kunde knappt ta mig framåt. När man kräks blod är det dags att sluta. Jag klev av när 21 timmar hade gått. I övrigt var det nog ett av mitt bästa 24h-lopp trots all drama. Jag är mycket nöjd med hur vi löste de situationer som uppstod. Jag hade min kusin Martina med mig som support och hon skötte sig ypperligt :) Jag är sjukt nöjd med de 21 h jag sprang.
2014: .............. only time will tell.


Att träna likt det sätt man ska tävla tror jag stenhårt på.
Därför har jag de senaste veckorna cirklat på löparbanor i timmar, petat i mig energi med de mellanrum jag har på mitt schema inför tävlingen, sprungit med mycket mat i magen, sprungit tidigt på morgonen, sprungit på natten, sprungit i de skor jag ska ha och förberett mig på bästa sätt.

Att springa på natten är lite annorlunda.  
Kroppen vill sova och har gått ner i sparläge. Det är inte meningen att vi ska anstränga oss då.
Det har gått förvånansvärt bra.
Ska man bli bra på att springa på natten (och det är ett måste när man vill springa 100 miles och längre) så måste man träna på det.

Nu återstår mindre än tre veckor.

Jag är trygg.
Jag är stark.
Jag ser fram emot tävlingsdagen med ett leende.