Optimala förutsättningar

För några år sedan  hörde jag en friidrottare svara, på frågan hur det hade gått på tävlingen, ;"Nja,  det var ju inte optimala förutsättningar direkt".
Tilläggas bör att den aktuelle idrottaren hade presterat sitt bästa internationella resultat på flera år.

Hursomhelst.
Jag hade JÄTTEGÄRNA haft optimala förutsättningar någon gång inför och under en tävling.

Men det funkar inte så inom idrotten. Det finns inga om.
Det finns absolut inga "om inte".

Vinnaren har alltid en handlingsplan,  förloraren har alltid en ursäkt, sägs det.
På lördag är det Stockholm maraton.  Jag ligger under täcket på ett hotellrum I Kiruna och har hostat och snorat mig igenom de senaste dagarna.
Sjuk helt enkelt.
Samt att det kommer vara 6 veckor sedan jag sprang 24h i sträck.
Så kan det vara och jag valde själv att anmäla mig.

Men lik förbannat kommer jag kämpa som en idiot på lördag.  Springa mitt absolut allra bästa,för den dagen .
Det är det som Don't forget to be awesome, handlar om. Att göra det absolut bästa med det man har.

Inga jäkla ursäkter om att det är två varv, det är för varmt, för kallt, jag gillar inte det här eller det där.
Har man gett sig in i leken får man  leken  tåla.

Tjänsteresa i Kiruna denna vecka. En av de bästa löneförmånerna.
:)

Hesa Fredrik

Jag är hes.
Och snuvig.
Och hostig.
Och slemmig i halsen.

Igår kom jag hem från Finland där jag varit hela arbetsveckan.

Jag var ju teamleader vilket innebar att det var mitt jobb att peppa och heja på kadetterna i mitt (team blue) lag.
Detta resulterade i en hes hals. Det såg ut att vända men då hamnade jag i en intern konflikt och tävling med lagledaren  för Team Red (en dansk kapten  som var precis lika mycket tävlingsmänniska och dålig förlorare som jag), vilket innebar att jag var tvungen att skrika ännu mer.

Addera lite för lite sömn, för lite kläder och ett halvkyligt boende så blir summa en halvförkyld Maria.

Hursomhelst så har ja haft en jättekul vecka med många trevliga utbyten.
Alltid lika kul att lära känna kollegor från  andra länder.
Tyvärr kom mitt lag bara trea men jäklar vad de kämpade.
Tävlingarna innefattade: fotboll, stafett, biathlon (löpning + handgranatskastning), hinderbana och Military Team Sports.

Idag är det endast e  vecka kvar till Sthlm maraton.
Trots förkylning så känner jag mig rätt trygg.
Fick iallafall till ett fint distanspass där jag tuggade på i 4.50fart totalt ansträngningslöst samt ett intervallpass på bana Under veckan.

Rackarns fin löparbana på skolområdet. 

Vi åkte båt över och flög hem. Vad skådade mitt öga från middagsbordet om inte en Visby-korvett 

Hoppla pålle

De senaste veckornas träning har gått bättre och bättre. Det känns tillochmed som om kroppen börjar få upp lite fart.
om en och en halv vecka är det Stockholm maraton och jag står på startlinjen för 12e gången.

Jag har ett mål, att springa på strax över 3.15.
Klarar jag inte det så kommer jag inte gråta blod. Detta lopp syftar till att få en utgångspunkt inför träningen mot säsongens andra stora mål, Military World Games i Korea i oktober. Då ska jag springa riktigt fort på maraton.

Just nu befinner jag mig på andra sidan Östersjön på finska Militärhögskolan för nordiskt kadettmöte. Några dagar innehållande föreläsningar och seminarier samt idrottstävlingar i multinationella (Finland,  norge, Danmark, Sverige är här) lag. Jag är teamleader för Team Blue. Vi kommer att krossa de andra ;)

Här kan man va. Brände några distanskilometer i behagligt högt tempo idag.

The aftershakes

Idag är det 4 veckor sedan VM i Italien.

Fyra rätt så sega veckor för min del.

Det är konstigt.
Först strävar man efter något så himla länge. Lägger ner oerhört mycket tid och kraft. Blod svett och tårar.
Sedan är det helt plötsligt över, man ligger där på asfalten som en blöt fläck. Man skrapas ihop av de närmast sörjande  och sen man ska tillbaka till verkligheten.
Det var märkligt att cykla till jobbet. Man funderar lite.
Vad hände egentligen?
Hur kunde det gå som det gjorde.

Jag hade på något sätt ändå önskat att jag skulle vara sådär sprudlande glad, tassa omkring på rosa moln i flera veckor efteråt och bara vara glad.
Jag är glad, missförstå mig inte. Jag gjorde det bästa loppet i mitt liv, jag är sjukt nöjd med hur jag genomförde det och jag hade inte gjort någonting annorlunda om jag fick göra om det.
Men den där bubblande glädjen har liksom inte infunnit sig.
Kanske är det för att jag inte vet bättre.
Känslan är lite sådär, jaha, och nudå?

Det har passerat många tankar i det här huvudet de senaste veckorna.
Innan Italien hade jag bara läst om löparna jag sedan skulle få äran att dela prispall med, (iochförsig så kände jag ju Annika lite innan :) ), men i övrigt så visade det ju sig att det var helt ordinära människor. Eller ja, förutom att de är bland de bästa i världen på det de gör.
Men kanske inte de där övermänniskorna och helt omöjliga att klå, som jag hade skapat mig någon uppfattning om innan.

Träningsmässigt så är det väldigt konstigt att inte ha något schema att gå efter. Jag och Andreas sa att vi skulle ta en paus tills efter Stockholm marathon, då kickar vi igång igen.
Det är märkligt.

De första tre veckorna var jag förkyld och kunde således inte träna ändå. Då var man tvungen att duscha utan att ha tränat först. 
Märkligt.
Och tvättkorgen tog väldans lång tid på sig att bli full, och ryggsäcken var inte fullproppad när jag åkte till jobbet.
Märkligt.

Jag tror dock att man ska ta sig tid till reflektion.
Man ska inte frusta fram genom livet och bara genomföra saker utan att ta sig tid till reflektion.
Framförallt ska man ha någon att dela tankarna med.
Det har jag. 
Jag har de bästa.