Jag älskar tävling, det gör jag verkligen och jag är en tävlingsmänniska in i märgen. En sådan som ibland har lite svårt att skilja på när det är lek och allvar, måste man inte alltid ge 100%?
Min mamma brukar skämta om att jag är uppvuxen i omklädningsrum runt om i landet.
Det ligger väldigt mycket i det.
Det finns inget som får mig att känna mig så "hemma" som ett halvgammalt omklädningsrum som luktar linement.
När jag kommer till tävlingar (oftast löptävlingar) och hör speakerrösten får jag en sån där varm känsla i magen.
Jag vet exakt vad som gäller, vad jag har att förvänta mig och vad som gäller.
Det ser jag som något bra.
Ibland blir det problem, när man på teambuildande aktiviteter på personaldagar eller liknande och ska göra saker i ett lag. Alla är inte lika tävlingsinriktade och tycker inte det är roligt....har jag fått lära mig.
Om alla inte presterar på topp, enligt mig, så kan jag bli sur. Knasigt jag vet, att inte alla presterar på topp menar jag ;)
Jag har lugnat ner mig med åren det måste jag poängtera, men det är fortfarande så att när någon säger tävling och klickar igång ett tidtagarur då åker vett och reson ut ur skallen på mig fortare än kvickt och allt jag tänker på är hur jag ska göra mitt yttersta, antingen för att komma först eller för att få högst poäng.
Detta ledde alltså till att jag häromdagen (tillsammans med resten av klassen som tur var), letade springskor i Humlegården, badade i en fontän vid Stureplan, sjöng och dansade utanför Golden Hits, dansade Macarena på Sergels torg och bad om okända människors telefonnummer i Kungsträdgården. Alltihop genomfördes ihopbundna vid handlederna.
Jag var tvärsäker på att vi hade vunnit.
Det är mitt nästa "problem", jag förutsätter alltid att jag och mitt lag är bäst på allt och sopar banan med de andra.
I det här fallet hävdar jag dock korrumperade domare...
Vi kom inte ens på pallen.
Men i slutändan så är det ju den där tävlingsinstinkten som har tagit mig fram på många håll och kanter här i livet.
Typ som när man mitt i natten kräks i en sopsäck på ett 24hlopp för fjärde gången och undrar egentligen vad det är för mening med det hela.
Eller när man ställer klockan på 02.28, går upp och äter två pizzabitar och en halvliter cola och sen går ut och springer långpass, enbart för att chocka kroppen och förbereda den på att aldrig bli bekväm.
Då är det den som tagit mig vidare.
Och det är jag förbaskat tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar