Som tur är är marathonet en av de sista grenarna och vi tävlar näst sista dagen. Vilket innebär att vi kommer att ha gott om tid att acklimatisera oss och ställa in oss på rätt tid.
De senaste veckorna har jag sprungit mycket tempo (jag ogillar ordet kvalitet, all träning ska vara kvalitet enligt mig) och mycket progressiv distans.
Jag säger bara en sak.
Det här med marathon alltså.
Det är sjukt jobbigt. ;)
Tusingar på bana med två minuters vila.
Det känns länge i början, i en två tre och ibland tillochmed fyra intervaller, men på den sjunde åttonde går tiden förvånansvärt fort.
Eller vad sägs om 18 km progressiv distans där du efter 15 kilometer ska ligga i tävlingsfart på 10 km.
Miiijauuu, den är något att bita i , men jäklar vad glad man blir när man får till det.
Det fick jag igår, sen spydde jag nästan.
Men coachen har bra koll på mig, han vet var min brytpunkt är.
Jag hörde av mig förra veckan och sa att jag var trött, inte sliten, men trött.
Fick svaret: "Bra, då biter träningen".
För att citera min vän Elisabet (som gjorde 2.55 på Stockholm marathon), "Den andra kilometern ska vara sådär jobbig att det känns som om det hela inte kommer att gå."
Det måste det, det finns inga marginaler.
När man springer i 100 miles eller i 24h pratar vi inte alls om den påfrestningen rent kroppsligt som blir när man ska springa marathon snabbt.
Självklart är det jobbigt, men inte på samma sätt.
Och det där med snabbt, ja det är ju en definitionsfråga, men ska man springa snabbare än man någonsin gjort så blir det aldrig lättare.
Det gäller i och för sig alla distanser ;)
Jag siktar på en tid runt 3h och 7 min. För vissa är det inte alls fort, men jag har fått jobba hårt för de kilometertiderna.
Såååå, om någon är sugen på att tugga tartan så finns jag på Kristinebergs IP från strax efter 10 imorgon ;)
"Nothing good ever came from comfortzones"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar