Ett utbrott

Igår fick jag ett utbrott.
Tyvärr blev en av mina kollegor offer för detta utbrott, trots att det inte hade något med honom att göra, men jag behövde någon som lyssnade.
Eller ja, lät det gå in genom ena örat och ut genom det andra då kanske.

För en sak var säker.
Jag var FÖRBANNAD!!!

Förbannad på de människor jag ser som inte tar hand om sig.

Det är tydligen helt ok att säga att vissa (läs undertecknad) är: galen, knäpp, konstig, fanatisk etc etc för att jag håller på med det jag gör. Varför är det ok åt det hållet?

Om jag skulle säga att någon är knäpp för att den personen trycker i sig den fjärde kakan för dagen innan klockan är tio och bevisligen inte tränar, då skulle det bli ett jävla liv.

Varför är det så jobbigt att göra något som är jobbigt? Eller att vara utomhus?
Alltför många har inte privilegiet att arbeta utomhus utan sitter inomhus minst 8h per dag.
Vi går inte sönder om det skulle vara dåligt väder ute.
Komma ut, stänga av datorn och lämna mobiltelefonen.

"Men människan är lat av naturen!". Jaså? Det är därför evolutionen har lett till att vi numera kan stå och gå och springa. Vi jagade för tusan ikapp vår mat förut.

Det handlar inte om hur man ser ut på utsidan. Det handlar om hur man ser ut på insidan och hur man mår.


Varför är det så svårt att prioritera oss själva? Det borde ju ligga i allas intressen att ha medarbetare (medmänniskor) som mår bra.
"Nej men jag hinner inte fysa."
Nähä, men du hinner sitta och dricka kaffe en halvtimme varje morgon?
J*vligt uppfattat.
Har man dessutom ett jobb där det har beretts möjligheter för att träna 3h/vecka och man inte tar vara på den möjligheten (som vissa andra skulle göra väldigt mycket för att få), då är man ute på jäkligt hal is.